Förseningen

 Det är förseningar i tågtrafiken, överallt ändrade tider på avgångarna på den stora monitorn. Vårt tåg också, men bara nio minuter. Ingen fara alltså, tänker jag, vi hinner fortfarande med den buss vi planerar att ta från Linköpings resecentrum. Från början hade vi tjugo minuter till förfogande, nu elva. Marginalen är lite knapp, men ändå: om inte förseningen förvärras så hinner vi ta bussen ut till sommarstugan, min yngsta dotter och jag. 21.50 går den, och vi bara måste ombord på den, nästa går inte förrän 23.20.  

Hon är lite hostig, och jag kan ju lika gärna vabba på landet som i stan; vilket genidrag ändå, att inse detta. För inte strider väl det mot lagen, den som jag är så rädd att bryta mot. Hur jag än vrider och vänder på det så kan det ju bara inte vara olagligt, att byta plats när man vabbar.

Vi stiger på tåget, nio minuter efter ordinarie avgångstid, men inget händer, vi står stilla på perongen, och för varje minut så krymper tiden vi har för att hinna med bussen. Det är varmt ombord, konditioneringen tycks inte vara igång, jag svettas och mumlar tider för mig själv. Dottern tittar ut genom fönstret, på människor på perrongen, på skyltar och tåg. Hon är fascinerad, hon älskar att vara här, för henne är allt ett äventyr. När vi äntligen börjar rulla är vi sjutton minuter sena, och jag frågar, lite försynt, en konduktör om de kommer "köra in" den tid de förlorat, och hon svarar att ja, kanske, får återkomma om hur det går.

Jag stirrar på klockans röda digitala siffror, hur de springer iväg. Ibland rullar tåget så långsamt framåt att jag får andnöd. Inser att jag behöver plantera det hos min dotter, att vi nog inte kommer att hinna med bussen, utan att vi kanske måste vänta på en annan, mycket senare buss. Hon svarar bara att om det är en sån där tvåvåningsbuss, då vill hon att vi sitter högst upp, längst fram. Hon återgår till Greta Gris, och jag tittar ut genom fönstret. Det har börjat skymma. Hur ska vi fördriva tiden därborta, när staden skiftar till mörker? 

Vi rullar in på stationen samtidigt som bussen avgår. Situationen är svårformulerad. Hade jag varit ensam i detta, ja nog hade jag mått mycket dåligt: att driva runt och fördriva tid i främmande stad efter mörkrets inbrott är så olustigt att det blir intressant, hur jag då blir någon annan; en skugga, fördriven ut i natten.

Men nu. Min dotter är med, så liten och oskyldig. Hon bad inte om det här - egentligen skulle hon ligga trygg i sin säng och sova nu -  ändå tvingas hon utstå detta obehag.

Vi går in på stationen och hinner precis köpa en tidning och lite chips och dricka på Pressbyrån innan de stänger. Vi sätter oss på en bänk med våra varor, och dottern säger att hon just såg en vampyr där ute i natten, hon kände igen den på de två huggtänderna som glimmade till. Det är en obehaglig bild hon målar upp, och jag ser mig omkring i väntsalen, det är bara vi här. Och därute, vad väntar oss?

Men dottern tycks inte vara skrämd, hon vill ut, kolla vad som mer händer där. Sammanhanget är nytt för henne, och inte som för mig - behäftat med bilder från mitt förflutna.

Alldeles vid utgången står en gammal fotokur, en sån där som tar fyra bilder på en. Visste inte att de fortfarande fanns kvar. Såklart vill hon prova, så vi går in och sätter oss, det blixtrar till fyra gånger, och snart kommer det färdiga resultatet ut på sidan. Hon ser så glad ut, med stor skrattande mun. Mitt ansiktsuttryck är mer komplext, jag ser både lycka och sorg i det. Och även en gnutta rädsla - för jag vill inte ut i natten, den skrämmer mig.

Vi lämnar stationshuset och beger oss ut. Ungdomsgäng skymtas runt busskurerna, rastlösa skuggor som drar runt i väntan på transport hem. Långt bort hörs ljudet av en polissiren. Jag tittar på klockan, konstaterar att det är över en timme kvar. Vi rör oss mot en park på andra sidan vägen, min dotter har fått syn på något som ser spännande ut där, något silvrigt som blänker. Bilar passerar på vägen, ur några strömmar hög musik. Det slår om till grönt och vi går över. Skynda dig, säger jag, stressad över bilar som närmar sig.

 

Det är någon slags installation, stora silverbulor som reser sig från jorden. Hon kastar sig in bland dem, åker kana nerför, balanserar och sjunger samtidigt. Jag står vid sidan av och spanar in i parken, söker med blicken bland buskar och träd, lyssnar efter ljud. Helt stilla, det är bara min dotters glädje som hörs. Hon bjuder in mig på kurragömma i det silvriga, och tiden känns plötsligt inte särskilt viktig; livet är ju nuet, och nuet är nu. 

Plötsligt vill hon vidare, hon ser något därborta, längre in i parken. Vi vandrar inåt, förbi en parkbänk skymd bakom träden. Jag hör röster därifrån, ser att en man sitter där. Han är ensam, talar bara rätt ut, osammanhängande meningar utan mottagare. Jag tar min dotter i handen och ökar takten, bort från mannen på bänken. Men min dotter slänger ändå iväg ett hej till mannen som glatt vinkar tillbaka samtidigt som orden strömmar ur hans mun. Längre fram ser vi en fontän, den sprutar och lyser vackert och runt omkring pryds marken av färggrant blomster. Jag har planterat de blommorna, det gjorde jag för många år sedan, säger hon. Hon låter mycket övertygande, så varför inte? I hennes värld är allt möjligt, hon vandrar runt i den, den är hennes, och min - den tillhör oss båda denna sena kväll i Linköping.

För henne finns inga vakuum, ingen bortkastad tid. Förseningen var aldrig ett problem för henne - livet pågår ju överallt, hela tiden.

Plötsligt har tiden gått och vår buss svänger in, en tvåvåningsvariant. Vi går in och upp, sätter oss längst fram. Vi flyger! ropar hon när bussen rullar iväg mot stugan i natten.

Leo, hunden

Sedan barnen började komma för tio år sedan försvann mycket av den tomhet som alltid varit min följeslagare. Det fanns inte utrymme för den längre; så fort jag kände den komma nalkandes så var det alltid något som motade undan. De vardagliga bestyren fyllde igen alla mörka hål. Jag var behövd, hela tiden var jag tvungen att slå tankarna bort från min egen existens, på vad det betyder att finnas till, på vad som förväntas och krävs av mig som fått ett liv att leva. Jag behövde inte ens formulera dessa frågor; barnen gav mig alla svar. 

Så är det också idag. Men inte lika mycket. För inte bara jag blir äldre, utan även barnen. De behöver mig fortfarande såklart, men utrymmena som skapas däremellan tänjs, och jag hamnar allt oftare i soffan igen, med ögonen uppspärrade och munnen halvt öppen. Det är den mörka, djupa oceanen jag stirrar på, den jag springer ur, den som alltid vill ha mig tillbaka. Hemmet erbjuder mig återigen dessa spelrum för djupdykningar ner i den mänskliga ensamheten. Jag tänker på vad som väntar oss efter att vi varit tillsammans här, alla vi människor - är det samma plats som den vi kommer ifrån? Meningslösa tankegångar, totalt slöseri med dyrbar tid. Funderingar som aldrig kan leda fram till en slutsats, och därför saknar värde. 

Det där var för några månader sedan. Det kunde vara tyst och stilla i hemmet då, ibland längre än tio minuter. Jag var alltjämt upptagen, jag var fortfarande gnällig över att ingen tid fanns till annat, men ändå: ett lugn hade börjat lägga sig över tillvaron, det där lugnet som jag egentligen inte trånar efter, utan skyr. Stillheten som, också i korta stunder, får mig att återigen ana det där andra.

Det var då, just i rättan tid, som vi skaffade hund. Leo heter han, en labradoodle. Jävla hund, bits hela tiden, skäller och bajsar. De där skallen alltså, framförallt när familjen sitter till bords och äter middag, får mig att gå sönder inombords. De sliter, rycker och drar i min själ, trasar sönder den, väcker en vrede hos mig som jag inte vet vad jag ska göra med. 

   Hade vi inte nog med allt innan? Behövde vi verkligen skaffa ännu ett liv att ta hand om? Jag ville inte skaffa hund, det var ni. Jag tänker så ibland, och det kommer jag säkert fortsätta att göra. För jag är en gnällspik, det är min natur. Men egentligen vill jag ju ha honom här.

För han är ju också bedårande, den lilla lurvisen. En hund bland oss människor, som gör så gott han kan. Som får mig att växa ännu mer och inse att jag också kan vara en sorts husse, det kunde jag väl aldrig tro.

Och när han kryper upp till mig i soffan, när han känner att jag är på väg in i det mörka, och lägger sin haka mot mitt ben, då inser jag att han är ännu en som jag aldrig vill skiljas från.

Jag har arbetat på Posten

Min roll har alltid varit den underlägsnes. Förundrat har jag betraktat min omgivning, hur självklara människorna tycks vara i sina liv. Naturligtvis är det en grov generalisering, de flesta känner väl osäkerhet emellanåt, men min upplevelse av mig själv jämte dem är ingen onyanserad bedömning. Jag är verkligen helt vilsen i alla sammanhang, stora som små. 

Redan mina allra första minnen genomsyras av förvirring och bortkommenhet, och där har jag sedan förblivit. Jag har vandrat genom identiteter, yrkesmässiga som privata, med en förvissning om att jag saknar något fundamentalt, något som precis alla andra besitter. 

Jag har spelat med, rentav gjort mig till för att locka fram skratt; allt för att dölja min alienation. 

Jag har varit deprimerad, jag har varit lycklig. Jag har förbryllats av tiden, hur den far fram. Jag har lärt mig av misstag, men framförallt av framgång.

Jag har arbetat på Posten, det gör jag fortfarande. Min vilsenhet i livet tog mig dit, så slumpade det sig. Det var en arbetsplats som välkomnade mig in, som skänkte mig ett sammanhang, en struktur. Och lite pengar varje månad den tjugofemte. 

Det måste ändå sägas, att platsen också gjort mig gott, inte bara ont.

Men det här arbetet har börjat tära på min kropp, på min själ. Jag slarvar bort år, jag tappar bort mig själv i trapporna. Och ibland står jag inför dem, kunderna, och då går jag vilse ännu mer.

Som sista dagen innan semestern. Jag var iklädd min brevbäraruniform, personen jag stod inför var civilklädd. Platsen Östermalm, nödens år 2022. Hon tittade inte ens på mig när hon framförde sitt missnöje. Tydligen hade en brevbärare tryckt in hennes paket i fastighetsboxen så hårt att hon var tvungen att skära ut det med kniv, liksom karva ut det. Men brevbäraren var inte jag, adressen var i en annan del av stan. Det var inte jag som var den skyldige, jag sa det till henne. Men hon bara malde på. Det var helt uppenbart att jag inte var en människa som hon riktade sitt missnöje mot; jag var något annat. En ambulerande spottkopp kanske, för inte var det ett möte två människor emellan. 

Situationen är såklart bagatellartad, men den upprepas dagligen: varje dag dessa möten som trasar sönder min person.

Är det min tillvaro som brevbärare som får mig att tänka så här, att jag inte skulle vara en människa fullt ut? Att min roll är den underlägsnes? Borde jag söka mig vidare, och aldrig mer ikläda mig den blå uniformen? 

Lämna trapporna, en gång för alla, och återerövra mitt mänskliga värde?

Fickringningen

 Jag är hemma när min telefon plötsligt ringer. Min överordnades namn syns på displayen. Vad kan han vilja idag? Det är ju klämdag och jag har tagit ledigt. Överväger helt kort att inte svara, men bestämmer mig ändå för att göra det. Ja, hallå, säger jag och möts av ett bakgrundssorl. Jag upprepar mitt "hallå", säger det igen och igen, men inget gehör. Bara det där babblet. Inser snart att han måste ha fickringt mig. 

Borde väl lägga på, men jag gör inte det. Jag bestämmer mig för att hänga kvar och lyssna.

Egentligen inte av nyfikenhet över vad som sägs, utan bara för att det känns lite fint att lyssna på dem, såhär sittandes på min egen kammare. På den överordnade, ”teamledaren”, han som planerar och lägger upp dagen och arbetsuppgifterna, och de två brevbärarna, hur de resonerar med varandra. 

   

Den ena av de två brevbärarna är sävlig, nästan obrydd i sitt sätt att tala, rösten djup, mörk. Den andre är orolig och engagerad med en betydligt högre klang. Teamchefen är lugnt pedagogisk, med inslag av överseende, rösten mild.

Var och en har sin egen speciella ton, sin egen melodi och rytm. Tillsammans utgör de en trio vars stämsång gör mig så väldigt berörd.

Orden är de vanliga, det handlar om distriktsnummer, adresser, brev och paket. Om tid som inte räcker till, eftersändningar som blir liggandes. Det är samma klagosång som alltid. Men när den framförs så här, i luren på tryggt avstånd - då blir det plötsligt vackert, rentav poetiskt.

Olyckan

Jag cyklar i den tidiga morgonen, på väg till jobbet. Är nästan framme när jag svänger åt vänster på cykelbanan, korsar den för att ta mig över övergångsstället innan det slår över till rött. Solen bländar, inga cyklister syns. Jag har mina hörlurar på, som alltid, och en kepa, ingen hjälm. Då slår olyckan till.

Och den är blixtsnabb, men ändå så utdragen, liksom indelad i etapper. Jag ser något, det är på väg mot mig, och jag befinner i detta läge under så lång tid att jag närapå kan vila i det. Sedan hör jag ett ljud från cyklisten när han är alldeles nära, en suck eller möjligen en andhämtning. Först hinner jag tänka att det här kanske inte är så farligt, att vi bara snuddar vid varandra nu, och att vi kommer fortsätta cykla, han åt sitt håll och jag åt mitt.

Men så kommer den då, själva smällen, distinkt och så oerhört kraftfull. Han klyver min väg, och jag hör hur det går sönder saker, ljud av klingande metall och plastsplitter. Jag far mot marken, precis vid trafikljuset, och jag tänker på allt det som faktiskt var så gott i mitt liv, innan den här olyckan som nu kommer att kosta mig mitt liv. Det hade jag inte haft en tanke på imorse, när jag sa hejdå till familjen, de som var vakna, att jag skulle möta min egen undergång bara någon halvtimme senare. Olyckor, sjukdomar, död, inget sådant fanns i mitt medvetande .

Allting som bara rullar på. Tills det inte gör det längre.

I nästa ögonblick ligger jag där, under cykeln. Jag tar mig upp. En bit bort ligger den andre kvar på cykelvägen. Han stönar av smärta. Runt honom ligger lite smådelar från hans cykel. Jag går mot honom, närmar mig trevande, för tänk om han plötsligt flyger upp och går till attack? Men han reser sig bara sakta och synar först sin kropp och sedan sin cykel, Det blöder från några skrapsår, och cykeln är delvis demolerad. Jag inser snabbt att han inte är att frukta, han verkar lika skakad som jag, lika överrumplad av tillvarons plötsliga tvärvändning. 

Han är klädd som en cyklist, en sån där som cyklar snabbt. Jag är en annan sorts cyklist. Men nu står vi här, två människor som just överlevt. Han är yngre än jag, runt de trettio. Vi börjar tala med varandra.

Han är mjuk i tonen, samlad. Betraktar sina skador, sin cykel. Säger, lite avväpnande, att nu fick han iallafall användning för sin hjälm. Själv är jag svamlig, osorterad, lyfter upp min cykel och lutar den mot en lyktstolpe, men den rasar ner igen. Kroppen är domnad, det är väl adrenalinet som pumpar, men jag känner ändå att mitt högra underben fått sig en rejäl smäll. Vill visa honom, men får inte riktigt upp byxan.

Jag får ur mig något om försäkring, om han har någon sådan, känner att det är jag som orsakat denna katastrof, att det är mitt fel att han blöder och att hans cykel är söndertrasad. Min vänstersväng, solen i ögonen, oaktsamheten. Dessutom är ju min cykel intakt, och jag likaså; inget blod rinner på min kropp. Tar upp mina hörlurar, visar den avslitna sladden, men ångrar mig genast. Som att det skulle ha någon betydelse, ett par hörlurar. 

 Scenen är ojämlik. 

   

Men å andra sidan så cyklade han i en väldigt hög hastighet, jag hann ju inte se honom förrän det var försent. Och min kropp, nog för att den är domnad, men jag kan ändå ana hur mörbultad jag är. 

Men han behåller sitt lugn, tycker inte vi ska bråka om vem som borde gjort vad utan istället ta varandras nummer så får vi se var vi landar framöver. Vi är båda skakade av den fasansfulla smällen, men det tycks som att vi möts i en lättnad över att vi faktiskt står här och pratar med varandra. Han ger mig sitt nummer, jag ringer honom så att han får mitt. Han säger sitt namn, jag säger mitt. Ta hand om dig nu, säger jag. Du med, säger han. 

Vi skiljs åt. Jag känner kroppen återvända. En bula har format sig på mitt underben, stor som en rugbyboll.  Kan inte arbeta, åker hem. Förstår inte vad jag ska känna. Inom mig utkämpas strider, det är ljuset mot mörkret. 

Grill

Lördagseftermiddagen var sen och kvällen stod redo när jag cyklade genom radhusområdet där jag bor. Jag var på väg till den lokala servicebutiken för att köpa en cola till min son. Överallt på de små trädgårdarna myllrade det av liv. Våren, när den är så här långt gången, är väl den finaste gåvan. Årstiden som bjuder oss så mycket födelse och liv. Hopp.

Där och då, på min cykel, var lyckan ren och oförställd. 

Min skjorta fladdrade i vinden. En fläkt av grillrök slog emot mig, alldeles lätt. Doften av grillat kött en ljummen kväll. Så fylld av svunnen, förlorad, tid, att jag inte förmår att på riktigt fånga in och formulera den.

En trygg doft, men också oroande. Det är svårt att kastas tillbaka till sommarkvällarna i barndomen. Till det där rummet som jag för så länge sedan lämnat. Till pappa och mamma, mina syskon, till allt det som jag trodde skulle vara för evigt.

Vid en grill stod en pappa och vände det marinerade köttet. Runt honom sprang barn. Vi vinkade till varandra genom oset.

Samma rum nu som då, samma oändlighet, nya aktörer. 

Jag cyklade vidare, hade mitt ärende att tänka på, colan till min son. Jag skakade av mig den plötsliga tillbakablicken, och på vägen hem passerade jag samma grill igen. Men den här gången klamrade jag mig fast i nuet. För det är här jag vill vara, de väntar ju på mig därhemma.

Hålet i örat mitt

Huvudvärken som jag vaknat med när gryningen kom smygandes över oss som sov under den bara himlen på stranden hade varit svår, men efter ett dopp mådde jag snart bättre. Vi var ett gäng unga från en kibbutz på utflykt till Tel Aviv, och kvällen innan var det fest här på stranden. Nu sov alla utom jag, utspridda runt den utslocknade lägerelden.

 Jag bestämde mig för att ta en promenad, barfota utmed strandkanten. 

Det var en ny dag som just börjat ta form, långt hemifrån. Jag var uppsluppen, mosig i huvudet, med hela livet framför mig. Säkert tänkte jag inte just så, att jag var ung och att mitt liv fortfarande låg i sin linda, för där och då fanns endast nuet. Solen steg allt högre upp på himlen, och jag tänkte på de där hemma, nu skulle de se mig. Jag var mitt i någonting här, de var i ingenting.

Och jag tänkte att när jag kommer hem igen, då kommer inget att vara som förr. Inte med mig iallafall, för jag har varit med om saker som de bara kan drömma om. Och det kommer att synas på mig att jag varit ute i världen. Subtila saker, som mitt sätt att se på dem, hur jag tilltalar dem. 

Det var en förfinad version av mig som väntade dem. Hyperkultiverad, världsvan. 

Men kanske skulle jag ändå göra något konkret som syntes, på kroppen alltså, som att tatuera mig eller...ta hål i örat och sätta en ring där? Ett snabbt ingrepp ju, och inte gör det särskilt ont heller, hade jag hört. 

Jag lämnade stranden och sökte mig upp mot staden, och snart var det gjort. En glänsande plupp satt nu i min örsnibb.

Min hemlängtan blev ännu starkare; kunde inte vänta med att visa upp mitt nya jag för de där hemma!

Sen gick jag väl tillbaka till de andra, om det nu var så att vi kamperade där på stranden. När jag tänker efter så är jag inte så övertygad om det. Spela roll liksom. Men jag är nästan helt säker på att det var i Tel Aviv som jag tog hål i örat, och att jag inte var där ensam.  

Och jag skulle verkligen ha stor nytta av det hålet åren som följde, med olika örhängen däri som förstärkte min personlighet. Sen slutade jag med det, för decennier sedan, och hålet växte igen. 

Trodde jag. 

För det var en fredagkväll hemma då vi kom in på det här med hål i örat, och rätt som det var var en silverring framme och stacks in i min örsnibb. Det var så besynnerligt, och rentav upplyftande: för jag blev någon annan. Eller, jag var ju fortfarande jag, men som när jag var yngre med hål i örat: min karaktär breddades, blev rentav särpräglad. Möjligen kände jag mig lite tuff, det tar emot att erkänna, men så var det nog. När den suttit där några dagar frågade jag min fru vad hon egentligen tyckte om det, vem hon såg. Hon svarade: "Jag ser en typ av man som jag inte känner."

Jag tog bort det. 

För det där öronsmycket lurar ingen. Inte längre.