Mina jag och hämtningen

Det är alltid mörkt såhär års när jag når förskolan, trots att dagen fortfarande är ung. Skymningen inleddes redan när jag satte mig på cykeln och lämnade min arbetsplats för nära en timme sedan, och nu, när jag vandrar över skolgården, är mörkret så kompakt att det bokstavligen trycker ner mig, gör min kropp klumpig och svårhanterlig.
Marken är lervälling med enstaka fläckar av snö och is. Ingen befinner sig ute, och jag stannar upp alldeles kort i min ensamhet; söker i mig någon slags punkt att fästa min uppenbarelse på. Min blick vandrar över omgivningarna. En övergiven leksaksvagn skymtas längre bort, ligger vält i en sluttning; en mössa ligger bredvid, halvt synlig i geggan. En ensam stövel i en krater framför mig och mina tankar drar iväg; landar i ett slagfält någonstans, kanske i Första Världskrigets vanvett. Eller befinner jag mig på min egen skolgård: är jag fortfarande kvar där? Har klockan ringt och jag är försenad?
Skakar av mig associationerna, och allt annat inom mig som grumlar min person. Vill vara ren här; en rejäl människa i stunden - här och nu.

Det är så svårt, men jag måste ju försöka åtminstone. Och faktiskt, jag lyckas nog få fatt i något.

Jag öppnar dörren och går in. Därinne är kaos, och den där punkten som jag just strävade efter därute i det ensamma mörkret upplöses med ens. Jag är mig själv igen, ingen annan. Glada rop och skratt omger mig och jag manar fram trygghet och värme i mitt uttryck, motar bort det spretiga ännu en gång, samlar mig (vad var det egentligen för tankar därute i min ensamhet? Vaddå ren? Vad betyder det ens?).

Där är hon, min dotter, och när hon springer mot mig släpper jag medvetandet om andra och mig själv. Hennes och min stund nu, men alldeles snart bryts den såklart: en pedagog kommer fram. Hon säger att min dotter har berättat för henne att jag arbetar som snickare. Att jag bygger hus och tak och slott och allt annat som kan byggas. Hennes blick när hon söker min; den är full av beundran. Så kort den är, denna stund - men jag överväger mycket hastigt att svara "ja jag arbetar som snickare faktiskt, bygger det mesta", och låta detta bli en liten livslögn mellan mig och pedagogen. Låta henne leva i den villfarelsen; i föreställningen om mig som en man med ett kall i livet. En rejäl man med ett arbete vars syfte man inte kan ifrågasätta.
För tänk att hon tror detta om mig just nu; att det överhuvudtaget är möjligt. Den är kortlivad men ljuvlig, den stolthet som genomfar mig. Dessvärre är jag en mycket ärlig person och jag bryter förtrollningen tvärt, säger: "Haha verkligen inte, har hon sagt det? Jag jobbar ju på Posten."

Pedagogen skrattar kort, kanske skymtar jag en besvikelse där; något händer med hennes blick: den liksom falnar.
Hon finner sig emellertid fort. Berättar om sina barn, hur de också arbetat på Posten om somrarna innan de gick vidare, ut i den stora världen.

Eller: det där med "gick vidare, ut i den stora världen" sa hon inte. Jag läste in.

För jag är varken snickare eller brevbärare.

1997

Tjugotvå år i livet som passerade lika hastigt som långsamt; åren som rymde allt men som ändå så plötsligt låg bakom mig. Jag är på en annan plats nu, men jag är kvar. Jag är jag, fortfarande. Och jag är så glad över det; att få vara jag i det liv jag numera håller så kärt.

Men då, för tjugotvå år sedan, klamrade jag mig fast. Varje dag krävde sin egen överlevnadsstrategi. Inga substanser, ingen kraftdryck, förmådde utmana det mörker jag bar då. Egentligen var jag väl förlorad. Yrseln, rysningarna, svettningarna kom inte i plötsliga attacker, de var mina ständiga följeslagare. Mitt boende var alltid tillfälligt: soffor och madrasser hos de som orkade och hade möjlighet att visa förbarmande.

 Julen 1996 bodde jag i ett ateljékollektiv i Aspudden, sov på en nött gammal soffa bland ångorna. Ingen skulle vara där under julhelgen hade det sagts mig, och i smyg gavs jag en nyckel till lokalen. Jag låg där dag som natt, strävade efter den där platsen i mig där allt var stilla. Men förgäves. 
Plötsligt hörde jag en nyckel i låset vridas om. Hade ingen uppfattning om tid där jag låg; blev ju mörkt så tidigt så här års. Men solljus kunde skönjas i en liten springa mellan gardin och fönster. Förmiddag? Tidig eftermiddag? Människor var på väg in i lokalen, hursomhelst. De tände taklampan och ljuset bländade mig. Jag förde upp en hand mot ansiktet som skydd, blottade min bara överkropp; glåmigt blek i det obarmhärtiga strålkastarljuset. 
En ung kvinna tillsammans med sin mamma och pappa. De var varmt klädda, med snöflingor som prydde deras rockar och mössor. Deras kinder var friskt rödfärgade av vinterkylan därute.
Hur de studerade mig där jag låg, försökte förstå vad som låg där framför dem. 

Den unga, rosenkindade, konststuderande kvinnan med sina föräldrar, från Norrland lät det som, och så jag; ett ljusskyggt väsen endast iklädd fillingar - så talande denna bild var av mig och mitt samspel med min omvärld då.

1997 inleddes utan nyårslöften. Åkte hem till barndomsstaden. Sängen däruppe i pojkrummet på vinden stod kvar och det fanns ju inget som höll mig kvar där i huvudstaden. Tiden kunde lika gärna passera här som någon annanstans.
   Och yrseln, rysningarna och svettningarna följde med mig vart jag än åkte. Min egen skapelse, detta tillstånd; likt Frankenstein hade jag skapat ett monster bortom kontroll som skulle hålla mig fången i många år.

Jag mådde inte alls bra.

Vi var många från barndomen som nu försökte växa upp, bli vuxna. Många som var så förtvivlat förvirrade, likt mig. Men ingen bar på ett mörker som ens kunde liknas vid mitt, det var min fasta övertygelse. De andra var blott posörer, och deras ohälsa var endast att betrakta som ett attribut, en accessoar.
   En av dessa "posörer" befann sig också hemma, han ringde mig från sitt pojkrum några kvarter bort. Han ville ses, och jag gick med på att komma. Såklart hade jag hellre varit för mig själv. För sådana var tiderna: man drog sig undan, ville ha sitt elände för sig själv.
   Vi hade haft så mycket kul ihop, han och jag. Varit tillsammans sådär som man bara kunde förr; hemma hos varandra, hos andra, på fester, eller bara på varsin cykel planlöst rullandes sida vid sida. Han var en så kär vän, och jag tyckte mycket om den jag blev tillsammans med honom.

Han öppnade dörren och släppte in mig. Bortsett från en stickad mössa på huvudet var han helt naken och blöt. Egentligen inget märkvärdigt med det; han stod ofta naken framför de stora speglarna i sitt rum och kommenterade sin kropp, både hyllade och kritiserade den, medan jag bläddrade förstrött i hans skivsamling. Sådan var han. Han var så rolig, så besynnerlig.
   Men han var förändrad nu, hade varit det en tid, det var allmänt känt. Det var som att något slutligen hade kommit ikapp honom. Det där som han alltid kämpat emot hade besegrat honom, han var fast.
   Han trängde sig ner i den lilla plastbaljan i köket, ljummet vatten skvätte ut på plastmattan. Jag duschar inte längre, sa han, det här är duger bättre.

Och jag provocerades oerhört av min så uppenbart trasiga vän. För vad visste han om sant lidande?

Jag lämnade barndomsstaden, åkte tillbaka till huvudstaden, fortsatte min överlevnad.
Tjugo år sedan, 1997. Min medeltid. Och min vän fortsatte väl sin överlevnad på sitt håll.

Månaderna gick och jag och en olycksbroder delade tillfälligt på ett studentrum. Plötsligt en kväll knackade det på dörren, och där stod han igen, "posören". Det var så oväntat för mig och min olycksbroder, att han bara dök upp så här, så fantastiskt. Alla tre var vi goda vänner, och vi utkämpade alla tre våra egna krig.
Men denna kväll var allt som förr. Vi drack öl och lyssnade på musik, pratade minnen. Värmen steg i det lilla rummet och vi dansade och skrek och "posören", som nu inte längre var en posör utan precis så som jag ville att han skulle vara, slängde av sig sin t-shirt.

Och jag noterade att den akne på ryggen som han så länge plågats av, var borta. Han var helt slät. Hela han utstrålade harmoni faktiskt, och när han lämnade oss den kvällen kramade han om mig på ett sätt jag inte var van vid; han höll liksom om hela mig.
   Sen begav han sig vidare. Han hade fler goda vänner därute som han ville hälsa på.

En månad senare klövs jag mitt itu av beskedet. Han gjorde det verkligen. Han lämnade oss.



Vila i fortsatt frid min vän. Och förlåt mig.