Spelaren

Ända sedan den där kvällen utanför folkets park, den första helgen i sjuan, hade jag vetat. Då jag såg de rödsprängda ögonen hos jämnåriga i gatlyktans sken, när jag insåg att barndomen oåterkalleligt skulle ersättas. Men jag ville inte då. Jag slog bort blicken från ögonen, åkte hem. 

   Någonting var satt i rörelse, och det skulle förr eller senare hinna ikapp mig. 

En måndag talades det mycket om en pojke i klassen, han hade varit så drucken på lördagen att han närapå förgiftats av allt brännvin han hällt i sig. Tydligen hade han blivit hämtad av ambulans och körd till sjukhuset där han fortfarande befann sig. 

   Som jag  avundades honom detta. Kanske inte det obehag som det måste ha inneburit, men hur han när han återvände skulle hälsas som en hjälte. Jag tittade på den tomma bänken. Snart satt han där igen, för alltid förändrad. Det var en kraftfull markering, han hade tagit steget fullt ut och sällat sig till de andra.
   Även du, hade jag tänkt. För det förvånade mig, han var så timid ju, så försiktig liksom. Nu var det inte många kvar, bara jag och några få andra.

   

Jag hade hört deras historier på måndagsmorgnarna så länge nu, om all den galenskap som utspelat sig på helgen, men själv hade jag haft så svårt att förstå hur jag skulle kunna bli en del av den. Det började bli outhärdligt, att stå utanför.

Snart var nian över. Ännu hade jag inte tagit steget. Runt omkring mig anslöt de sig, en efter en. Såg dom vingla fram på gatan utanför mitt fönster, betraktade på avstånd hur de rumlade runt på gräset i varandras armar. De var berusade och förlösta. Överallt var de nu, de levande. Och kvar stod jag.

   Ibland hände det att det visslades och tjoades utanför mitt fönster, och när jag öppnade och tittade ut så stod där nån nyligen ansluten med en starkvinsfaska skymtandes i jackfickan. Häng med du med, sa han. Men jag blev bara illa berörd av flaskan, hur den hade berövat mig ännu en lekkamrat. Jag stängde fönstret, återgick till mitt.

Så kom då festen, den allra sista innan sommarlovet. Uppe på vinden hos en klasskamrat skulle den äga rum, och jag insåg att detta var min sista chans, att jag inte hade något val: jag var tvungen att lämna mitt rum och masa mig dit.


Jag ligger precis stilla under täcket. Mörkret är kompakt här, och andningen något obekväm. Men på det hela taget är det ändå en bra plats att befinna sig på just nu. Hör hur festen far fram runtomkring. Okontrollerade röster, vissa ljusa, andra mörkare, och musiken från stereon som ständigt höjs och sänks. Det är ett öronbedövande ståhej som pågår och jag är placerad mitt i det, men har ändå lyckats hitta mig en väg ut ur det. Vet inte hur länge jag legat här nu, och jag har inga planer på att lämna sängen än på länge. Tänker att jag ligger här tills festen är över och alla gått hem. Då kan jag stiga upp och åka hem. Och i skolan på måndag ska snart alla veta, ryktet kommer att sprida sig som en löpeld. Berättelsen om mig på fest, hur jag lyckades få i mig så mycket att jag till slut hade somnat. 

Det pirrar till, äntligen har jag lyckats. För det var ju ingen som såg att jag bara satte läpparna mot auroraflaskan utan att dricka när den bjöds mig. Däremot ser de mig nu, hur jag ligger här utslagen. 

   Bredvid mig ligger en annan pojke, också han alldeles orörlig. Han hade också haft auroran mot sin mun och sedan hamnat här strax efter mig. Hans andhämtning i mörkret är tilltvingat tung, och ibland stönar han till. Det gör jag med, vi spelar samma spel han och jag.

Timmar går och jag njuter av att höra hur de talar om mig och min belägenhet. Kan knappt vänta tills det blir måndag.

Det är en framgång svår att ta in, den största så här långt i livet.

Teaterdrömmar

Det var nittiotal i Stockholm, och jag var en av fyra medlemmar i en nystartad teatergrupp. Det var jag ofta på den tiden, hoppade alltid på de projekt som kom i min väg. Identiteten jag ville skapa, den som teaterman, lämnade mig inget val. Jag skummade genom obegripliga manus och tackade ja på stående fot.
 
Den här gången hade jag suttit på Götgatan och ätit en tiokronors-falafel när killen jag var vagt bekant med kommit gåendes med ett pjäsmanus under armen. Det var som en uppenbarelse, en skänk från ovan, att just han kom promenerandes precis där jag satt, så därför tvekade jag inte att nappa på hans erbjudande om en roll i en pjäs som han själv hade skrivit och nu hade med sig. Kul, sa han, och jag tog emot manuset med hummusglansiga händer. Han berättade vidare att de andra tre rollerna redan var tillsatta, en skulle han själv spela, och de andra två hade han gett till två tjejer han kände. Regissör hade han också ordnat med, nämligen han själv. Och naturligtvis fanns där även en lokal där vi kunde repetera pjäsen: i källaren i hyreshuset som han bodde i fanns ett litet rum som hyresgästerna kunde boka, där skulle vi arbeta.
   Pengar skulle trilla in längre fram, i takt med att pjäsen började spelas och dra in biljettintäkter.
   Vi bestämde att vi skulle ses och börja arbeta redan i helgen, och varför inte lite lättsamt med middag och textläsning i hans lägenhet. Utmärkt, sa jag, och vi skildes åt. Jag gick hem, för tillfället bodde jag tillsammans med en kompis i hans etta, hade en madrass på hans golv. Jag la mig på den och det kändes lite bättre nu än när jag gick upp i morse. Återigen hade jag iklätt mig skådespelarens identitet. Manuset hade jag lagt på hatthyllan. Läser det sen, tänkte jag och eftermiddagssov.

Dagar flöt fram, och när lördagen kom samlades vi som bestämt i hans lägenhet. Nu var hela den nybildade teatergruppen samlad, och det dukades fram hämtpizza och rödvin. De två tjejerna var liksom jag också ytligt bekanta med manusförfattaren och tillsammans åt och drack vi samtidigt som vi bekantade oss med texten och varandra.
   Vi beställde taxi sen och åkte ner på stan, spreds ut i natten. Vi var teatermänniskor på barerna, konstnärer på drift i livet. Här hörde jag hemma, och tillsammans firade vi konsten.

Det var en bra fest. Men manuset som vi läste till pizzan och vinet, det var uselt. Jag visste det redan innan vi läste, eftersom man kan inte bara skriva en pjäs, det är det väldigt få som kan. Pjäsen som han skrivit var obegriplig från första stavelse till sista.

Men det spelade ingen roll, det som räknades var illusionen. Vi var en teatergrupp, vi repeterade, alltså var vi skådespelare. Och det var inte första gången jag hade att hantera ett eländigt manus, det var bara att traggla på. Replikerna var ofta genanta att uttala och det tyckte vi alla, även författaren tycktes bekymrad emellanåt. Oftast var lokalen i källaren upptagen så vi fick lov att arbeta med vår föreställning uppe i den lilla lägenheten, bland tomflaskor och smutstvätt.
   En del scener var mycket fysiska, med kyssar och smek, och jag minns hur problematiskt jag tyckte det var att arbeta med dem. Själva arbetsplatsen, alltså hans lägenhet, gjorde dem så påträngande liksom.

Men jag svalde all förnedring, accepterade all tid som vaskades bort. För jag ville leva i bubblan, i föreställningen om mig själv som artist. Man jobbade på tills det inte längre var möjligt; framtill undermåligheten blev alltför outhärdlig. Och då upplöstes gruppen, människorna frigjorde sig, för det var väl aldrig så att vi ville ställa oss inför folk med detta. Kvar stod initiativtagaren - personen med en vision, en dröm, en berättelse -  tillintetgjord. Aldrig mer skulle vi ses. Sådant var upplägget, och så skulle det bli även denna gång såklart. Det var så jag tog mig fram på den tiden.
   Arbetet fortskred. Periodvis träffades vi ofta, nästan på daglig basis, men det kostade på; nån blev sjuk, nån annan behövde vara för sig själv ett tag. Det var så förgörande.

Några månader gick och läget blev alltmer förtvivlat. Det var dags nu, tiden var kommen.

Jag och de andra två hade pratat oss samman om att vi ville avsluta detta, att vi inte trodde på pjäsen längre. Nu skulle vi bara framföra det och han skulle bli sårad, men det var så det var, vi pallade inte längre. Ren rutin, det här var inget nytt. Ytterligare en teatergrupps uppgång och fall.

Det är bara just denna ensembles undergång och upplösning som fortfarande skaver i mig. 

Han mötte oss på ett café, det var söndag, och jag tror faktiskt inte att han hade en aning om vad vi ville prata om. Som han såg det var det ett pågående arbete; hans pjäs skulle sättas upp, vägen dit är såklart svår och mödosam, men så måste det vara: det är bara den konstnärliga processen.

Han anlände något efter oss andra, och jag såg direkt att det var en bruten man som beställde sitt kaffe och sedan satte sig hos oss. Han hade en scarf runt halsen och ögonen var rödsprängda, inte som av baksmälla, utan som att han gråtit sig genom natten.
   Vi kom av oss helt, vad var det som hade hänt?

Så berättade han. Om hur han kvällen innan precis utanför sin egen port blivit omringad av tio män, hotfullt väsande skuggor i natten. De hade fört honom med sig, en av dem med en kniv pressad mot hans hals. Och de gick med honom, samtidigt som de hotade och skymfade honom, både fysiskt och verbalt. Genom flera kvarter gick de, och han var hela tiden säker på att han skulle dö, för kniven trycktes hårdare och hårdare mot hans hals.
   Plötsligt var de framme vid en bankomat, och när de tvingat ur honom koden och tömt hans konto på de få hundralappar som fanns där, försvann de helt tvärt, skingrades i mörkret.
   Kvar stod han. Han kände mot halsen, små droppar av varmt blod värmde hans skräckfrusna fingrar. Sen hade han gått hem.

Och nu satt han här, kanske ändå tacksam över att han åtminstone hade oss och det sammanhang som vi tillsammans delade. Han lättade på scarfen och blottade det röda streck som kniven hade lämnat efter sig.

Det var så fasansfullt, det han berättade för oss. Men vad kunde vi säga, hur skulle vi kunna lindra den smärta som var hans. Fanns det någonting vi hade kunnat göra för att skingra det mörker han bar?

Säkert. Men vi var så unga då, hade oss själva att tänka på, vår framtid. Och vi ville vidare nu.

Därför hade vi inget annat val än att berätta vad vi kände med pjäsen, med hans text, med arbetet som var så förgörande. Naturligtvis var hans upplevelse från kvällen innan besvärlig, men den ändrade ingenting. Han hade ju fortfarande skrivit ett bristfälligt, rentav bedrövligt, manus.

Han nickade bara tyst, tog in det vi uttryckte. Sen var det över. Han tog sitt manus, för det hade han alltid med sig, och lämnade cafét. Vi andra skildes kort därefter åt.

Ännu en dröm om något storslaget hade gått i kras, ännu en människa hade tillintetgjorts.

Jag tänker ofta på det där röda strecket på hans hals och på hans rödgråtna ögon. Ser dem framför mig mycket tydligt.

Önskar bara att jag hade kunnat gjort det då också.

Pappa på besök

Doften som stöter emot mig när jag går in är densamma som då, som alltid. Lärarnas kaffe, barnens stövlar, gruset på stentrapporna. Jag insuper odören och försöker förhålla mig likgiltig inför den. Det är naturligtvis en omöjlighet. Jag är tillbaka, och det slår mig att jag aldrig varit någon annanstans: det är här jag alltid befunnit mig, aldrig har jag lyckats skaka av mig strukturerna från dessa rum. Jag har varit på så många platser i mitt liv, och jag har vandrat mellan så många varianter av mig själv, men det är här som jag landar i den jag verkligen är. Det är i skolan som essensen av mitt jag framträder. Här skalas alla lager av mig, och jag står ensam kvar. Därför slår skriken i korridorerna mig så skoningslöst, därför klyvs jag itu av skolklockan som ringer in till lektion.

Hoppas det inte syns. Gör mitt bästa för att ikläda mig rollen som avspänd, nyfiken pappa. Men den versionen av mig är så förtvivlat svår att gestalta här. Upplever att mörkret inom mig hela tiden sipprar ut.

Men min egen upplevelse av detta, vem efterfrågar den? Det som genomfar mig här, eller hur jag inser saker om mig själv, är ju ointressant eller rentav betydelselöst. För det här handlar inte om mig, ingenting gör det. Jag är här för att hälsa på min son i skolan, se hur han har det här på dagarna. Kan det inte bara vara så enkelt? Kanske inte.

Han tar min hand och leder mig genom korridoren fram till klassrummet. Mitt grepp är stadigt, hans likaså. Tänk att min son går i samma korridor som jag, att vi är här tillsammans. Ändå känner jag mig så ensam, gör han det också?

En gång i tiden var det bara han och jag. Och när vi upptäckte världen tillsammans var vi aldrig på väg hit. Hur blev det såhär?

Läraren samlar ihop barnen. Hon kastar ett snabbt leende åt mitt håll. Så öppnar hon dörren och släpper in klassen. De har alla sina bestämda platser och jag sätter mig bredvid min son. Han sitter så stilla och så rak i ryggen. Får för mig att han är stolt över mig, att jag sitter där vid hans sida, och så är det nog.
   Jag är stolt över honom, det är jag alltid. Men även ett stråk av skuld drar genom mig där vi sitter och tragglar räkneuppgifter. För han har inte bett om det här, han har inte valt någonting.
   En elev ropar plötsligt okvädningsord rakt ut, en annan skrattar rått. Ett pennskrin slängs i golvet och pennorna sprids åt alla håll. Läraren ingriper, avvärjer vant.
   Hon är så skicklig, läraren, så orädd. Inte alls som jag. Jag skruvar på mig av olust inför aggressionen som pågår alldeles nära. Och min son, tycker han också det är otäckt här i den krassa verkligheten? Isåfall är det min skuld att bära.

Lektionen avslutas, rast tar vid och klassen befinner sig nu på skolgården. Det regnar lätt, men de har kul tillsammans, springer runt och skrattar. En del av mörkret rinner av mig. Jag stoppar händerna i jackfickorna och tänker på min hållning, att den inte är alltför hopsjunken.
   Han är glad på gården, umgås med en klasskompis, och tankarna från klassrummet känns plötsligt avlägsna. Livet är en gåva. Min gåva till honom.

Jag klänger mig fast vid den föreställningen genom nästa lektion och när det är dags för lunch är jag till och med uppsluppen. Skojar lite med barnen där vi står och lägger mat på våra tallrikar, säger något om att alla måste ta broccoli. Jag närmar mig så sakteliga den tolkning av mig själv som jag känner mig allra mest bekväm med.

Plötsligt vräker en pojke ner både mat och mjölk på golvet. Potatisar rullar iväg över matsalsgolvet och mjölken stänker ända på mig, trots att jag står en bit bort. Pojken sparkar omkring sig, och gömmer sig därefter under ett bord. Platsen är på nytt farlig, för mig är den det, trots att verksamheten fortsätter nästintill oberörd av händelsen.
   Min son tycks även han likgiltig, säger att så där brukar han hålla på, och vi sätter oss till bords.
   Maten är god och stämningen likaså. Men jag kommer inte upp igen; skriken, maten på golvet och pojken under bordet, jag får inte ihop det.

Lunchrasten är längre, och mot slutet av den börjar tomheten krypa sig på. Inser att den här dagen är en perfekt regisserad replika av min egen skoltid med sitt ihållande regn och de plötsliga utbrotten i klassrum och matsal.
   Och när lunchrasten är över och vi samlas för idrottslektion, ja då är iscensättningen fulländad. Det är så speciellt att vara tillbaka, som att jag glömt hur jag avskyr omklädningsrum på skolor.
   Rummet är kallt och den vaga svettlukten från äldre elever är cementerad. Atmosfären är  hispig, hetsig. Någon har glömt ta med träningskläder, en annan får akut huvudvärk.

Lektionen skyndas igenom, en gymnastiklärare gormar ut sina instruktioner och barnen springer.

Tillbaka i klassrummet och dagens sista lektion. Den består av att läraren högläser ur en bok. Hon läser fint och en värme sprids i rummet. Det är verkligen avkopplande att bara lyssna eller sväva iväg någon annanstans. Alla elever, dessa små individer, och jag, tillsammans sitter vi här och läraren läser. Regnet slår mot fönstren, avlägsna skrik hörs utifrån. Det är en fin stund.

Den tar jag med mig idag. Om nu någon skulle bry sig.

Min vrå

En gång blev jag så fasansfullt arg på min storebror. Det var fredagseftermiddag, tidig höst. Vi stod vid cyklarna intill huset där vi bodde, hade cyklat hem tillsammans från skolan. Han gick i sjätte klass, jag i tredje. På vägen hem hade stämningen varit god oss emellan, det var den för det mesta, men nu, när vi stod med våra slanglås, vände det plötsligt.
   Han sa någonting, och idag kan jag inte minnas vad. Men vreden som vällde upp inom mig, den har jag inte glömt. Den var så oväntad, så överrumplande, och den krävde sitt utlopp.
   Min bror låste sin cykel och gick över gruset, på väg mot dörren. Jag stod tyst kvar med mitt slanglås. Jag kallade på honom och han vände sig om. Så svingade jag iväg slanglåset mot honom.

Det här är ett av min barndoms mest spelade minnen. Slanglåset som snurrade i sin färd mot min bror, lugnet som genomfor mig precis innan det träffade hans mage. Hur han vek sig av smärta, gällt skrikandes. Scenen var fulländad. Så ren och så tydlig, faktiskt en uppvisning i precision. För som jag minns det stod han långt bort, förstelnad inför slanglåset som så bestämt rörde sig mot honom. Han träffades av det och lugnet lämnade mig, det var så hemskt.

Det var en alldeles perfekt fredag i september. Eftermiddagssolen som fortfarande värmde, friskheten i vinden, helgen som låg framdukad. Detta var den bästa platsen att befinna sig på: att få vara tillsammans med sin storebror hemma en fredag.
   Och nu tog jag sönder alltihop. När jag såg hur han segnade ner, då var allt raserat. Vi som skulle köpa fredagsgodis sen, istället skapade jag en tragedi. Jag sprang förbi honom, in genom dörren och uppför alla trapporna till vinden. Det fanns en vrå där som jag ibland tillbringade tid i, och nu fanns det ingen annan plats för mig. Utrymmet var så litet att det bara var jag i familjen som fick plats där. Härifrån hörde man endast avlägset allt det som pågick i huset; den lilla ytan var en frizon.

Vet inte hur länge jag satt där den där fredagen. Men upplevelsen, den kan jag än idag återkalla. För trots att skammen var ett barns, och sorgen likaså, finns platsen kvar inom mig. Slamret från köket, dörrar som öppnas och stängs, syskon med kompisar som väller in och ut igen. Det är fredag i huset, och jag hör min bror, han pratar i telefon och skrattar. Doften av middag letar sig upp till vinden och in i mitt skrymsle. Mamma ropar på mig, pappa också, tycker att jag faktiskt kan komma ner nu. Men jag förstår inte hur det skulle vara möjligt, hur detta någonsin kommer att bli bra.

Allting är så skört. Lyckan som var min och vår, så lätt jag förintade den. Men att den ändå fortsatte så nära mig, alldeles vid sidan av det mörker jag satt i. De kallade på mig, men jag satt fast här i min oändlighet. I en ficka mellan allt och det som är inget. 

Livet är detta, det vet jag idag. Det sorglösa slamret från ett kök en fredagseftermiddag, de trygga rösterna, och så det där andra som löper parallellt, alltid. 

Klockan närmade sig nio på kvällen, snart skulle servicebutiken stänga. Mamma ropade på mig igen: din bror är inte arg på dig, kom ner nu, han vill köpa fredagsgodis med dig. Och det visste jag ju, han blev aldrig arg på mig, det var inte därför jag satt här.

Jag lämnade min vrå, återvände till livet igen.

Budskap i natten

Jag har en dröm som återkommer med regelbundenhet. Två gånger i månaden drabbas jag av den, och den är lång, sträcker sig över hela natten känns det som. Vissa gånger har den formen av ren mardröm, andra gånger är den bara ett nattligt tidsfördriv. Men oftast gestaltar den sig som en korsning av de två: alltså som en dröm om framgång med kraftig underton av svärta.

Det är en dröm om succé utan sötma, att segra utan att vinna. Och den bär på samma tema som de flesta av de mardrömmar jag skapar i natten. Ledmotivet är alltid att komma för sent, att vara fel man på fel plats. Vara felaktigt placerad, malplacerad i rum och i tid.
   För den är ens ständige följeslagare i livet: tiden. För längesedan hade jag den framför mig, den låg där öppen och redo att fyllas med innehåll, rentav med framgång.
   Men nu är det inte så längre. Därför plågar det mig så, att jag fortfarande drömmer om att jag blir antagen på scenskolan. För drömmen är i realtid. Jag är alltså inte ung och lovande när jag välkomnas in i värmen, jag är gammal; jag är den jag är idag.
  Det är så genant, för jag vill inte vara där. De tittar på mig, mina unga klasskamrater. Medlidsamt betraktar de mig när jag så sent i mitt levnadslopp äntligen når min bekräftelse, mitt genombrott. En av dem, han är alltid med i drömmen, har på sig en sån där väldigt urringad svart t-shirt och vi ska göra scener tillsammans, han och jag, och det är bara en plåga. Han skuttar runt och lever ut och är fri i sitt uttryck, i kontakt med alla sina sinnen, och jag är stel, tom, gammal.
   Ingen begriper vad jag har där att göra, allra minst jag själv. Och detta är den framgång jag alltid trånat efter.

Men att få se sitt namn på den där listan med antagna, det var alltid mitt mål, och där är jag nu.

Fast kanske bär den på ett budskap till mig, drömmen. Imorse, efter ännu en nattlig veva bland scenskoleprov och spänstiga studenter, slog det mig plötsligt. Kanske ville jag aldrig komma in på den där skolan när det begav sig. Kan detta vara drömmens sanna innebörd? Att allt bara är ett sorgesamt missförstånd som jag dragits med?
   Ja! Och insikten om detta har alltid varit planterad i mitt undermedvetna. Två gånger i månaden, år efter år, har det sänt samma budskap och först nu landar det hos mig.

Jag ville aldrig gå på scenskolan. Den platsen var inte för mig.

Och så självklart det ter sig nu, det som jag alltid sett på som ett av mitt livs svåraste stunder, när jag kissade ner mig precis innan sista scenen i sista omgången på Stockholms scenskola. Hur det varma kisset på jeansen så snabbt blev kallt och hur det rörde till allt för mig där jag stod inför juryn. Inte en mening kom i rätt följd, inte ett steg togs i rätt riktning.

Det var ju bara mitt undermedvetna som såg till att jag räddades från den institutionen. På ren instinkt  kissade jag ner mig.

Så ser jag på det från idag.

Kusiner på båt med guide

Jag står lutad mot relingen och söker i vattnet därnere. Har redan sett flera av dem, dessa enorma brännmaneter, men varje gång jag får syn på en ny så är den alltid så mycket större än den förra. Jag kallar på min bror, men han hinner bara se skymten av de röda trådarna. Han återvänder till minglet på fören, men jag blir kvar, det är så skönt att bara stå här nu. Behöver ta en paus ibland, det är så jag fungerar i sociala sammanhang. Även i detta, trots att det är lustfyllt.
   Det är andra gången vi ses, vi kusiner. Tror att vi är runt tjugofem plus ett antal respektive. Tre år har passerat sedan vi samlades senast. Då hade vi tillbringat några ljumna sensommardagar tillsammans i södra Norrland, och jag minns dem med värme, men att jag behövde ta fler pauser den gången.

Vi trivs bra ihop, och jag tänker att det beror på släktskapet, att det skänker en samhörighet. Vi som samlas här är länkade till varandra, det skapar en djupare mening och inte bara ännu ett umgänge som tidsfördriv. Tiden springer ju fram, och jag har mer och mer börjat uppfatta sociala sammankomster som sentimentala avsked. Det är sorgligt - och egentligen är det väl en skev inställning - men jag rår inte över det; för under alla lättsamma skratt tillsammans med goda vänner har den parkerat sig, grämelsen över att allt är på låtsas.
   Men det är inte bara på låtsas. Jag sliter mig från maneterna, ger mig in i samkvämet igen. Det är alldeles fullt av kusiner på det lilla utrymmet längst fram på båten, och min bror och mina systrar är alla engagerade i samtal. Även min mamma är med, hon står tillsammans en kusins man och jag ansluter mig till dem.

 Jag är yngst av oss alla, och det gör mig till något av en spjuver. Det enda som jag tycks få ur mig i samtalen är fånigheter som lockar till skratt. Förvisso en roll jag ofta tar på mig, men ändå: säkert borde jag anstränga mig något mer här. Men jag kör på så här, hittar inte förmågan till annat idag. Ingen verkar bli stött eller illa berörd.

Jag känner mig trygg här, med dessa människor. Det berättade jag för dem igår, på middagen, då alla fick ställa sig upp, en efter en, och berätta lite om sig själv. "Jag känner mig bekväm här med er.", sa jag, och då skrattade de och jag tolkade det som att det var för att jag, liksom alla andra här, är en neurotiker, och att det är därför vi upplever en sådan trevnad tillsammans.
   Det var en så trevlig kväll. Och trots att jag mest tydde mig till mina syskon och min mamma, så lärde jag mig en hel del om dessa släktingar. Om sorg, vedermöda och kamp, men också glädje och framgång. Andra människors liv helt enkelt, och när det gäller kusiner så lyssnar jag lite extra noga.

Fast egentligen borde vi väl inte alls tala med varandra just nu, eftersom att vi faktiskt befinner oss på en guidad tur. Båten glider fram på en kanal och hela tiden maler en röst någonstans ifrån. Är inte riktigt säker på var han är placerad, guiden, men orden kommer uppifrån. Kanske står han vid rodret samtidigt som han producerar denna entoniga massa av ord. Det är ingen som riktigt lyssnar till vad han säger; alla är upptagna med att umgås, och dessutom överröstar vågor och vindar hans högtalarröst. Det är som det är.

Plötsligt hojtar ändå en av kusinerna: "Högre!" upp mot rösten. "Men ni pratar ju med varandra hela tiden, det är därför ni inte hör" svarar han då, med samma monotona tonfall. Sedan fortsätter han, och vi med. Han verkar inte bry sig särskilt mycket huruvida någon lyssnar, han behöver bara få prata.

Båtturen fortskrider, och det är sannerligen en fantastisk dag; solen gassar och vattnet glittrar. Vi glider förbi en småbåtshamn och människorna i båtarna och på bryggorna vinkar till oss och vi vinkar tillbaka. Antagligen är det sommarens sista riktigt varma dag och det ligger något i luften; kanske är det bara enkel tacksamhet över att få finnas till. Tänker på min familj därhemma, att jag åker hem till dem imorgon men att jag är här nu och att det också är fint. Allt står i balans.
   Mamma kallar på oss syskon, hon vill ta en bild. Vi tränger ihop oss och mamma fotograferar. Vi fyra syskon, vi tränger ihop oss med armar om varandra och det är så enkelt; här anar jag inget avsked, inte nu, bara välsignelsen över att få finnas till.

Båten guppar vidare, högtalarrösten tragglar på, och plötsligt är vi tillbaka där vi började. Båtturen är över. Nu väntar egentid innan vi åter ska ses på restaurang. Men först ska vi samlas inne i båten, upplevelsen ska summeras. Vår guide vill säga några ord till avsked, nu när vi alla sitter samlade så prydligt härinne. Under så lång tid har han talat för sig själv endast, men ska det bli ändring på det. Vi har serverats honom här, vi tillhör nu guiden.

Han börjar tala. Och vi sitter tysta och stilla, lyssnar. Han är yngre än oss alla, skäggig med frodig kroppsbyggnad, och på sig har han någon slags sjömansutstyrsel. Ute skiner solen, egentiden hägrar: kanske ett dopp eller ett glas öl på uteservering.
 
Efter trettio minuter har jag zoomat ut, men uppfattar ändå hur han verkar närma sig ett avslut: det handlar inte längre om båtliv eller om det hårda arbetet på fälten, utan om oss, att vi ska ha det så härligt därute i solen.

"Några frågor innan vi avslutar?" Låt det vara över nu, släpp iväg oss. Men tystnaden är skör, en kusin ställer en fråga, något om färger på båtar, och så är det igång igen.
 
Jag zoomar ut igen, minns förra kusinträffen då vi var i händerna på en annan man: den italienska restaurangägaren som framförde smörsång efter smörsång, hur han smulade sönder oss med sin självgodhet. Vi kusiner som var så hungriga på varandras levnadsberättelser, där satt vi, maktlösa i vår belägenhet, berövade vår frihet att umgås.
   Och nu sitter vi här igen. Kanske stärker de oss, dessa upplevelser, tänker jag. Svetsar oss samman.

Återigen tycker jag mig uppfatta att någon form av slut nalkas. Han pratar till oss nu, ger oss råd att ta med oss på vår färd genom livet. Jag studerar mina kusiner, tänker på allt jag fått lära mig om dem, och de ser så bräckliga ut där de sitter. Det gör väl alla människor om man studerar dem nära, men släktskapet vi har gemensamt gör att den visar sig så lätt, ömtåligheten. Och nu står ynglingen i sjömanskostym där och berättar för oss. Han pratar om lycka, att sann lycka är när man inte vill vara någon annanstans än just där man befinner sig. Men, tänker jag, jag är ju lycklig just precis nu, trots att jag inte kan vänta på att få lämna denna båt.
   Sedan talar han om vikten av att dokumentera, skriva ner, sina erfarenheter i livet, för efterlevande att ta del av. För själv har han haft så stor glädje av alla gamla sjömäns nedskrivna upplevelser från förr.

Så jag gör väl det då. Det här var min upplevelse av att åka båt med kusiner.

Tältet

Trots att värmen är tryckande, även här i skuggan mellan träden, sjunker temperaturen i min kropp stadigt. Det är så den vanligtvis reagerar på stressångestpåslag. Snart är jag så frusen att mina händer domnar bort, vilket kommer att försvåra mitt arbete ytterligare. Ännu en gång slår jag på instruktionsfilmen på telefonen, den som visar hur man sätter upp detta förbannade tält. Men lika naturligt som det verkar på filmen, lika obegripligt ter det sig i praktiken. Känner att jag börjar utveckla ett hat gentemot mannen på filmen, finländaren i bergsklättrarkläder som sätter upp tältet så snabbt och effektivt i snön.

   Han är så kapabel, duktig och rask den jäveln. Allt som jag inte är nu. Därför avskyr jag honom.

   Jag stänger av och fortsätter min tröstlösa kamp.

Min son betraktar mig när jag monteras ner, för varje gång som jag börjar om från början försvinner ytterligare en del av illusionen av en fungerande far. Och det går fortare och fortare, snart återstår endast smulor av den jag så innerligt hoppades vara: pappan som bara, liksom i förbifarten, sätter upp ett tält. 

   Men det här tältet är inte som tälten förr. De som jag satte upp. För det gjorde jag väl, satte upp tält?

Min son, som varit så upprymd inför resan och tanken på att bo i tält med sin pappa, nu sitter han lutad mot ett träd och betraktar spektaklet med uppgiven blick. Ibland slänger han till mig uppmuntrande, peppande kommentarer: nu ser det ju ut som ett tält, så det ordnar sig ju, allt blir bra.

   Men inget ordnar sig. Situationen ligger helt på mig, har ju haft all tid i världen att undvika detta haveri. Men häromdagen, när jag faktiskt tänkte förbereda mig och sätta upp tältet i trädgården hemma, hade jag nästan omedelbart tappat lusten och istället blivit stingslig och obehaglig. Och när en granne vandrade förbi och lite nyfiket frågade om jag skulle ut och campa, ja då hade jag blivit direkt konfrontativ. Fräst något om att detta var nog förnedrande som det var utan publik. Jag gav därefter upp och packade tillbaka tältet, tänkte att det där löser sig på plats.

Därför är det väl rätt åt mig nu. Och hade det bara varit jag här skulle jag ha gett upp innan jag ens börjat och nu suttit på färjan tillbaka till fastlandet. Men det här är vårt äventyr, och att lämna skärgårdsön är inget alternativ. Kan inte fly längre, så som jag alltid gjorde förr. Däremot behöver jag finna en lösning, och det fort. 

   För jag vill inte gå under här, mitt framför min son. Och inte bara han förresten: badgästerna en bit bort, nere vid stranden, detta utspelar sig även inför dem. Känner deras blickar, hur de alltmer söker sig hitåt.

Sätter på instruktionsfilmen igen. Stänger av ljudet den här gången, klarar inte av den perfekta människans överlägsna finska. Men här finns fortfarande ingen vägledning att hämta.

Jag sjunker sakta ner på knän, betvingar en impuls att höja näven mot skyn och förbanna Gud.

Det är då han kommer, den unge mannen runt de tjugofem, småjoggandes med bar muskulös överkropp längs stranden. Och jag agerar precis som den nödställde jag är; ropar och viftar med armarna. Mannen vinkar först vänligt tillbaka, sådär som man gör när fullständigt främmande personer plötsligt får för sig att hälsa på en. Sedan, när jag inte slutar att vinka, inser han att mannen med pojken därborta bland träden faktiskt söker kontakt på riktigt.

Jodå, ett eller annat tält har man väl satt upp, Jakob heter jag förresten, säger han och tar sig an röran på marken. Jag backar lite åt sidan och orden bara väller ur mig. Så skönt det är, nu när man inser att allt kommer bli bra, att få prata av sig. Om kampen jag förde, hur hårt jag slet men utan resultat, om tälten förr i världen, att de ju faktiskt var konstruerade på helt annat vis.
   Jakob lyssnar och arbetar på samma gång, och jag kan verkligen uppskatta det hos folk, den formen av simultanitet.
   Han jobbar mycket systematiskt och noggrant, någon uppgivenhet kan inte skönjas. Det är en attityd som påverkar, och snart finner jag mig själv involverad i processen. 

   Det är så underbart att uppleva, hur mina händer plötsligt hittar rätt bland tältpinnar och skynken. Även min son påverkas av den uppsluppna, optimistiska, stämning som infinner sig när tältet så sakteliga reser sig. Han lägger en hand på min axel, säger att snart är jag värd ett avsvalkande dopp. 

Hos Jakob finns inget av det mörker jag bär på inför alla situationer i livet. Och nu delar han med sig av sitt ljus; han skingrar min hopplöshet.

Snart återstår bara finlir. Tältet står stadigt och nu korrigerar vi tillsammans, spänner åt lite och slätar ut. Ett avslut närmar sig, snart återstår inget mer att göra, och det känns nästan vemodigt att vi nu måste skiljas åt. Vi var ju ett så bra team, kompletterade varandra så väl.
   Hur ska jag kunna tacka dej för det här, frågar jag och det är väl tacksamhet om något, att inte veta hur att bara säga tack. Han svarar att det räcker gott bara att förgylla någons dag, och det har han väl rätt i; att få göra en god gärning är ju något man kan leva på, lite som en insättning på sitt eget karmakonto.

Vi skiljs åt. Och jag tror nog att min son är lite stolt över mig, att jag fick ordning på allt till slut. Inte bara på tältet, utan även mig själv.