Sista måltiden

Igår kväll sjuknade Petra in i vad som utan tvekan måste diagnostiseras som vinterkräksjukan. Alla som någon gång angripits av denna djävul vet dess uttryck, hur ondskefulla de är. Och denna sjukdom är lika vidrig som SMITTOSAM vilket innebär att jag just nu lever i min egen lilla inkubationsbubbla. Ett slags ingenmansland där jag lever på lånad tid. I morgon, eller kanske redan ikväll, kommer jag med största sannolikhet att kräkas upp båda mina lungor samtidigt som liemannen står redo bredvid. Men jag har förlikat mig med mitt öde. Och jag känner mig upprymd, nästan salig.

Äter nu en formidabel tomatsås med pasta, dricker till den ett finare glas rött. Alldeles snart är jag redo att möta min baneman, utan ögonbindel.