En tid för vaccination bokas åt mig, jag informeras om den, och snart är dagen kommen då jag ska infinna mig på den stora idrottsarenan. Tiden är perfekt, precis mellan jobb och hämtning, och vädret likaså: försommarvarmt med en lätt bris som får min skjorta att fladdra svalkande skönt.
Jag låser fast min cykel vid en lyktstolpe alldeles invid ingången och jag är i god tid så jag blir ståendes där ett tag, försöker samla mig och definiera mitt mående just nu, i detta sammanhang. Kanske kan jag tillkämpa mig ett motstånd tänker jag, eller åtminstone nån vag form av olust, det var jag ju så duktig på förut, att må dåligt i egentligen alla lägen.
Men inte längre.
Denna oberördhet, rent av blaserade livshållning inför omvärlden, som jag lagt mig till med har visserligen varit mitt livs enda strävan, men ändå gäckar den mig: vad är haken liksom? Lugnet som placerat sig i mig, är det endast förledande?
Fem till tio minuter innan det avtalade besöket ska man vara på plats för att undvika köbildning står det i smset, och det innebär att jag går in om sju minuter.
Att befinna sig där, i väntan, i ett tidsrum som krymper, kunde tidigare orsaka mig svår vånda, som att jag inte förstod hur att finnas till. Nu konstaterar jag lugnt att lite tid frigjorts, att jag kan stå här och göra med den vad jag så behagar. Jag sluter ögonen och vänder ansiktet mot solen, så där som jag såg andra göra när jag själv jagades av oro. Nu är jag en av dem, äntligen.
Jag öppnar ögonen igen och ser mig omkring. Här var jag mycket som yngre, på dessa gator som omger arenan, ramlade ut från barer, rumlade nerför trapporna till tunnelbanestationen, kanske slumrade jag till sen på tåget på väg hem, satt där med hängande huvud till allmän beskådan med McDonaldspåsen i ett trots allt stadigt grepp.
Vilken eländig rundgång, så fullständigt vilsen jag var.
Och lugnet jag nu erfar, är det en motreaktion, och isåfall: vad väntar efter det? Men mitt liv är väl inte som decennier, där det ena är en uppgörelse med det förra, snarare är det väl som ett år: indelat i årstider. Det är sommar nu, ljuset bokstavligt bländar mig, men mörkret står på lur.
Värdelöst resonemang ändå, att jämföra livet med årstider. Jag mår bra nu, låt det bara vara så.
Om fem minuter tar jag på mig munskyddet och går in. Det sitter två personer vid ett bord därinnanför och väntar på mig, båda maskerade med munskydd, men det går ändå att se att de är mycket unga, möjligen i gymnasieåldern. Ska bli spännande detta, tänker jag, och förvånas omedelbart över inställningen, vad är det som händer?
Sluter återigen ögonen och vänder mig mot solen. En tanke kommer till mig, först luddig och oformlig, men snart antar den skarpare konturer, blir till en mening: Jag rör mig i ett och samma rum, nu som då, tillsammans med tiden.
Det är en bra tanke, och jag håller fast vid den de återstående minutrarna innan jag stiger in på arenan och de två ungdomarna vid bordet.
Jag lämnar fram min legitimation och den unga killen som sitter framför mig börjar ställa frågor som han läser från en blankett, om jag är sjuk eller bär på andra besvär såsom till exempel allvarligare allergier. Han läser mekaniskt och ögonen ovanför munskyddet är hela tiden riktade neråt. Plötsligt tar han en paus, och tittar därefter upp och spänner ögonen i mina.
"Är du gravid?", frågar han allvarligt, och börjar sen fnissa för såklart är jag inte det, en medelålders man. Jag blir ställd av det tvära avbrottet i formalian, men utstöter sedan ett skratt som jag inte känner som mitt; det har liksom sitt eget liv och är stötvis och samtidigt mycket utdraget. "Nej, nej", svarar jag sen, och lägger till ytterligare ett halvkvävt skratt. Munskyddet luktar inte särskilt gott, när jag pratar och skrattar i det studsar en doft tillbaka som inte alls är angenäm. Måste köpa munskölj på vägen hem.
Vi förs framåt, jag och alla andra jämnåriga som kallats hit idag, ledsagas av vakter som pekar. Mina tankar söker sig mot sånt jag hört om skräckregimer som samlat oliktänkande eller andra människogrupper på idrottsarenor likt denna för att enkelt kunna ha ihjäl dem. Vi som vandrar här nu är också förenade, vi är ett "vi", eller ett "dom", just för att vi är en ålderskategori.
Ändå känner jag mig inte som en av dem. Eller är också jag en farbror?
Framme vi de små vaccinationstälten står jag sedan och inväntar min tur. En man i doktorskläder sitter i ett av dem och viftar lätt med ena armen mot mig, jag lyfter min arm till svar och känner då att jag inte alls är oberörd längre; den livshållning som jag trodde mig uppnått har lämnat mig. Jag sänker armen och den känns tung, benen är överkokta och sladdriga när jag går mot honom.
Han är äldre än jag, kanske till och med pensionerad, det är uppenbart trots maskering. Underarmarna är täckta av gråsvart hår och ögonen vänliga. Han går igenom proceduren som väntar, rabblande utan vara mekanisk, hellre inkännande; som att han noterat min tillfälliga formsvacka. Hans svenska är bruten, men mycket artikulerad och tydlig. Sprutan sticks in i armen som i en handvändning, och den känns knappt.
Jag är trygg där hos honom, den korta tid vi har tillsammans. Vill stanna kvar känner jag, åtminstone ett litet tag till, och bara småprata, men sådan är inte arbetsgången, andra står på tur och jag slussas vidare till läktaren.
Där sitter vi sen, jag och alla andra nyvaccinerade, för observation i femton minuter. Personal i västar sveper med blickarna över oss, söker efter tecken på biverkningar. Det är en rätt fin stund, när man tänker efter.
Människor som ser efter andra människor. Och jag är en av dem.
