Lunchrast

Som en fri man vill jag vandra mot solnedgången, ren i själen och redo. Det är därför jag måste återvända, återuppleva, erövra. Kort sagt ta kontrollen över det som varit, min historia, och på så vis frigöra mig dess bojor och förtryck. I form av små nedslag söker jag återskapa och placera mig i förflutna sammanhang, och där finna någon slags insikt. Eller inte: men åtminstone ett avslut.

Nedslagen görs i mycket bagatellartade sammanhang. Obetydligheter från vilka jag sedan länge borde ha gått vidare.

Här kommer ännu ett sådant nedslag. Ett skavsår som ibland väcks till liv. Platsen är, som så många gånger, skolan. Lervällingen på skolgården, lunchrast.

Gruppen av människor som jag ingår i, min klass, är en spretig samling nu. Tillsammans har vi gått igenom mycket och nog fanns det en tid då vi såg efter varandra, tog hand om varandra. En tid då vi alla var små och oskyldiga, på grönbete hela skocken. Då vi höll om varandra, vi kompisar. Blomstertider som kom och gick. Och vi tyckte om varandra, så vill jag minnas det.

För några år sedan var jag ny i klassen, och jag visste inget om det; att vara ny i en klass. Men det spelade ingen roll, för jag fick en vän den dagen. Han bodde ovanpå en blomsteraffär med sin pappa och vi gick dit samma dag. Hans pappa låg i badkaret, vinkade åt mig och log. Vi gick in på hans rum och lekte med krigargubbar. Det var så enkelt, så självklart. Från då var vi vänner.

Men nu. Vi vandrar runt, han och jag, låter tid passera. Talar om nåt på TV kanske. Murar kringgärdar skolgården. Nästa år börjar vi högstadiet. Klassen flyttas till en annan skola, och då är vi inte längre äldst utan yngst. Allt omkullkastas, söndras, men kanske finner vi en väg, ett sätt. Möjligen hittar vi tillbaka till varandra, till det som var vi.

Maten i bespisningen gick inte ner idag, åt endast knäckebröd. Känner mig svag, ängslig.

Varje rast pågår en slags "herren på täppan" på en låg trämur, så även nu. En mycket enkel lek utan finess, men ändå med oskrivna regler: putta, ruska om, men gå inte över gränsen. Vi ägnar oss själva alltmer sällan åt denna lek, tar mest promenader runt gården numera. Möjligen har vi mognat, insett att vi står inför ett skifte.
   Men två andra från klassen befinner sig där. Klassens störste, mest utvecklade; storväxt med djup stämma mot en av de mindre - inte den minste för det är jag - står där och puttar på varandra, blaiseartat tycks det; det vanliga tidsfördrivet. Vi stannar till och betraktar spelet, varför inte.
   Plötsligt hårdnar det. Den store greppar tag i den lille, håller fast honom i kragen. Så börjar han utdela lavetter. Hårda och bestämda lavetter. Och han bara fortsätter som om han blivit beordrad att utföra denna misshandel, hans ansikte uttrycker inget utöver bestämdhet. Slagen ekar mellan murarna. Till slut släpper han taget om den lille som faller ner i leran. Han går därifrån. Pojken i leran kväver sina skrik, sin gråt. Hans kinder är röda, snart även blåa. Ingen skyndar dit för att hålla om honom.

Så. Ännu ett nedslag.

En meningslös liten historia

Alla dörrar jag ringde på, stod där och väntade, lyssnade efter steg, hörde steg. Dörrar öppnades, trötta ansikten sökte kontakt med mitt; jag tittade ner, mumlade något om jultidningar. Avmätt, stressat, bläddrande de genom utbudet, inget för mig här, åkej hejdå. Nästa dörr, nästa ansikte.
 Jag utmanade inte mig själv då jag ringde på dörrarna - jag sökte i detta ingen erfarenhet, inget framåtskridande.
Oktobermörkret som bäddade in gatorna, drivorna av löv. Antydan till duggregn. En av de som öppnade, ett av dessa ansikten, såg på mig mycket strängt. Han ville ha svar på varför jag ringde på hans dörr såhär på kvällen, och störde honom mitt i nyheterna. Jag hade inget svar att ge. Hade ju ingen aning om vad jag höll på med, varför jag ringde på folks dörrar på detta vis. Säkert hade det något med förväntningar att göra, men det var inget som jag kunde förklara. Han stängde dörren, hårt, men kanske inte fientligt. Jag stod där ett tag. Försökte luska ut vad jag borde känna här.

Tiden, min och hans. Han talade till mig, såg på mig. Lät mig förstå. Men jag förstod inte.

 Jag gick till nästa hus, eller hade jag redan varit där? Hyreshusen, villorna. Människorna därinne, såg dem genom köksfönster. Snart ringde jag på och de skulle avbryta vad de höll på med och öppna. Ännu ett möte. Kanske skulle någon förbarma sig och beställa jultidningar av mig. Hörde steg, tänkte på ingenting. Stekoset som slog emot mig, denna gång ett vänligt ansikte; en man med ett litet barn på armen, klart han ville ha jultidningar, det köpte han varje år. Han hade väntat på att jag skulle ringa på, sett fram emot det. Min skepnad fylldes med liv, hastigt. Blodet värmde ådrorna och jag upplevde bokstavligt att mina fötter var placerade på ett jämt, hållfast, underlag. Och han beställde, som han beställde. Jag nickade och antecknade i tystnad. Tjänade jag pengar här? Var detta en framgång? Hade jag faktiskt hittat en väg in i något?

Ute på gatan duggregnade det nu. Ville känna mig förlöst, men var mest sugen på en kvällsmacka. Jag huttrade till och styrde så kosan hemåt. Det räckte nu. Fanns inget kvar att sträva mot längre.

Lönen brände jag på flipperspel nere på grillen vid hamnen. Tiosedlarna matades in, byttes ut mot mynt. Ville så gärna höra det där ljuvliga knacket då flippret ger dig ett frispel. Men jag nådde inte dit, och plötsligt var pengarna slut.