Klockan 08.45 kallas vi till morgonmöte på min arbetsplats, så är det varje morgon. Just idag är det fredag, och det märks bland de blåklädda som samlas kring den stora vita tavlan och den väntande arbetsledaren: stämningen är uppsluppen, på gränsen till sprallig.
Mötet inleds och sorlet lägger sig. Och det är de vanliga punkterna som gås igenom, som på alla morgonmöten, om personalläget, arbetstider och rutiner. Brukar lyssna med ett halvt öra, samtidigt som jag tillåter mig själv att sväva iväg något. Morgonmötet är faktiskt ett rätt skönt avbrott i arbetet.
Jag vandrar slött med blicken över mina arbetskamrater; de flesta är placerade på samma plats varje möte. Soffan och fåtöljen bredvid är alltid upptagna av samma personer, vi andra står utspridda. Leker ibland med tanken att förekomma kvinnan som gjort fåtöljen till sin, att sitta där som vore det inget konstigt med det när hon anländer till mötet. Tänk hur hela världsordningen skulle ruckas, det vore verkligen uppfriskande! Men jag slår alltid bort tanken, det är inte värt det. Kvinnan bär inom sig en best nämligen, ett mycket lättväckt odjur; jag har själv stått inför det. Hennes vrede bryr sig inte om sin mottagare, den vill bara få sitt utlopp. Man står handfallen inför den, och det är mycket obehagligt. Därför låter jag henne sitta i sin fåtölj.
Den långa soffan ockuperas av männen som bär kortbyxor året runt. Det förenar dem, att de aldrig bär långbyxor därute, oavsett väder. Föreställer mig att det började för många år sedan, då de var unga och ville bevisa något för varandra, och sedan har det bara fortsatt. Den tycks viktig för dem, denna gemenskap, och det är ingenting man skämtar om. Ibland säger jag till dem att det är klart de också ska få äga ett par långbyxor och slippa detta elände i svinkylan därute, att jag kan snacka med någon klädansvarig åt dem, men då blir de förnärmade. "Vi vill HA kortbyxor på oss", fräser de. Det är ett märkligt sällskap.
En minut in i mötet korsar en man mötesområdet i en diagonal, varje gång. På sin väg stoppar han in en snus och plockar därefter upp sin telefon. Så ställer han sig vid kaffeautomaten och ger sitt ansikte en snabb massage med ena handen, varefter han börjar scrolla på sin lur. Han har också kortbyxor på sig, men har alltså valt denna plats.
Rutinerna är gjutna i betong för vissa, vi andra är mer spretiga i våra förhållningssätt. För en tid sedan, det var också en fredag, råkade jag rentav missa samlingen. Det skulle visa vara mycket olyckligt. Halvvägs på väg mot mitt distrikt ringde en arbetsledare. Tydligen hade jag inte tagit med den speciella försändelse som skulle delas ut till alla hushåll denna fredag, det hade några av kortbyxorna noterat, var jag inte på mötet? Hade inget annat val än att erkänna och vända om, tillbaka till kontoret med mössan i hand. "Det finns ju en ANLEDNING till att vi har de här morgonmötena!", fick jag höra när jag skamset smög in på kontoret för att reparera mitt misstag.
Den här morgonen står kontorets chef bredvid arbetsledaren. Han gör det lite då och då, när han vill prata med oss efter att punkterna gåtts igenom. Har det varit en arbetsam vecka låter han gärna oss veta att vi kämpat väl, att han uppskattar hur vi "krigat" oss genom dagarna. Andra gånger kan tonläget vara något strängt, om vi behöver skärpa till oss i något avseende. Det kan hända när arbetsbördan är mildare under en tid, då postmängden sviktar, att brevbärarna förslappas och rentav smiter hem före arbetstidens slut och därför behöver en uppsträckning. Andra gånger vill han bara påminna oss om nån blankett som ska fyllas i, eller att vi ska fortsätta att vårt ansvar under den pågående pandemin.
Jag gillar honom, tänker jag. Vet väl egentligen inte särskilt mycket om honom, hur han lever sitt liv, men jag föreställer mig att det är gott. Spelar golf gör han, seglar säkert också; ja, hela han utstrålar aktiv livstil på ett sätt som är rätt tilltalande. Det är lätt att föreställa sig honom i situationer som signalerar livskvalité: vid grillen en sensommarkväll, eller tillsammans med sin familj på skogspromenad. Chefskapet han representerar faller mig i smaken; hur han glider runt i lokalen och även deltar i arbetet emellanåt. Hans yttre är behagligt, han månar om det på ett väl balanserat vis, och vad gäller hans verbala förmåga så har jag inte heller där några invändningar.
Nu står han han där med sitt sedvanliga lugn och väntar på att få ta till orda. Arbetsledaren lämnar så över, och han inleder med att berömma oss i denna tuffa tid, det har verkligen varit mycket att stå i. Sedan tar han ett djupt andetag och tonläget förändras, det antar nu en mer förmanande klang:
"Nu måste jag, återigen, påminna er alla som inte har körkort att ta det. Ni har ett år på er. Och säg nu inte att ni inte visste, i tio år har vi tjatat på er om detta. Har ni inte körkort om ett år kan ni inte längre räkna med att vara anställda här, det kommer att vara ett krav då!"
Helt tvärt är jag i allra högsta grad närvarande på mötet, vad är det han säger? En kyla genomfar mig och mina ben domnar. Det är nästan spännande, hur han lyckas kasta mig tillbaka till skolåren och dess mörker, då när försummelsen och förträngandet ideligen kom ikapp en. Jag har ju inget körkort, jag kommer inte att ta ett, jag är förlorad. Känner att jag borde höja rösten, kanske säga något om facket, vad de säger om det här, men jag gör inte det eftersom jag är ett barn nu.
Han låter orden sjunka in, byter därefter ämne: Ett parti pepparkakor och lussekatter har precis anlänt till fikarummet. Så blir han så där allvarlig igen: "En pepparkaka och en lussekatt var, ta absolut inte fler för då räcker det inte till alla!"
Mötet avslutas och de blåklädda sprids i lokalen. Stämningen är nu något dämpad, i alla fall bland dem som inte har körkort, och det är ganska många. Helgen som var så efterlängtad, nu kommer den trasas av framtidsoro. I fikarummet samlas några runt kartongerna med julfika, jag är en av dem. Och värmen som plötsligt ersätter iskylan från mötet och sprider en smekande insikt inom mig är så behaglig och förlösande att jag skälver till: Det är dags nu, den här fågeln kommer snart att lämna sitt bo. Om ett år flyger jag vidare.
Tar tre pepparkakor, kommer ändå räcka till alla.
