Varje dag till och från jobbet cyklar jag förbi huset med den stora trädörren bakom vilken jag tillbringat så mycket tid, och vanligtvis noterar jag det knappt. Stan är ju proppfull med minnesmarkörer från andra tider och jag är vidare i livet. Men jag kan iallafall konstatera att etablissemanget fortfarande är aktivt, att nya förmågor frekventerar inrättningen. På eftermiddagen, när jag cyklar förbi på väg hem, brukar jag slänga en blick på ställets uteservering som brer ut sig på torget, på människorna som sitter där i solen med immiga flaskor i silverhinkar. Men det väcker inget i mig, för jag kan inte relatera. Det var inte där jag satt, det var i det mörka, rökiga skrymslet därinne, nere i källaren. Varje vecka var jag där, ofta flera gånger. Källaren var mitt tillhåll, så hade det slumpat sig.
Det var den tidens förströelse, och egentligen var det väl bara ett tidsfördriv bland andra, att vara full och stenad i en källare på stan. Jag var yngre då, och jag har svårt att se på tid som bortkastad. Dessutom hade tiden och källaren inte med varandra att göra då jag inte verkade inom något tidsbegrepp. Jag stod utanför föreställningar om tid och rum; jag befann mig endast. Naturligtvis noterade jag datum som passerade, liksom årstidsskiftningar, men i övrigt var tid inget som jag varken ville hålla fast vid eller låta gå. Den var oväsentlig, och möjligen är det vad man syftar på när man talar om "att leva i nuet".
Jag var fri, eftersom jag var ensam. Därför sökte jag mig till källaren ständigt.
Men hur vågade jag? Det är fascinerande för mig idag, precis som det där hopptornet i min barndom: Tio meter upp i luften och jag sprang längs hela avsatsen och kastade mig ut. Det hårda, kalla vattnet långt därnere, jag var utan fruktan. Eller: jag omfamnade skräcken, lät den kittla mig.
Var jag ens rädd därnere? Borde jag ha varit det? Idag - när blotta tanken på att vara hemifrån kvällstid, för att inte tala om nattetid - skrämmer mig på ett sätt som kanske inte är rationellt, är svaret såklart att jag borde ha varit det. Men det är ju den jag är nu, och jag värdesätter den rädsla jag upplever inför sammanhang bortanför, för jag ser på den som att jag hittat hem. Och det hade jag inte då, långt ifrån.
En kväll hade jag bara kommit halvvägs nerför trapporna då en antagonist snurrade runt framför mig, hoppade upp och kicksparkade mitt ölglas ur min hand. Precisionen var imponerande och min första reaktion var därefter: jag var paff inför sparkens exakthet. Han och jag låg i konflikt med varandra, det hade böljat fram och tillbaka sedan en rätt lång tid. Ibland kunde vi vara rentav kärvänliga när vi sågs, men den här kvällen var attityden helt uppenbart en annan. Glaset for in i väggen och spred omkring sig en dusch av splitter och öl. Vi stod och stirrade stint på varandra alldeles kort innan två vakter var framme. De kände till vår historia: "Vi har haft koll på er, det var ju bara en tidsfråga innan det skulle smälla", sa en av dem och förde tillsammans med den andra iväg min rival. "Och jag då?", hojtade jag efter dem. "Du kan vara kvar, huvudsaken är att ni är på olika platser."
Jag var nöjd med det svaret, och fortfarande imponerad över hur han lyckats pricka mitt glas. Jag fortsatte ner i källaren och fram till baren och beställde en ny öl. Mitt sällskap och jag satte oss så ner och drack och rökte, som vi alltid gjorde härnere. Det gick på rutin. Runt omkring oss pågick den vanliga aktiviteten, det var en enda röra.
Musiken jag kunde urskilja föll mig ofta i smaken, och det var väl också en faktor som ledde mig hit. Tyckte om att sjunga med i refrängerna tillsammans med vänner och dansa runt på det lilla utrymmet som tjänade som dansgolv. Ofta noterade jag ilskna blickar hos andra gäster om jag råkade ta lite mycket plats, men det var inget som bekymrade mig; snarare hade det en eggande inverkan. Jag var svettig och mina tankar var upplösta, pulveriserade av det rus som var min enda strävan.
Lokalen var ett akvarium, med faror lurandes överallt. Själv var jag sinnesrubbad därnere, men ofarlig för min omgivning. Samtidigt visste jag att min blotta uppenbarelse kunde väcka ont blod hos somliga. Som jag minns det var jag orädd, men sipprade det ändå ut små ångor av ängslan? Och triggade den igång instinkter hos somliga, likt hundar som känner doften av bävan och därför går till attack?
Knappt hade jag hämtat mig från incidenten i trappan förrän nästa hotbild uppenbarade sig, den här gången var det en för mig okänd man. Genom att kasta en glödande cigarett på mig hade han påkallat min uppmärksamhet. Den landade i mitt knä och jag slog undan den och spanade efter avsändaren. Han stod en bit bort, ensam utan sällskap, och blängde på mig. Blicken var densamma som jag mött så många gånger förr, oklar men samtidigt obeveklig. Mannen därborta hade fått vittring på min oro, och nu ville han slå till. Han tände en ny cigarett och gick fram och askade på mig där jag satt, fortfarande överrumplad av den plötsliga attacken. Han och jag hade ju ingen historia, inget otalt. I vanlig ordning gjorde jag ingen ansats till att försvara mig, och han fortsatte med sin cigarett, glöd och aska regnade över mig.
Han fördes bort sen, fick lämna stället precis som den andre. Det var rutin. Jag blev kvar natten genom. Det var bara ännu en onsdag på mitt favorithak, på fredag skulle jag hit igen, och säkert även på lördag.
Det var så jag roade mig när jag var ung och fri tänker jag och cyklar vidare, bort från stan.
