Mailmans insikt

En grotta långt in i den djupa skogen. Eller är det ett plötsligt hål i marken; en mörk gång ner i underjorden. Stora stenar runtom, täckta av frottémjuk, djupgrön mossa. Inga ljud hörs, skogen omfamnar dem alla, endast en svag bris ovanför trädtopparna kan skönjas. Solens strålar hittar här och där in och skänker ett dämpat, varmt, ljus. 
Det är sommar. De två pojkarna hoppar runt bland stenarna och träden. Kasar nerför mossan och svingar sig från trädens lågt sittande grenar. Plötsligt får en av dem syn på öppningen mellan stenarna, han glider ner en bit i den, tar sig upp igen, upphetsat fnittrandes, ropar på sin kompis. Tillsammans betraktar de ingången, ett vagt ljus skymtas där nere. De har hittat sitt äventyr. En gång ner till en annan värld! Men hur ska de ta sig an detta? Solens strålar mattas av, kvällningen närmar sig. De bestämmer sig för att återvända nästa dag. 

Dagen därpå har de med sig ett långt, kraftigt rep. En av dem ska gå ner med repet, den andra stå kvar utanför. På så vis ska de ha kontakt med varandra. Han går ner. Inget händer på länge. Så börjar det rycka i repet, kort och intensivt, sedan helt stilla. Pojken börjar med darrande händer sakta dra upp repet. Och det som kommer upp är så fasansfullt. Den andra pojkens halva ben har knutits fast i repet.  Någon, något, därnere i mörkret har tagit honom. För evigt förlorad, drunknad i kolsvart ondska. Pojken släpper repet med det halva benet och springer, springer. Hans skrik är kvävt.

Jag stängde av TV`n. Först satt jag bara helt stilla i soffan, paralyserad; förlamad av något jag inte visste vad det var. För det här hade jag aldrig tidigare utsatts för. Möjligen hade jag anat någon form av förmörkelse bortom midsommarstångens blomster, en flyktig förnimmelse av annalkande hot; en förgänglighetens intellektuella insikt. Men jag var så oförberedd, skonad, där jag satt. Detta var en fasa jag inte kunde begripa. Tidig eftermiddag i december, ensam hemma. Jag vet inte hur länge jag satt där, men jag minns att jag inte kunde förstå hur jag skulle kunna gå vidare med mitt liv. 

Allt var raserat. Det där halva barnbenet, gången ner i underjorden. Sagan på TV`n slog mot mig, lika plötsligt som skoningslöst, och det fanns ingen väg tillbaka nu. Bara en oviss framtid. Tillsammans med en mycket tydlig insikt: Livet är skräcken som man alltid söker skydd från. Och i detta står man ensam i världen. Jag raglade ut, bort från TV`n. Vart skulle jag ta vägen nu, jag förstod det inte. Något hade ju gått sönder inom mig. Och detta något skulle behövas repareras gång på gång, tills där inte finns någonting kvar.

Jag satte mig i köket, åt en macka och drack ett glas O`boy. Tittade ut genom fönstret, det hade börjat snöa. Tunga, sävliga snöflingor dalade ner. Snart skulle de komma hem från skolan, mina syskon. Och julen var så nära nu. Allt skulle bli bra igen.