Studier i galenskap

Morgonmötena på mitt postkontor har blivit en besvärlighet för mig. Förr i tiden betydde de bara en stunds avbrott i arbetet, ett tillfälle att sväva iväg något, men nu vet man aldrig vad som väntar. Varje gång arbetsledaren kallar på oss att samlas vid den stora whiteboarden far en olust genom mig. Och när jag står där och lyssnar kan jag inte slå ifrån mig tanken på att det hela är ett experiment, att alla vi brevbärare är försökskaniner utan att vi vet om det.

Eller handlar det här om endast mig? För alla andra tycks så obrydda av det som sägs, som att det egentligen inte berör dem.

Tänk om det är så, att dessa möten iscensätts enbart för för att utmana mig? Att syftet är att följa en människas växande paranoia, hur den mynnar ut i ren galenskap. Känner redan hur min verklighetsuppfattning börjat svaja.

Det började med körkortshotet. Snart skulle vår tid vara kommen, vi som inte hade kortet. Var och varannat möte ältades det, och till slut stängde jag av. För jag tänkte inte ta körkort, det bestämde jag redan som artonåring. Och tiden gick, men inte är jag någon annanstans än just här. Jag delar fortfarande ut post.

Sedan var det semestern det skulle mässas om, att den inte var lika självklar längre. Det var så rörigt, för jag förstod inte riktigt vad de menade; det enda jag uppfattade var att de petade på det jag håller allra mest kärt: nämligen min lediga tid med familjen. 

Jag hamnade i obalans, blev orolig och nervös. Efter några veckor klingade min ängslan av, och jag hittade tillbaka till min vanliga lunk. Det där ordnar sig, så sa alla omkring mig. 

Körkortet, semestern, jag förpassade dessa hot långt in i mitt inre, lät dem mola vagt därinne. Ett bedrägligt lugn infann sig.

Och så hände det igen, på morgonmötet för några dagar sedan. Nu handlade det om den fordonskontroll som alla brevbärare ålagts att göra varje morgon, inte bara av bilar utan även cyklar. En lista med namnen på de som misslyckats hade satts upp på whiteboarden, och jag förstod omedelbart att mitt skulle vara ett av dem. För jag hade ju helt glömt denna nya rutin.  

Upplevelsen av att stå där och inse detta var rent drömsk; återigen befann jag mig i en laboration, och min kropp hade överlämnats till forskningen om det mänskliga psyket. 

Efter mötet gick jag fram till listan för att titta, trots att jag visste, och där stod mitt namn tillsammans med några andra. Det var en sorglig lista. Och om man hamnade på den igen väntade en erinran. Människans förakt för svaghet framträdde så tydligt i den där samlingen med namn, hur man bestraffar hellre än att erbjuda incitament.

Runtomkring mig stod ett par arbetsledare samt även kontorets chef. Jag vände mig mot dem för att förklara mig; varför jag var en av dessa utpekade stackare. Jag var forskningsobjektet vars reaktion nu skulle studeras. De såg på mig, förebrående och samtidigt nyfiket.

Jag var så hopplöst defensiv i min retorik. Kallade listan för ett nazistiskt grepp, skyllde på att jag bara var en människa - tillbaka fick jag antydningar om att min begåvningsnivå nog låg under snittet, att jag möjligen rentav var senildement. Jargongen var rå men hjärtlig, som alltid, men den här gången med en kraftig lutning åt det råa.

Scenen var patetisk, hur jag kämpade för min heder, men säkert också mycket intressant ur ett forskningsperspektiv. 

Ute på turen tittade jag mig över axeln, jag var hispig och jagad. Körkortet, semestern, fordonskontrollen, erinran, demens. De är ute efter mig, snart är de ikapp.

Några dagar passerade, kalla, vindpinade. Jag var domnad, uppgiven.

Så idag. Ännu ett morgonmöte, denna gång med chefen vid sidan av arbetsledaren. Han informerar oss om att vi måste visa upp giltiga pass för att påvisa att vi är svenska medborgare. Han kan inte låta bli att le när han säger det; det är ju så märkligt. Själv är jag inte säker på om det hela bara utspelar sig i mitt huvud, att jag nu börjat höra saker som inte sägs. Men bland brevbärarna omkring mig hörs spridda fniss och skratt, kanske är det här inte riktat bara mot mig. Lättat börjar även jag fnittra lite lätt. Jag är inte ensam i det här.

Chefen fortsätter, och när han berättar att han faktiskt kan hamna i fängelse om vi inte gör det här, då skrattar jag rätt ut.

För den är ju så komisk, bilden som dyker upp: vår stackars chef i randiga kläder bakom lås och bom.

Snart skrattar vi alla. Och skrattet må vara något förvridet, men ändå: vi skrattar 

Förlorad

Det hände ofta när jag var barn att jag glömde min hemnyckel och därför inte kunde komma in i hemmet efter skolan. Världen rasade samman då, när jag förgäves grävde runt i fickorna och insåg att jag ännu en gång glömt den. Jag menar det verkligen; livet kollapsade. 

Det är intressant att tänka på idag tycker jag, tillståndet jag försattes i väntan på att någon i familjen kom hem och släppte in mig. Jag var så borttappad, trots att jag visste att allt skulle bli bra så småningom. 

Kvarteren som jag kände så väl förvandlades till något främmande. Jag drev runt på gatorna som en utböling, fördriven av de mina. Jag kom inte in i mitt hem, och tiden gled mig ur händerna, tänjdes till en oändlighet. Jag var fast i ett vakuum. Var det eftermiddagshungern som förvred min verklighet? Tröttheten efter en skoldag? 

Jag var som en hund som ylar efter matte som bara är inne i affären, övertygad  om att ha blivit lämnad för alltid.

Genom ett töcken kunde jag skönja något av mina storasyskon som närmade sig, eller var det en hägring? Jag var så svag när räddningen äntligen anlände, visste inte längre vem jag var eller hur länge jag vankat runt, var det en halvtimme? Eller gick den ens att mäta, tiden?

Jag släpptes in, tog ett glas Oboy och kände hur livet återvände. Jag hade glömt hemnyckeln, jag skulle göra det igen.

Jag skulle åter vara förlorad i tiden.

Brevbärare på Östermalm

Arbetet som brevbärare innehåller en rad moment, varav själva utdelningen är en. Det är egentligen ett ganska varierat yrke om man ser på hur dagen gestaltar sig, och dessutom jobbar man ju både inom- och utomhus. Problemet är bara att dagarna är identiska, endast mängden post skiljer dem åt. Och vädret naturligtvis, vissa dagar är det fint, andra inte.

Men nog om det nu, det är som det är med det där. Ett jobb, dagarna ser likadana ut, inget nytt. Det är kunderna jag vill prata om den här gången, de som bor innanför brevinkasten. Jag möter dem ibland, och jag har börjat tröttna. För om arbetsuppgifterna är upprepande så är det ingenting mot kundernas beteende här på Östermalm. Det kan såklart också förekomma givande möten, och allra oftast så lägger de inte ens märke till mig, men det är ändå fyra scenarier som ständigt återkommer, nämligen dessa:

1) Den äldre kvinnan eller mannen som undrar om jag kommer med några kärleksbrev. Jag står alltid svarslös inför frågan, trots att jag fått den tusentals gånger genom åren. Det är något med fantasilösheten i kombination med en sorg som gör mig illa berörd. Tänker ibland att jag borde formulera ett standardsvar, men jag kommer inte på något. Jag har även frågat kollegor vad de säger, men de är lika ställda som jag.

2) Den äldre kvinnan eller mannen som inte vill få några räkningar av mig. Jag vet att det sägs lite på skämt, men det är som att mitt ärende är oönskat av dem. Det är lika vanligt som frågan om kärleksbrev, men här har jag faktiskt lyckats värka fram ett standardsvar. Jag svarar "Jag vet inte riktigt".

3) Den äldre kvinnan eller mannen som ute på gatan ber mig se efter om de har någon post idag. De ser knappt på mig, eller på den stora mängd brev och paket som står staplad på min högerarm, de vill bara veta. Jag börjar bläddra bland försändelserna med illa dold irritation. Dyrbar tid rinner iväg. Så hittar jag ett brev, kunden tittar på det ett tag, säger sedan: "Vet du, dela ut det där istället."

   Jag borde verkligen bestämma mig för ett förhållningssätt inför detta oskick, men jag orkar inte komma på något, jag är för trött.

4) Den äldre kvinnan eller mannen som ställer sig och betraktar mig när jag arbetar vid fastighetsbox, i väntan på sin post. Det är mycket svårt att arbeta under sådan omständighet, det liksom kryper i hela kroppen då, river och sliter. Jag börjar uppträda besynnerligt vid boxen, arbeta ryckigt och samtidigt långsamt, för att sedan stanna till, som fast i en tanke, outhärdligt länge. Kunden står kvar, tålmodigt, och situationen utvecklar sig till en uthållighetstävling. 

?

 Jag ser mig omkring, och alla människor tycks så självklara i sina liv. De är hängivna, genuint närvarande i nuet. De har åsikter, väl underbyggda sådana, om allt möjligt. Strömningar i samhället, klimatet, orättvisor. Andra är helt uppslukade av renovering och byggnadsvård. Fotboll är också något som engagerar, har jag förstått, att hålla på ett lag som man gör till sitt.

Vissa lever för teater, andra för musik. 

Jag ser kollegor fullständigt absorberade av sina arbetsuppgifter.

Engagemanget är så stort omkring mig. 

Själv står jag handfallen, för jag har fortfarande inte förstått vad allt handlar om: jag kan för mitt liv inte begripa var jag hamnat och vad som förväntas av mig.

Morgonmöte igen

Det har varit kallt en tid, och prognosen berättar om fortsatt kyla. Det är brevbärarnas hårdaste tid på året, vargavinter som övergår i blidvinter och sedan snövinter. Kylan och mörkret, vinterns skiftningar, svetten under alla dessa lager av underställ och jackor när man tar sig upp och ner för trappor; så här års kan motivationen vara svår att finna. Den framträder så tydligt nu, detta arbetes andefattigdom, och man måste kämpa mot den, inte låta den ta över ens väsen. Oxveckorna kommer att passera, lager efter lager lättas från kroppen, tiden går ju så fort. 

Fyratusen, så många veckor innehåller ett liv, jag hörde det på radion häromdagen. Sedan är det slut, såklart med viss marginal åt båda hållen, det handlar ju om ett genomsnitt. Jag lyssnade inte så noga på programmet, men jag hann uppfatta att det handlade om att på riktigt acceptera att livet inte rymmer hur mycket som helst, om att det inte finns ett rätt sätt att hinna med allt du vill och anser dig behöva göra. Tiden är alltför begränsad. 

Jag stängde av radion, men siffran tog jag med mig, för den var så konkret: fyratusen veckor. Så lätt det vore att räkna ut hur många av dem man avverkat och hur många man har kvar. Krass matematik, nedslående information. 

Det är ännu ett morgonmöte, en tisdag i början av februari, fem veckor in på mitt tjugonde år som brevbärare. 1040 veckor som anställd på Posten, med vissa avbrott visserligen och oftast inte på heltid, men ändå. Så många vintrar, så många trappor, så många morgonmöten. 

Förra året gick jag inte på ett enda morgonmöte, eftersom jag arbetade endast femtiofem procent av en arbetsdag och därför började jobba efter att mötet hållits. Men sedan årskiftet har jag gått upp i tid, åttiofyra procent ligger jag på nu. Så nu står också jag och lyssnar till arbetsledaren varje morgon, klockan kvart i nio. För det mesta sägs inget som egentligen berör mig, det handlar oftast om antal försändelser som delats ut, ena dagen kan det röra sig om sjuttiotusen,  andra dagen femtiotusen, och hur väl dessa volymer stämmer med prognosen. Och så gås även personalläget genom, om vi ligger över eller under plan. 

Just den här morgonen är personalläget gott, och inte alls som förra veckan då så många som nitton brevbärare var sjukskrivna. Också jag var sjuk då, satt i karantän en vecka. En av de fyratusen, och trots sjukdom var det en bra vecka, hemma med min familj.

När arbetsledaren gått igenom punkterna vill han informera oss om sommarsemestrarna. På grund av den senaste omläggningen kommer det inte vara som det brukar med de fem semesterveckorna. Nu kan vi inte längre räkna med att få de veckor som vi ansöker om, det som alltid varit självklart. Istället kommer vi nu att behöva dela upp våra veckor, vara flexibla, och kanske tvingas ta semester redan i april, eller oktober. Han förklarar omständigheterna som orsakat detta, men jag förstår inte, jag tänker bara på mina veckor, på min sommar med familjen. 

Ingen höjer rösten och ifrågasätter, den uppgivna tystnaden bland massan har blivit pålitlig. Jag vänder mig till han som står närmast, frågar hur han tänker kring det som arbetsledaren uttrycker, och han rycker likgiltigt på axlarna och säger att han ska ha sin semester när han ber om den, det här betyder inget. Vänder mig till en annan som säger att möjligen är det dags söka sig vidare nu, alla fördelar med här jobbet tas ju ifrån oss, en efter en. 

Tänk bara på fruktkorgen, den togs ju ifrån oss samtidigt som vilorummet städades för sista gången, för tolv år sedan, sexhundratjugofyra veckor.

Och inte fick vi någon julklapp i julas heller.

Vi är ingen samling hundar, men snart måste de kasta till oss ett ben

Saknar den svunna tidens brevbärare, de som gjorde sina röster hörda, på olika sätt. De som alltid hade åsikter på möten, oavsett ämne, de skulle aldrig låta detta passera okommenterat. Våra surt förvärvade semesterveckor, de ger ni fan i. Visst kunde deras ständiga ifrågasättande av precis allt vara påfrestande, men ändå: de hade behövts här idag.

Eller han som på varje möte, när siffrorna gicks igenom, distriktsnummer och volymer, alltid ropade "BINGO!" med perfekt tajming. Egentligen inte världshistoriens mest avancerade skämt, men ändå lika roligt varje gång. Det var något med hans tonalitet och det repetitiva, hur hans "BINGO!" liksom luckrade upp tillställningen och påminde oss alla om att man inte ska ta saker på så stort allvar.

Men de är inte här idag, det är bara vi, och vi lyssnar, vintertrötta och glåmiga. De fem veckorna, våra veckor, de som hägrar långt därframme, nu förfogar vi inte längre över dem.

De fem veckorna, de fyratusen veckorna, vintrarna, vilorummet, att acceptera att livet inte rymmer hur mycket som helst, vilken soppa.

Jag behöver semester, en lång sammanhängande sådan. 

Tillbaka i vilorummet

 ”Har du börjat med det där nu igen?” Min kollega och vän låter både besviken och lite road när jag berättar att jag börjat besöka det där rummet igen, postkontorets vilorum. Vi står i köket, det är tid för lunch och våra matlådor värms i varsin microvågsugn. Han är en av få som känner till mina besök på rummet, och han trodde väl att jag lagt det där bakom mig.

”Ja, egentligen borde jag väl inte, rummet är sannerligen vidrigt, men dessa tider gör att jag måste in där.” Micron plingar, och jag tar ut min matlåda. ”Jag äter därinne också, sen släcker jag ljuset, sitter där i mörkret. Ibland somnar jag till, men oftast inte.” Han skakar på huvudet och skrattar till. För honom är det jag gör obegripligt. Han får inte ihop det med min annars så värdiga person.

  Jag lämnar köket och min vän, passerar lunchrummet, noterar det samkväm som pågår där, och styr mot vilorummet. Innan jag öppnar dörren och går in, förvissar jag mig om att ingen ser.

Rummet är verkligen motbjudande, högar av gamla postkläder på britsen, uråldriga kaffestänk på det lilla träbordet intill, golvet belamrat av allehanda fläckar och grus. Madrassen är stickig och luktar ålderdom. 

Jag äter och släcker sedan. Mörkret omsluter mig.

Varför känner jag att jag behöver tillbringa tid därinne? Jag tror inte att det handlar om självförakt, jag vet att jag förtjänar bättre.

Är det årstiden? 

Ja.

De där åren, nittiotalets sista

De är riktiga skitår, nittiotalets sista. Millenieskiftet markerade förvisso ingen nystart, nollnolltalets första år är väl inte särskilt angenäma de heller, men ändå: de där åren alltså, vilket elände. Egentligen borde jag väl vara inlagd nånstans, men jag är ute i samhället, yr och virrig, bortkommen och hispig. Jag svettas mycket de där åren, nittiotalets sista.

Men allt är inte bara misär, åren innehåller också en hel del fest. Det får jag inte glömma. Nätter då mörkret aldrig tog slut. 

Oftast är det fest utan firande, men det kan också hända att jag firar. Som en gång när jag just fått betalt för nån TV-grej, och åker ner på stan. Pengarna bränner verkligen, jag har hela arvodet i fickan. Jag möter upp nån på en bar, svetten lackar. Vi drar runt, det är varmt, fuktigt, och jag svettas också därför, det är inte bara den vanliga transpirationen. 

   

Som så många kvällar förr hamnar vi även denna gång på Trap Bar vid Stureplan, nere i den mörka, trånga källaren. Vid det här laget är jag urholkad och tom på ord, ansiktet glåmigt och pannan prydd av svettpärlor. Jag söker mig till Black Jacken, ställer mig där och gräver fram skrynkliga och svettblöta sedlar ur fickorna. Min kompis hittar på annat att göra, kanske dansar han med någon. 

   Jag blir ståendes där vid bordet fram till fem på morgonen, skalar av sedel efter sedel tills inga återstår.

   Insikten kryper på i takt med att fyllan rinner av: alla mina pengar, de som jag så surt förvärvat, har jag spelat bort, utan att jag ens ville vinna, vad var det som hände? 

   På tunnelbanan hem till Bagarmossen tilltar svettningarna, det blir genant rentav, känner hur morgonresenärerna betraktar mig medlidsamt.

   Jag kliver av tåget två stationer innan min egen, och kräks i en soptunna. Ny dag, inga pengar, hungrig, svettig.

Fler fester kommer och går, jag svettas mig igenom dem, och jag svettas innan och efter. Människor är så glada på festerna, de har gått i skola eller arbetat hela veckan, och när det är fest tar de en paus från allt sånt. Jag ser hur de tar kliv framåt i sina liv, att de verkar ha planer för framtiden.

Själv är jag bara svettig. Pank också. Förstår inte hur jag kan hålla liv i festen. Kanske lever jag på andra, undrar vad de säger om det när jag inte är med.

Är det vår därute, eller höst? Fönstret står öppet iallafall, släpper in vindar som dämpar mina svettningar där jag ligger. Dörren är stängd och jag hör festen som mullrar utanför, musiken får väggarna att vibrera, skratt och höga tillrop bryter genom. Jag har lånat festvärdens säng, för jag är så svag. Finnen i näsan har helt spårat ut, den pulserar och skickar sjukdom genom min kropp. I flera dagar har den plågat mig, och läget har hela tiden förvärrats. Nu är jag på fest, tänker att det kan väl muntra upp. 

   Vänner kommer in i rummet, plockar upp mig, leder mig ut och hela vägen till SÖS. En doktor studerar förfärat finnen i näsan. "Nu lägger jag in dig", säger han bestämt. 

   Äntligen inlagd, med dropp och allt. Men dagen efter skrivs jag ut, och jag är ute i verkligheten igen, svettig, alltid svettig.

Jag festar vidare, de här åren är som en enda lång gask, eller vad de kallar det, studenterna. Mellan-fester-svettningar, fyllesvettningar, bakfyllesvettningar. Jag svettas, alltså finns jag.

"Du ser ut som en taxichaufför, var har du din bil?" Jag vänder mig om och det är Henrik Berggren, sångaren i Broder Daniel, som frågar. Han flinar lite, inte överlägset, mer släpigt berusat. Vi står på valhallavägen, i snömodden på en trottoar. Klockan närmar sig tre på morgonen. Båda har vi varit på fest på Konstfack en bit bort, jag såg honom där, och nu vill vi hem. Därför möts våra vägar här. "Jag är ingen jävla taxichaufför", väser jag till svar, förorättad. Popstjärnan försöker tillintetgöra mig, och han lyckas. 

Eller kanske var hans fråga ärlig, och inte alls hånfull. För vad är det för fel med att se ut som en taxichaufför, en man med ett yrke? Tänk om han kallat mig det jag verkligen är, en svettig dagdrivare.

Det tar timmar att gå hem, klockan är nästan sju på morgonen när jag somnar ensam i min säng, svettig, pank.

De där åren alltså, mycket vedermöda, men vilka fester!