För evigt

Vi sitter på tunnelbanan på väg mot Farsta centrum och BVC. Det är dags för min sons femårskontroll och stelkrampsspruta. Vet inte var det kommer ifrån, men han är mycket noga med att tala om för mig att han inte är rädd för sprutan; inte ens nervös, lite snurrig bara. Och kanske är det så; att han faktiskt inte är rädd eller ens nervös, bara lite snurrig av förväntan.
Kanske är det bara jag som är rädd. Som vanligt.

Vi stiger av och perongen är full av människor, skuggor som passerar oss i den mörka höstkylan. Så liten han är vid min sida där vi står i rulltrappan. När jag betraktar honom såhär, exponerad i den skarpa verkligheten, händer det att mitt bröst får fågelmammans vingar och flyger iväg, och kvar i mig är de hungriga fågelungarnas kvitter; hur de både kittlar och skrämmer vettet ur mig.

Trappstegen är hala, och jag trycker honom intill mig. Ser ryggtavlorna på dem, människorna som skyndar förbi oss; hur de snart trängs längre ner vid spärrarna.

Det är sen tisdagseftermiddag i slutet av oktober just i skymningen och vi vandrar genom förortscentrumet.
Så skör jag är här och nu, i detta dunkel.
Plötsligt förstår jag ingenting. Jag vinglar till inombords; plats, tid och person - hur jag och min son är skapade av och för varandra - nu ter det sig obegripligt. Och alldeles hastigt befinner jag mig fullständigt bortom alla illusioner av tillvarons evighet.
Men jag vinglar inte synligt. Stadigt håller jag min sons hand och tillsammans närmar vi oss BVC. Skylten lyser därborta. Jag pekar på den. "Där ligger det", säger jag så muntert som jag förmår.

I väntrummet sitter vi framför akvariet, tittar på fiskarna, hur de planlöst fördriver tiden därinne. Och jag märker på honom nu att han nog ändå är påverkad av sammanhanget, hur han liksom samlar sig.
Så kallar hon på oss, doktorn. Nu är det dags. Vi lufsar in i hennes rum, jag vänder mig hastigt om och noterar att mina strumpor lämnar vagt fuktiga spår efter sig.

"Så hur har du det på förskolan, vad gör ni?" Doktorn ställer frågor, vill bilda sig en uppfattning: är han i fas, alltså normal? Lever han upp till vad som är att förvänta sig av en person i hans ålder?
Jag förstår såklart att det är i välmening, så att åtgärder isåfall kan sättas in, men jag vill bara ta mitt barn och springa hem, bort från denna försmak av ett samhälles kommande krav.

Jag hjälper honom på traven, fyller i vissa ord, förtydligar. Gemensamt tar vi oss genom samtalet. Och hon tycks faktiskt nöjd, doktorn. En lättnad och en trevande uppsluppenhet fyller sakta rummet.
Så plockar hon fram bokstäver och placerar dem framför honom för ett syntest. Först stora och sedan mindre och mindre. Lekfullt och lättsamt tar han sig genom testet, det går så bra. Därefter mätning och vägning och enligt diagram på datorn så ligger han "på kurvan".
Det är så märkligt, men jag känner mig lättad över att han är godkänd som femåring. Som att han kunde inte vara det, godkänd alltså.

Men fortfarande återstår själva sprutan, den han inte är rädd för. "Äh, det sticker ju bara till, och sen är det borta", sa han till mig på tunnelbanan. Och jag undrade var den kom ifrån, denna önskan om att vara så tuff.

Doktorn kommer in med sprutan och han sitter i mitt knä när hon sticker honom. Han vrider och jämrar sig av smärtan. Och jag förstår nu, hur vi är skapade av och för varandra. För evigt.

Knappen

Jag tar mig an kartongen och redan här bjuds jag på motstånd; tejpen vägrar släppa taget och jag känner svetten som bryter fram i pannan. Söker i fickorna efter nyklar, eller vad som helst, att sprätta upp tejpen med. Får fatt i ett mynt och med darrande, febriga händer lyckas jag till slut få upp kartongen. Jag stannar upp, tittar på den: vinylspelaren som ligger däri. Min nya vinylspelare, så fin den är. Bara lite enkelt fix så är den redo att spelas. Och den kommer att göra mig så lycklig, äntligen en vinylspelare att vara stolt över, snart är jag i mål.

Bara lite enkelt fix.

Manualen trillar ut och lägger sig på golvet. Kastar en snabb blick på den. Ser tjock ut.
Greppar så tag om spelaren, lyfter upp den, placerar den framför mig. Men den är ofullständig, saknar både tonarm och pickup, herregud; ingenstans finner jag dessa fullständigt oumbärliga delar. Att besvikelsen skulle inträda så här tidigt, var inte riktigt beredd på det. Hela jag svettas nu, den där problematiska sourcreme and onion-svetten som gör mig så illa berörd.
Mina barn ropar på mig, de behöver mig. Men jag är fast nu. Den här resan måste jag göra själv. Jag är inte mjuk i rösten, inte heller hård eller sträng: "Pappa måste bara fixa lite här".
Omvärlden stängs av.

Dåligt uppförande beror ofta på glappet mellan förmåga och förväntan - så har det förklarats för mig förr; att detta glapp är källan till många av människors mindre smickrande sidor. Hur vi missbedömmer vår egen kapacitet, och när vi sätts på plats av oss själva blir vi obehagliga.
Jag är faktiskt inte särskilt sympatisk just nu, men inte stämmer väl den in på mig i denna stund, tesen om förmåga och förväntan? För naturligtvis visste jag redan från början att detta skulle innebära ett mörker, ett dike att halka ner i. Har aldrig hyst någon som helst tilltro till min egen förmåga, enklast så.

Men nu. En vinylspelare. Jag är ju en musikälskare av rang, en diggare av Guds nåde; besatt av svänget och inte minst av ljudet - att jag inte skulle kunna hantera detta, det finns inte.
Samtidigt vet jag.
Men var är tonarmen och pickupen? Utan dem kan jag ju inte ens åtminstone försöka. Jag ringer butiken, var där för bara nån timme sen, säkert minns han mig (klart han gör; redan i affären hade min resa ju börjat. Jag var på väg in i mörkret där, det kan inte ha undgått honom. Jagad och ivrig på samma gång, hispig liksom). Han svarar, skrattar sen: "Haru kollat i frigoliten? Grejerna ligger där, väl synliga."
Jag skrattar också, både lättat och skamset.

Så. Inget saknas. Bara att sätta ihop.

Bara att sätta ihop.

Och så bra det går. Fäster tonarm och pickup och motvikt och allt vad det heter och det klickar till så där följsamt och tillfredsställande och jag tänker att nu är jag i samklang med mig själv: musikälskaren som bygger ihop sin musikspelare. En man verksam inom sitt skrå.

Vid drivrullen och drivremmen tar det så stopp. Sourcreme and onion-svettningarna kickar igång igen. Den snurrar visserligen nu, men när jag sätter nålen på skivan produceras endast en sörja av ljud, alldeles förvrängt, musiken skymfas, det är fasansfullt. Hör barnen ropa. Men jag är inte tillgänglig. Jag är förlorad, faller fritt.
Borde backa nu, vänta in förmågan, men rasar framåt. Tänker att jag kanske borde slänga vinylspelarhelvetet i väggen, smula sönder fanskapet.
 Inser att jag redan genom mitt första telefonsamtal med butiken passerat en gräns så jag ringer ännu en gång. Han svarar, skrattar igen. Så hårdnar hans röst plötsligt och han frågar: "Får jag vara lite fräck mot dig?" "Ja?", svarar jag och försöker fokusera. "Har du ens läst manualen"? Blir först ställd av frågan, den är så öppet provokativ. Ljuger sedan, svarar: "Ja?"

Inser att jag måste närma mig manualen som ligger där, slängd på golvet. Börjar bläddra i den digra instruktionsboken och känner hopplösheten sprida sig inom mig. För det var hit jag inte ville. Nu kommer jag gå vilse fullständigt bland obegripligheter. Att bli instruerad på detta vis, av punkter i systematisk ordning och mycket detaljerade bilder, får mig att slå bakut. Vill inte längre.

Min fru kommer hem. Hon känner omedelbart igen uttrycket i mitt ansikte. Har sett det förr, så många gånger. Hon säger, senare, när barnen just somnat: "Vill du att jag hjälper dig?" Hon lägger huvudet lite på sned, ser på mig medlidsamt. "Hämta bruksanvisningen så tar vi det från början."
"Inte ikväll, jag orkar inte slås ned mer. Är så ledsen nu, vill bara lägga mig och sova", svarar jag.

Och snart somnar jag, driver ut i oro. Demonerna jagar mig natten genom.

På morgonen därpå läser hon för mig, tydligt och långsamt. Om utjämningsomkopplaren i form av en knapp, hur man måste trycka på "ON".