Spelaren

Ända sedan den där kvällen utanför folkets park, den första helgen i sjuan, hade jag vetat. Då jag såg de rödsprängda ögonen hos jämnåriga i gatlyktans sken, när jag insåg att barndomen oåterkalleligt skulle ersättas. Men jag ville inte då. Jag slog bort blicken från ögonen, åkte hem. 

   Någonting var satt i rörelse, och det skulle förr eller senare hinna ikapp mig. 

En måndag talades det mycket om en pojke i klassen, han hade varit så drucken på lördagen att han närapå förgiftats av allt brännvin han hällt i sig. Tydligen hade han blivit hämtad av ambulans och körd till sjukhuset där han fortfarande befann sig. 

   Som jag  avundades honom detta. Kanske inte det obehag som det måste ha inneburit, men hur han när han återvände skulle hälsas som en hjälte. Jag tittade på den tomma bänken. Snart satt han där igen, för alltid förändrad. Det var en kraftfull markering, han hade tagit steget fullt ut och sällat sig till de andra.
   Även du, hade jag tänkt. För det förvånade mig, han var så timid ju, så försiktig liksom. Nu var det inte många kvar, bara jag och några få andra.

   

Jag hade hört deras historier på måndagsmorgnarna så länge nu, om all den galenskap som utspelat sig på helgen, men själv hade jag haft så svårt att förstå hur jag skulle kunna bli en del av den. Det började bli outhärdligt, att stå utanför.

Snart var nian över. Ännu hade jag inte tagit steget. Runt omkring mig anslöt de sig, en efter en. Såg dom vingla fram på gatan utanför mitt fönster, betraktade på avstånd hur de rumlade runt på gräset i varandras armar. De var berusade och förlösta. Överallt var de nu, de levande. Och kvar stod jag.

   Ibland hände det att det visslades och tjoades utanför mitt fönster, och när jag öppnade och tittade ut så stod där nån nyligen ansluten med en starkvinsfaska skymtandes i jackfickan. Häng med du med, sa han. Men jag blev bara illa berörd av flaskan, hur den hade berövat mig ännu en lekkamrat. Jag stängde fönstret, återgick till mitt.

Så kom då festen, den allra sista innan sommarlovet. Uppe på vinden hos en klasskamrat skulle den äga rum, och jag insåg att detta var min sista chans, att jag inte hade något val: jag var tvungen att lämna mitt rum och masa mig dit.


Jag ligger precis stilla under täcket. Mörkret är kompakt här, och andningen något obekväm. Men på det hela taget är det ändå en bra plats att befinna sig på just nu. Hör hur festen far fram runtomkring. Okontrollerade röster, vissa ljusa, andra mörkare, och musiken från stereon som ständigt höjs och sänks. Det är ett öronbedövande ståhej som pågår och jag är placerad mitt i det, men har ändå lyckats hitta mig en väg ut ur det. Vet inte hur länge jag legat här nu, och jag har inga planer på att lämna sängen än på länge. Tänker att jag ligger här tills festen är över och alla gått hem. Då kan jag stiga upp och åka hem. Och i skolan på måndag ska snart alla veta, ryktet kommer att sprida sig som en löpeld. Berättelsen om mig på fest, hur jag lyckades få i mig så mycket att jag till slut hade somnat. 

Det pirrar till, äntligen har jag lyckats. För det var ju ingen som såg att jag bara satte läpparna mot auroraflaskan utan att dricka när den bjöds mig. Däremot ser de mig nu, hur jag ligger här utslagen. 

   Bredvid mig ligger en annan pojke, också han alldeles orörlig. Han hade också haft auroran mot sin mun och sedan hamnat här strax efter mig. Hans andhämtning i mörkret är tilltvingat tung, och ibland stönar han till. Det gör jag med, vi spelar samma spel han och jag.

Timmar går och jag njuter av att höra hur de talar om mig och min belägenhet. Kan knappt vänta tills det blir måndag.

Det är en framgång svår att ta in, den största så här långt i livet.