After Ski?

Kön framför mig minskar i rask takt. Mannen där framme skriker på tyska. "NÄCHST!" Solen skiner på oss i kön, snön knarrar under våra skidor. Stämningen är mycket god; uppsluppen, närmast sorglös. Själv är jag bekymrad. Tittar ner på mina pjäxor, de sitter väl fast som de ska, ser så ut iallafall. Och skidorna, när jag ser på dem tänker jag på hur de korsar varandra i hög fart på väg ner. För det gör dom ju mest hela tiden. Man faller rätt illa då. Flyger fritt framåt ett tag för att sedan krascha i backen som en trasdocka, förnedrad i en oformlig massa. Skidor, pjäxor, stavar, skidglasögon - så många lager av djävulskap - allt i en enda sörja. Och jag. Hur många såg? Hur illa är jag skadad, är det tillräckligt för en frisedel rentav?
Men värst är ändå bygelliften, den vi köar till nu. "NÄCHTS!" Pojken framför mig tar vant emot liften, som en kär vän nästan, och de är så samspelta att det där tycks ju inte vara någon konst. Nu är det snart min tur. Jag vänder mig hastigt om, möts av förväntansfulla blickar; en slags illa dold skadeglädje, men också av ängslighet hos vissa. Jag är inte ensam i detta, hinner jag tänka. "NÄCHTS!"

Ett mirakel. Jag tog emot bygelliften, fick ordning på den, och nu åker jag uppför. Helt plötsligt befinner jag mig i samklang med sammanhanget. Så vackert egentligen, all denna gnistrande snö och dessa bergstoppar därborta. Människornas rytmiskt vickande höfter i backen, hur de skrattar. Och luften, så frisk och ren. Jag andas in, djupt, fyller mitt inre med tillförsikt. Den där skadeglädjen jag tyckte mig se, nog var den inbillad. Det här är minsann trivsamt; sakta glider jag nu uppåt, en själsro smyger sig på. Är jag i balans? Kan detta vara möjligt?
 Den ena skidan åker över den andra. Jag håller mig kvar, måste hålla mig kvar, men det är ett tumult. Skidorna börjar leva sina egna liv, sprätter åt alla håll. Stavarna vaknar till liv och utgör nu ett ytterligare hot. Skidglasögonen glider ner; de är immiga, skymmer min sikt.
Jag är nödställd; en krissituation i rörelse, på väg uppåt. För jag vägrar släppa. Den här gången skall jag inte låta mig besegras. Alltmer intrasslad klamrar jag mig kvar. Jag kramar om den, lidelsefullt, min bygellift. Aldrig att jag släpper den. Men min vänstra pjäxa och skida vill annat. Min fot glider alltmer ur pjäxan, och även ur den bruna raggsockan. Snart sitter pjäxan och skidan kvar endast med hjälp av mina febrilt arbetande tår. Men det är lönlöst. Pjäxan, som faktiskt sitter fast korrekt, och skidan lämnar min vänstra fot. Tillsammans åker de ner, lämnar mig och bygelliften. Jag tittar på dem.

Och det är storslaget. Mitt i allt detta elände, denna skönhet. Skidan med sin pjäxa och bruna raggsocka. Hur de äger backen, utan mig. Har svårt att slita blicken, men måste. Jag är på väg, oåterkalleligt, mot ett ännu ett nederlag i livet. Vad händer med mig nu, det kan jag inte förstå.


Det här är så väldigt länge sedan. Jag har gått vidare, från detta som från så mycket annat. Ska inte säga att jag har försonats, men på något sätt har jag väl ändå hittat en väg. Jag var ju så ung, så utan inflytande. Jag vilar i att jag aldrig mer kommer hamna här igen.

Men nu. När jag trodde jag var ute drar de mig tillbaka: Borde jag inte ha kommit över det där? Jag var ju ett barn då, nu är jag en familjefar.

Är jag på väg tillbaka? Hur långt kan en man gå för sin familjs skull?

Två av min barndoms utposter

Hopptornet
De är hala, trappstegen av stål. Jag håller mig fast krampaktigt, en hand på vardera stång, och jag rör mig uppåt; ett steg i taget. Målmedveten och alldeles varm av fasa i den kylslagna septemberskymningen. Jag vet att om jag tittar ner så betyder det att jag inte kan röra mig - inte upp och inte ner. Så jag fortsätter uppåt, blicken envist fäst vid det där sista trappsteget. Når jag bara dit, och det kommer jag att göra, så är jag framme. Den högsta avsatsen på hopptornet, 10 meter upp. Väl där ska jag blicka ut över havet i triumf. Andas in den högst bedrägliga upplevelsen av att, ännu en gång, ha besegrat skräcken, döden. Jag tar ett steg till, hör de andra, hur de ropar att jag ska titta ner. De hetsar, vill få mig ur balans, men jag är så nära nu. Halkar till något med ena foten, men mina händer tänker inte svika mig.

Jag är framme. Nu äger jag detta förbannade hopptorn. Men inget jubel infinner sig, ingen berusande segersötma. Tornet svajar i den kalla vinden. Mörkret lägger sig så mycket tidigare nu än under de obetänksamt ljusa sommarmånaderna som plötsligt bara hade passerat. Känner mig plötsligt mycket ensam däruppe. Upplever att jag på riktigt - och inte bara som på natten -  inser att jag faktiskt står isolerad i världen. Det är jag endast, och ett oformligt mörker, som havet omkring mig; ständigt i förändring, förgängligt och ohanterligt. En tunn hinna bara just nu, eller ingen alls, mellan det som är jag och intet. Antagligen lever jag inte alls. Och förmodligen är alla dessa sammanhang som  jag rör mig i blott en iscensättning. Regisserad av ingen. För här finns ju ingen dramaturgi att skönja.
Hur värjer man sig emot en sådan meningslöshet? Och här uppe, på högsta avsatsen, 10 meter upp, på den blöta cementen i ett faktiskt mörker som lägger sig allt mer, denna tisdagkväll i höstterminens begynnelse; mitt i denna nystart, denna illusion: inte är väl detta en plats för insikter som denna? Otåliga röster hörs nerifrån, klockan börjar bli mycket. Jag springer mot kanten, kastar mig ut. Tankarna där i luften, på väg ner mot ytan, är alltid de samma, och det känns tryggt och enkelt och rent. Jag tänker: väntar mig därnere, när jag klyver vattenytan och rasar ner i det mörka, sylvassa pålar? Eller, om jag tar mig förbi dem, kommer mina fötter och ben då begravas i den klistriga dy som är botten, skulle jag nå den? 


Slottets mur
Vi är några förtappade. Och vi återvänder ständigt, ständigt. Muren som löper kring slottet ligger så på den där gränsen mellan det som skulle kunna kallas för lek, och det där andra. Det illavarslande.
Den är verkligen bedrövlig, muren. Att klättra uppför den, på de där minimala stenarna som sticker ut, är sannerligen ingen lek. Men vi är inte här för att leka, vi är inga lekkamrater. Vi gör detta för att vi vill se något i vitögat; komma nära, känna vittringen av...slutet. Och, som en konsekvens, omfamna livet självt. Oändligheten där på slutet, just innan man tar språnget över och räddar sig själv, är universum, alltings undergång och återuppståndelse. Att få vara mitt i det, och sedan ställa sig över allt det där, är drivkraften. Det är så vi fångar in hela konceptet existens. Ett koncept som sedan glider en ur händerna, likt en blöt tvål. 
Därför återvänder vi.

En dag, just uppe vid toppen, tappar en av oss fästet. Han faller inte rakt ut, utan kasar, liksom glider varsamt nerför. Jag står nere på marken och betraktar. Ingen fasa, ingen panik; ingenting. Muren hjälper honom ner, hela vägen. Han når mark och han skrattar, inte hjärtligt, inte upphetsat; bara småskrattar, säger att han måste hem och äta middag. Helt intakt, inte en skråma någonstans. Döden har aldrig känts mer avlägsen, finns den ens? Och livet?

Vi andra står kvar en stund, tysta. En outtalad överenskommelse lägger sig bland oss. Nu är det slut på klättrandet. Vi får famla vidare på andra platser. Här finns inget kvar. Cirkulera.


Hopptornet och muren. Jag tänker på er. Varje dag. Och sen aldrig mer.