Jag vandrar med ett slags bestämda steg korridoren fram, förbi lärarrummet. Dörren står på glänt. Den där doften av kaffesump, cigaretter och nykopierat papper som vilar ständigt därinne sipprar ut, den är liksom angenäm, rund och lite sötaktig. Jag drar in den, hastigt, och skyndar sedan vidare. Det har hänt att jag blivit stående utanför det där rummet och lyssnat till rösterna därifrån. Försökt urskilja ord ur det lågmälda, hemlighetsfulla mumlet, tänkt att de kanske pratar om mig nu. Eller om någon annan. Stått där och sökt deras omdömen, deras åsikter. Men nu finns inte tid för det. Tittar på klockan och tänker att jag går inte på träslöjden. Jag behöver lämna denna plats, ingenting känns viktigare nu.
Så jag fortsätter. Nerför trapporna med sina fastfrusna fossiler. Jag stannar till vid en av dem, ett sådant där rör, och jag står där en stund och betraktar denna kvarleva av existens som för evigt satt sitt avtryck just här. En tanke kommer till mig, den är svårfångad och jag kan inte formulera den, bara känna; jag står här nu, det finns inget bakom mig, faktiskt inget nu, bara ett senare, något väntandes, bortom en horisont.
Jag är tretton år gammal. Jag lyfter blicken, ser mig omkring. Mitt hjärta slår hårt, snabbt, bröstkorgen är öm. Ett vrål längre upp letar sig ner, ekot av det studsar mellan väggarna omkring mig. En dörr som slår igen. En pojke, han går i en klass över min, kommer springandes nerför trapporna. Han ser mig inte där jag står och springer nästan på mig; jag studsar åt sidan och han passerar mig på sin väg ut, bort. Han vänder sig hastigt om just innan han öppnar porten, får syn på mig. En variant av ett leende; förvridet och jagat, men också stolt. Så nickar han åt mig, som i samförstånd. Vi möts igen, han och jag.
Detta så kallade "problembarn". Kortväxt och hispig, oberäknelig. Farlig och alltid i vägen, för alla. Alltid svårt narig runt läpparna, slickar sig om dem ursinnigt, som en besatt, i vinterkylans mörker, söker väl nån slags tröst däri. Han lever där, i det parallella; faktiskt som jag själv, men, tänker jag, på en annan sida strömmen. Ibland skymtar vi varandra i virrvarret, och här finns inget otalt - snarare en en outtalad form av gemenskap.
För en tid sedan, innan vintern iallafall börjat gå mot vår och mörkret fortfarande utklassade ljuset, satt han ensam på en fönsterbräda med fönstret öppet, tittade ut i det svarta. Han satt allra högst upp i den gamla skolan. Skolgårdens snötäcke lyste långt därnere. Jag var också däruppe, på toaletten, och när jag kom ut såg jag honom sitta där, med huvudet vänt ut, bort från mig. Såklart ville jag obemärkt försvinna därifrån, ville inte veta varför han satt där, ville hem bara. Men pojken vid det öppna fönstret ville annat. "Björn", sa han, tydligt utan att vara uppfordrande, hellre vädjande. Han vinkade åt mig att komma. Så jag gick mot det öppna fönstret och mörkret och kylan, mot pojken som kunde mitt namn, som kallade på mig. Jag ställde mig bredvid honom och kände hur magen snärjde ihop sig av svindel: det var verkligen ett stort fönster som nu stod öppet och vindarna sökte sig in som att de bar på ett begär att omsluta och föra med mig ut. Jag vinglade till något och satte mig på huk, med en hand tryckt mot golvet. Vi satt i tystnad ett tag, delade den tillsammans. Så sa han: "Tycker du att det är konstigt att jag sitter här?" Jag svarade, lite på min vakt: "Nej det tycker jag inte." Åter lade sig den där tystnaden, och den var stärkande för oss båda. I den möttes vi.
"Jag sitter här för jag tänker: vad är det för mening med det här? Och hur lätt det är, egentligen, att bara skita i allt." Jag förstod vad han menade, men kanske kunde jag inte ta in kraften i budskapet, det hade inneburit ett alltför tungt ansvar. "Jo", sa jag, och kunde inte hitta fler ord.
Och kanske räckte det. Eller om det var tystnaden och det andrum vi fick tillsammans däruppe, högt ovanför. Vi stängde fönstret tillsammans, det krävdes kraft att få igen det, de bångstyriga vindarna gjorde envist motstånd.
Så skildes vi åt.
Nu står vi här igen. Ännu en gång det där varma samförståndet. Jag nickar tillbaka, gör någon slags teatral hälsningsgest. Han skrattar. Och går ut.
Och jag går till träslöjden, trots allt.
Så jag fortsätter. Nerför trapporna med sina fastfrusna fossiler. Jag stannar till vid en av dem, ett sådant där rör, och jag står där en stund och betraktar denna kvarleva av existens som för evigt satt sitt avtryck just här. En tanke kommer till mig, den är svårfångad och jag kan inte formulera den, bara känna; jag står här nu, det finns inget bakom mig, faktiskt inget nu, bara ett senare, något väntandes, bortom en horisont.
Jag är tretton år gammal. Jag lyfter blicken, ser mig omkring. Mitt hjärta slår hårt, snabbt, bröstkorgen är öm. Ett vrål längre upp letar sig ner, ekot av det studsar mellan väggarna omkring mig. En dörr som slår igen. En pojke, han går i en klass över min, kommer springandes nerför trapporna. Han ser mig inte där jag står och springer nästan på mig; jag studsar åt sidan och han passerar mig på sin väg ut, bort. Han vänder sig hastigt om just innan han öppnar porten, får syn på mig. En variant av ett leende; förvridet och jagat, men också stolt. Så nickar han åt mig, som i samförstånd. Vi möts igen, han och jag.
Detta så kallade "problembarn". Kortväxt och hispig, oberäknelig. Farlig och alltid i vägen, för alla. Alltid svårt narig runt läpparna, slickar sig om dem ursinnigt, som en besatt, i vinterkylans mörker, söker väl nån slags tröst däri. Han lever där, i det parallella; faktiskt som jag själv, men, tänker jag, på en annan sida strömmen. Ibland skymtar vi varandra i virrvarret, och här finns inget otalt - snarare en en outtalad form av gemenskap.
För en tid sedan, innan vintern iallafall börjat gå mot vår och mörkret fortfarande utklassade ljuset, satt han ensam på en fönsterbräda med fönstret öppet, tittade ut i det svarta. Han satt allra högst upp i den gamla skolan. Skolgårdens snötäcke lyste långt därnere. Jag var också däruppe, på toaletten, och när jag kom ut såg jag honom sitta där, med huvudet vänt ut, bort från mig. Såklart ville jag obemärkt försvinna därifrån, ville inte veta varför han satt där, ville hem bara. Men pojken vid det öppna fönstret ville annat. "Björn", sa han, tydligt utan att vara uppfordrande, hellre vädjande. Han vinkade åt mig att komma. Så jag gick mot det öppna fönstret och mörkret och kylan, mot pojken som kunde mitt namn, som kallade på mig. Jag ställde mig bredvid honom och kände hur magen snärjde ihop sig av svindel: det var verkligen ett stort fönster som nu stod öppet och vindarna sökte sig in som att de bar på ett begär att omsluta och föra med mig ut. Jag vinglade till något och satte mig på huk, med en hand tryckt mot golvet. Vi satt i tystnad ett tag, delade den tillsammans. Så sa han: "Tycker du att det är konstigt att jag sitter här?" Jag svarade, lite på min vakt: "Nej det tycker jag inte." Åter lade sig den där tystnaden, och den var stärkande för oss båda. I den möttes vi.
"Jag sitter här för jag tänker: vad är det för mening med det här? Och hur lätt det är, egentligen, att bara skita i allt." Jag förstod vad han menade, men kanske kunde jag inte ta in kraften i budskapet, det hade inneburit ett alltför tungt ansvar. "Jo", sa jag, och kunde inte hitta fler ord.
Och kanske räckte det. Eller om det var tystnaden och det andrum vi fick tillsammans däruppe, högt ovanför. Vi stängde fönstret tillsammans, det krävdes kraft att få igen det, de bångstyriga vindarna gjorde envist motstånd.
Så skildes vi åt.
Nu står vi här igen. Ännu en gång det där varma samförståndet. Jag nickar tillbaka, gör någon slags teatral hälsningsgest. Han skrattar. Och går ut.
Och jag går till träslöjden, trots allt.
