Jag är hemma när min telefon plötsligt ringer. Min överordnades namn syns på displayen. Vad kan han vilja idag? Det är ju klämdag och jag har tagit ledigt. Överväger helt kort att inte svara, men bestämmer mig ändå för att göra det. Ja, hallå, säger jag och möts av ett bakgrundssorl. Jag upprepar mitt "hallå", säger det igen och igen, men inget gehör. Bara det där babblet. Inser snart att han måste ha fickringt mig.
Borde väl lägga på, men jag gör inte det. Jag bestämmer mig för att hänga kvar och lyssna.
Egentligen inte av nyfikenhet över vad som sägs, utan bara för att det känns lite fint att lyssna på dem, såhär sittandes på min egen kammare. På den överordnade, ”teamledaren”, han som planerar och lägger upp dagen och arbetsuppgifterna, och de två brevbärarna, hur de resonerar med varandra.
Den ena av de två brevbärarna är sävlig, nästan obrydd i sitt sätt att tala, rösten djup, mörk. Den andre är orolig och engagerad med en betydligt högre klang. Teamchefen är lugnt pedagogisk, med inslag av överseende, rösten mild.
Var och en har sin egen speciella ton, sin egen melodi och rytm. Tillsammans utgör de en trio vars stämsång gör mig så väldigt berörd.
Orden är de vanliga, det handlar om distriktsnummer, adresser, brev och paket. Om tid som inte räcker till, eftersändningar som blir liggandes. Det är samma klagosång som alltid. Men när den framförs så här, i luren på tryggt avstånd - då blir det plötsligt vackert, rentav poetiskt.
