Ny dag

"Gubbvakna" kallas det visst, att vakna så tidigt att det varken är natt eller morgon, och det drabbar oss äldre lite då och då. Mig senast imorse. Det är en speciell plats ändå, denna lilla lucka i tillvaron. Att ligga vaken när resten av huset sover kan vara en hisnande upplevelse, lite som fritt fall.

I den där kilen mellan sömn och vakenhet då det blurriga, det där oformliga som ständigt rör sig därunder, antar skarpa konturer, blir till en distinkt insikt.

Att jag egentligen är substanslös, bara en tillfällig ande på jordens yta, på genomfart utan en egen plats i världen. Det är i sanning rafflande att skåda sin spegelbild i detta ögonblick av klarhet, att se rätt igenom den. Ansiktet där i badrumsspegeln är genomskinligt.

Jag lägger mig igen, försöker somna om, lyckas faktiskt. Drömmer om den där hängbron i min tidiga barndom. Min minnesbild av den är mycket dramatisk, ett litet barns upplevelse, och i drömmen är den än mer förvriden. Bron svajar och kränger från sida till sida, forsen därunder är aggressiv, livsfarlig, att falla ner i den betyder slutet. Ändå måste jag över den förbannade bron, det finns inget alternativ. 

Är tiden är vattnet? Livet bron? Vilka bedrövliga metaforer, jag slår upp ögonen, skakar av mig drömmen och det genomskinliga ansiktet i spegeln.

Klockan är halv sju, ny dag!

Radhusliv

Det var väl nångång på mellanstadiet, kanske i fjärde klass, och vi elever ramlade in i klassrummet efter rast. På bänkarna låg små kuvert utlagda. Eller: på vissa bänkar låg det kuvert utlagda; på tio stycken närmare bestämt. Fem pojkar och fem flickor hade privilegierats med varsin inbjudan till helgens party. Jag var inte en av dem. Tillsammans med tio andra barn tillhörde jag den exkluderade skaran, de som inte var välkomna. Jag förstod varför, jag visste att det berodde på mitt umgänge vid den här tiden, att jag var förknippad med utstötta bråkstakar. Men ändå: att stå utanför, om än tillsammans med hälften av klassen, tog mig hårt den där gången. Fler partyn skulle följa, och jag skulle åter vara inne i värmen. Jag vann danstävlingar, hånglade, var poppis. Jag var en av de tio, och inte en enda tanke ägnade jag åt de andra, de exkluderade. Men den där gången då jag själv hamnade utanför bar jag med mig genom mellanstadieåren som en påminnelse om hur skört det ändå är.

När klassen nådde högstadiet tappade jag min status plötsligt; jag förmådde inte hänga med i utvecklingen, jag var rädd, omogen. På måndagarna hörde jag historierna om vad som utspelat sig på helgen, hur klasskompisarna festat och levt rövare. Det pågick fester därute, människor samlades hos varandra, men jag var inte med. Jag ville inte vara med, jag ville vara hemma. Men samtidigt ville jag inte stå utanför.; jag suktade efter en gemenskap som skrämde mig. Helst hade jag önskat mig att inga sammankomster förekom alls, att alla fester bara kunde sluta. Men jag förstod naturligtvis varför jag inte var en del av gemenskapen på den tiden, den jag ändå inte ville vara en del av: min status, min kredd, var inte tillräckligt stark. 

Det var svåra år, jag kunde liksom inte ta mig in. Sedan kom gymnasiet, också rörigt men nu började jag festa med folket runtomkring mig. Jag var med och har så varit sen dess. Har varit på så många fester nu att jag rentav börjat tröttna. De där inbjudningarna på bänkarna på mellanstadiet, högstadiets sociala misär, allt det känns avlägset idag, självklart är det så; jag var ett barn då. Men upplevelserna av exkludering, att inte bjudas in, och hur det plötsligt kan skifta, är lika skarpa idag som då. 

Jag påminns om detta ständigt i radhusområdet där jag bor. Så mycket triggers här. Varje helg samlas de, grannarna, jag ser deras gemenskap, en gemenskap jag egentligen inte trånar efter. Ibland får jag vara med, andra gånger inte, och jag förstår ju att det bara är en reflexmässig reaktion från det förflutna, detta utanförskap jag erfar när jag inte är välkommen. Att det här skulle finnas en slags inre kärna, en elitens högborg, som jag för alltid kommer förvägras tillträde till - det är ju bara en mental konstruktion, en upplevelse skapad av mig själv. 

Horder av festfolk drar genom mitt grannskap på väg mot samkväm, jag ser dem från mitt fönster. Jag avundas dem inte, ändå känner jag mig utanför.

De går mellan varandra med sina korgar fyllda med vin och ost, de lever livet som det ska levas. Dessa förbannade korgar.

Ibland går jag själv mellan husen med en sån där korg under armen, inkluderad och utan att skänka en enda tanke på de andra, de som står där vid sina fönster och tittar ut. 

Almanackan

 Jag är djupt förankrad i nuet, i det som sker just precis nu. Tillkommande tider, de som ligger längre fram än de närmaste dagarna, törs jag inte tänka på. Vem vet vad de rymmer. Jag läser min almanacka, noterar vad som ligger framför mig, men bara de närmast kommande dagarna.

På telefonen finns en annan almanacka, en oändlig. Jag bläddrar på den, åren susar förbi under tummen, och plötsligt är jag framme vid 2087. Julen ligger perfekt det här året, julafton är på en onsdag. Det blir en lång sammanhållande julhelg detta år, 2087. 

Men då är inte jag med längre. Jag är sedan länge borta. Datumen bara fortsätter i den där förbannade almanackan, och allt levande faller ifrån, försvinner bort nånstans, jag förstår inte var.

Nuet är nu, men det är också då. De där sommarkvällarna i barndomen när tid inte existerade. Vi var tillsammans då, precis som nu. Gungorna alldeles invid huset där vi bodde, alla var där de där ljusa sommarkvällarna alldeles i början av denna tid som är min. Vi kastade oss ut från dem, flög iväg. Som jag kommer ihåg det så flög jag all världens väg när jag lämnade gungan, svävade över häckar och staket, tak och träd. Och sen landade jag alltid lika mjukt, det var så besynnerligt. 

Alla var där. Alla är här. 

Lyckan som jag minns är lika tydlig idag som då; tidsrymden är densamma. Mitt liv fortsatte, jag samlade på mig mörker och ljus, och allt bär jag med mig.

Nu, inte sen.

Skallen som tystnade

Vår hund skällde så mycket förut, det var inte klokt hur jobbigt det var. Nu gör han inte det längre, vi löste det genom ett ljud från en sprejflaska som lät honom förstå att vi inte uppskattade oväsendet. Han slutade tvärt, han vill ju bara vara till lags.

Skallen försvann, tog vi hunden ur honom? Är det därför han bara stilla betraktar oss nu, när vi samlas till middag? Som för att säga: är ni nöjda nu? Jag föddes till hund, och jag har varit hund längre än vad ni någonsin kan förstå, det var inget jag själv valde. Vi skäller för att uttrycka oss precis som ni gör, med era ord. Ord som ni får använda precis som ni vill tydligen; ni både viskar och väser, gormar och gastar, aldrig håller ni käft. Men minsta lilla pip från mig och ni bryter ihop. 

Hans tystnad är välkommen, men också besvärande. Jag blir sorgsen när han stum blickar ut över ängen och skogen bakom huset, förut skällde han alltid då, som att han ropade efter någon därute.

Säkert är det bara jag som läser in saker i hans beteende, projicerar en massa skit på honom på ett sätt som inte är alls rimligt. Som att han skulle bära all världens sorg och smärta i sitt bröst, all klokskap och livsvisdom i sina sorgsna ögon, som att han skulle vara mitt mörkers spegelbild, ett tyngt samvete, mitt eget. 

   Han läser mig, vet att jag tänker i dessa banor, och därför är han avvaktande gentemot mig. Jag märker det så tydligt när jag kommer hem, att visst blir han glad, men inte på samma förbehållslösa vis som med de andra familjemedlemmarna, utan reserverat och nedtonat.

   

Eller är han långsint? Jag var obehagligt aggressiv  mot honom när han skällde förr i tiden, skrek saker åt honom som ingen hund ska behöva höra. Jag var en idiot då, självupptagen och ilsken, och jag har bett om ursäkt för det så många gånger nu, hållit honom intill mig och viskat i hans öra hur ledsen jag är för alla hårda ord och blickar. Han vet att jag rids av en skuld, men ändå tycks han inte vilja låta mig betala av den. På ett sätt får det honom att växa i mina ögon, denna oförsonlighet, eftersom det innebär att han ställer krav på mig, men samtidigt är det naturligtvis också kämpigt för mig, att han inte kan släppa det där och ge mig en ny chans.

Är han min pappa, återuppstånden som labradoodle? Han kunde också vara orubbligt långsint när han utsatts för en oförrätt. Nej självklart inte, hur kan jag ens tänka så? Eller så är han det, i meningen att denna hund rymmer alla och allt, hela mitt liv finns där bakom de där ögonen som tycks genomskåda hela mitt väsen. Jag kan inte gömma mig för honom; han ignorerar alla mina fasader, alla de roller jag spelar.

Han kom till oss i våras, bara ett par månader gammal. Men innan dess, före hans ankomst till denna värld, denna tid - var befann han sig då? Jag undrar, eftersom jag är övertygad om att han fanns långt innan dess, hans hundsjäl stammar från vargen och nu lever han hos oss i labradoodlens skepnad: en oemotståndligt gullig och lurvig liten sak. Nu ska han leva här tillsammans med den här gruppen människor i denna familjebildning i detta radhus söder om stan. Hans uppdrag är att undervisa oss om livet, om det enkla som också är det svåra: om det enda som egentligen betyder något för oss levande, nämligen att vara tillsammans. Våra liv är så korta, inte som hans, vi måste förstå detta.

Skallen har lagt sig, och i hans stilla uppenbarelse finner vi svaren.

Posttrauma

Hade ett ärende inne i stan, inte långt från kvarteren där jag brukade dela post. På väg hem styrde jag in cykeln på gatorna som jag tillbringat så mycket tid på, tänkte att det skulle bli ett triumfens återbesök. att jag skulle göra ett sista ärevarv som en fri man. Jag skulle cykla på dessa gator och känna tacksamhet för att allt det där ligger bakom mig nu, njuta av insikten att jag till slut tog mig därifrån. 

Ett så enkelt upplägg: återvända till platsen som jag utvecklat så mycket avsky gentemot, och sedan lämna den. Jag såg framför mig en kittlande, rentav pirrig, upplevelse. Vädret var dessutom alldeles perfekt, snöyra och svinkallt. Jag svängde in på Skeppargatan, en av alla dessa gator där jag bedrivit dödskamp på daglig basis. Portarna, jag minns fortfarande de förbannade portkoderna, namnen på dörrarna därinnanför, mina tankar i hissarna på väg upp, hur jag föraktade min egen spegelbild. 

Triumfen var min nu. Jag var tillbaka, men bara på ett hastigt besök.

Men jag kände någonting helt annat. Om jag varit på skämthumör hade jag kunnat kalla det för posttraumatisk stress. 

Något kom ikapp mig, och jag tänker att det måste ha varit tiden. En insikt så överrumplande att jag måste stiga av cykeln och hämta andan. Åren som gick här, decennierna, jag såg dem nu ovanifrån, placerade i mitt levnadslopp. Livet såg så kort ut däruppifrån, så kort att jag faktiskt kunde skymta slutet av det. På de här gatorna lät jag det passera som vore det bara ett i mängden.

Jag satte mig på cykeln igen, benen var överkokt spaghetti, huvudet en nåldyna. 

Jag har varit så glad sedan jag sade upp mig att jag glömt att också sörja.

Kollektiv

En gång bodde jag i ett kollektiv i London. Det var rätt länge sedan, men inte så länge sedan att jag skulle kunna betraktas som ung. Ungdomen låg bakom mig, emellertid var jag inte heller särskilt gammal, som nu. Jag var inte ung, inte gammal. 

SKIT SAMMA hur gammal jag var, det här var för tolv år sedan.

Jag bodde i kollektiv tillsammans med min fru och två andra personer, en man och en kvinna. De tre kände varandra sedan tidigare, hade gått samma skola i Stockholm, och nu arbetade mannnen och min fru på samma byrå. Kvinnan var på en annan byrå. Själv gjorde jag ingenting, hade bara följt med, och tillbringade dagarna i isolation, antingen ute på evighetslånga promenader eller sittandes på rummet. Ärligt talat så var jag väl mest på rummet, pysslade med min mentala hälsa, studerade hur min personlighet rann av mig därinne. Det var en så spännande resa: från en människa med en röst och eget kylskåp, till en skugga utan röst och eget kylskåp. 

Mannen, han som var kollega med min fru, såg jag inte mycket av. Han höll sig mest inne på sitt lilla rum. Ibland kunde jag höra hans snabba steg nerför trappan och till kylskåpet, och sedan snabbt tillbaka igen. En gång stod jag vägen för honom när han skulle fram till tvättmaskinen med sin tvätt, och då sa han "Kan jag bara få komma förbi dig till tvättmaskinen med min tvätt?" Det blev aldrig så mycket mer prat oss emellan, det ville sig inte riktigt. 

Kylskåpet som vi delade på, min fru och jag och de andra två, stod i köket en trappa ner. Vår hylla var den nedersta, hyllan ovanför  var kvinnans. Hon la alltid mjölkpaket där utan att skruva åt locket ordentligt så att mjölken sakta rann ner på våra varor. Det var så oerhört provocerande, den sura komjölken som ständigt besudlade det lilla försöket till eget hushåll i denna kollektivmisär.

Men hennes kylskåpsattacker var inte det enda hon utsatte mig för där i huset. Det var också den där en härskartekniken som använde sig av. Den som var så väldigt effektiv och verkligen skyndade på avhumaniseringen av min person. Vid sidan av skymfandet i kylskåpet så riktade hon nämligen även in sig på min röst, den som jag tycker så mycket om att använda. Hon log, liksom förundrat, varje gång jag pratade med henne, och när jag var klar sa hon alltid: "Alltså, jag hör verkligen inte vad du säger."

Hon hörde aldrig vad jag sa, hon tog min röst ifrån mig, fick mig att tvivla på min egen existens.

Det där ligger långt bakom mig nu, jag var yngre då, är äldre idag, SKIT SAMMA. Jag byggde upp mig själv igen, som så många gånger förr, och nu hör varenda jävel vad jag säger. Tjänar ju till och med stålars på att läsa in böcker. Jag har min röst, mitt kylskåp, min familj. Allt ordnade sig, glöm det där kollektivet, den där kvinnan, sluta hålla på och älta det där. 

Jag har inte tagit studenten

På en läroanstalt placerad mitt inne i staden, ett stenkast från fängelset, var jag en gång i tiden elev på ekonomisk linje. Jag hade nått fram till den andra årskursens andra termin, det var januari, och framför mig låg ett halvår som skulle komma att besegla mitt gymnasiala öde och även prägla mitt liv, min person, framöver. Det var ett kritiskt kapitel denna den tredje terminen på gymnasieskolan - i vilken riktning skulle mitt engagemang vandra: fortsätta nedåt, eller skulle jag rycka upp mig? Jag tänker mycket på detta halvår i mitt liv, på hur avgörande det faktiskt var. Med facit i hand kan jag förvisso konstatera att livet ju tar en fram lite som det vill; oftast är det slumpen, inte någon överlagd strategi, som tar en dit man är. Även här, på gymnasiets ekonomiska linje, var det slumpen som styrde, inte bara min egen oförmåga. 

Jag förstod det inte då - som att man inte begriper att man är en del av ett historiskt skede när man befinner sig mitt i det - att den gymnasiala utbildningen utgör grund för ens kommande förehavanden i livet, åtminstone de som berör fortsatt utbildning och karriär. Mina insatser här hade betydelse - på riktigt.

Samtidigt som jag inte ägde mina egna tankar - de flög ju runt utan vare sig riktning eller mål - så förväntades jag förstå inte bara vikten av utbildning, utan också det som sades av undervisarna framme vid svarta tavlan. De talade om företagsekonomi, om matematisk logik; formler som var självklara i sin logik, oantastliga i sin absoluta sanning.

Jag hade kämpat på, men mina insatser under de föregående treminerna var ändå att betrakta som ytterst mediokra. Jag låg och balanserade på godkänt, oftast strax under; det var svårt för mig här, på denna utbildning som jag besynnerligt nog hade sökt mig till. Eller, så besynnerligt var det kanske inte, min bror hade ju gått ekonomisk linje, säkert var det därför jag ansåg att också jag måste gå på den.

   

Jag hade samma klassföreståndare som han, men då min bror var en mycket uppskattad elev var jag själv hans luddiga lillebror, inte alls samma mönsterelev. Från början hade klassläraren haft höga förväntningar på mig, jag såg det tydligt i hans ögon när han såg på mig; hur förtjusningen successivt liksom falnade i blicken, byttes ut mot besvikelse. För jag var ju inte som han, jag var något annat. 

   

Klassföreståndaren bar alltid manchesterbyxor och flanellskjorta, kroppen skvallrade om en sund och aktiv livsstil, ansiktet om kunnighet. Han var en man som uppskattade elever som han kunde spegla sig i, i vars ansikten han såg sin egen ungdom. Min bror hade säkert levt upp till det idealet, själv var jag inte ens i närheten.

   Läraren såg på mig med hela den samlade vuxenvärldens missnöjda blick. Den förföljer mig än idag, den där blicken, för den var så komplex i sin dualism, helt omöjlig att skaka av sig. Faktiskt är det så, att hela hans person fortfarande jagar mig, hur han pratade och skrattade med sina favoritelever, oftast storväxta sportintresserade killar, och hur jag aldrig kunde få tillgång till den gemenskapen. Jag uttalar hans namn då och då, muttrar det för mig själv under sämre dagar.

Januarivindarna svepte över skolgården när jag gick mot byggnaden med alla dessa rum, all denna kunskap som förmedlades därinne. Jag stannade upp och betraktade den, blicken vandrade mellan fönstren; det som pågick därinnanför var obegripligt för mig. Om jag bara kunde få ordning på mitt fokus; lyssna på det som sades, läsa det som skulle läsas, räkna det som skulle räknas. Idag kunde det kanske vända, tänk om jag från och med nu förmådde skingra tankarna på det där andra, och istället rikta dem mot de faktiska uppgifter jag stod inför. Ny termin - ny attityd!

Jag satte mig vid bänken och öppnade min attachéväska, plockade upp papper och penna, nu skulle jag verkligen lyssna! Det var lika hopplöst ointressant som vanligt, diagram och siffror, men inte borde det vara helt omöjligt att tillgodogöra sig. Jag antecknade noggrant, ställde till och med nån relevant fråga, och noterade jag inte en skiftning i klasslärarens ögon, hur de liksom antog en mer optimistisk utstrålning? Kanske hade han inte gett upp hoppet om mig ändå. 

   Dagen fortsatte i samma anda, jag hade ryckt upp mig, brutit mig loss, för det handlade ju bara om det: att bestämma sig. Att inte sjunka ihop i sin storebrors skugga, att tro på sig själv.

På vägen hem den dagen, vårterminens första, kände jag en försiktig tillförsikt. Om jag klamrade mig fast vid denna inställning så kanske det skulle bära vägen. En dag i sänder, den här dagen var bra. 

Det enda smolket i bägaren var de vaga signaler som skickades från halsen, en antydan, men sånt kommer ju och går så här års, lite lätt krasslig bara. Om jag bara fick lägga mig en stund när jag kommit hem så skulle det nog kännas bättre sen.

Två timmar senare vaknade jag med ett ryck. Det ropades nerifrån köket att maten var klar, rösterna var förvrängda, avlägsna. Jag var febrig och halsen dunkade av smärta. Försökte svara men det gick inte. Jag var sjuk, sjukare än någonsin; det gick liksom inte att förstå detta. Febern steg, närmade sig kokpunkten, och inte bara halsen bultade, också armhålorna och ljumskarna värkte infernaliskt. 

Var detta pesten? Nej, det skulle visa sig att jag drabbats av körtelfeber, det var en gåva från självaste Satan. Han hade väl uppmärksammat mitt tillfälliga avancemang i klassrummet och bestämt sig för att markera med kraft. Sjukdomen var helvetet, jag levde i dess grepp i en oändlighet, kunde knappt äta, till och med att andas var svårt. Även talet togs ifrån mig, jag grymtade som ett djur, en döende gris. Dagar blev till veckor.

Det var fortfarande vinter när jag lämnade sjuksängen och styrde stegen mot skolan igen, en mild variant, småspik i luften. Jag stapplade fram, försvagad i sviterna av den stora sjukdomen. Skulle jag någonsin komma ikapp, hitta tillbaka till den där attityden som jag så hastigt hade anat? 

Jag slog mig ner vid bänken igen, såg mig omkring. Mina klasskamrater satt där de brukade, klassföreståndaren stod på sin vanliga plats därframme. Hans sätt att se på nu mig var, inte föraktfullt, hellre avmätt ömkande.

 

Krumelurerna som tog form på svarta tavlan var än mer komplicerade nu, såklart de var efter alla dessa veckor. Men den där lilla gnistan av revanschlusta, den som jag erfarit just innan jag blev så sjuk, sprakade fortfarande vagt inom mig. Återigen: koncentration, fokus, jävlar anamma!

Dagar gick, och steg för steg började jag komma ifatt. Ännu en gång tyckte jag mig se en skiftning i klasslärarens blick, tyckte mig nästan se en beundran där?

Mot slutet av veckan var det dags för idrottslektion, inomhusfotboll i sporthallen. Jag var faktiskt entusiastisk inför detta, skulle bli skönt att få röra på sig efter så lång tid av sängliggande. Kanske kunde jag visa fotbollskillarna att jag också var en kraft att räkna med?

Överallt på planen var jag, ville ta ut mig fullständigt. Idrottsläraren hojtade förtjust, det här var en ny sida av mig! Men ger man sig in i leken så far man leken tåla, är det inte så man säger? Hursomhelst så sträcktes ett ben ut och jag låg plötsligt på golvet och vred mig av smärta. Mitt högra nyckelben var brutet, det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Men jag hamnade till slut på en vårdcentral där min arm placerades hängandes mot en gasbinda. Det var över nu; jag kunde varken sitta eller stå, sova eller vara vaken, smärtan var mitt allt, den överskuggade både skola och fritid. Ingen väg tillbaka nu.

Därför tog jag aldrig studenten. Synd på ett sätt, men framförallt bra: annars hade jag ju inte befunnit mig exakt där jag är nu.

Så långt bort ifrån företagsekonomi och absoluta formler som det bara går.