måndag 19 september 2022

Den rökande familjen

"Vid nödfall, krossa fönstret.”Jag minns den tydligt, den där lilla lustiga tavlan med en cigarett bakom en glasskärm i syrras rum. Jag tror att jag förstod innebörden, att om begäret blev för stort, om man hamnade i en nödsituation, ja då som sista utväg kunde man alltid slå sönder glaset och slita åt sig cigaretten.

Som att ciggen någonsin var slut, det var de väl aldrig; alla rökte ju hela tiden. Pappa, mamma, syrrorna, brorsan; röken låg tät. Själv hade jag inte börjat, inte på riktigt iallafall. Visst kunde jag röka ibland, men aldrig i hemmet; det var något underförstått, att inte ta en cigarett på maten förrän man åtminstone gick i nionde klass. Brorsan gick i nian, så han bolmade på med de andra vid middagsbordet, drog halsbloss och spelade världsvan. 

En gång, nere vid en dansbana, stötte jag oförhappandes på mina båda föräldrar. De hade varit på middag i närheten och var på väg hem i sällskap med några bekanta, glada i hågen. Och jag drog runt bara, som man gjorde, med några kompisar. Vi hade kommit över ett paket cigaretter, och en av dem satt i min mungipa. Jag hade ingen möjlighet att skyla eller förklara bort: jag var ett barn som rökte en cigg. Det var ett komplicerat möte för mig, rentav overkligt. Men de tycktes bara fortsatt glada och kommenterade inte alls det som just pågått i min mungipa. 

Morgonen därpå, när jag lite skamset smög mig ner till köket för att dricka min O’boy, satt mamma där. Hon tittade på mig med stolthet i blicken, och kanske också lättnad: allt var precis som det skulle. Jag var helt rätt i min utveckling, precis i synk med min ålder. Snart skulle vi alla röka tillsammans.

Det fanns en gemenskap i det där, en samhörighet som gått förlorad idag.

torsdag 8 september 2022

Uppsägningen

Morgonen är tidig, vinden oväntat kylig. Jag sitter på cykeln, på väg till Posten, som så många gånger förr.    Jag kommer att bli sen idag, kom liksom inte iväg hemifrån; resonerade, ältade, vände det ena mot det andra - så har det varit en längre tid, mitt huvud är en enda sörja. Men nu, när jag äntligen kommit iväg, när den svalkande sensommarvinden smeker bort stressvetten från pannan, är det helt lent därinne i huvudet. Jag har bestämt mig nämligen. Jag ska säga upp mig idag, nu direkt på morgonen. 

Jag ställer min cykel nere i garaget där alla postcyklar står parkerade och väntar på sina brevbärare. Snart är jag inte en av dem, aldrig mer kommer jag cykla ut med dessa hopplösa försändelser. Ska bara knacka på hos min chef först. Jag kommer inte ställa mig i vägen om du vill sluta här, så hade han ju sagt tidigare i veckan: vill du så får du gå på dagen. 
   Det är skitigt i garaget, överallt högar av skräp, gummisnoddar och plastband. Arbetsplatsen, en gång faktiskt dräglig, har blivit kall och ogästvänlig; ingen omsorg tas om den. 
   I hissen på väg till andra våningen där postkontoret ligger, betraktar jag mig själv i spegeln. Jag kan inte hålla tillbaka ett litet triumfatoriskt leende, det liksom rycker i ena mungipan. Jag är pirrig, upprymd, men också orolig: är det verkligen så enkelt som han sa, chefen, att jag kan gå på dagen? Det betyder ju isåfall att jag snart kan vara på väg härifrån, hemåt, utan någonsin behöva återvända. Det är svindlande att vara så nära nu; att slutligen få göra det som tidigare bara varit en snuttefilt i snömodden på brevbärarturen.

Väl inne på kontoret byter jag om, men bara på överkroppen. Med mina privata jeans och den mörkblåa postskjortan kliver jag in i arbetet, hälsar lite förstrött på en kollega, och ställer mig sedan i sorteringen. Jag är plötsligt vilsen, förstår inte hur att faktiskt göra detta som jag föresatt mig. Jag sorterar några brev, känner att jag håller på att dras in i apatin igen; den där uppgivna föreställningen om att jag hör hemma här, att jag inte förtjänar bättre. Då ser jag chefen, han vandrar genom lokalen en bit bort talandes i telefon. Jag lägger ifrån mig breven, tar ett djupt andetag, och går sedan med ett slags bestämda steg mot honom.

Jag hör att han är på väg att avsluta sitt samtal, så jag vandrar strax bakom honom en liten stund, som ett barn som väntar på att få prata med pappa. Snart är han klar och jag frågar om han har tid att prata en stund inne på hans kontor. Märker att min röst är svag, nästan darrig faktiskt, och när vi i tystnad går mot kontoret bestämmer jag mig för att rycka upp mig igen, bli sådär tvärsäker och artikulerad som jag var på morgonen hemma med familjen.

Och det funkar. Inne på chefens kontor är jag tydligare än någonsin i livet. En ventil släpper och ut väller mina tankar och mitt beslut; aldrig har jag varit så säker på något. Chefen tycks överrumplad av min uppenbarelse, denna arbetare som plötsligt reser sig inför honom, och kan inte låta bli att le, till och med skratta. Du vill framåt! utbrister han, samtidigt som han hämtar uppsägningspappren, det är mer än vad man kan säga om många av dina kollegor.

Jag vet inte hur jag ska bemöta detta. Visst vill jag framåt, men framför allt vill jag ju bort från denna arbetsplats vars förtryck jag levt under så länge. Och de andra, mina kollegor, de som bara gnäller och inte gör något åt det - inte vill jag väl sätta mig till doms över dem. Jag vet hur svårt det är att rycka upp sig, har ju jobbat här i tjugo år.

Men inte en dag till. Underskriften sitter som en smäck, och chefen lägger en hand på min axel och säger: Var rädd om dig gubben. Det är omtänksamt och varmt, men samtidigt så...liksom negligerande. Precis som den här platsen som jag både har hatat och älskat.

Jag stänger dörren till den nu, och öppnar en ny.