Kusiner på båt med guide

Jag står lutad mot relingen och söker i vattnet därnere. Har redan sett flera av dem, dessa enorma brännmaneter, men varje gång jag får syn på en ny så är den alltid så mycket större än den förra. Jag kallar på min bror, men han hinner bara se skymten av de röda trådarna. Han återvänder till minglet på fören, men jag blir kvar, det är så skönt att bara stå här nu. Behöver ta en paus ibland, det är så jag fungerar i sociala sammanhang. Även i detta, trots att det är lustfyllt.
   Det är andra gången vi ses, vi kusiner. Tror att vi är runt tjugofem plus ett antal respektive. Tre år har passerat sedan vi samlades senast. Då hade vi tillbringat några ljumna sensommardagar tillsammans i södra Norrland, och jag minns dem med värme, men att jag behövde ta fler pauser den gången.

Vi trivs bra ihop, och jag tänker att det beror på släktskapet, att det skänker en samhörighet. Vi som samlas här är länkade till varandra, det skapar en djupare mening och inte bara ännu ett umgänge som tidsfördriv. Tiden springer ju fram, och jag har mer och mer börjat uppfatta sociala sammankomster som sentimentala avsked. Det är sorgligt - och egentligen är det väl en skev inställning - men jag rår inte över det; för under alla lättsamma skratt tillsammans med goda vänner har den parkerat sig, grämelsen över att allt är på låtsas.
   Men det är inte bara på låtsas. Jag sliter mig från maneterna, ger mig in i samkvämet igen. Det är alldeles fullt av kusiner på det lilla utrymmet längst fram på båten, och min bror och mina systrar är alla engagerade i samtal. Även min mamma är med, hon står tillsammans en kusins man och jag ansluter mig till dem.

 Jag är yngst av oss alla, och det gör mig till något av en spjuver. Det enda som jag tycks få ur mig i samtalen är fånigheter som lockar till skratt. Förvisso en roll jag ofta tar på mig, men ändå: säkert borde jag anstränga mig något mer här. Men jag kör på så här, hittar inte förmågan till annat idag. Ingen verkar bli stött eller illa berörd.

Jag känner mig trygg här, med dessa människor. Det berättade jag för dem igår, på middagen, då alla fick ställa sig upp, en efter en, och berätta lite om sig själv. "Jag känner mig bekväm här med er.", sa jag, och då skrattade de och jag tolkade det som att det var för att jag, liksom alla andra här, är en neurotiker, och att det är därför vi upplever en sådan trevnad tillsammans.
   Det var en så trevlig kväll. Och trots att jag mest tydde mig till mina syskon och min mamma, så lärde jag mig en hel del om dessa släktingar. Om sorg, vedermöda och kamp, men också glädje och framgång. Andra människors liv helt enkelt, och när det gäller kusiner så lyssnar jag lite extra noga.

Fast egentligen borde vi väl inte alls tala med varandra just nu, eftersom att vi faktiskt befinner oss på en guidad tur. Båten glider fram på en kanal och hela tiden maler en röst någonstans ifrån. Är inte riktigt säker på var han är placerad, guiden, men orden kommer uppifrån. Kanske står han vid rodret samtidigt som han producerar denna entoniga massa av ord. Det är ingen som riktigt lyssnar till vad han säger; alla är upptagna med att umgås, och dessutom överröstar vågor och vindar hans högtalarröst. Det är som det är.

Plötsligt hojtar ändå en av kusinerna: "Högre!" upp mot rösten. "Men ni pratar ju med varandra hela tiden, det är därför ni inte hör" svarar han då, med samma monotona tonfall. Sedan fortsätter han, och vi med. Han verkar inte bry sig särskilt mycket huruvida någon lyssnar, han behöver bara få prata.

Båtturen fortskrider, och det är sannerligen en fantastisk dag; solen gassar och vattnet glittrar. Vi glider förbi en småbåtshamn och människorna i båtarna och på bryggorna vinkar till oss och vi vinkar tillbaka. Antagligen är det sommarens sista riktigt varma dag och det ligger något i luften; kanske är det bara enkel tacksamhet över att få finnas till. Tänker på min familj därhemma, att jag åker hem till dem imorgon men att jag är här nu och att det också är fint. Allt står i balans.
   Mamma kallar på oss syskon, hon vill ta en bild. Vi tränger ihop oss och mamma fotograferar. Vi fyra syskon, vi tränger ihop oss med armar om varandra och det är så enkelt; här anar jag inget avsked, inte nu, bara välsignelsen över att få finnas till.

Båten guppar vidare, högtalarrösten tragglar på, och plötsligt är vi tillbaka där vi började. Båtturen är över. Nu väntar egentid innan vi åter ska ses på restaurang. Men först ska vi samlas inne i båten, upplevelsen ska summeras. Vår guide vill säga några ord till avsked, nu när vi alla sitter samlade så prydligt härinne. Under så lång tid har han talat för sig själv endast, men ska det bli ändring på det. Vi har serverats honom här, vi tillhör nu guiden.

Han börjar tala. Och vi sitter tysta och stilla, lyssnar. Han är yngre än oss alla, skäggig med frodig kroppsbyggnad, och på sig har han någon slags sjömansutstyrsel. Ute skiner solen, egentiden hägrar: kanske ett dopp eller ett glas öl på uteservering.
 
Efter trettio minuter har jag zoomat ut, men uppfattar ändå hur han verkar närma sig ett avslut: det handlar inte längre om båtliv eller om det hårda arbetet på fälten, utan om oss, att vi ska ha det så härligt därute i solen.

"Några frågor innan vi avslutar?" Låt det vara över nu, släpp iväg oss. Men tystnaden är skör, en kusin ställer en fråga, något om färger på båtar, och så är det igång igen.
 
Jag zoomar ut igen, minns förra kusinträffen då vi var i händerna på en annan man: den italienska restaurangägaren som framförde smörsång efter smörsång, hur han smulade sönder oss med sin självgodhet. Vi kusiner som var så hungriga på varandras levnadsberättelser, där satt vi, maktlösa i vår belägenhet, berövade vår frihet att umgås.
   Och nu sitter vi här igen. Kanske stärker de oss, dessa upplevelser, tänker jag. Svetsar oss samman.

Återigen tycker jag mig uppfatta att någon form av slut nalkas. Han pratar till oss nu, ger oss råd att ta med oss på vår färd genom livet. Jag studerar mina kusiner, tänker på allt jag fått lära mig om dem, och de ser så bräckliga ut där de sitter. Det gör väl alla människor om man studerar dem nära, men släktskapet vi har gemensamt gör att den visar sig så lätt, ömtåligheten. Och nu står ynglingen i sjömanskostym där och berättar för oss. Han pratar om lycka, att sann lycka är när man inte vill vara någon annanstans än just där man befinner sig. Men, tänker jag, jag är ju lycklig just precis nu, trots att jag inte kan vänta på att få lämna denna båt.
   Sedan talar han om vikten av att dokumentera, skriva ner, sina erfarenheter i livet, för efterlevande att ta del av. För själv har han haft så stor glädje av alla gamla sjömäns nedskrivna upplevelser från förr.

Så jag gör väl det då. Det här var min upplevelse av att åka båt med kusiner.

Tältet

Trots att värmen är tryckande, även här i skuggan mellan träden, sjunker temperaturen i min kropp stadigt. Det är så den vanligtvis reagerar på stressångestpåslag. Snart är jag så frusen att mina händer domnar bort, vilket kommer att försvåra mitt arbete ytterligare. Ännu en gång slår jag på instruktionsfilmen på telefonen, den som visar hur man sätter upp detta förbannade tält. Men lika naturligt som det verkar på filmen, lika obegripligt ter det sig i praktiken. Känner att jag börjar utveckla ett hat gentemot mannen på filmen, finländaren i bergsklättrarkläder som sätter upp tältet så snabbt och effektivt i snön.

   Han är så kapabel, duktig och rask den jäveln. Allt som jag inte är nu. Därför avskyr jag honom.

   Jag stänger av och fortsätter min tröstlösa kamp.

Min son betraktar mig när jag monteras ner, för varje gång som jag börjar om från början försvinner ytterligare en del av illusionen av en fungerande far. Och det går fortare och fortare, snart återstår endast smulor av den jag så innerligt hoppades vara: pappan som bara, liksom i förbifarten, sätter upp ett tält. 

   Men det här tältet är inte som tälten förr. De som jag satte upp. För det gjorde jag väl, satte upp tält?

Min son, som varit så upprymd inför resan och tanken på att bo i tält med sin pappa, nu sitter han lutad mot ett träd och betraktar spektaklet med uppgiven blick. Ibland slänger han till mig uppmuntrande, peppande kommentarer: nu ser det ju ut som ett tält, så det ordnar sig ju, allt blir bra.

   Men inget ordnar sig. Situationen ligger helt på mig, har ju haft all tid i världen att undvika detta haveri. Men häromdagen, när jag faktiskt tänkte förbereda mig och sätta upp tältet i trädgården hemma, hade jag nästan omedelbart tappat lusten och istället blivit stingslig och obehaglig. Och när en granne vandrade förbi och lite nyfiket frågade om jag skulle ut och campa, ja då hade jag blivit direkt konfrontativ. Fräst något om att detta var nog förnedrande som det var utan publik. Jag gav därefter upp och packade tillbaka tältet, tänkte att det där löser sig på plats.

Därför är det väl rätt åt mig nu. Och hade det bara varit jag här skulle jag ha gett upp innan jag ens börjat och nu suttit på färjan tillbaka till fastlandet. Men det här är vårt äventyr, och att lämna skärgårdsön är inget alternativ. Kan inte fly längre, så som jag alltid gjorde förr. Däremot behöver jag finna en lösning, och det fort. 

   För jag vill inte gå under här, mitt framför min son. Och inte bara han förresten: badgästerna en bit bort, nere vid stranden, detta utspelar sig även inför dem. Känner deras blickar, hur de alltmer söker sig hitåt.

Sätter på instruktionsfilmen igen. Stänger av ljudet den här gången, klarar inte av den perfekta människans överlägsna finska. Men här finns fortfarande ingen vägledning att hämta.

Jag sjunker sakta ner på knän, betvingar en impuls att höja näven mot skyn och förbanna Gud.

Det är då han kommer, den unge mannen runt de tjugofem, småjoggandes med bar muskulös överkropp längs stranden. Och jag agerar precis som den nödställde jag är; ropar och viftar med armarna. Mannen vinkar först vänligt tillbaka, sådär som man gör när fullständigt främmande personer plötsligt får för sig att hälsa på en. Sedan, när jag inte slutar att vinka, inser han att mannen med pojken därborta bland träden faktiskt söker kontakt på riktigt.

Jodå, ett eller annat tält har man väl satt upp, Jakob heter jag förresten, säger han och tar sig an röran på marken. Jag backar lite åt sidan och orden bara väller ur mig. Så skönt det är, nu när man inser att allt kommer bli bra, att få prata av sig. Om kampen jag förde, hur hårt jag slet men utan resultat, om tälten förr i världen, att de ju faktiskt var konstruerade på helt annat vis.
   Jakob lyssnar och arbetar på samma gång, och jag kan verkligen uppskatta det hos folk, den formen av simultanitet.
   Han jobbar mycket systematiskt och noggrant, någon uppgivenhet kan inte skönjas. Det är en attityd som påverkar, och snart finner jag mig själv involverad i processen. 

   Det är så underbart att uppleva, hur mina händer plötsligt hittar rätt bland tältpinnar och skynken. Även min son påverkas av den uppsluppna, optimistiska, stämning som infinner sig när tältet så sakteliga reser sig. Han lägger en hand på min axel, säger att snart är jag värd ett avsvalkande dopp. 

Hos Jakob finns inget av det mörker jag bär på inför alla situationer i livet. Och nu delar han med sig av sitt ljus; han skingrar min hopplöshet.

Snart återstår bara finlir. Tältet står stadigt och nu korrigerar vi tillsammans, spänner åt lite och slätar ut. Ett avslut närmar sig, snart återstår inget mer att göra, och det känns nästan vemodigt att vi nu måste skiljas åt. Vi var ju ett så bra team, kompletterade varandra så väl.
   Hur ska jag kunna tacka dej för det här, frågar jag och det är väl tacksamhet om något, att inte veta hur att bara säga tack. Han svarar att det räcker gott bara att förgylla någons dag, och det har han väl rätt i; att få göra en god gärning är ju något man kan leva på, lite som en insättning på sitt eget karmakonto.

Vi skiljs åt. Och jag tror nog att min son är lite stolt över mig, att jag fick ordning på allt till slut. Inte bara på tältet, utan även mig själv.

Anteckningar från släktgård

"Hon är så oerhört bipolär, Margareta." Vi sitter och äter frukost. Runtom oss sitter andra familjer. Vi befinner oss i släktgårdens stora kök och allt är sig likt här, nu som för fyrtio år sedan. Alla är vi avlägset släkt med varandra, vilket skapar en underförstådd förväntan av umgänge. Men än så länge - det här är vår tredje dag på gården - har försöken till samkväm varit trevande.          
   Platsen är lika skrämmande som då, men skillnaden nu, och den är avgörande, är att jag kan tillåta mig själv att fascineras av obehaget, till och med underhållas av det.
   "Aha", svarar jag och nickar åt kvinnan som är i sjuttioårsåldern och min släkting på ett sätt jag inte riktigt förstår. Nog har jag noterat att Margareta uppträtt besynnerligt; sävligt frånvarande och innesluten i något parallellt, så jag blir inte särskilt förvånad. Nu sitter hon i rummet bredvid och spelar piano. Hon spelar fantastiskt och när musiken letar sig in i köket sprids ett lugn, som att allt som pågår här bara är fiktion, och rummen endast scenerier.
   "Så vackert du spelar Margareta!", ropar den kvinnliga släktingen, men hon får inget svar annat än fortsatta ljuvliga pianoslingor.

De mänskliga tillkortakommandena, all denna dysfunktionalitet, överallt pågår det här. Som var som helst såklart. Men i de här rummen blir samspelet mellan människor så närgånget, för det finns liksom ingenstans att fly. Det var det som skrämde mig så som barn och det som jag finner så fängslande idag. Eftersom jag har ett val idag, och jag väljer att stanna. En hel vecka faktiskt. Med ständigt nya problematiska scener.
 
Som mamman och pappan och de två barnen som sitter och äter frukost vid bordet bredvid, de verkar inte ha vaknat upp rätt sida, inte mamman iallafall. "Vasaru?!", väste hon defensivt aggressivt som svar på pappans "godmorgon" alldeles nyss. Och när han upprepade sitt "godmorgon", denna gång mycket artikulerat, svarade hon bara med en lätt nickning.
   Någonting skevar dem emellan, det är ju uppenbart. Jag vet att pappan är släkt med mig, men vi har inte rett ut hur, bara småpratat om småbarnsår och tidiga morgnar. Mamman tog emot oss när vi anlände häromdagen och då var hon så behaglig och engagerad, men nu tycks ett mörker ha lagt sig över henne. Hon häller upp en kopp kaffe och sätter sig med sin familj. Snart lättar stämningen, och familjelivet rullar på som det ska igen för de fyra.
   Jag tänker att gården gör detta mot människor; jag har själv pendlat och svajat sedan vi kom hit, och kanske har också jag blottat mig som människa och uppvisat både mörker som ljus. Eller så märks jag inte av, vad vet man. Vet egentligen bara en sak, och det är att det är upp till mig själv hur jag förhåller mig. Men min inställning till denna plats skiftar ständigt, svänger fram och tillbaka mellan barndomens utsatthet och därmed avsky, till mitt vuxna alter egos mer balanserade perspektiv.
   För den här släktgården är så märklig. Jag som alltid brukar hävda att platser från det förflutna går vidare även om man själv inte gör det, och att det därför egentligen inte ger särskilt mycket att återvända till dem. Med den här platsen är det precis tvärtom; den har inte gått vidare utan bestått. Därför är det i sanning en tidsresa att komma hit, precis som det där man ibland kan fantisera om: att återvända till sammanhang där man misslyckats tidigare och göra upp. Att få sin revansch på något som gnagt inom en.

Släktgården utövar än idag sin makt över mig. Jag kommer aldrig att kunna brotta ner detta monster.

Vi dukar av efter frukosten och packar ihop badkläder. Bokskogen man går genom för att nå bryggan och bastun vid den lilla sjön är magnifik i sin sagolikhet och jag känner hur jag renas inombords. När vi kommer fram är badplatsen endast vår och det är en sådan där topp i livet, ännu en. Vi badar i det ljumna sjövattnet och skräddarna som trippar runt på vattenytan är desamma som för fyrtio år sedan; allt är sig så likt och det gör mig upprymd nu. Kommer på att min syster berättat att hon rispade in sitt namn någonstans i bastun som tonåring, och att det fortfarande ska finnas kvar. Det kittlar till när jag hittar hennes namn, både för - och efternamn faktiskt, djupt inpräntade i träet. Som en länk mellan då och nu, och jag försöker formulera en tanke, eller reflektion, över tid som passerar, men kommer ingenvart för det behövs inte. Min systers namn på bastuns vägg gör mig trygg.
   Och i denna stund känner jag endast tacksamhet över att tiden har stått still här.

Men snart måste vi upp till gården igen och jag minns hur sjön var en tillflykt för mig även som barn.

Tillbaka i köket förbereder vi lunch och det slår mig att jag faktiskt kan hantera situationen rätt bra. Det är ju samma larm kring bordet som hemma, och att vi delar matplats med andra är inget som egentligen påverkar. Det är rentav befriande att ha dem här, dessa avlägsna släktingar, och kunna konstatera att de också tjafsar och stökar under måltiden.
 
Plötsligt kommer en gammal dam in i köket som jag inte tidigare sett. Det är något med henne som får mig att bli vaksam, som att jag förbereder mig på konfrontation. Hon presenterar sig för oss, skakar våra händer, även barnens. Känner hur jag instinktivt sträcker på mig, att jag vill göra gott intryck. Den här människan är densamma som då, när jag var barn, och allt återvänder: vad vill hon oss?
   Hon spänner ögonen i mina barn, talar om för dem att klockan tre skall alla barnen dansa ut midsommarstången, ni också. Det är ingen inbjudan, bara ett konstaterande.
   Jag inser att hon är draken från det förflutna, den jag kommit hit för att betvinga. För jag ville aldrig vara med på något, men jag hade ingen röst då. Nu är det dags att visa att jag har det idag. Men gommen torkar och tungan blir alldeles sträv. Jag är mållös, igen.
   Hon tar några stela, orytmiska danssteg över köksgolvet för att visa. "Det vill ni väl?" Hon riktar sig mot min son där han sitter obrydd och trycker i sig pannkakor. Han tittar upp, ser på henne ett tag, tar frågan i beaktande. Så svarar han.

"Nej".

Tänk att det var så enkelt.

Kontraktet

"Sorry Sir, they did not wait for you." Kvinnan bakom desken är kallt konstaterande när hon informerar mig. Mitt plan från Frankfurt landade något försenat och här på Kuwaits flygplats har jag irrat runt ett tag nu utan att hitta mitt plan, det som ska ta mig vidare till Sri Lanka, och förklaringen är alltså enkel: det väntade inte på mig.
   Hon ser på mig att jag inte förstår hur jag ska bemöta informationen och ger mig därför mycket tydliga instruktioner. Först ska jag gå uppför trappan till en matsal där jag kommer serveras något lättare att äta. Därefter kommer jag hämtas till en buss som kommer att köra mig till hotell på flygplatsen. Där ska jag bo inatt, och imorgon kommer jag förhoppningsvis att få flyga vidare.
 
Eftersom jag reser ensam och det är så utmanande för mig, att själv ansvara för mig själv, är det en befrielse att bara överlämna sig så här. Nästan som att bli inlagd. Kanske är det precis vad jag behöver, känner rentav tacksamhet över att jag missade planet. En paus, en god natts sömn, och sen vidare. Allt blir bra.

Äventyret har inletts. Mörkret lägger sig när bussen rullar fram på flygplatsen och det är kittlande, jag har kastat mig ut här.

Jag inackorderas i ett mycket litet rum med två sängar, placerade en bit från varandra. Enkel, avskalad standard. Är faktiskt upprymd om än något olustig till mods, är ju med om något här och det var väl det jag var ute efter när jag gav mig iväg, alldeles ensam på jakt efter erfarenheter att skrävla om därhemma.
   På en av sängarna ligger en man och röker. Han reser sig när han får syn på mig och hälsar glatt. Han är engelsman och har också missat sitt flyg. Det är märkligt, men jag känner faktiskt en lättnad över att han är här. Antar att jag saknar sällskap, någon att dela sammanhanget med.
   Han är i min ålder, kanske lite äldre. Och han besitter den där sociala förmågan som jag så ofta möter hos britter; de har sina fraser, sin jargong, som jag kan avundas: det verkar så okomplicerat för dem att bara börja samtala med vem som.
   Den här rödhårige och gänglige varianten är alltså inget undantag. Han välkomnar mig och vi skrattar åt vår gemensamma belägenhet, hur våra vägar korsats just här och att vi nu ska spendera natten tillsammans. Och jag känner mig nästan helt bekväm; vi trivs direkt i varandras sällskap i det lilla hotellrummet. Personkemin sitter som en smäck.
   Han kedjeröker Benson and Hedges och tipsar mig om cigarettautomaten i korridoren utanför. Jag går dit och köper mig ett paket.
   Snart ligger vi båda och kedjeröker i varsin säng. Känns bra det här: varsitt paket Benson and Hedges och ett gott snack. Vi är liksom på samma våglängd, han och jag, delar så många gemensamma preferenser, det är tydligt allteftersom umgänget fortskrider. Som sagt: britter är lätta att bli kompis med. Eller iallafall den här.

Det är lite grabbigt. Hur han utgår från att jag har en flickvän därhemma, och det där självklara fotbollssnacket, att han förutsätter att också jag har ett brinnande intresse för sporten. Men samtidigt så komfortabelt och lätthanterligt, bara att spela med ju.
   Alltid haft svårt att identifiera mig med män som grupp, och trivs egentligen bättre när jag inte behöver leva upp till någon mansroll överhuvudtaget. Men just nu gestaltar jag rollen utan större besvär. Någonstans kan jag väl ändå tycka om att uppfattas som en man av en annan man. Det är smickrande på något sätt, att bli tilltalad som att jag vore en man.
   Röken är tät i rummet och jag reser mig för att öppna fönstret. Det är becksvart därute och ljumma vindar letar sig in. Lägger mig på sängen och tänder ännu en cigg. Vill ventilera mer.

Berättar att jag är på väg till Sri Lanka. Att jag inte vet riktigt varför, hade bara satt mitt pekfinger mot en jordglob och satt snurr på den och så hade den stannat vid den lilla tårformade ön strax nedanför Indien. Har ingen aning om vad som väntar, men det visar sig väl. Gillar att ta dagen som den kommer, säger jag och det känns härligt att förvränga sanningen så.
   Han har varit på Sri Lanka ett par gånger säger han, men nu är det Indien som väntar. Trots att han uppskattar de prostituerade mer på Sri Lanka än i Indien. De är snyggare på Sri Lanka, säger han. Och mycket trevligare. Men ändå, det är Indien som gäller den här gången. Det är lite billigare där iallafall, det väger ju upp.
   Han ler och tittar på mig, men inte för att se om det han säger väcker avsky hos mig; han utgår rakt av från att jag också är en snubbe, precis som han, och att vi bara snackar lite här; ger varandra tips och utbyter erfarenheter.

Jag nickar sakta och söker efter ord. Det han uttrycker är vämjeligt, men borde jag bryta kontraktet oss emellan? Det som bygger på att vi båda är män. Månar om husfriden ju, i det lilla rummet. Jag som tycker mig inte kunna identifiera mig med män, nu är jag arketypen; han som tiger och brinner inombords.

"OK", säger jag bara. Och jag förbannar mig själv för att jag fick för mig att resa ut i världen såhär. För det är då sånt här händer, när man tvingas möta männen i den.

2011, London

Slinker in på en bar, jag och min bror. Utanför böljar och trängs karnevalen, men härinne är det svalt och faktiskt nästintill folktomt. Vi beställer våra glas och sätter oss vid ett fönster, studerar slött människorna som väller förbi på gatan.
   Vi sitter tysta. Det är karnevalens sista dag och tomheten närmar sig, det känner vi båda där vi sitter och sippar våra mojitos. Eller är det bara vilsenheten i sammanhanget igen; uppfattningen av oss i denna miljö; förstår inte riktigt hur vi ska finna stabil mark under våra fötter. Vi är på besök här, och det är så besvärligt att orientera oss bland alla dessa koder som vi tycker oss uppfatta.
   Vi är här för att vi älskar musiken och kulturen, men det mesta av vår energi tycks upptas av våra identiteter, att vi inte begriper vilka vi är på den här platsen.

Det är så rörigt. Men vi har varandra. Och det känns skönt att bara sitta här nu och dela varandras sällskap i tystnad. För vi är faktiskt rätt utmattade.
   Förra året var vi också här, det var lika bekymmersamt då. Men musikupplevelserna sköt de andra erfarenheterna åt sidan, selekterade bort dem, och kvar stod endast minnet av en plats dit vi var tvungna att återvända.
    Ljudsystemens bas - när den når ett djup vi inte trodde fanns, då råder ingen tvekan: det är här vi ska vara nu.
   Men ändå: allt det andra tär på oss.

Eller så krisar vi i livet bara; måhända har karnevalen ingen roll i detta. Men jag tror ändå den har det, att den förlöser saker inom oss. Ifrågasätter, skakar om.
   Det är svårt att få någon reda i, men nu skakar vi av oss det där för en stund. Är oss själva lite.
   Jag känner hur mina axlarna sakta sjunker ner. Det här är inte på något sätt komplicerat, att ta ett glas med sin bror på en bar, ingen kan ifrågasätta mig härinne.
 
Dörren öppnas och ett elegant festpar, en man och kvinna, träder in i lokalen. De passerar oss och mannen hälsningsnickar åt min bror. Han nickar något förvånat tillbaka. Jag, som nu är börjar känna mig avspänd och inte alls stingslig eller offensiv, ger min bror en komplimang: "Bara en stilig och värdig man som känner igen en annan.", säger jag. Han ler, och vi betraktar paret när de ställer sig för att beställa i baren.

De är så perfekt uppklädda, så självklara i sin urbana och världsvana utstrålning. Hon i långklänning och blus, och han kan verkligen bära sin vita linnekostym. Han påminner faktiskt lite om Al Pacino i "Scarface", tänker jag, samma pondus.
   Det vilar något filmiskt över bilden av de två: för det är två så fulländade karaktärer, mer fiktiva än verkliga i sin perfektion.
   Mannen lägger armen om kvinnan och viskar något i hennes öra. Hennes skratt är utsökt, det sprider sig som ett konfetti i lokalen och singlar ner över oss. Jag och min bror tittar på varandra och nickar: det här sammanhanget är skönt att vila i. Deras närvaro sveper med även oss, får oss rentav att växa något.

Plötsligt sätts musik på: en calypsobit strömmar ut och fyller baren. Mannen tar kvinnans hand och leder henne till det lilla golvet mellan borden och bardisken. Så börjar de dansa och koreografin är lika naturlig som oklanderlig. Rörelserna sammanvävs med calypson och jag är så tacksam över att bara få sitta här och uppleva denna fullkomlighet.
   Men så får jag syn på något, man kan väl säga att det är en detalj som bryter av.

Det bruna som trängt sig igenom de vita linnebyxorna är inte nytt, snarare intorkat kladd. Det löper längs hela stjärtskåran på mannen, och när de dansar förbi oss känner jag även den stickande stanken.


Ute på gatan igen. Ett soundsystem pumpar i ett gathörn och vi söker oss dit. Vi gungar med, mekaniskt och utan att lyfta fötterna från asfalten. Mina tankar maler sin vanliga melodi; den om min uppenbarelse här, hur jag inte förmår förstå vem jag är i detta.

Och min bror tycks också upptagen av tankar liknande mina. "Varför hälsade mannen i baren på mig?", frågar han mig.

Jag vet inte, jag vet ingenting.

1995, Helsingfors

Teaterhögskolan i Helsingfors. Året 1995. Jag var där då, och det var vår, snart sommar. Något som jag måste ha uppfattat som en övertygelse hade fört mig dit. En envishet, den hör väl ungdomen till; hur man så envetet trodde sig behöva ta sig framåt, trots att det tog emot så.

Vi tog färjan över havet, jag och två andra. De ansökte också om att bli antagna på skolan. Och de blev det också. Men jag, den tredje av oss, blev det inte. Såhär nästan tjugofem år senare vill jag inte söka förklaringar till varför de blev antagna och inte jag, men jag minns iallafall detta: jag kunde knappt stå på mina ben 1995. 

Hade gått in i ett tillstånd, det var tidigare på året, och nu var jag helt fast. Inte en klar tanke skulle tänkas på många år, en rullgardin hade dragits ner och förvandlat allt till ett grådaskigt mörker. Och jag tog med mig det vart jag for.

   Nu var det senvår och jag var här. När vi gick av färjan var jag bakfull, men det var inget som kunde skingra det smutsgrå. Bara ett knappt märkbart lager som lagts på det outhärdliga.

Vi gick på en buss, den skumpade och jag kramade armstöden så att knogarna vitnade. Helsingfors rann förbi därute. Bussen stannade, vi gick av och in på det vandrarhem där vi skulle bo. 

   Förstod inget av det där. Staden, vandrarhemmet, skolan. 

Senare på dagen var det dags för det första av antagningsproven. Spelade upp en scen ur en pjäs skriven av Sartre. Begrep inte texten jag framförde, men någonting måste ha pågått där hos mig på scenen framför dem: kanske min bleka uppsyn och svettblanka panna tolkades som inlevelse av juryn. 

    På kvällen sattes lappar upp med namnen på de som gått vidare denna dag. Jag var en  av dem. Någonting genomfor mig, en värme som nästintill kunde omformas till en ren tanke, ett fokus som jag så när lyckades fånga.

   Det var en framgång, men jag begrep inte riktigt hur att tillägna mig den. För tänk om den förvandlas, allt förvandlas.

Dagen efter tackades det nej till mig. Efter att ha manglats i oändliga övningar nådde de beslutet. De var nu säkra på sin sak: jag skulle inte gå på deras skola. Mitt namn stod inte att läsa på lappen.

Min färja var bokad till kvällen dagen efter. Men när jag banade min väg genom de lycksaliga som gått vidare ännu en gång hade jag bara en riktning i sikte: härifrån.

   Mitt namn ropades efter mig, men jag kunde inte svara, inte visa mig. Jag brast i gråt när jag skyndade mig fram genom korridorerna och det var så befriande, att kunna utmana det oformulerade illamåendets monotoni och låta den okonstlade sorgen skölja över mig.

Ute var det kvällning, jag sökte mig inåt staden. Och jag jämrade mig så skönt. Utan kompass i skymningen, det var hit jag ville. Människorna jag såg på gatorna, i affärerna, på pubarna; jag passerade dem obemärkt i mörkret. Kvällen och natten och den främmande staden låg framför mig. 

Detta var platsen där jag kunde låta förtvivlan tvätta mig ren, om så bara för nu.

   Hade blivit refuserad, förkastad, av en skola bara. Hade ju hänt förr och det skulle säkert ske igen, inget märkvärdigt. Men den här gången ville jag ha något tillbaka.

Jag var fri, kunde dedikera mig fullt ut. 

   Vid ett tillfälle gick jag in på en bar, önskade låna telefon för att ringa till mamma och pappa, ville att de skulle veta att jag var en förlorad själ glömd i skugga. Men människorna vid borden och bakom bardisken bara tittade oförstående på mig; eller rakt igenom mitt väsen, kanske såg de mig inte, bara anade. De slog snart ner sina blickar igen, fortsatte med sitt. Jag gav mig vidare, mer borttappad än någonsin. Ingen såg mig längre, trots att jag kände mig så full av liv. För min bedrövelse var så på riktigt att det inte var någon tvekan: jag var levande. Men ändå någon annanstans, eller på väg. Jag vinglade gatorna fram och tillbaka, runt om mig släktes ljusen i fönstren, ett efter ett.

   Och jag förstod att detta var min första riktiga aning av döden och den ensamhet som däri väntar. 

Det var storartat. En natt att minnas. 

Tog ett flyg på morgonen, tillbaka till Stockholm. Mamma och pappa satte in pengar så att jag inte behövde vänta på färjan, hade fått tag på dem på en knastrig linje vid soluppgången. Det var fint, att höra deras röster, och att de hörde mig.

Jag landade och steg av och var åter fånge i det blygrå.

Meddelandet

Ett sommarjobb för länge sedan, när jag var runt de tjugo. Ett ålderdomshem utanför stan, var satt att arbeta där som någon form av skötare, och såklart var jag helt utan erfarenhet på området. Men det var ett arbete, och jag behövde pengarna.
   Min sommar var uppdelad i två arbetsperioder; dels denna och sen resten av sommaren, då jag spelade barnteater i Malmö. Det sistnämnda var ett slags kall, men ålderdomshemmet, vad ska jag säga? Ännu en gång fullständigt felplacerad; en fladdrande figur i skarpt läge, tafatt i livet och så även här.

Det var veckor att ta sig igenom. Och jag hörde en gång hur de talade om mig i fikarummet, att min uppgift i livet nog inte var denna, utan hellre då det där andra i Malmö. Men jag slogs inte ned av det, för jag förstod inte hur: platsen tillintetgjorde mig.

 
Jag hade naturligtvis sommarjobbat förr, det här var långt ifrån den första gången. En hel rad med undermåliga arbetsinsatser låg bakom mig. Och det hade väl inte skett några direkta avancemang från mitt första sommarjobb, då jag skalade av felaktiga etiketter på konservburkar med korv, och förra sommarens slabbande av golv på en vårdcentral.  

   Men det här sommarjobbet var så annorlunda. För det var inte burkar jag hade att hantera nu, det var människor. Gamla, sjuka människor. Alla med sin livshistoria. Men det var som att den saknade betydelse här: det levnadslopp som föregick dessa människor innan denna yttersta postering tycktes inte vara av intresse för personalen. Kanske var det enklast så, att man skiljde på då och nu. För nu var det bara detta; människor som blivit en arbetsplats rutiner. Ett vardagsarbete bland andra.
   Men för mig kunde det inte bli det. Jag ville inte behöva ta hand om dessa människor. För det var en helt annan sak att vara fumlig och klantig då människors värdighet, det som kunde räddas av den, stod på spel. Jag såg det genom grumligheten i deras blickar, hur de ömkade sig över mig, mitt i all egen förvirring och sorg.

Jag tappade bäckenskålen, halkade i duschen över hundraåringen. Det var katastrof.

Men där fanns också en man, en gammal sjöman sades det, som jag tillbringade värdefulla stunder tillsammans med. Han var en inbiten rökare och mycket mån om att få röka sina cigaretter. Och det var väl ingen slump att just jag fick uppgiften att hålla honom sällskap då, när han rökte så mycket han bara hann innan han hämtades igen. Här spelade det ingen roll att jag var vilsen: det enda jag behövde göra var att sitta där bredvid honom.
   Han hade ingen röst kvar, och jag visste inte om hörseln hade övergivit honom även den. Vi satt där och det var den enda plats vi båda kunde landa i. I varandras sällskap uppstod en gemenskap, trots frånvaron av ord.
   På hans underarm satt en sliten tatuering, ett ankare, så jag tänkte att han var väl sjöman då, innan han hamnade här i sin rullstol. Ibland rökte också jag, trots att det rev till på morgonkvisten, och jag tror att han uppskattade det; att vi båda var delaktiga i denna ritual.

Det var välbehövliga pauser för oss båda. Han i sin belägenhet och jag i min.

En gång bröt han tystnaden oss emellan. Han tog fram ett liten pappersbit och en blyertspenna och skrev med darrande hand. När han var klar satt han en stund med lappen och stirrade rakt fram. Sedan drog han ett djupt, sista bloss på cigaretten, fimpade den och räckte därefter över lappen till mig. Jag tog emot den och läste: Ta dig härifrån.
   Jag lyfte långsamt blicken. Så satt vi och bara tittade på varandra i en evighet innan jag sakta nickade.

Det var så starkt tyckte jag, dramaturgin var helt enkelt fulländad; den gamle sjömannen på gravens rand, och så jag, ynglingen vars liv knappt ens börjat - hur han nådde fram till mig.
   Och jag tänkte där jag satt att detta är en perfekt historia att bära med sig i livet, att den säkert skulle framkalla gåshud hos de som lyssnade till den.

Perfekt så när som på en sak. För vad menade han egentligen?

Tyvärr var det ju obegripligt, meddelandet på lappen. Han förstod väl att jag inte var där för att stanna? Att jag bara var en fumlig sommarvikarie som snart skulle vidare.
   Historien skaver.

Eller fanns där ett lager, ett underliggande budskap som jag inte var mottaglig för?
 
Det gäckar mig än idag.

Ta dig härifrån.