"Vi kände, din pappa och jag, att du behövde komma ut lite i världen, liksom tuffa till dig lite." Mamma och jag halvligger bredvid varandra i varsin solstol i min systers trädgård när samtalet glider in på de båda resorna. Det är närmare fyrtio år sedan nu, och egentligen har vi aldrig talat särskilt mycket om de där veckorna vi tillbringade tillsammans bara hon och jag, mamman och sonen: kvinnan och pojken. Inte för att resorna skulle vara ett känsligt ämne oss emellan, inte alls så. Men måhända är det så, att våra upplevelser skiljer sig åt så pass mycket. Jag var barnet då, hon var kvinnan i fyrtioårsåldern, vi levde i varsitt universum.
Jag skrattar till åt det där med att "tuffa till dig lite", för som jag minns det gjorde mig resorna såklart än mer skakis än tidigare. "Aha, det var så ni tänkte", svarar jag och känner igen resonemanget, det följde mig under så lång tid. Men nu sitter vi här, inte jämngamla men åldersjämlika, och jag känner att jag vill dra fram några scener som behållit sin skärpa på min vidare färd genom livet. Det är väl inget särskilt med dem, för man väljer ju inte alltid vad som får fäste i medvetandet för att sedan bli ens följeslagare. Charterresan till Grekland, hettan, de salta kallsuparna, glasen med Coca-Cola med is och citronskiva på balkongen när solen drunknade i Medelhavets horisontlinje, tågluffen genom Storbritannien, Bed & Breakfasts och duggregniga morgnar i skotska byar; ur detta frigörs sig egentliga obetydligheter, minnesbilder som bara tillhör mig nu och sedan ingen, men jag vill dela dem med min medresenär, min mamma. För vi var ju där samtidigt, och nu sitter vi här och som så ofta sveper samtalet in över dåtiden, hur vi tänkte då; och vi möts häri - det är berikande att väga våra gemensamma erfarenheter mot varandra och därigenom inse att vi ofta var på skilda platser då, samtidigt som vi var så nära. Så jag berättar min version. De ligger ju ändå så nära till hands, dessa skarpa bilder.
Först ut, Grekland:
...En man som jobbade på hotellet där vi bodde, en dag frågade han min mamma om han kan kunde ta med henne och mig på en liten sightseeing i området med hans jeep. Turen var oändlig, uppför serpentinvägar och brummandes fram på grusvägar som vräkte upp damm i ögonen. Jag satt i baksätet, mamma där fram. Jag minns den faktiskt inte särskilt väl, själva utflykten, det som etsat sig fast är mammas upplevelse av den, det hon sa efteråt.
"Vi åker inte med honom nån mer gång. Hans arm "råkade" röra vid mitt ben lite för många gånger."
Vi stod på hotellets restaurang när hon uttalade orden, vid kranarna med dryck. Jag hade just hällt upp ett glas apelsinjuice.
...Mamman med sonen i min ålder från Skåne. Tydligen var hon mycket angelägen att hennes son skulle ha en lekkamrat på deras vistelse här, har mamma senare berättat, och det fick bli jag. Av vår relation minns jag inte mycket, kanske upplevde jag den som något krystad.
Det är blodet på ryggen, det klarröda mot pojkens brunbrända hud, som jag ser idag. Även den vita sanden färgades röd där han låg när bromsen plötsligt attackerade honom, alldeles intill trampbåtsuthyrningen. "De gör så, bromsarna, sliter av ett köttstycke från kroppen på en." sa mamma strax efter.
...Jag läste inte särskilt mycket böcker på den tiden, lyckades liksom aldrig fastna i dem. För mamma var detta något bekymmersamt, och hon försökte hela tiden uppmuntra mig till att läsa mer. "Många i din ålder är ju i den så kallade "bokslukaråldern" nu, varför kan inte du vara det också?"
Hon hade lånat en bok på biblioteket hemma, och jag satte mig motvilligt med den på balkongen. Men min ovilja skulle snart övergå till ett begär, jag kom att längta till boken och började rentav smygläsa den på toaletten. Särskilt vissa segment i den kunde jag läsa gång på gång. Kommer inte ihåg handlingen i boken, men mammas fråga sitter kvar som den renaste klang från en kyrkklocka. Klockan var tjugotre minuter över fem på eftermiddagen och vi skulle precis lämna rummet för att gå och äta middag när hon ställde frågan med en tonalitet som jag fortfarande idag inte lyckats tolka:
"Är det mycket sex i boken Björn?"
"Nej", ljög jag.
------
Året därpå, som sagt, Storbritannien. Mamma hade köpt oss ett tågluffarkort. Har för mig att denna resa var något mer konfliktdrabbad än den tidigare, säkert för att jag nu var ännu ett år närmare tonåren.
...Vi hade väl rullat fram ett par dagar när vi träffade på två av mammas elever från sjuksköterskeskolan. De två unga männen var precis som vi ute på tågluff, och, tänka sig, nu befann vi oss på samma tåg. Jag märkte på hur de tilltalade min mamma att hon var en respekterad lärare på skolan. Det var trevligt - och det tyckte även jag som kunde ha svårt för påtvingade sociala situationer - att umgås med dem en stund inne i vår kupé. Vi skildes åt, och de begav sig mot resturangvagnen.
Några timmar senare såg jag dem igen. Nu satt de utslagna i sin egen kupé, med huvudena hängandes och slängandes och munnarna vidöppna. Jag förstod inte riktigt vad det var jag såg, vad hade hänt? Jag visade mamma och hon betraktade sina studenter. Hennes ansiktsuttryck just då, det är det jag minns så tydligt.
...Ute i den tidiga regniga morgonen i en by nånstans i Skottland vandrade jag med bestämda steg. Mamma hade gett mig den exakta mängden mynt så att jag kunde handla bröd på bageriet. Tänkte att jag bara slänger upp pengarna på disken och pekar på brödet, behöver faktiskt inte öppna munnen. Plötsligt skrikande däck och en duns. Katten låg på sidan och skakade ur sig det sista av livet. Den var vit med brunorangea fläckar.
...Mot slutet av vår resa kände mamma att hon skulle vilja gå ut på en pub på kvällen, utan mig. Vi bodde på ett Bed & Breakfast hos ett äldre par, jag tror det var i Wales. Hon gjorde så och jag lämnades med de gamla. Deras vardagsrum var murrigt och varmt av den öppna spisen. Det var plågsamt bortom fattning, naturligtvis var det så, men det jag bär med mig är den mycket korta sekvens när tanten erbjuder mig en Mars-bar och hur jag satt där, förstelnad av fasa, oförmögen att på något endaste sätt kommunicera.
Att jag blev övergiven där, minns att jag upplevde det som ett svek.
"Ha ha, ett svek? Men det var väl inte särskilt märkvärdigt att jag gick ut ensam, bara en kväll?" Mamma har lyssnat uppmärksamt på mina små scener, men nu känner hon att hon måste bryta in. För så var det ju inte, inte för henne.
Min dotter avbryter så vårt samtal, vi ska gå ner till stranden nu. Min andra dotter och min son ansluter också, tre universum skapade av mig. Tre ständigt växande minnesbanker.
