Kronprinsen

En gång för länge sedan hade jag ett alldeles särskilt otäckt jobb, sannolikt ett av de allra vidrigaste jag någonsin tvingats ta mig genom. Nyss utslängd i den karga verkligheten efter en underbar oändlighet i en teaterskolas skyddade kuddrum sökte jag något, vad som helst, och jag hamnade här, som allt-i-allo-underhållare på Kronprinsen i Malmö. "Singing Waitress" även kallat.

Vi var en brokig samling rätt vilsna existenser, vi som anställdes i denna satsning. Konceptet var att vi - alla med någon form av artistambition - tillsammans skulle stå för allt i detta nöjespalats: servering, garderob, disk, karaoke, casino. Och så underhållningen då, vilket var det samtliga hade gemensamt: en strävan efter att stå på någon slags scen.
Nån spelade munspel, en annan sjöng musikal, en tredje spelade basfiol, en fjärde flöjt. Sedan var det jag och alla de andra, vi som ville framföra teaterscener, och som var vana vid att ostört få göra det på våra små skolor. Jag hade tyckt så mycket om det, att få framföra och gestalta text, höra skratten och överösas av beröm efteråt. Blev så varm inombords då, så rusig, av all bekräftelse, och jag tänkte att så här kommer det alltid att vara nu; till slut hade jag hittat mitt rum. Teater skulle bli mitt liv. Uppdelningen var klar: jag står på scen och ni är publik. Och så här långt hade alla fogat sig; jag uppträdde och alla var så snälla.

Därför förtjänade jag väl Kronprinsen. För att alla uppvaknanden är värdefulla.

Min huvudsakliga arbetsuppgift utöver underhållning på scen var som croupier vid Black Jack-bordet. Männen runt bordet var inte ute efter förströelse eller underhållning. De såg inte alls särskilt lyckliga där de satt med sina små gester kring korten, en del berusade och otåliga, andra bara märkligt fokuserade, avstängda. Minns att jag alltid hade askfatet på bordet under uppsikt eftersom en annan croupier fått ett sådant slängt i pannan, säkert helt oväntat av en av de avstängda.

Plötsligt kunde en överordnad knacka mig på axeln, beordra mig avsluta given och därefter bege mig upp på scen.

 Jag hade valt att framföra små monologer, sådana som togs så väl emot på skolan. Men den här scenen var en annan; därute bland borden, barerna och dansgolven fanns ingen välvilja, ingen önskan att studera den talangfulla ynglingen på scen. Huruvida jag var en oslipad diamant eller inte var inget som intresserade någon längre. Men jag rabblade min text och någon därute ropade "Tillbaks med dej till Black Jacken!" och jag mumlade klart och lommade sen tillbaka till bordet och askfatet och männen som alltid satt där.

Det hände även att jag tvingades rycka in i serveringen. Det var särskilt smärtsamt minns jag, då man här mötte människorna i runtom i lokalen, de man försökt underhålla. En gång skulle jag bära ut och servera plankstek och min tumme och mitt pekfinger gled in i det heta potatismoset; hur jag kvävde skriket, hur gästerna kring bordet skrattade när de såg mig i mina våndor: det var ju han, kufen som stod på scenen precis och var obegriplig, vad håller han på med NU?

Egentligen ett helt läkt sår, tiden på Kronprinsen. Men jag gillar att tänka på den ibland när jag trallar runt på stan med min postväska.

Ur spel igen

Min son fick vattkoppor för ett par dagar sedan, och det är ju bra så har han det avklarat. Ju tidigare desto bättre. Och alldeles sannolikt får även lillasyster barnsjukdomen inom kort. Därefter lägger vi det till handlingarna. Gott så.
För var sak har sin tid; man bockar av och går vidare mot nästa förväntade sak i livet, nästa åtagande, i välordnad kronologisk ordning.

Jag såg på när mina jämnåriga fick sina barnsjukdomar, skaffade sig sina hobbies, gick med i fotbollslag, lärde sig segla optimistjolle, konfirmerade sig, tog studenten, skaffade körkort, flyttade hemifrån, reste, gjorde karriär, gifte sig och skaffade barn. Allt detta i samklang med ålder; prydligt och helt enligt den bruksanvisning som alla i min omgivning tycks ha fått på köpet när de kom till världen.

Själv blev jag utan den där bruksanvisningen. Jag kämpar på ändå, tro inget annat. Jag gör faktiskt mitt bästa, men ni måste förstå att för mig kan det ta lite längre tid. Typ ett par decennier eller så.
Men jag upplever minsann att jag börjar knappa in. För sitter jag inte här i mitt radhus, med fru och barn? Står där inte en Volvo parkerad utanför?
Och när jag sveper in mig i min morgonrock och skyndar ut i morgontofflor i snön för att hämta tidningen, då känner jag mig sannerligen i samklang med tid och ålder, jag rentav älskar mig själv då. För bilden av mannen i morgonrock som hämtar tidningen i sin brevlåda utanför sitt radhus är liksom min sinnebild av den mogne man jag önskar vara.

Kanske är jag äntligen i harmoni med mig själv och den jag är i livet nu. Visst, jag nådde fram väldigt mycket senare än de andra, men jag är här nu, precis som ni. Jag är oangripbar där jag sitter; allt har bockats av, jag är i harmoni.
Jag studerar min sons vattkoppor. Han tycks ha fått en relativt mild variant, de är inte så många och i övrigt verkar han vid gott mod. Jag klappar honom på kinden, säger att det kommer klia och svida ett tag bara, sen går det snart över. Ingen fara, alla barn får vattkoppor.


De första prickarna på mitt bröst avfärdar jag, skrattar åt min tanke: att dessa skulle kunna vara vattkoppor. I min ålder? Haha. Känner mig lite febrig, men det gör man ju till och från hela tiden tycker jag. Så börjar det klia mer och mer, överallt kliar det, och jag ställer mig framför spegeln och jag är som en bild i en sån där bok om barnsjukdomar. Men framför mig i spegeln står inte ett barn, där står jag. Och allt det där jag uppnått har ersatts av en miljon vattkoppor. Jag är vattkoppor nu, inget annat.

Kullen

Jag hämtar mina barn på förskolan, och jag gör det enligt de sedan en tid invanda rutinerna: först dottern inne på avdelningen, och därefter sonen som vid den här tiden oftast är ute och leker i snön. Jag brukar betrakta honom från håll en stund. Han är alltid så sorgfri i stunden och rosig om kinderna när han gång efter gång åker nerför backen tillsammans med de andra barnen på den lilla kullen på skolgården.
Men inte idag. Idag hör jag förtvivlat gråt från kullen. Min son, min älskade lille pojke, är så förkrossad. Två barn har bestämt att han inte får vara med, bara de två får åka nerför backen.
Jag står först handfallen inför sceneriet framför mig, förstår inte hur jag ska närma mig. Försöker sedan låta vänlig men bestämd när jag väl agerar, men ter mig säkert endast tafatt och otydlig.

Mina barn. Jag måste ju skydda dem. Så varför händer sådant här? För att härda, göra dem redo för livet? Men de har ju inte valt livet - jag valde det åt dem. Ansvaret är mitt, alltid.
Situationen på kullen, kanske kan den kallas bagatellartad, men det är min son som plötsligt är utstött, och där och då slås hans värld i spillror. Inför mig.

På vägen hem sitter han tyst i dubbelvagnen bredvid sin syster. Ett mörker som jag inte tidigare sett har belägrat hans blick. Jag försöker muntra upp honom, men han genomskådar mina försök; min egen sorg genomsyrar mitt tonfall. Snöfallet tilltar, stora tunga snöflingor faller tätt. Och mina tankar söker sig bakåt, till en annan vinterdag i en annan tid. En tid då kurage och moral stod lågt i kurs. När  ens egen överlevnad utan tvekan gick före andras undergång. Och jag tänker på honom igen, hur han såg på mig den där gången när vi hamnade på tu man hand just i slutskedet av en lunchrast i åttonde klass:

Hans blick söker min, och jag möter den till slut. Hans bruna ögon är vädjande: kommer du inte ihåg mig? Vi som var kompisar under så lång tid, det är fortfarande jag som står här framför dig. 
Han säger något om att vi har likadana jackor. Men jag håller inte med, för jag vill inte ha en likadan jacka som han för han är den utstötte, den man inte vill bli förknippad med. Ingen vet när det blev så, eller varför, men så är det bara. Han hade väl bara otur. Och jag har nog med problem som det är. Så jag slår ner hans utsträckta hand, lämnar honom där i kylan. Min vän som jag delar så många fina minnen med. Och jag vet att jag gör fel, men jag har inget val.

Nästa dag på förskolan är allt som vanligt igen. De leker tillsammans, alla får vara med när de kastar sig ut från kullen. Och han skrattar med hela kroppen och vill bara åka en gång till och jag låter honom åka så många gånger han vill för jag har inte bråttom någonstans.

Musikern

Samarbetena med Thelonious Monk var särskilt utmanande för John Coltrane berättade han själv. Han sa: "Jag var alltid tvungen att vara mycket uppmärksam med Monk, för om du inte är uppmärksam hela tiden på vad som händer kan det plötsligt kännas som att du gått in i ett tomt hisschakt."
Så oerhört fascinerande, mötet mellan dessa två giganter. Hur de utmanade varandra, lockade fram varandras genialitet. Två musiker drivna av att ta sig framåt; ständigt sökande efter vägar bortom det de redan behärskar.

Jag älskar musiker. Älskar historierna, beskrivningarna. Och musiken såklart, det där svänget som aldrig tappar smak. Musik som skapades för att överleva och sedan leva vidare för evigt; som inte är ett tuggummi vars smak snart falnar.

När det kommer till livets beskaffenhet - man föds, lever och återgår sedan till samma tillstånd som rådde innan födseln - så har jag nog nått fram till insikten av detta ens enda liv. Jag lever mitt liv nu, och när jag betraktar det framstår det faktiskt som ett liv rätt likt många andras; det rullar liksom på.
Jag är verkligen på en bra plats nu. Dessvärre rasar tiden framåt, och att säga att allt kommer att glida mig ur händerna låter väl drastiskt - för så är det ju för alla människor, så ser livet ut: varför vara så dramatisk kring detta? Jag är på väg att bli gammal bara, som alla människor, och jag accepterar upplägget: ett liv och ingen tar sig ur det levande.

Men när det kommer till musik och musiker händer det att jag lämnar den uppfattningen. Att jag själv inte är musiker är nämligen så besynnerligt att det får mig att vackla. Det stämmer helt enkelt inte. Och jag föreställer mig parallella rum i vilka jag musicerar, hela tiden på min vakt för att inte hamna i det där tomma hisschaktet, oavbrutet progressiv och oändligt fascinerande. Rum där jag skapar jazz för all tid framöver.
Men rummen finns inte, ingenstans producerar jag musik. Detta kan jag inte acceptera.

För jag ÄR musiker, om inte i detta liv så i nästa.

Den oförberedde

Oväntat skriftligt förhör i skolan, när man satt där och kände iskylan sprida sig: är detta min uppväxts sammanfattade fasa? Sannolikt är det så. För av allt obehag som finns att välja mellan, så når det sitt klimax här, just när dessa ord uttalas; Ta fram era pennor och suddgummin, flytta isär bänkarna, det blir skriftligt förhör idag. 
Inte för att muntliga förhör var behagliga direkt, när läraren svepte med blicken över klassrummet på jakt efter de skräckslagna, de obrydda, de angelägna. Men då kunde jag åtminstone sväva iväg, göra mig vag och svårfångad. Och inget skulle dokumenteras, annat än i lärarens huvud.
Men det skriftliga förhöret, det var slutet. Nu var man ertappad, krossad. För trots att jag var väl medveten om riskerna, och faktiskt livrädd inför dem, så var jag praktiskt taget alltid oförberedd. Det var så märkligt, hur jag lyckades förtränga morgondagen och istället bara ägna kvällarna åt flyktiga och rent destruktiva tankegångar, sittandes vid skrivbordet.

Det oväntade skriftliga förhöret uppenbarades sig sedan som en hälsning från Satan. Och jag tänkte alltid att när jag blir vuxen, likt skarprättaren som nu delade ut mitt dödsstraff, ska jag också bli lärare, bara för att få vara den som utdelar dödsstöten framför att vara den som tar emot den. Säkert jagades läraren av sina egna demoner, men just här och nu var rollen den härskande.
Och min den förlorade: Vad gjorde jag av tiden igår kväll, varför vill jag mig själv så illa?

Mitt namn på ett papper fyllt av förvirring och kråkfötter. Snart skulle min insats granskas och smetas över med rödpennans brutalitet. Kunde detta fiasko innebära en vändning, en skärpning? Nej, allt skulle bara fortgå. Fanns här någon slags perverterad belöning jag sökte i dessa ständiga nederlag, ett begär efter den yttersta dagen, dag efter dag? Så måste det ha varit.

Som för att skymfa ens kvarlevor hände det ibland att läraren begärde våra föräldrars underskrift. Skräcken tänjdes ytterligare och tog hela min värld i sin besittning. Nu drogs även min familj med i mitt fall, och dess goda namn skulle svärtas av detta svarta får som var jag.
Därtill, som om det inte vore nog, kunde läraren också roa sig med att läsa upp allas resultat, från toppen till botten, inför klassen.
Hjärtlösa lärare, hopplöst borttappade individer; hur de njöt av att få ge igen för något jag inte visste någonting om.

Idag är de borta, säkert varenda en. Jag är kvar ett bra tag till. Och i det finns ingen slutstats att dra.

Mailman idag

Mitt liv som musikmissionär är över. Folk får lyssna på vilken musik de vill nu, jag släpper dem fria.
Från nu tänker jag fokusera på på min familj, relationer och, i viss mån, arbete.

Och jag vet att folket är tacksamma och lättade över detta. För jag var inte alltid den mest inkännande och sympatiske missionären, utan snarare rent maktfullkomlig, despotisk, i mitt missionerande. Som allra mest tyrannisk var jag som drucken vid musikanläggning. Då var jag sannerligen ett litet as, väl värd allt det förakt och all den avsky som jag vet riktades mot mig. Lägg därtill mitt eget självförakt. För jag avskydde mig själv, innerst inne gjorde jag det, för den smärta och sorg jag åsamkade mina medmänniskor med denna ständiga reggae och dub. Och detta ältande om producenter, årtal och basgångar och ekon. Folket ville inte, men jag tvingade mig på dem.
Som att jag sökte personlig bekräftelse för ett uttryck, en kultur, som jag egentligen inte var en del av.

Jag var sjuk, jag visste ej vad jag gjorde. Förlåt mig.

Jag inser såklart att er förlåtelse är för mycket att be om. Men tro på mig när jag säger att jag är en annan människa idag: en mogen, reflekterande familjeman.
Och även musikaliskt har jag utvecklats. För är inte John Coltrane all musiks målgång? Visst kommer man inte längre än så? Och jag är där nu, jag FÖRSTÅR hans genialitet.

Vill ni att jag berättar mer? Jag kan mycket om annan jazz också.

Hallå?

På ölmässa

Vi passerar korsningen där vi båda två blev påkörda av en bil en morgon en gång i tiden. Han och jag var på väg till skolan på varsin cykel när bilen plötsligt kom från ingenstans och körde på oss, klippte oss båda på bara ett ögonblick. Hur vi rullade runt på gatan, och hur jag, så olikt mig på den tiden, blev rasande på bilisten, skällde ut henne både välmotiverat och välformulerat. Hur han blev hämtad av en ambulans och senare lagd på en bår i sjukhusets kulvertar trots att hans fysiska skada endast bestod av en ömmande tumme. Och hur jag, med ett högerben som än idag bär spår av olyckan, släpade mig till skolan.
Vi skrattar åt minnet, som vi båda, trots att säkert mer än trettiofem år förflutit, fortfarande kan återskapa detaljerat.
Korsningen är sig lik idag, men alldeles stilla. Den liknar på vis alla andra platser som vi passerar denna gråmulna och kylslagna februariförmiddag. Naturligtvis levs livet här i nuet nu som då, men här finns inget nu för oss att finna, bara förflutenhetens exteriörer. Platserna står tomma och öde idag, endast barndomens minnesbank kan fylla dem med liv. Och vi öser ur denna bank; uppväxtstadens scenografi lockar fram bilder, och egentligen är historierna de samma som alltid, men de tycks inte tappa smak för oss. Vi behöver dem, men inte i en strävan efter försoning eller avslut. Möjligen tycker vi bara om att återuppleva tillstånd från då; det var ju en så skarpladdad tid, denna som vi tog oss genom tillsammans.
 Vänner har vi varit så länge nu att man nästan kan tro att vi alltid kommer vara det, att allt är för evigt. Och vi betraktar dåtiden här som bara en intervall, en slags nödvändig språngbräda inför livet som sedan bara ska fortsätta.

Vi är här för att gå på en ölmässa. Och kanske är platsen för denna mässa lika lockande för oss som själva ölen, om inte mer. Jo, mer. För tänk om detta nöjespalats från ungdomen står och väntar på oss helt konserverat, som ett mausoleum? En kittlande tanke, vi leker med den igen när vi närmar oss. Vi  går upp i varv nu, blir hispiga. För inte kan det väl vara så?

Kön till mässan är lång. Män i olika längd och ålder. Och så vi två: besökarna från förr, tidsresenärerna. Här har vi stått i kö förut, huttrat i snövinden, väntat på att bli godkända och insläppta på ännu ett gymnasie-swing. Jag ser mig omkring, miljön här utanför är sig alldeles lik.

En minnesbild flimrar förbi, utspelar sig just här på den isiga asfalten; den är mörk och luddig, möjligen byggd endast på föreställningen av den. För jag ser inget ansikte, förnimmer bara min antagonists händer runt min hals, hur en av hans naglar tränger in och varmt blod sipprar ut. Känner på min hals, kommer på att jag faktiskt fortfarande har ett minne av händelsen där, i form av ett vagt ärr.

Plötsligt är vi framme vid entrén och lika hastigt är vi innanför.

Det inglasade, upphöjda, båset är samma nu som då. Visar upp min biljett, kvinnan innanför glaset nickar kort, stämplar min av kyla rödfärgade hand. Garderoben, den långa disken framför, kassaapparaterna. Garderobiärerna, samma ansikten. Golven, de svarta mattorna med samma intrampade tuggummin. Bardiskarna, hyllorna med sprit framför speglar, flimrande neonslingor. 

Toaletterna, pissoaren, jag går in där och det är samma. Var allt det andra bara en dröm, en fantasi; gick tiden inte så som jag beklagat mig över att den gjort? Är jag kvar? Vad händer nu?

Vi går runt bland ölstånden, provar nästan pliktskyldigt dryckerna. Min upplevelse är också hans; vi står sammansmälta i detta och vi inser att detta bör vi få överstökat ganska snart.

Det är fortfarande eftermiddag när vi trillar ut. Vi drar varsitt djupt andetag, fyller våra lungor med isluft, försöker skaka av oss det värsta. Men detta kommer att sitta i länge, det förstår vi båda. Den här platsen behövdes inte återskapas i oss. I orört skick har den bevarats för oss.
Och möjligen nådde vi här, om inte en försoning, så iallafall ett avslut.

Vi skiljs åt. Han går hem till sin mamma, och jag går hem till min.