Kort om prao

Obligatorisk prao för högstadieelever ska återinföras. Syftet är att förbättra matchningen på arbetsmarknaden, säger dom. Få rätt förväntningar från de unga och på så sätt en mer välsmord arbetsmarknad som leder till en bättre ekonomi.

Personligen anser jag att återinförandet av prao är djupt beklagligt. Arbetsmarknad och ekonomi vet jag föga om, men jag tror inte på matchning, och jag tror inte på förväntningar.
   Och framförallt tror jag inte på möten mellan dessa människor. Högstadieelever bör hållas åtskilda från arbetsplatser och människorna däri.

Prao är ett Djävulens påfund och Helvetet föreställer jag mig så, som en evig rundgång på den brandstation där jag genomled en prao. I den tidiga tonåren irrade jag runt där, helt tom på uttryck. En fullständigt ointressant - och ointresserad -  person; inte längre det där barnet med de stora nyfikna ögonen och det rika inre livet - utan något annat; en existens berövad sin förankring. Jag saknade erfarenhet och var samtidigt medveten om det; att jag inte visste något eller vad jag skulle behöva veta.
  Jag sökte inga svar och hade därför inga frågor. Att finnas till var genant.

Min handledare på stationen, när han inför morgonfikat med kollegorna informerade mig om att jag inte bara skulle sitta där tyst utan prata och ställa frågor, då förstod jag såklart vad han menade. Men att förvänta sig någon form kommunikation från min sida var som att söka samtal med en tom fågelholk. Jag satt tyst på fikat. Och jag fortsatte och avslutade veckan i tystnad. Egentligen inte för att jag var blyg, vilket ju hade kunnat uppfattas som charmerande, eller iallafall som en förklaring, utan för att jag inte var helt säker på om jag överhuvudtaget existerade.
   Som en skugga av mig själv, en skenbild, svävade jag runt bland brandbilar och brandmän. Och jag har idag svårt att tro att tiden på brandstationen på sikt ledde till en mer välsmord arbetsmarknad. Min prao ledde endast till en samling illa berörda brandmän.

Mailmans kamp

Kampen jag för, så generande betydelselös den är, likt så många andras, sett utifrån tid och rum. Men ändå måste den föras, livets riktning kräver det, hur motsägelsefullt det än må tyckas vara. Om nu livet har en riktning.

För drygt tjugo år sedan, någonstans där i nittiotalets fasansfulla mitt, befann jag mig i en fåtölj hos en psykiatriker. Han var lång och reslig med bruna manchesterbyxor, liten välansad mustasch och vänliga, men egentligen inte särskilt sökande, ögon. Enträget och rutinmässigt försökte han fånga in mitt tillstånd för att kunna formulera någon slags väg ut. Ändå förgäves; ingenting kunde bita på det som tagit mig i sin besittning, vare sig ord eller piller. Jag förblev där jag var.
  Men en sak sade han som jag bär med mig än idag. Han sa: "Alkohol ska ju fungera som en guldkant i livet." Orden provocerade mig, kanske inte så mycket då; men senare, då jag återigen sökte mig tillbaka till rusdryckernas förlösning. Där och då, i soffan, tog jag inte riktigt in något. Jag hade sedan lång tid gett upp hoppet om förlösning. Och alkohol gav mig inte särskilt mycket i detta skede; visst drack jag som alltid, men det betydde inget. Ingenting betydde något.
  Men jag minns att ordet "guldkant" lockade fram associationer hos mig; något skimrande och välförtjänt lång bort: en slags belöning som kräver sin insats. Och jag tänkte att en dag kanske denna "guldkant i livet" också kan bli min. Tänk om även jag kunde ha den i mig, den mogne drinkaren.
   Det är därför orden om denna "guldkant" skulle komma att provocera mig så. För jag tycks aldrig lära mig just det: att dricka moget. Jag får liksom inte ordning på det. Mörkret angränsar alltid, och skiljelinjen är så tunn. Helt plötsligt kan jag förlora begreppen och hamna i ett delirium vid avgrundens brant.

Var är de andra? Vilka andra? Det är ju bara vi två här.
 Sammanhang som smälter ihop, tid som upplöses. Minnen, barndom, nuet.
 Vakenhet och sömn. Skönt ställe, var är vi? Hemma, du är hemma.

Jag söker honom ständigt, den mogne drinkaren. Alltid klädsamt salongsberusad; full koll på både tid och rum men ändå varmt rusig. Förvisso hamnar jag egentligen alltid i den positionen på fest, men bara helt kort då jag därifrån instinktivt söker mig vidare mot nya höjder som bara innebär ännu högre stup.

Jag är inte ung längre. Men jag är fortfarande lika kass på att hantera detta ljuvliga av skimrande guld; så lätt det glider mig ur händerna och vänder sig emot mig. Det enda jag vill är att nå högre, livets drivkraft ju, men så blir det bara knas.

I den andra världen, den som var barndom, där kunde jag finna det som var oförställt, rent, och därtill behövdes ingen förhöjande berusning. Är det bara ur ett delirium sprunget, sensommarkvällarna då vi alla samlades vid gungorna; min pappa, min mamma och min bror och mina systrar och alla grannbarn. Och jag gungade ända upp i molnen och kastade mig ut, flög så långt att jag slog världsrekord och alla applåderade. Kvällarna var för evigt då, ingenting låg bakom eller framför.
   Sannerligen ett rus, eller är det bara det, ett rusets förvrängda minne? Nej. För jag sökte inte det därborta, var inte på jakt efter den där "guldkanten".

Kanske är den inte min att finna, denna "guldkant", och mitt självförakt säger mig att jag säkert inte förtjänar den. Men när jag ser mig omkring, ser barnen på sina sparkcyklar - mina egna och alla andra häromkring där jag bor - ser jag inga filter, ingen strävan efter något annat. Och jag är faktiskt också här nu, precis som de, och jag vill inte vara någon annanstans.

Mailmans revansch - Epilog

Jag har rätten på min sida och argumenten och formuleringarna är välslipade och färdiga att avlossas. Överordnande, kollegor, vänner och familj - alla backar de mig nu. Dessutom var det inte jag som startade detta - det var han. Det enda jag behöver göra är att avsluta. Ett välriktat nådaskott bara, sen är det över.
  Men jag är inte stark idag, jag är mig själv bara. Och jag förmår inte förhöja min person idag, inte där ute, inte inför honom. Affekten jag upplevde i fredags, den som stärkte mig så, har ersatts med sorgsenhet. Vill inte längre besegra någon motståndare. Vi kunde ju vara vänner, han och jag, under andra omständigheter. För vi är alla underkastade omständigheter. Varför blev det såhär?

Samtidigt har jag inget val. Jag måste avsluta. Och målet ligger öppet.

Han pratade med en kund när jag kom in i affären. Vänligt och mjukt diskuterade de olika fiskedrag då jag närmade mig. Han tittade upp, såg på mig och log, lika serviceinriktat som gentemot kunden. Jag övervann snabbt min plötsliga impuls att också jag le och bara lägga posten på disken och önska honom en bra dag. För jag insåg att om jag inte fullföljde detta så fanns ingen väg framåt för mig. Så jag fullföljde; uttryckslöst och entonigt framförde jag mina inarbetade formuleringar och jag lät så fyrkantig, så ovillig till samspel. I halsen växte sig en klump och jag kände att jag skulle behöva gråta lite och sen  åka hem.
 Inför kunden med fiskedragen accepterade han de villkor jag framförde och tackade med en uppgiven huvudskakning för "vänligheten".

Ute på gatan igen känner jag ingen segerns sötma, bara tomhet. Att ha fel och säga ifrån är svårt. Men att ha rätt, det är så mycket värre.

Mailmans revansch

Jag ser honom inifrån porten redan, mannen som väntar på mig på gatan. Han vill tala med mig, det är uppenbart; annars skulle han inte stå där i regnet. Det är fredag och jag befinner mig alldeles i slutet av rundan, mina steg är lätta, sinnet likaså. Vad vill han prata med mig om? Är faktiskt genuint nyfiken, rentav förväntansfull. Känner mig urstark idag och länkad till alla personligheter jag bär inom mig. Han tror sig vänta på en brevbärare bara, men här kommer jag. Förvisso klädd i brevbärarens uniform, men det är bara mitt yttre, en fasad bland många. Närsomhelst kan jag byta skepnad, beroende på vilken slags situation jag hamnar i.

  Eller vilket slags motstånd jag behöver betvinga. Kort sagt: jag är redo.

Mannen är i min ålder, möjligen något yngre. Hans yttre skvallrar om en aktiv livsstil: brunbränd som efter en sommarhelg på sjön, tredagars skäggstubb, jeans och en pullover. Ser väl bra ut, enligt vissa mallar. Men det gör jag med, om än efter andra mallar. På gatan, i regnet, möts vi så. Två män med varsin lång resa bakom sig, varsitt liv som både tyngt och lyft oss; varsin berättelse. Så ser jag på människor omkring mig, även på denna. Men här och nu finns bara detta enda som han vill förmedla; ett missnöje med min insats som brevbärare. 

  Förra veckan stod jag inför en annan missnöjd kund, en äldre dam på Narvavägen, och blev oförtjänt anklagad. Med mössan i hand stod jag där och lät henne läxa upp mig. Detta får inte upprepas. Den här gången ska jag vara en annan, den här gången ska jag få min revansch.

Han kommer från fiskeaffären intill och har under en tid retat sig på att jag bara helt sonika lägger posten strax innanför dörren, och inte går in och lägger den på disken. Varje dag samma sak och nu har han helt enkelt fått nog. Har väl haft det på känn att han skulle stå här och vänta endera dagen nu. Men jag har hela tiden vilat tryggt i förvissningen om att jag gör rätt när jag lägger breven där jag lägger dem. Affären saknar brevinkast nämligen, och inte ska jag behöva vandra in i butiken med mitt ärende varje dag. Därtill saknas både tid och lust.

  Äntligen ska han få konfrontera mig och hans energi är uppdämd vrede. Rösten är något gäll, orden kommer snabbt: "Vad håller du på med egentligen?! Fattar du inte att du inte kan lägga posten där du lägger den, folk kan ju gå på den, eller jag menar folk HAR gått på den, trampat på den med smutsiga skor! Gå in med posten, lägg den på disken!" Jag tar av mig glasögonen, gnuggar mina ögon teatraliskt med tumme och pekfinger. Tittar sedan långsamt upp, möter hans blick, stadigt men samtidigt slött, avmätt. Jag säger inget. Står bara tyst som om jag vore inkännande, som att jag lät honom känna efter om han skulle behöva få ur sig ännu mer. Sedan tar jag på mig glasögonen igen och säger: "Nå. Ska vi titta på det här tillsammans? Visa mig vad du menar. Kanske kan vi komma fram till en lösning som passar oss båda?" Han tycks paff inför min oväntade attityd, lite som att luften går ur honom. Men han finner sig snabbt, säger: "Gärna för mig!"

Vid ingången ställer vi oss. Jag fortsätter med min förhöjda version av mig själv och talar mycket tydligt, nästan hårt: "Då ska vi se vad du FISKAR efter här." Han ignorerar min obehagliga ordvits och börjar återigen mala om breven vid dörren och hur enkelt det är för mig att bara gå in och lägga dem på disken. "Ser du den? Tre sekunder tar det för dig att gå dit och lämna dina brev."
  Jag kisar med ögonen när jag tittar in. "Aahh, långt därborta kan jag nog skönja något, är det en disk?", viskar jag inlevelsefullt. Sedan höjer jag åter min röst: "Säkert har du rätt i det, att det skulle ta mig tre sekunder att gå dit härifrån. Men betänk då även att jag måste gå tillbaka, vilket adderar ytterligare tre sekunder. Sex sekunder fram och tillbaka alltså. Den tiden har inte jag"
  "Du skämtar nu?"
  "Nej."

Läget känns låst. Han skakar på huvudet och säger: "Lägg posten på disken nästa gång." Så försvinner han in i sin fiskeaffär.

"Du tror att du har mig på kroken nu va?", ropar jag rakt ut i regnet. Vill inte erkänna mig besegrad, försöker locka ut honom igen. Och han kommer ut, vild i blicken.
  Jag hoppar upp på min elcykel, lägger in den högsta växeln och tänker att nu vänder jag mig inte om. Nu har jag fått min upprättelse. Men bara för idag. För på måndag kommer jag att stå där, med mössan i hand, vid hans disk. 

Min Plats

Döden, hur tänker jag mig den? Det gör jag inte, jag tänker mig inte den. Och det är väl underligt med tanke på att tanken på den finns där hela tiden.

 Att livet fortsätter utan mig är en skrämmande bild i sig, men det kan jag acceptera; som att barndomen och ungdomens dagar är passerade, men att de ändå pågår i andra människor omkring mig. Och tiden som, när man blickar bakåt, framträder i sin bisarra hastighet. Det är snart över ju, om man funderar över de senaste tjugo åren och sedan lägger dem framför sig och betänker att tiden accelererar hela tiden. 

 Det skenande tåget som är ens liv. Hur lever man det? Det förstår man just innan man drar sitt sista andetag, sägs det. För efterklokhet är livets undervisning. Men vad är det vi ska lära oss, och till vad tar vi med oss dessa lärdomar? Om evigt mörker är det som väntar oss, vi som håller på att bli gamla, (alltså alla människor); vad betyder då all denna strävan?

Håller jag på att bli religös? Är jag så gammal redan? 

Jag behöver se framför mig en plats som tar vid efter livet levts. Men jag vill inte förlita mig på gamla sagor, inte underkasta mig andras föreställningar. Så jag får väl skapa mig min egen plats, min egen religon om man så vill. Men hur?

Hur tänker ni? Dela in er i grupper och diskutera!

Ett outplånligt verk

Jag bodde bara ett kvarter från en kompis som bodde i en lägenhet ovanför en blomsteraffär. Mitt emot affären låg en läskbutik med tuggummiautomater utanför. Och strax bakom den kunde man skymta skolan. Och så ödehuset med alla kraschade fönster. Det tornade hotfullt upp sig alldeles bredvid blomsteraffären. Vi brukade ibland roa oss med att kasta sten mot de glasskärvor som fortfarande satt kvar i fönsterkarmarna. Ljudet av glas som träffas av sten och sen dunsen därinne i mörkret, det var så härligt. Denna lilla sfär var den värld jag kände då; blomsteraffären, läskbutiken, skolan och ödehuset. Sen var det en tredje kompis också. Han bodde en bit bort, i ett av höghusen, en liten bit utanför det lilla universum som var vårt.

Tillvaron där och då var förhöjd; allt var intensifierat, sådan är den ju, barndomen. Världen var obegripligt stor, trots att den nog tog slut någonstans strax bortom höghusen. Att föreställa sig något större, ett annat sammanhang längre bort, var inget vi förmådde göra. Det vi levde i räckte gott.

Vi tre var en spretig samling. Tiden och platsen, slumpen alltså, hade fört oss samman, och dynamiken i denna lilla grupp var av en nyckfull art. Jag och kompisen ovanför blomsteraffären var ofta på vår vakt inför vännen från höghuset. Han var nämligen mycket oberäknelig i det att han kunde gå från lugn och förnuft till galenskap i full blom på bara ett ögonblick. Vi två kunde emellanåt dras med i utspelen, men alltför snart drabbades vi av oro och ånger och skyndade oss hem, bort från ödehus och besökare från andra galaxer.

En gång plockade han plötsligt upp en vit skolkrita, satte den mot det röda träplanket som löpte runt blomsteraffären. Han sprang och sprang med kritan mot staketet, hela vägen från början till slut, säkert 30 meter. Där vände han och sprang hela vägen tillbaka, fortfarande med kritan mot det röda träet, hojtandes som en schimpans. När han sprungit hela vägen tillbaka började vi ana vad det var han höll på att skapa med sin krita, och vi rodnade explosivt och skrek åt honom att sluta. "Jag bor faktiskt här!", skrek min kompis. Men det var naturligtvis, som alltid, lönlöst. Fram och tillbaka sprang han, fullständigt uppslukad av den kreativa process han så plötsligt dragits in i. Så var han klar.

Sannerligen var den praktfull. Han gick utmed den ett tag, hänförd av sin egen begåvning och det storverk han just producerat. Och det gick ju faktiskt inte att värja sig, även vi var imponerade.

Så hörde vi fönster som öppnades, och vi stod paralyserade. Men konstnären själv var oberörd av det annalkande hotet, så var det alltid; han var fri. Han kastade iväg kritan och lämnade oss där.

Kanske var det den tidens förhöjning av alla upplevelser, men jag tror inte det: inget konstverk har någonsin gjort ett större intryck på mig.

Dålig vinnare

Om man såg hur jag betedde mig vid Jack Vegas-maskinen kunde man lätt förstå att för mig var det inte fråga om en stunds förströelse. Hur jag satt där där tom i blicken och tryckte mekaniskt med pekfingret. Runt omkring mig pågick kvällen och jag morrade, visade tänderna, åt mina vänner när de de ville att jag skulle lämna den där erbarmliga maskinen och istället umgås.
Ljudet när en hundralapp sögs in i maskinen var livsuppehållande för mig samtidigt som det var ett sätt att långsamt dö: jag tänjde på tiden, och min enda strävan var att få stå kvar i det bedrägligt varma ljuset, höra när det plingade till.

I perioder var det så. Jag spelade för mycket. Pengar men framförallt tid som för evigt gick förlorade på det mest andefattiga vis. Så kunde det helt tvärt upphöra, och spelandet blev plötsligt fullständigt ointressant för mig. Livet fortskred. Naturligtvis inte friktionsfritt, och säkert var det fyllt av andra former av missbruk, men åtminstone fritt från spelande. Men så vips kunde jag finna mig själv sittandes där vid ljuset igen. Fram och tillbaka, med varierande tidsintervall.
Så minns jag det, luddigt - för så är det med spelande för mig; det blurrar till tillvaron. Tiden förvrängs; den upphör liksom, och därmed även livet. Det var aldrig pengavinster jag åtrådde, bara tiden i ljuset; aldrig fick den ta slut. Tiden var min insats och min förlust.

 Ena stunden fullkomligt besatt, nästa helt likgiltig.

Men det där var så länge sedan nu. Idag är det tiden med de mina jag månar om mest, och nätkasinonas vedervärdiga lockkampanjer biter inte på mig. Trots att man nu slipper skammen i att sitta där, helt offentligt i sin misär vid en maskin, och istället kan förnedra sig själv hemifrån. Eller kanske just därför: för tänk att släppa in denna djävul i sitt eget hem, där man ska vara som mest trygg.

Så en dag. Jag var hemma med barnen, vabbade, och var samtidigt själv drabbad av sjukdom. Tiden var ur led; sjukdomarna hade avlöst varandra under vintern, både deras och mina, och jag var vilsen, nästan uppgiven. Men jag var ändå lycklig där jag var. Tiden var inte bara min, den var vår tillsammans.
Men helt plötsligt, utan att jag förstått det själv, hade jag klickat på en sån där blinkande annons. Mina händer darrade febrigt när jag hamrade in personuppgifter och kontonummer. Och det var bonus hit och gratissnurr dit. Omvärlden, alltså mina barn, stängdes av.
Jag morrade inte, men mina ögon och min uppmärksamhet riktades nu åt ett enda håll, bort från dem. Tiden gled mig ur händerna och jag förlorade helt uppfattning om den. Jag var fångad. De fick mig till slut.

Och jag spelade och spelade, försummade och försummade. Aldrig ville pengarna ta slut, trots att jag satte in en mycket liten peng. Upplägget från förr - att spela tills inget finns kvar - var svårt att praktisera här: jag vann ju hela tiden. Och så länge pengarna rasade in hade jag inget annat val än att sälja mig själv, min själ, till Djävulen.
Tid som jag aldrig får åter, pengar som jag aldrig trånade efter. Hörde barnen, avlägset; de sa något om lunch, att de var hungriga. Och jag gjorde det oväntade: jag la av. Lika plötsligt som jag började.

För kanske är mitt spelbeteende inte särskilt svårfångat längre. Jag hatar helt enkelt spel och dobbel. Därför att tiden vi har tillsammans är det enda som är värt något.
Och pengarna jag vann är bara en påminnelse om den skam jag kände.