Rädsla

Hon ler stort när hon närmar sig mig, den överordnade. Med sig har hon ett papper och hon säger att det är ett kärleksbrev till mig. Hon räcker över det till mig med en lätt huvudskakning och ett flin som inte alls är obehagligt, snarare lättsamt, som att vi tillsammans ska skratta åt tokerierna.
 
Det är en kund, en missnöjd sådan såklart. Och dom har man ju skrattat åt förr, människor som tar ut sina egna tillkortakommanden i livet på den ambulerande spottkopp som är brevbäraren. Överordnade och vi andra står enade då, och det är fint att det är så tycker jag, att vi liksom håller ihop, att vi är ett lag och världen utanför är ett annat.

 Alla vi på företaget som visar oss bland människorna därute, som delar ut brev och tidningar och paket till dem, bär på erfarenheter som härdar. Vissa är så härdade att ingenting kan komma innanför, alla glåpord bara studsar mot dem. För galningar har alltid funnits, inget att bry sig om. Och klassamhället likaså; man blir uppläxad, men det är bara att stänga av så är det snart över och man kan jobba vidare.
 
Andra är mer fragila, lättkränkta. Brevbärarna som strävar efter ett jämnmod, en balans i vilken de kan vila och låta tankarna dra iväg åt andra håll samtidigt som arbetet rullar på. Vi som utnyttjar tiden i tjänst till förkovran som strömmar ut genom hörlurarna vi alltid bär. Men som - när något bryter in och stör vår sinnesfrid - så lätt går sönder.
    Jag läser vad kunden säger och min person rämnar. Det är inte bara jag på den ena sidan och den tokige gubben på den andra, honom vi ska skratta och skaka på huvudet åt. Det här är påtaglig livsfara. Jag som var i sådan god balans, nu är allt raserat. För även om anklagelserna som riktas mot mig av kunden är bisarra och helt saknar grund, så har jag redan förlorat och han vunnit.
   Kunden målar upp en bild av mig som är fullständigt främmande och skrämmande; hur jag är aggressiv och vill retas med honom, att jag saboterar hans fastighetsbox. Dessutom tror han att jag är beväpnad med kniv.

Beväpnad med kniv. Han tror det. Vad säger det om honom?

Den där gången han kom ut på gatan, ögonen som glödde. Han hatade mig så innerligt, och jag förstod inte hur att vara. Försökte bemöta med tydlighet och lugn, men fasan lyste igenom och gjorde honom än mer angreppslysten. Jag var den samlade orsaken till allt hans elände och nu stod jag här rakt framför honom. Han var galen, på riktigt galen.
   Så mycket lagrat hat, och allt riktat mot mig. Men det var snabbt över. Plötsligt var han borta och kvar stod jag, söndertrasad. En rädsla hade planterats i mig, och den skulle sitta där nu. Så hastigt den hade rykts från mig, illusionen jag levt i så länge: den om tryggheten i det där rummet som var mitt.

Och nu, två månader efter mötet på gatan, är han efter mig igen. Han har inte glömt, lika lite som jag. Klorna sätter sig i mig igen, såklart de gör; för det är ju inte så att världen därute plötsligt gått och blivit snäll och försonande.

Rädslan tynger mina steg, och varför skulle den inte? Världen är en farlig plats.

För inte vill jag tillbaka till den tid då fara endast bekräftade mig. Då jag sökte mig till den, förfördes av den. Tiden då jag var orädd.
   
Som den sena kvällen i Malmö för så länge sedan, på den långa, mörka Amiralsgatan i tidig gryning. Jag och min vän var skräniga och berusade då vi plötsligt mötte en man som ogillade våra uppenbarelser. Jag accepterade hans ståndpunkt och försökte hitta en väg ut, hem. Men vännen ville annat. Han kunde inte finna sig i detta, inte ikväll. Så han ifrågasatte. Och vår antagonist drog en kniv, nej ett svärd, och riktade det mot oss. Klingan blänkte i gatlyktans sken och den var obegriplig, situationen som precis hade uppstått. Men den var också ren och tydlig: det var en fara som behövdes avvärjas.

Så jag avvärjde. Genom att tala till honom, lugnt och bekräftande, utan en tillstymmelse till rädsla. Snarare njöt jag av att vara där, och det var väl det han såg, svärdmannen. Jag var en person som spelade högt eftersom inget stod på spel; jag hade inget att förlora.

Idag har jag det. Därför är jag så rädd.

Nyårsdag

Jag stänger dörren bakom mig mycket tyst. Jag har varken vantar eller mössa på mig och jag inser när jag kommit ut på gatan att jag kommer att frysa, men väljer ändå att inte vända tillbaka och hämta. Vill inte göra för stor sak av detta, dessutom sover alla i huset och jag vill inte störa i onödan.
   Det är tidig morgon, årets första, och nattens mörker har ännu inte skingrats. Snöregnet är tätt, slår mot mig från sidan. Jag huttrar till och drabbas av en plötslig ingivelse att bara gå hem igen och lägga mig. För jag är trött, och nu börjar jag frysa också.

Men ett ljummet begär driver mig framåt, får mig att faktiskt trotsa min egen vilja. Festen är över, både jul och nyår, och nu återstår endast detta. En grå kvarleva i form av nyårsdagen. Jag måste ut i den, söka lämningarna.
   Snart får jag syn på en raket som ligger på ett elskåp. Jag griper tag i den blöta pjäsen och konstaterar att den är förbrukad, naturligtvis är den det. Igår var den ett fyrverkeri som lyste upp himlen, sedan föll den ner och landade här. Lägger tillbaka den på elskåpet och fortsätter mitt sökande. Avfyringsramper i form av champagneflaskor som stuckits ner i snödrivor vittnar om festen igår. Jag går fram till en, studerar resterna omkring den: tändstickor, fimpar, ölburkar. Och så alla dessa söndertrasade smällare och förverkade miniraketer; tänk om jag kunde hitta någon sådan som fortfarande är hel och fungerar.
   Häri ligger min drivkraft; jakten på dem, smällarna och miniraketerna med stubinen i behåll. Jag behöver så hitta åtminstone en sådan, det skulle göra mig så innerligt tacksam.

Så tänker jag i gryningen denna nyårsdag. På mig har jag en tändsticksask, och att få dra en av dessa stickor mot plånet och därefter till en stubin, det är min högsta önskan nu. Så enkel, men ändå min enda nu. Bara en sista.

Emellertid tycks mitt sökande efter knallpulver som överlevt förgäves. Bara blöta, söndersprängda rester överallt. Jul och nyår är på riktigt över.

Men så får jag plötsligt syn på något som blänker till vid en trottoarkant. Ett hastigt pirr i magen: det ser ju alldeles helt ut, tefatet. Kan det vara så?
   Jag närmar mig den lilla silversaken och nog sticker där ut en stubin. Än lever livet.

Det lilla tefatet sprakar och fräser och flyger fram. Så mäktig den är att skåda, denna ljusets sorti.
 
Jag går hem igen. Det är över.

Bilden

På något vis lyckades jag alltid hålla dem inom mig parallellt, insikten om den utmätta tiden och tanken på mig själv som ståendes över allt detta. Upplevelsen av att inte åldras, den var så djupt rotad i mig att jag inte ansåg mig själv vara en del av all denna galenskap som pågick runtom. Människor som tacklade av, vissnade och föll ifrån; de färska som fylldes på.
   Kalenderår som lades bakom nya, födelsedagar i en allt mer hissnande fart: såklart förstod jag den krassa innebörden, vart det barkade. Och jag tänkte väl på den hela tiden. Som en dov, malande melankoli låg den där, under allt det fjäderlatta; den oändliga sorgen.

Ändå angick det inte mig. Att jag skulle vara underkastad en så världslig sak som mänskligt åldrande var uteslutet. Livet var så mycket större än så. Dessutom var det ju ovärdigt.
 
Familj, släkt, vänner, kollegor och alla andra, hela mänskligheten, åldras och försvinner sedan. Men det är just så: alla andra, inte jag. Det händer andra, inte mig. Så resonerade jag.

Naturligtvis var detta bara en överlevnadsinstinkt, denna villfarelse att jag inte skulle beröras av det oundvikliga. Men den var så bekväm att vila i. Och åren som bara gick och gick gjorde den sannare än någonsin: livet bara rullade på, aldrig kunde det ses på som något ändligt.

Jag höll fast vid den så länge, min ungdom. Klamrade mig fast krampaktigt där på slutet. För jag visste ju att att stupet nedanför var svindlande; jag satt på en piedestal så högt upp att när jag knuffades ner därifrån skulle jag göra mig illa.

Men att det skulle göra så ont, det var jag inte beredd på.
 
Bilden på mig togs i förrgår, på en pub. Glad i hågen sippade jag min öl i det glada sällskapet. Jag var fortfarande så ung då, sorglös och ovetandes. Vi skålade och vi drack och vi skrattade och jag och mina tankar var lätta.

Idag kan jag sakna den tiden. Hur enkelt allt ändå var. Innan igår, då telefonen plingade till och bilden mötte mina ögon. Bilden på en gammal man. En ihopsjunken, tilltufsad man. Och ögonen som skymtades där bakom glasögonen var inte de hos den nyfikne, hungrige ynglingen, den jag trodde mig vara, utan trötta och liksom mätta.

Bilden föreställde ännu en åldrad man. En gamling. Vilsen bland helgfirande ungdomar.

Jag.

Min största idrottsliga triumf

En gång i tiden var jag engagerad i sporten fäktning. Mitt engagemang var inte det man finner hos någon som bara är ute efter stunds förströelse eller bara en hobby vid sidan av skolarbetet. Inte heller sökte jag i detta den fysiska utmattningen, den som gör så gott.
   Och jag var verkligen inte på jakt efter segrar eller troféer. Så varför fäktades jag?

Idag kan jag inte jag inte komma på något annat svar än det ständiga: jag vet inte. På tisdagar gick jag på fäktning, så var det bara. Att det skulle vara på mitt eget initiativ är väl att betrakta som uteslutet. Söka sig till en sporthall mörka vinterkvällar var inte en instinkt jag hade inom mig, då som nu. Men jag antar att jag med detta försökte foga mig, göra sådant som väntades av en elva-tolvåring; att helt enkelt bjuda till lite och vara som alla andra.
   För jag var ju inte ensam, naturligtvis var jag inte det. Sporten kallade på sina unga, och vi kom. Vissa med passionen och glöden och den inre driften att besegra och förgöra.
   Och så vi andra. Vi som hasade oss dit ändå. Eller var det bara jag? För mig var det bara jag och min egen vandring genom något som bara var, så ja, det var väl jag bara.

Och så tränaren förstås. Den disciplinerade mannen; ännu en av dessa vuxna med uppfordrande blick. Men hans ögon var snälla, om än med en svärta; säkert var han en människa med egna tillkortakommanden i livet. Någonstans, eller möjligen överallt, kämpade han väl också för att begripa sig själv och sin omgivning. Men inte just här. På träningen med de unga var han helt sann. Här var han oklanderlig i sitt engagemang; hur han anmanade nykomlingarna och outtröttligt gick igenom de grundläggande stegen och tekniken och reglerna.
   Men jag tänker att belöningen låg i att betrakta progressionen hos de unga, hur de hela tiden tog sig framåt.
   Han var från Polen och jag minns att hans svenska var en avskalad variant och jag kunde uppskatta det, tydligheten i hans kommunikation. Där fanns inte så mycket av den subtila utfyllnaden mellan raderna, den som man inte visste hur att tolka.
   Eller så var det bara så han var: avskalad och tydlig. Nästan kärv.
   Någonstans gillade jag honom ändå, och säkert var det därför den ständigt återkommande besvikenheten i hans vänliga ögon smärtade mig så. För hos mig fanns inget framåtskridande, ingen utveckling att njuta av.

Bara min förmåga att alltid vara på plats varje tisdag kunde man beundra.
   En snöstormig januarikväll var jag den enda som dök upp på träningen. Och vi körde de vanliga övningarna, han och jag bara. Tränaren gjorde inte avkall på sitt engagemang, trots att det endast var jag där och ingen av de andra, hungrigare ynglingarna. Naturligtvis var det en principsak för en hängiven tränare av hans sort.
   Våra floretter klingade mot varandra och jag minns att jag genomfors av något som jag inte riktigt kunde känna igen. Men kanske hade det att göra med att alltid dyka upp, att vara enträgen utan att förstå varför. Möjligen kunde han respektera mig för det åtminstone, nu när min tekniska utveckling var så stillastående.
   En timme senare, när träningspasset var till ända, tittade han på mig en stund, tyst. Tack för att du alltid är här, sade han sen med ett snett leende. Jag torkade svetten ur ögonen och fick en alldeles kort kontakt med hans. Tränarens blick bar ett stråk av frustration.
   Han var besviken, men inte på mig den här gången. Det kändes gott.

Och jag traskade hemåt i snöblåsten med en insikt jag inte riktigt kunde sätta ord på. Men jag tror det handlade om att inte egentligen behöva röra sig framåt.

Tisdagen därpå var det återigen bara han och jag. Plus lokalpressen. De var där för att skriva om det växande intresset för fäktning bland unga.

Vilorummet

Det finns ett rum på postkontoret där jag jobbar som kallas "vilorummet". Ett rum för återhämtning och rekreation, det ligger väl ordets natur: i "vilorummet" ska man kunna koppla av, skingra (alternativt samla) tankarna, eller bara sova.
   Rummet erbjuder en brits med ett litet bord bredvid. Här inne samsas även allehanda träningsredskap, inte för att kunna nyttjas, snarare har de kastats in här, som i ett grovsoprum.
   På britsen ligger några brevbärarjackor och en svart frottéhandduk, antagligen har de använts som filtar och kuddar. Det lilla bordet är belamrat med tallrikar och kaffemuggar. Golvet är täckt av damm och även grus.
   Rummet har använts, men för länge sedan. Kvarlämningarna minner om en annan tid; de utgångna jackmodellerna, muggarna, själva luften jag andas härinne. Här har brevbärare vistats förr, alla med olika bevekelsegrunder; de har sökt sig hit för att de måste.

Nu är jag här. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner att jag behöver tillbringa tid härinne. Nästan varje lunchrast tillägnas britsen i mörkret. Ligger där och lyssnar på musik i lurar, stirrar ut i mörkret. På något sätt känns det förbjudet, som att jag är på en plats jag inte får. Kontexten är ju så besynnerlig. Ett rum, ett mörker, mitt i verkligheten, den krassa: en arbetsplats.
   Jag får inte ihop det. Men jag går in igen, när ingen ser.

Den här gången slumrar jag iväg, svävar med musiken som ett slags ankare. Utanför väggarna pågår verksamheten som vanligt; jag hör röster, skratt, alltmer vagt.
   Det är mycket behagligt, men samtidigt vill jag tillbaka, bort från dvalan jag försatts i.
   Musiken tonar ut, sen är det tyst i lurarna. Bara jag i mörkret och de avlägsna rösterna därute. Omsluten av livet som äger rum runtomkring; fjättrad av tiden som passerade för att sedan gå om mig. Och dvalan är en form av vakenhet utan tankar; endast förmågan att ana kvarstår. 
   Jag ligger stilla på rygg med händerna knutna över magen.

Är rummet i själva verket en försmak av livet efter detta, alltså döden? Rummet är ju en absurditet, lika obegriplig som döden. En avstjälpningsplats där man placeras samtidigt som allt bara fortgår.
 
Det eviga vilorummet, mitt bland oss.

"Cyklisten"

Jag cyklar till jobbet varje dag, året runt. Framförallt gör jag det för att slippa kollektivtrafiken, för på tunnelbanan, tillsammans med andra pendlare, det är ju där den skapas, ångesten över att arbeta; känslan av berövad frihet.
   När jag tar mig till arbetsplatsen på egen hand, utan att behöva underordna mig, då känner jag mig obunden. Arbetet är bara något jag bara river av i förbifarten, så upplevs det när jag cyklar dit.
   Det är tre mil fram och tillbaka. Och på det läggs allt cyklande som mitt arbete innebär. Jag cyklar oerhört mycket helt enkelt. Men jag skulle aldrig kalla mig "cyklist". Jag är jag, cykeln är cykeln.
   Den kommer aldrig att definiera vem jag är.

Därför är jag mycket noga med att min cykel är skruttig, och att min klädsel när jag sitter på den inte på något sätt är anpassat.

Att cykla varje dag året runt är såklart något som skiljer agnarna från vetet. De flesta faller ifrån när den första frosten kommer, och jag är så tacksam för det; att slippa samsas på vägarna med sommarcyklisterna.
   På vintern, när farttårarna fryser till is nerför kinderna, då är jag på riktigt fri. Och de enstaka andra som även de trotsar omständigheter, de är också fria människor. Starka och på riktigt, precis som jag.

Men ännu är vi inte där. Alltjämt måste jag dras med dem.
   Härommorgonen, vid ett rödljus, ställer sig en av dem jämsides med mig. Som vanligt pumpar jazzen i mina öron, men jag märker att han söker min uppmärksamhet. Tar av mig ena hörluren och vänder mig mot honom, en sån där "säsongare" helt klädd i lycra på en cykel i miljonklassen.
   "Dina bromsar låter, skriker så man hör dom hela vägen." Jag ler och sträcker uppgivet ut mina armar, för att liksom hålla med: de är lite jobbiga ibland, bromsarna, framförallt i nedförsbackar när ett rödljus närmar sig. Han tittar på mig och min cykel, forskande. Men han ler inte. Istället dömer han ut mig; min klädsel och min cykel.
  "Fantastiskt", säger han med illa dolt förakt, och lämnar mig sedan ställd när rött slår om till grönt. Jag cyklar efter, men hinner inte ikapp.

Naturligtvis förstår han inte vem det faktiskt är som han tilltalar på detta sätt.

Att jag minsann cyklar året runt.

Och varför skulle han bry sig?

En arbetsplats

Det händer ibland att brevbärarna kallas till arbetsplatsträff. Jag är ju en av dem, inte bara tillfälligt utan alltid - min lojalitet mot företaget är huggen ur sten och min tilltro till arbetskamraterna är orubblig. Människogruppen som hasar sig mot konferensrummet, dessa postiljoner; de tillhör mig och jag dem. Vi är tillsammans nu och alltid, och jag vet idag att jag föddes här, en del av mig iallafall.
   Arbetet är många gånger ett elände och kollegorna likaså. Så ser ju livet ut; utan mörker inget ljus, och fredagarna på den här platsen - då en veckas slit ömmar kropparna och man känner vittringen av helg - de läker och stärker.
   Jag är nog stolt ändå. Över att få vara med. Har varit på väg någon annanstans så länge, därför skänker det mig frid att äntligen få ge efter och liksom acceptera ödet. Att bli kvar.
   Men arbetsplatsträffarna, de är alltid bekymmersamma. För här, i rummet där vi trängs samman mitt under den trygga process som kallas arbetsdag, måste vi förhålla oss till den krassa verkligheten. Den som ständigt pågår därute och inte tar hänsyn till lojalitet och tillsammansskap.
   Min blick vandrar över rummet. Vet inte vad jag egentligen känner när jag betraktar de blåklädda, vet bara att jag inte vill att bubblan vi lever i någonsin ska spricka. Många av dem kan jag sannerligen leva utan, andra vill jag aldrig någonsin skiljas från.
   En dynamik har skapats här, och jag har kommit att bli mycket fäst vid den. Om den här arbetsplatsen går under gör även hela universum det.

Chefen berättar för oss igen. Om de dalande mängderna post, om kontor därute i landet som går under. Företaget är dödsdömt, och jag tänker - som jag alltid gör på de här domedagsmötena - att jag föddes här och jag kommer att dö här. Inte bokstavligt, men ändå: mitt liv kommer att löpa parallellt med företagets. Tillsammans försvagas vi för att slutligen inte alls existera. Hand i hand vandrar vi mot ljuset.

Åtgärder görs naturligtvis för att hindra denna utveckling, chefen försäkrar oss. Men de är mest att likna vid livsuppehållande sådana. Vi kan glädjas åt nuet, åt varandra, och åt den minskande arbetsbörda som faktiskt är innebörden av denna utdragna undergång. Och åt bullarna såklart, på arbetsplatsträffar bjuds det på tröstfika.

Mötet avslutas och vi skyndar ut till våra uppgifter, som hade vi bråttom.