Feberdrömmen

Som genom en fingerknäppning slår febern till och jag placerar mig i sängen i källaren. Jag är utslagen, chanslös inför denna kraft.
De trygga ljuden från min familj däruppe i köket, jag vill upp dit, men jag hör dem allt vagare; de smälter samman med ljuden, rösterna, från min tidiga barndom där jag ligger och skakar i min klättrande feber och jag är tillbaka i den där trappan, på väg ner till TV- rummet. Jag återvänder alltid hit när frossan skalar av mig alla lager. Till mitt första minne som också kunde blivit det sista.
   Jag är tre år och har en brödkant sittandes på tvären i min strupe. Min pappa, jag vet att han är därnere, jag är på väg till honom. Men trappan, den har ju inget slut och jag kan inte andas. Perspektivet ändras och jag ser mig själv nu: ser hur livet rinner ur den lilla kroppen, hur det lilla ansiktet, mitt ansikte, färgas blått. Jag springer och springer och springer nerför trappan som går i en oändlig spiral ner mot min pappa.
  Han får syn på mig och jag är så liten och så rädd. Skräcken i min pappas ögon när han tittar upp, jag ser den nu genom mina feberångor. Ser den så tydligt. Han lyfter upp mig, lägger sina armar runt mig och trycker till.
   Och i feberdrömmen blir vi sedan liggandes där på golvet. Hans armar, så fulla av kraft, håller mig kvar, läker den pojkes kropp som en gång var min. Vi ligger där, han och jag, i en tidsrymd som inte går att mäta; en evighet som är pappa och jag.
Jag vaknar till, befinner mig åter i källarens svala mörker. Min tröja är blöt av febersvett, jag skälver till av frossan.

Och jag är så tacksam.

Japansk radio

"Kan man få in svensk radio på den här också?" Min pappa har kommit hem från Japan, och med sig har han såklart gåvor som han delar ut till barnen. Jag får en liten handradio, och jag är alldeles för gammal för att ställa en sådan fråga. Pappa svarar att det kan man ju naturligtvis. Han döljer det väl, men jag ser det så tydligt: han blir inte irriterad över min fråga, och eftersom det bara han och jag i rummet så blir han inte heller generad. Han blir illa berörd.

   Vi hjälps åt att ratta in olika kanaler på den lilla apparaten och snart strömmar det ut klingande svenska ur den japanska radion. Och han berättar för mig om radiovågor och frekvenser men jag lyssnar bara till min nya radio. Det kommer musik från den, ingen som pratar där nu.

Jag vill inte få något förklarat för mig. Därför förstår jag inget. Av det där konkreta. Och inte heller av det abstrakta.

Idag är den en uppskattad anekdot, ett barndomsminne att fnissa åt, den där gången då jag inte förstod det här med radiofrekvenser. Min pappas reaktion, hur jag såg skammen i hans ögon trots att han gjorde sitt bästa för att skyla den. Att jag borde ha varit mer insatt i den åldern. En kul historia som jag kan bjuda på efter all denna tid.

Som att jag skulle förstå något idag.

Detektivbyrån

Min son och en kompis till honom, en grannpojke några hus bort, har startat en detektivbyrå tillsammans. De har allt de behöver nu för att verkligen komma igång: förstoringsglas, pannlampa, penna med osynligt bläck och en massa annat smått och gott i den lilla detektivväskan. Han fick alla dessa prylar och väskan i julklapp och därefter anslöt grannpojken och sen var det bara att dra igång verksamheten. Precis som i alla detektivböcker vi läser om kvällarna.

Kontoret har de placerat nere i källaren, och jag hör små röster därifrån; exalterade och i munnen på varandra diskuterar de sitt företag och allt arbete de står inför.
   Lillasystern är det enda störningsmomentet i nuläget, hur hon vill ta sig in och stöka till, den lilla retstickan. Då höjs röster där nere och jag skyndar dit och skiljer dem åt.
   
Gälla röster och små fingrar alldeles för nära dörrar som öppnas och slås igen. Jag är förkyld och lite eländig och jag hatar mig själv för hur det påverkar min person, hur det ljuvliga oväsendet uppfattas som fientligt. Och så den hastiga insikten om tiden som flyger fram och förbi, måste vara i den; i deras barndom nu, inte sen. Att låta dagar passera utan att riktigt vara i dem är ett obegripligt slöseri, och det plågar mig att vara en person som slarvar så med det som givits mig.
   För vad är det för tankefel, att jag fått för mig att jag skulle behöva vara någon annanstans bara nån enda gång? Som att allt jag behöver inte skulle finnas just här? 
   Det som pågår omkring mig är underbart och sant. Tänk om jag kunde vara lika sann.

Lugnet lägger sig åter och snart hörs de ljusa stämmorna bakom dörren igen. Något mer lågmälda nu, allvarsamma och fokuserade. De menar verkligen allvar med sin detektivbyrå.
   Plötsligt kommer de ut och ropar på mig. De behöver min hjälp. För innan de kan börja jobba med riktiga fall måste ju folket därute veta att de finns, det har de kommit fram till därnere.
   Så jag hjälper dem att skriva information om byrån på ett papper. Därefter skriver de av mina ord på andra papper. Snirkliga och spretiga, fulla av liv, är deras bokstäver, till skillnad från mina raka och tydliga varianter. De fyller även på med teckningar av förstoringsglas och gubbar.
   De är så fina, informationsbladen som snart sitter på alla lyktstolpar och elskåp i grannskapet.

Det står att de kan lösa alla fall och alla mysterier. Men vilka fall och vilka mysterier tänker jag och försöker slå bort tanken. Funderar på när jag själv var sex år, visst trodde väl också jag då att allt var möjligt? Men jag får bara fram en enda minnesbild; nämligen den där jag sitter petar bort asfalt från garageinfarten. Sitter där och plockar med de svarta bitarna. Att vara förkyld och ynklig påverkar tydligen inte bara nuet, utan också bilder från det förgångna.
   Hatar att inte också jag är barn, utan bara den här personen som inte förstår att livet är nu och alldeles fullt av mysterier och magi.

Några dagar passerar, och jag är fortfarande förkyld när vi promenerar genom området, förbi alla lappar. De är i olika färger och tillför verkligen något till den vitgråa vinterskruden. En påminnelse om de andra lagren i livet. De parallella dimensionerna där riktiga saker pågår; alla universum som är barnens.

Vädret har påverkat lapparna, orden har runnit iväg och de går knappt att tyda längre.

Jag frågar honom hur det går med deras detektivbyrå, om de får några fall. Dåligt, svarar han. Lapparna som vi satte upp, de hörs inte.

De hörs inte. 

Grabbgänget

En gång i världen var jag med i en teaterföreställning, en sån där interaktiv variant. Min karaktär var en av fem misstänkta i en mordgåta som publiken fick som uppgift att lösa. Karaktären var en sliskig och osmaklig skivbolagstyp, och jag gillade verkligen att gestalta honom.
   Vi spelade på slott och konferensanläggningar och publiken bestod av företag på konferens, alla möjliga sådana, som önskade sig underhållning och samtidigt teambildande aktiviteter till middagen.

Upplägget var att ett mord hade begåtts strax innan publiken anlände, och nu behövdes deras hjälp att lösa det. Så publiken delades in i grupper, och vi, de fem karaktärerna var alla misstänkta som de skulle förhöra. Därefter, vid middagen, fick de presentera sina teorier varefter upplösningen följde i form av den stora slutscenen då den skyldige ringades in.

Föreställningen var en pålitlig succé, varje gång. Och efteråt, när vi satt i bilen i den sena kvällen, då var vi så förlösta och faktiskt lyckliga tillsammans, teatergruppen. Vi delade något, kanske var det en upplevelse av att vara priviligerad. Alla skratt och leenden, applåderna: så gott den gjorde oss, denna föreställning.
   Det hände att jag rentav kunde känna mig otroligt framgångsrik, som att jag var på toppen av min förmåga och ändå på väg uppåt. Jag var en artist, född att underhålla.

Det var en bubbla och det var varmt därinne; vi fick utlopp och publiken fick sig ett stycke muntration. Och det fanns väl enstaka åskådare som inte uppskattade underhållningen, det märkte man ju såklart ibland. Men de var ändå alltid till synes välvilliga, artiga.

Tills grabbgänget. Trodde jag verkligen att jag skulle komma undan?

De slår sig ner kring bordet i rummet där förhöret ska äga rum. Jag är i min karaktär, fortfarande uppfylld från gruppen innan. Det här mitt rum, men tillsammans skapar vi här magi. Det går ju så bra när alla vill väl.
   Grabbgänget vill inte väl. De vill bryta överenskommelsen för att komma åt mig, han som gömmer sig bakom teaterkostymen. 
   De är lite berusade, naturligtvis. De ställer sina Mariestad framför sig på bordet och säger först ingenting, sitter bara där och studerar mina fånerier, hur jag drar repliker som jag tycker att de ska skratta åt. Sen säger en av dem: "När är du klar?" Jag svarar i min karaktär, men känner hur all dess pondus rinner ur mig. 
   Så lätt de klädde av mig och stack hål på bubblan. Nu är jag ensam tillsammans med dessa fem grabbar, instängd i ett rum och utklädd till en pajas. Jag fylls av iskyla.
   Flockens ledare sveper med sin hand över bordet. "Du trodde väl inte vi skulle köpa detta?" Han spänner ögonen i mina. Så höjer han ögonbrynen något, som för att erbjuda mig att självmant ge upp den här erbarmliga charaden. Men det kan jag ju inte. Så jag fortsätter.
  I tio minuter som sträcker sig över ett helt liv.

Jag satt tyst i bilen på vägen hem.

Julchokladkalendern

Jag är inte särskilt långsint längre. Den sidan av mig, den oförsonliga, kan jag inte bejaka på samma sätt som tidigare, innan barnen kom. För nu går det ju bara inte att begrava sig i oförätter, utan man måste bara vidare, framåt.
 
Och den är verkligen en befrielse, insikten om att tiden - livet alltså - inte rymmer plats för ständig upprättelse eller bitterhet.
  Men innan livet började på riktigt, på den tiden jag upplevde mig själv som alltings mittpunkt, då var den mitt bränsle, denna långsinthet. Den fyllde mig med värme och livslust, och jag kunde aktivt söka mig till situationer som gav upphov till den. Att vara förorättad och därmed ett offer beredde mig stor tillfredställelse.
   Jag malde och malde. Folk sa så om mig och till mig, att jag malde. Tuggade min oförrätt tills inget annat återstod än illvilja. 

Jag var så påfrestande och skör, självupptagen och i affekt. Under lång tid. Och jag tänker att det var en del av en mycket utdragen frigörelseprocess, en emancipation från den erfarenhet som är barndom. Då ingen heder fanns att försvara och upprätta. När jaget svävade fritt.

För när man saknade orden, formuleringarna - sig själv -  så ansatt man var då. Argument fanns inte att tillgå och ens enda strävan var att slippa ställas till svars. När man blev påkommen fanns där inget utöver skammen.
   Så många konfrontationer jag skulle ha hanterat annorlunda idag. Med väl underbyggda argument och formuleringskonst.
   Så här i juletider är det en av dessa som sticker ut. Men det är inte för att jag är långsint som jag tänker på den fortfarande, utan för skammen den fortfarande väcker i mig.

Eller så är jag faktiskt långsint. För jag gjorde ju inget fel. Det är väl därför jag dröjer mig kvar vid den, julchokladkalendern, efter all denna tid som förflutit. Men jag är inte sur, för även om jag idag förstår att jag då utsattes för en oförrätt så förstod jag inte att formulera det när det hände. Alltså var det bara skammen som fick fäste i mig, och den skulle dröja sig kvar.
   Min familj kom på mig, jag var förlorad. Med blossande kinder och darr på läppen sökte jag efter ord som inte fanns, förklaringar som ännu inte hade hittat fram till mig.

Men sättet jag hanterade den där julkalendern med chokladbitar bakom alla luckor, jag förstår idag att det endast var en första indikation på ett möjligt missbruksbeteende hos mig, inget annat. För det vet ju alla, åtminstone den informerade delen av befolkningen, att det är mycket bättre att sätta i sig allt sött på en gång framför att dra ut på det. Tänderna utsätts inte för så många syreangrepp då.

Jag visste det då, men jag besatt inte förmågan att uttrycka det. Jag åt upp alla tjugofyra chokladbitarna samma dag som jag fick kalendern av omsorg om mina tänder.

Så gott det var, hör ni det, att fylla munnen med mjölkchoklad, gång på gång. Bara trycka hela den jävla kalendern, bit efter bit, och sedan somna av utmattning.

Så.

Rädsla

Hon ler stort när hon närmar sig mig, den överordnade. Med sig har hon ett papper och hon säger att det är ett kärleksbrev till mig. Hon räcker över det till mig med en lätt huvudskakning och ett flin som inte alls är obehagligt, snarare lättsamt, som att vi tillsammans ska skratta åt tokerierna.
 
Det är en kund, en missnöjd sådan såklart. Och dom har man ju skrattat åt förr, människor som tar ut sina egna tillkortakommanden i livet på den ambulerande spottkopp som är brevbäraren. Överordnade och vi andra står enade då, och det är fint att det är så tycker jag, att vi liksom håller ihop, att vi är ett lag och världen utanför är ett annat.

 Alla vi på företaget som visar oss bland människorna därute, som delar ut brev och tidningar och paket till dem, bär på erfarenheter som härdar. Vissa är så härdade att ingenting kan komma innanför, alla glåpord bara studsar mot dem. För galningar har alltid funnits, inget att bry sig om. Och klassamhället likaså; man blir uppläxad, men det är bara att stänga av så är det snart över och man kan jobba vidare.
 
Andra är mer fragila, lättkränkta. Brevbärarna som strävar efter ett jämnmod, en balans i vilken de kan vila och låta tankarna dra iväg åt andra håll samtidigt som arbetet rullar på. Vi som utnyttjar tiden i tjänst till förkovran som strömmar ut genom hörlurarna vi alltid bär. Men som - när något bryter in och stör vår sinnesfrid - så lätt går sönder.
    Jag läser vad kunden säger och min person rämnar. Det är inte bara jag på den ena sidan och den tokige gubben på den andra, honom vi ska skratta och skaka på huvudet åt. Det här är påtaglig livsfara. Jag som var i sådan god balans, nu är allt raserat. För även om anklagelserna som riktas mot mig av kunden är bisarra och helt saknar grund, så har jag redan förlorat och han vunnit.
   Kunden målar upp en bild av mig som är fullständigt främmande och skrämmande; hur jag är aggressiv och vill retas med honom, att jag saboterar hans fastighetsbox. Dessutom tror han att jag är beväpnad med kniv.

Beväpnad med kniv. Han tror det. Vad säger det om honom?

Den där gången han kom ut på gatan, ögonen som glödde. Han hatade mig så innerligt, och jag förstod inte hur att vara. Försökte bemöta med tydlighet och lugn, men fasan lyste igenom och gjorde honom än mer angreppslysten. Jag var den samlade orsaken till allt hans elände och nu stod jag här rakt framför honom. Han var galen, på riktigt galen.
   Så mycket lagrat hat, och allt riktat mot mig. Men det var snabbt över. Plötsligt var han borta och kvar stod jag, söndertrasad. En rädsla hade planterats i mig, och den skulle sitta där nu. Så hastigt den hade rykts från mig, illusionen jag levt i så länge: den om tryggheten i det där rummet som var mitt.

Och nu, två månader efter mötet på gatan, är han efter mig igen. Han har inte glömt, lika lite som jag. Klorna sätter sig i mig igen, såklart de gör; för det är ju inte så att världen därute plötsligt gått och blivit snäll och försonande.

Rädslan tynger mina steg, och varför skulle den inte? Världen är en farlig plats.

För inte vill jag tillbaka till den tid då fara endast bekräftade mig. Då jag sökte mig till den, förfördes av den. Tiden då jag var orädd.
   
Som den sena kvällen i Malmö för så länge sedan, på den långa, mörka Amiralsgatan i tidig gryning. Jag och min vän var skräniga och berusade då vi plötsligt mötte en man som ogillade våra uppenbarelser. Jag accepterade hans ståndpunkt och försökte hitta en väg ut, hem. Men vännen ville annat. Han kunde inte finna sig i detta, inte ikväll. Så han ifrågasatte. Och vår antagonist drog en kniv, nej ett svärd, och riktade det mot oss. Klingan blänkte i gatlyktans sken och den var obegriplig, situationen som precis hade uppstått. Men den var också ren och tydlig: det var en fara som behövdes avvärjas.

Så jag avvärjde. Genom att tala till honom, lugnt och bekräftande, utan en tillstymmelse till rädsla. Snarare njöt jag av att vara där, och det var väl det han såg, svärdmannen. Jag var en person som spelade högt eftersom inget stod på spel; jag hade inget att förlora.

Idag har jag det. Därför är jag så rädd.

Nyårsdag

Jag stänger dörren bakom mig mycket tyst. Jag har varken vantar eller mössa på mig och jag inser när jag kommit ut på gatan att jag kommer att frysa, men väljer ändå att inte vända tillbaka och hämta. Vill inte göra för stor sak av detta, dessutom sover alla i huset och jag vill inte störa i onödan.
   Det är tidig morgon, årets första, och nattens mörker har ännu inte skingrats. Snöregnet är tätt, slår mot mig från sidan. Jag huttrar till och drabbas av en plötslig ingivelse att bara gå hem igen och lägga mig. För jag är trött, och nu börjar jag frysa också.

Men ett ljummet begär driver mig framåt, får mig att faktiskt trotsa min egen vilja. Festen är över, både jul och nyår, och nu återstår endast detta. En grå kvarleva i form av nyårsdagen. Jag måste ut i den, söka lämningarna.
   Snart får jag syn på en raket som ligger på ett elskåp. Jag griper tag i den blöta pjäsen och konstaterar att den är förbrukad, naturligtvis är den det. Igår var den ett fyrverkeri som lyste upp himlen, sedan föll den ner och landade här. Lägger tillbaka den på elskåpet och fortsätter mitt sökande. Avfyringsramper i form av champagneflaskor som stuckits ner i snödrivor vittnar om festen igår. Jag går fram till en, studerar resterna omkring den: tändstickor, fimpar, ölburkar. Och så alla dessa söndertrasade smällare och förverkade miniraketer; tänk om jag kunde hitta någon sådan som fortfarande är hel och fungerar.
   Häri ligger min drivkraft; jakten på dem, smällarna och miniraketerna med stubinen i behåll. Jag behöver så hitta åtminstone en sådan, det skulle göra mig så innerligt tacksam.

Så tänker jag i gryningen denna nyårsdag. På mig har jag en tändsticksask, och att få dra en av dessa stickor mot plånet och därefter till en stubin, det är min högsta önskan nu. Så enkel, men ändå min enda nu. Bara en sista.

Emellertid tycks mitt sökande efter knallpulver som överlevt förgäves. Bara blöta, söndersprängda rester överallt. Jul och nyår är på riktigt över.

Men så får jag plötsligt syn på något som blänker till vid en trottoarkant. Ett hastigt pirr i magen: det ser ju alldeles helt ut, tefatet. Kan det vara så?
   Jag närmar mig den lilla silversaken och nog sticker där ut en stubin. Än lever livet.

Det lilla tefatet sprakar och fräser och flyger fram. Så mäktig den är att skåda, denna ljusets sorti.
 
Jag går hem igen. Det är över.