Döden städar upp

Minnesbild 1
På det kalla och knarriga trägolvet rumlar jag runt, sprätter till, gör ett spastiskt utfall med ena armen. Slår en kullerbytta, en variant iallafall, och lägger mig slutligen på rygg och skakar epileptiskt. Önskar så att kunde hamna i en "utanför kroppen upplevelse" i detta eller bara stänga av helt, men jag är så i högsta grad närvarande. Obarmhärtigt medveten om att jag betraktas, och bedöms, av en liten grupp människor. Några män och några kvinnor. De ler inte, rör inte en min. Observerar bara, lite avmätt. Dagen börjar lida mot sitt slut, de är väl trötta, blasé.
Vi är så många som vill bli antagna och välkomnas in i värmen. Livet självt står på spel här. Vi är så unga, men idag kan livet vara över. Vi har sållats ut, klivit över varandra, på varandra. Vi ska in i den där värmen. Frälsning eller död, däremellan finns intet.
De hade bett mig att gestalta majskorn i en het kastrull, hur dessa blir till popcorn. De bad mig göra detta inför dem. Och nu ligger jag här på det kalla trägolvet och låter skakningarna tona ut. Jag är ett popcorn som svalnar. "Tack", säger de. Deras ansikten låter mig inte utläsa något alls. Kanske för att skona mig.

Minnesbild 2
Som vanligt, jag är kissnödig. Så jag går in på en toalett, kissar ståendes. Mitt hjärta dunkar febrilt, mina kinder hettar. Och mina fötter är iskalla. De brukar vara det när jag inte riktigt förstår var jag befinner mig eller vad jag står inför. Ett tillfälligt lugn infinner sig i takt med att strålen hittar sin form. Jag kissar. Det är skönt. Plötsligt hör jag mitt namn ropas. Måste ha missbedömt tiden, för det är min tur nu. Avbryter hastigt och springer med avdomnade fötter.
Juryn sitter där i mörkret. Kan urskilja några ansikten. Namnkunniga personer. Auktoriteter. Jag framför en text ur Shakespears "Othello". Och kissfläcken som pryder halva mitt vänstra ljusblekta byxben, från skrevet ner till knät, jag glömmer den aldrig.
Ännu en gång dessa ansikten efteråt. Inte en min. Också denna gång för att skona mig, tänker jag.
Så varsamt ändå.


De hugger till, minnesbilderna, alltid kommer de från ingenstans och apropå inget, får mig att vackla till där jag går eller tappa andan där jag sitter. Och lika snabbt är de av mig betvingade, på flykt drivna. För jag måste ju överleva, vara stark, för min familj. De behöver mig och jag älskar dem. Minnena bär jag med mig för alltid, till mitt sista andetag. Därefter finns dessa upplevelser ej mer. Tystnaden löser upp dem då, och allt annat; även det som varit gott och berikande och som fått mig att växa. Alla mina erfarenheter som trängs inom mig, goda som plågsamma, kommer oåterkalleligt att upplösas. Outsägligt sorgligt, såklart. Men också en befrielse: I döden finns inom mig inga scenskoleprov.

Amerika - Del 2

Famlar i mörkret, söker efter kassettbandspelaren som står på mitt nattduksbord. Men inget känns igen och doften och den där besynnerliga svalkan därnere i rummet längst ner i källaren i det stora huset så långt hemifrån fyller mig med stormsteg, skakar liv i mitt sovande jag. Jag sätter mig upp i sängen, inser att jag är kvar, fången i den kvävande mardrömmen som alltså är min verklighet nu. Den korta förtröstan jag kände just där, när jag sökte efter min bandspelaren, eller radioväckarklockan, eller vad som helst med betydelsen att den resa jag gjort endast existerade i drömmens förgänglighet, att den alldeles snart skulle vara upplöst och att rummet jag vaknade upp i skulle vara mitt eget, däruppe på vinden, och att jag bara kunde stiga upp nu, gå ner i köket och bre mig en skogaholmsmacka och till den tillreda ett glas O`boy; låta det söta chokladpulvret fylla muggen till hälften för att sedan hälla i lättmjölk upp till kanten och bara sitta där sen och mumsa, min egen stund detta, långt före de andra i huset, sur och melankolisk, säkert, men hemma - det var en varm men mycket kort förtröstan. För nu är omständigheterna väsensskilda. Värmen ersätts hastigt av kyla; den borttappades kyla. Måhända är jag på flykt, på väg bort, och detta är bara en anhalt på vägen. Men jag förstår inte hur jag ska ta mig vidare, och tillbaka finns ingen väg.

Jag är här nu. I Amerika.

Resten är upp till mig. Dessvärre.

Sängen är låg och jag sveper med handen över golvet, hittar mitt digitalarmbandsur, trycker på den lilla ljusknappen: 02.33. Vargens tid. Men inga illasinnade vargar syns till, ingen avgrund; inga monotona, malande tankerundgångar. Istället fylls jag av tacksamhet, eventuellt också tillförsikt. För det här är mina timmar, fram till soluppgången och den nya dagen. Här ges jag en möjlighet att samla ihop mig, mobilisera. Förbereda ett alter ego: vem ska jag vara här?
Såklart någon som skiljer sig markant från den jag befinner mig på flykt ifrån. En slags riktig person -  tydlig och inte försagd. Någon som på riktigt tycker att det är kul och spännande att vara här. Som är intresserad av att träffa och lära känna nya människor.
Kort sagt: En nyfiken och utåtriktad kille med redan formulerade framtidsdrömmar som inte vill annat än att kasta sig ut i livet och lära sig allt om det!

Tankarna söker sig tillbaka till gårdagen. Flygplatsen, bilresan. Hur jag inte fick ur mig ett enda ord, bara något enstaka läte. Deras blickar sinsemellan. Mitt jag som upplöstes, spilldes ut över baksätet och sökte sig ut genom de nedvevade fönstren, bort över prärien och bufflarna, in i solnedgången. Borta.
Inser att härifrån kan jag bara bygga upp mig själv, konstruera en ny karaktär, från grunden. När solen åter stiger upp och en ny dag tar form, då ska vi möta den tillsammans, jag och familjen som sover däruppe nu. Ett lugn fyller på, vaggar mig.

Grusvägen tycks oändlig. Jag har hamnat en bit bakom resten av min familj. De går där framme, vänder sig om när jag ropar på dem, skrattar. Vi har badat hela dagen, nu är vi på väg mot bilen. Jag hittar en nöt-créme på vägen. Det finns lite kvar i den och jag pressar in det i munnen. Sanden knastrar mellan tänderna. Det är väldigt gott. Jag tittar upp. Solen skiner, bländar mig behagligt.

Vaknar med ett ryck. Solen letar sig in genom de smala källarfönstren, likt laserstrålar. Den nya dagen är så kommen. Diskret knackning på dörren. Jag ligger helt stilla. Det knackar igen. "Bjooern?" Det är mamman. Våra blickar som möttes i bilen igår, någonstans kände jag då att hon ville mig väl. Men nu är jag mer skräckslagen än någonsin. Jag reser mig, går mot dörren.