Mailman om det gångna året

Söndag och årets andra dag betyder naturligtvis att en slags tomhet har mig i sin besittning. Just tagit mig genom ett år och nu väntar alltså ännu ett. Ett år byter till ett nytt och plötsligt är man ett år äldre över en natt. Obönhörligt och i en hisnande hastighet passerar åren med mig själv som en hjälplös åskådare, oförmögen att gripa in.

Att inte känna ett visst mått av existentiellt svindel inför detta vore onaturligt. Eller är det bara söndagen som jävlas med mig; som omvandlar livet till endast ett timglas. Så är det nog. Söndagen.

Nåväl. Dags att blicka tillbaka på det gångna året!

Höfter som värker efter ändlösa promenader genom en ändlös stad. Men nu ler jag och mitt huvud hänger inte längre. Tillsammans har vi, jag och min fru, lyckats befria oss från det kollektiva boende som tog tre månader av våra liv. Nu bor vi i en annan del av London. Och det är bara vi två som delar våra liv med varandra. Inga andra. Ledig och upptagen med ingenting (utöver de uppgifter jag som hemmaman gladeligen tar mig an) lever jag nu min dröm. Ändå saknar jag mitt arbete, de vidrigt tidiga morgnarna; den strukturella upprepande vardagen i vilken jag uppenbarligen finner en slags trygghet. Att vara förtjänt av en helg. Att få gnälla. Trodde aldrig att jag medvetet skulle söka mig tillbaka till detta, men när våren börjar med sina första tveksamma försök finner jag mig åter i tjänst på Posten.

Under min bortavaro har arbetsplatsen så sakteliga inlett den omläggning som, inser jag idag, leder raka vägen mot sin egen själsliga undergång. Den goda atmosfären är klart naggad i kanterna nu och min hemkomst känns nog skön för många kollegor. Och det känns faktiskt bra även för mig att dra på mig postiljonuniformen igen. Åtminstone de första dagarna. Snart lägger sig den vaga entusiasm inför de saknade rutinerna som jag lyckats pressa fram och ersätts med olust. Jag är trött igen. Trött och ensam i mitt hem.

Livet går så sin stilla gång med regelbundna resor till London som ljuspunkter. Mellan dessa är jag lika småsur som alltid. En gång, solen hade börjat värma nästan på riktigt, gick jag till Västertorp och köpte mig en glasstrut. Mycket mer än så minns jag inte av denna tid.

När sommaren gör sitt intåg är jag ej längre ensam i mitt hus. Min fru har repatrierat och tillsammans inleder vi den stora renoveringen. Med stor beslutsamhet och hängivenhet tar jag mig an denna utmaning. Trots att jag nästan oavbrutet plågas av den allergi som allt damm och sågspån framkallar, hindrar inte detta mig från att slita som en oxe för att få klart det förbannade köket. När jag tänker på det idag kan jag inte låta bli att småle åt hur manisk jag var emellanåt.

En välförtjänt semester tar så vid. Efter att ha hittat mig själv på Fårö tappar jag bort mig igen i Berlin. Mitt allra mest uppblåsta jag står här i ständig kamp mot mitt allra mest bräckliga. Dagar och nätter - kan inte hantera dem båda. Måhända börjar jag bli gammal.

Notting Hill Carnival: Min bror och jag tillber ljudsystemen, basgångarna, slukas av dem. Vi strosar mycket långsamt, kontemplativt. Berömmer oss själva på flyget hem för hur värdigt vi betett oss denna gång och upprepar mekaniskt för varandra hur BRA vi faktiskt mår. Börjar bli duktiga på det här nu, min bror och jag.
Dagen efter är jag tillbaka på mopeden körandes upp mot Hjorthagen. Semestern är slut. Och med den även värdigheten och välmåendet.

Inte lång tid dröjer innan jag och min bror åter sitter på ett flyg. Den här gången åker vi till Istanbul tillsammans med vår papa. Under hans beskydd finner vi en trygghet som öppnar dörrar; hamam, magdans och harem. Den respekt vi åtnjöt. Ja jävlar.

Nätter som är näradödenupplevelser, yr och svettig i iskylan under hjälmen; kör upp på trottoarer utmed Valhallavägen, jagad av tiden, skyler mitt ansikte bland lunchande kostymklädda med riktiga arbeten då jag tvingas in på restauranger med post. Vintern anländer tidigt och min födelsedag, denna åldrandets fasansfulla manifestation, slår ner som ett spett i min själ. Ber om en lågmäld tillställning med min närmaste, vilket naturligtvis tillmötesgås. Min födelsedag skall ej basuneras ut, den skall överlevas.

Kylan tilltar, mörkret omsluter och julen lyser upp. Men den är snart över och på nyårsdagen spottas jag ut i januari som en rädd liten hare.