Simskolan

Vi är på badhuset igen, jag och min son. Därute kastar vintern in gnistor genom de lite solkiga panoramafönstren. Den är mycket kall idag, vintern, men vänligt sinnad.

 Vi cyklade tillsammans denna tidiga lördagsmorgon med endast snöns knarrande under däcken som sällskap, i övrigt stilla.

Det är simskolans första lektion, och ett femtontal barn med lika många föräldrar samlas för genomgång. Den här gången ska föräldrarna tydligen sitta med, som åskådare. Jag, som hade tänkt simma under tiden, är endast iklädd badbyxor, alla de andra föräldrarna är fullt påklädda. Men det utanförskap som denna min nakenhet inför de andra föräldrarna skapar är väl egentligen inte särskilt olustig. Ett smärre utanförskap bara, som jag snart vilar i.
Så plaskar simskolan igång. Två unga killar i våtdräkt leder med lekfull auktoritet de små genom övningarna i vattnet. Och det är full fart direkt, ingen tvekan. Min son tar sig an instruktionerna, följer dem med stor entusiasm. Då och då tittar han upp mot mig, och jag ger honom tummen upp. Jag trivs i mina badbyxor tillsammans med de påklädda. Möjligen är det så, att jag till och med utstrålar större inlevelse än de andra. Eller så märks jag inte alls där jag sitter.

Lektionen fortskrider, snart är den till ända. Och fortfarande står hon där i vattnet vid kanten, den lilla flickan. Hon kom inte med från början, det ville sig liksom inte, och nu tycks hon helt låst. Hennes pappa står ovanför och han är pressad. Han har jeans och ulltröja på sig i den kvalmiga, nästan tropiska värme som fyller badhuset, och han svettas ymnigt. Hans blick när han ser på henne är flackande sträng. Rösten försöker vara mjuk men skammen bryter genom, gör den omelodisk och hetsig. Han skäms över sitt barn, över hennes misslyckande som han nu gör till sitt.
Den lilla flickans ansikte är fullt av ryckningar och jag tänker på mina egna ryckningar i mitt ansikte, känner hur de tilltar. Men de är ingenting i jämförelse med flickans där hon står med pappans, och därmed hela universums, kritiska blick riktad mot sig.

Jag är ingen perfekt människa. Ofta räcker jag inte till, vare sig som pappa, medmänniska eller make. Den lilla flickan där; när jag ser henne stå där, så ensam i sin belägenhet, ser jag mig själv.
Men mest ser jag henne, barnet, och den svettige mannen, pappan. Varför griper jag inte in? Om jag går dit och helt sonika puttar ner honom i bassängen och skriker något i stil med: "Simma själv för HELVETE!", skulle de andra föräldrarna då applådera mig, den muskulösa hjälten i de blåa badbyxorna? Han som vågade ta ställning och säga ifrån.

Men lektionen är plötsligt slut, halvtimmen gick fort. Och jag missade min chans, ännu en gång, att göra skillnad.

Oklara tankar

Den är ju endast en obegriplig slump, varje enskild individs existens. Min är inget undantag. Men verkligheten; det som omger oss och sätter varelsen i sammanhang, är den objektiv verkligen? Kommer den att fortgå efter mitt bortfall, utan min upplevelse av den?
Vilken bisarr tanke egentligen, att allt bara fortskrider då. Och för mig, som skyr utanförskapet mer än något, närmast outhärdligt. Inte för att jag nödvändigtvis alltid söker mig till dem, sammanhangen som skänker livet mening, men att ställas utanför - mot min egen vilja?

Existensen är ju inget som jag själv valt. Eller: som vi valt, förutsatt att världen är på riktigt, och inte bara en illusion skapad av någon slags andlig figur - alltså mig.

Min dotter sitter i soffan tillsammans med mig. Hon pysslar. Leker med små plastfigurer, skapar dialog. Älskar att lyssna till de där små konversationerna hon bjuder på; hur dessa avspeglar verkligheten såsom hon uppfattar den. I rummet bredvid pratar min fru och min son, de låter glada. Hör inte riktigt vad de säger, bara röster och skratt som jag aldrig vill skiljas från.

Såklart är vår verklighet just vår, inte bara min. Så naturligt detta ter sig i denna stund. Eller?

                                                                    .....

Jag är konvalescent efter en vinterkräksjuka tidigare i veckan och mina tankar är därefter: svävande, fria. Någonstans kan jag faktiskt uppskatta att bli rejält knockad av skoningslös sjuka och återhämtningen som därefter följer. Lager av mig skalas av då, och jag söker mig inåt; mot någon slags kärna. Som nu, när jag försöker mig på att resonera kring själva existensen, som att det vore möjligt eller ens nödvändigt för den levande.

Snart känner jag att tillfrisknandet accelererar och tankarna inrättar sig åter. Tänker plötsligt på min mamma, på hennes svar på en fråga jag ställde för en tid sedan, och jag skrattar till. Det var ju så enkelt, svaret, så avdramatiserande. Och nog gör jag väl rätt i att acceptera dess innebörd som även förklaringen till min egen uppkomst, min existens.

"Varför valde ni att sätta ett fjärde barn till världen, alltså mig?" Det var min fråga.
"För att vi tyckte det var så kul såklart!" Det var svaret.

En kul grej, egentligen inte svårare än så.

Mina jag och hämtningen

Det är alltid mörkt såhär års när jag når förskolan, trots att dagen fortfarande är ung. Skymningen inleddes redan när jag satte mig på cykeln och lämnade min arbetsplats för nära en timme sedan, och nu, när jag vandrar över skolgården, är mörkret så kompakt att det bokstavligen trycker ner mig, gör min kropp klumpig och svårhanterlig.
Marken är lervälling med enstaka fläckar av snö och is. Ingen befinner sig ute, och jag stannar upp alldeles kort i min ensamhet; söker i mig någon slags punkt att fästa min uppenbarelse på. Min blick vandrar över omgivningarna. En övergiven leksaksvagn skymtas längre bort, ligger vält i en sluttning; en mössa ligger bredvid, halvt synlig i geggan. En ensam stövel i en krater framför mig och mina tankar drar iväg; landar i ett slagfält någonstans, kanske i Första Världskrigets vanvett. Eller befinner jag mig på min egen skolgård: är jag fortfarande kvar där? Har klockan ringt och jag är försenad?
Skakar av mig associationerna, och allt annat inom mig som grumlar min person. Vill vara ren här; en rejäl människa i stunden - här och nu.

Det är så svårt, men jag måste ju försöka åtminstone. Och faktiskt, jag lyckas nog få fatt i något.

Jag öppnar dörren och går in. Därinne är kaos, och den där punkten som jag just strävade efter därute i det ensamma mörkret upplöses med ens. Jag är mig själv igen, ingen annan. Glada rop och skratt omger mig och jag manar fram trygghet och värme i mitt uttryck, motar bort det spretiga ännu en gång, samlar mig (vad var det egentligen för tankar därute i min ensamhet? Vaddå ren? Vad betyder det ens?).

Där är hon, min dotter, och när hon springer mot mig släpper jag medvetandet om andra och mig själv. Hennes och min stund nu, men alldeles snart bryts den såklart: en pedagog kommer fram. Hon säger att min dotter har berättat för henne att jag arbetar som snickare. Att jag bygger hus och tak och slott och allt annat som kan byggas. Hennes blick när hon söker min; den är full av beundran. Så kort den är, denna stund - men jag överväger mycket hastigt att svara "ja jag arbetar som snickare faktiskt, bygger det mesta", och låta detta bli en liten livslögn mellan mig och pedagogen. Låta henne leva i den villfarelsen; i föreställningen om mig som en man med ett kall i livet. En rejäl man med ett arbete vars syfte man inte kan ifrågasätta.
För tänk att hon tror detta om mig just nu; att det överhuvudtaget är möjligt. Den är kortlivad men ljuvlig, den stolthet som genomfar mig. Dessvärre är jag en mycket ärlig person och jag bryter förtrollningen tvärt, säger: "Haha verkligen inte, har hon sagt det? Jag jobbar ju på Posten."

Pedagogen skrattar kort, kanske skymtar jag en besvikelse där; något händer med hennes blick: den liksom falnar.
Hon finner sig emellertid fort. Berättar om sina barn, hur de också arbetat på Posten om somrarna innan de gick vidare, ut i den stora världen.

Eller: det där med "gick vidare, ut i den stora världen" sa hon inte. Jag läste in.

För jag är varken snickare eller brevbärare.

1997

Tjugotvå år i livet som passerade lika hastigt som långsamt; åren som rymde allt men som ändå så plötsligt låg bakom mig. Jag är på en annan plats nu, men jag är kvar. Jag är jag, fortfarande. Och jag är så glad över det; att få vara jag i det liv jag numera håller så kärt.

Men då, för tjugotvå år sedan, klamrade jag mig fast. Varje dag krävde sin egen överlevnadsstrategi. Inga substanser, ingen kraftdryck, förmådde utmana det mörker jag bar då. Egentligen var jag väl förlorad. Yrseln, rysningarna, svettningarna kom inte i plötsliga attacker, de var mina ständiga följeslagare. Mitt boende var alltid tillfälligt: soffor och madrasser hos de som orkade och hade möjlighet att visa förbarmande.

 Julen 1996 bodde jag i ett ateljékollektiv i Aspudden, sov på en nött gammal soffa bland ångorna. Ingen skulle vara där under julhelgen hade det sagts mig, och i smyg gavs jag en nyckel till lokalen. Jag låg där dag som natt, strävade efter den där platsen i mig där allt var stilla. Men förgäves. 
Plötsligt hörde jag en nyckel i låset vridas om. Hade ingen uppfattning om tid där jag låg; blev ju mörkt så tidigt så här års. Men solljus kunde skönjas i en liten springa mellan gardin och fönster. Förmiddag? Tidig eftermiddag? Människor var på väg in i lokalen, hursomhelst. De tände taklampan och ljuset bländade mig. Jag förde upp en hand mot ansiktet som skydd, blottade min bara överkropp; glåmigt blek i det obarmhärtiga strålkastarljuset. 
En ung kvinna tillsammans med sin mamma och pappa. De var varmt klädda, med snöflingor som prydde deras rockar och mössor. Deras kinder var friskt rödfärgade av vinterkylan därute.
Hur de studerade mig där jag låg, försökte förstå vad som låg där framför dem. 

Den unga, rosenkindade, konststuderande kvinnan med sina föräldrar, från Norrland lät det som, och så jag; ett ljusskyggt väsen endast iklädd fillingar - så talande denna bild var av mig och mitt samspel med min omvärld då.

1997 inleddes utan nyårslöften. Åkte hem till barndomsstaden. Sängen däruppe i pojkrummet på vinden stod kvar och det fanns ju inget som höll mig kvar där i huvudstaden. Tiden kunde lika gärna passera här som någon annanstans.
   Och yrseln, rysningarna och svettningarna följde med mig vart jag än åkte. Min egen skapelse, detta tillstånd; likt Frankenstein hade jag skapat ett monster bortom kontroll som skulle hålla mig fången i många år.

Jag mådde inte alls bra.

Vi var många från barndomen som nu försökte växa upp, bli vuxna. Många som var så förtvivlat förvirrade, likt mig. Men ingen bar på ett mörker som ens kunde liknas vid mitt, det var min fasta övertygelse. De andra var blott posörer, och deras ohälsa var endast att betrakta som ett attribut, en accessoar.
   En av dessa "posörer" befann sig också hemma, han ringde mig från sitt pojkrum några kvarter bort. Han ville ses, och jag gick med på att komma. Såklart hade jag hellre varit för mig själv. För sådana var tiderna: man drog sig undan, ville ha sitt elände för sig själv.
   Vi hade haft så mycket kul ihop, han och jag. Varit tillsammans sådär som man bara kunde förr; hemma hos varandra, hos andra, på fester, eller bara på varsin cykel planlöst rullandes sida vid sida. Han var en så kär vän, och jag tyckte mycket om den jag blev tillsammans med honom.

Han öppnade dörren och släppte in mig. Bortsett från en stickad mössa på huvudet var han helt naken och blöt. Egentligen inget märkvärdigt med det; han stod ofta naken framför de stora speglarna i sitt rum och kommenterade sin kropp, både hyllade och kritiserade den, medan jag bläddrade förstrött i hans skivsamling. Sådan var han. Han var så rolig, så besynnerlig.
   Men han var förändrad nu, hade varit det en tid, det var allmänt känt. Det var som att något slutligen hade kommit ikapp honom. Det där som han alltid kämpat emot hade besegrat honom, han var fast.
   Han trängde sig ner i den lilla plastbaljan i köket, ljummet vatten skvätte ut på plastmattan. Jag duschar inte längre, sa han, det här är duger bättre.

Och jag provocerades oerhört av min så uppenbart trasiga vän. För vad visste han om sant lidande?

Jag lämnade barndomsstaden, åkte tillbaka till huvudstaden, fortsatte min överlevnad.
Tjugo år sedan, 1997. Min medeltid. Och min vän fortsatte väl sin överlevnad på sitt håll.

Månaderna gick och jag och en olycksbroder delade tillfälligt på ett studentrum. Plötsligt en kväll knackade det på dörren, och där stod han igen, "posören". Det var så oväntat för mig och min olycksbroder, att han bara dök upp så här, så fantastiskt. Alla tre var vi goda vänner, och vi utkämpade alla tre våra egna krig.
Men denna kväll var allt som förr. Vi drack öl och lyssnade på musik, pratade minnen. Värmen steg i det lilla rummet och vi dansade och skrek och "posören", som nu inte längre var en posör utan precis så som jag ville att han skulle vara, slängde av sig sin t-shirt.

Och jag noterade att den akne på ryggen som han så länge plågats av, var borta. Han var helt slät. Hela han utstrålade harmoni faktiskt, och när han lämnade oss den kvällen kramade han om mig på ett sätt jag inte var van vid; han höll liksom om hela mig.
   Sen begav han sig vidare. Han hade fler goda vänner därute som han ville hälsa på.

En månad senare klövs jag mitt itu av beskedet. Han gjorde det verkligen. Han lämnade oss.



Vila i fortsatt frid min vän. Och förlåt mig.

I såpaskurkens näste

"I såpaskurkens näste". Så löd rubriken på det hemma-hos-reportage som gjordes hos mig för hundra år sedan. På den tiden medverkade jag i en varje-dag-såpa på TV, och jag var mäkta känd. Så till den grad faktiskt, att en tidning ville komma hem till mig för att se hur en sådan som jag kunde tänkas bo. Och inte var jag särskilt svårövertalad, klart de skulle komma hem till mig, kom redan imorgon, sa jag på en glappig mobillinje på tunnelbanan på väg mot fest.
- Det finns alltså ett allmänintresse för min bostad. Tänk att jag är där nu. 
Så tänkte jag den där eftermiddagen för hundra år sedan. Jag steg av tunnelbanan, ut på gatan och in på en bar, tog ett par glas framför Jack Vegas-maskinen och väntade in sällskapet för kvällen. Och det var med kvällen som med allt annat då; ingen förväntan, inget mål, ingen plan.
Jag matade in sedlarna i maskinen, sköljde bort förlusterna med öl. Såsig och nervig på samma gång. Fångad i en bubbla som endast rymde jakten på det som kunde höja och sen dämpa, och om igen.

Så levde jag då. Men parallellt med detta syntes jag i TV varje dag. Och jag hade ett eget boende.


Sängens lakan hade korvat ihop sig på ena sidan och jag låg direkt på den lite stickiga madrassen. Kebabsås och bitar av folie på halsen och bröstet störde morgonsömnen och tvingade till slut upp mig. Hasade mig in i badrummet och vaskade av det värsta, kissade, och slängde mig åter på sängen. Sträckte mig efter askfatet på nattduksbordet, fiskade upp en stump av en joint, tände den, och låg därefter och stirrade tomt i taket. Baksmällan drev ut bland fluffiga moln. Jag somnade om.
Vaknade igen efter någon timme, något jagade mig. Så slog det mig: Hemma-hos-reportaget!

Bestämde mig snart för att vara transparent, både med min person och mitt boende. Orkade inte annat. Och så illa ställt var det väl inte?
Kollade klockan, om två timmar skulle de komma. Jag flöt iväg fram till dagreprisen av gårdagens avsnitt, och jag fylldes av att se mig själv i rutan; så många där ute som bara kunde drömma om att få vara där jag var. Känslan av framgång var sensationell!
Så ringde det på dörren.


Här följer några (autentiska) utdrag från reportaget:

"Köket är en vrå med en enorm tidningshög lite spontant placerad över golvet. Björn visar stolt upp sitt kylskåp där några halvfulla såsflaskor inte behöver slåss om plats med den koncentrerade citronen."

"Björn poängterar fler än en gång att han inte trivs i lägenheten som är på tok för liten, känns kall och tråkig och närmast tar död på honom."

"- Nu är jag fattig men fri. Jag är verkligen djävligt fattig, fy fan, det är svårt."

" - Jag undrar vad Björn skulle ta med sig om det började brinna i lägenheten. - Spontant svarar jag stereon eller tv:n, man är väl materialist...nää, jag kanske skulle ta med mig lite ombyten, kalsonger och strumpor och sånt."

En barndoms lämningar

Vår son rör sig fritt i grannskapet numera, vilket ju var rätt svindlande i början; lite som att sjösätta en hemmagjord flotte eller nåt. Men för honom var det naturligtvis bara något självklart; världen, hur stor den än må vara, är till för att erövras. Och nu, inte senare. Senare existerar inte.

Den här kvällen springer han från dörr till dörr och ringer på, väntar otåligt, orädd, utanför. Jag står inne i värmen, tittar ut genom fönstret, söker efter honom med blicken. Han passerar hastigt under en gatlyktas sken, på väg mot nästa dörr. Dörren öppnas och där står han, utklädd med sin korg: "Bus eller godis?"

Och korgen fylls sakteliga på, men framförallt vill han såklart mest småprata lite med sina grannar, godiset bjuder han mig och mamma och lillsyrran på senare, säger han. Det är mötena med människor som driver honom framåt.

Han är sex år. Han är underbar. Och, tänker jag, precis som jag i den åldern. Eller?

Men inte minns jag min barndom som en plats där jag sökte mig till människor, vare sig de var små eller stora. Mest handlade det om att undvika dem. Inte för att jag kunde kallas misantrop, snarare berodde det på social oförmåga. Eller slarvigare uttryckt: blygsel. Som hos så många andra barn, föreställer jag mig, iallafall när jag växte upp.

Men i mitt fall låg det liksom bortom det klädsamt ödmjuka som blyghet faktiskt kan innebära. Mitt asociala beteende var mer svårfångat än så. Och innan vuxenlivets konventioner tvingade mig till annat så var jag oftast trogen min sanna natur. Jag var obegripligt missanpassad i samspelet med min omgivning. Och jag vilade i det, strävade ingen annanstans.

Men min tillvaro var på det stora hela taget fungerande, trots denna inåtvändhet. Och det var rentav så att jag understundom helt kunde glömma bort denna föreställning av mig själv och bete mig mycket utåtriktat och spirituellt, nästan vara "jobbig". Men så föll jag ner igen, blev besynnerlig. Detta kunde gäcka min omgivning, då det var svårt att förstå vem som var jag. Och själv kände jag samma sak naturligtvis, inte bara inför mig själv, utan även gentemot dem: vem är du? och du? och DU?

Allt var en enda röra då, ett famlande i mörker; ingenstans kunde man slå sig ner och betrakta skådespelet som pågick, få rätsida på det.

Det finns en plats som tydligare än någon annan symboliserar denna min barndoms blyghet. Jag tänker på den nu, när jag på tryggt avstånd betraktar hur min son otvunget konverserar med granntanten snett mittemot. Den där släktgården vars namn fortfarande framkallar olust hos mig: Ottersjö. Har inte varit där sedan då, för länge sedan då jag var barn, och minnesbilderna är förvrängda, men släktgården, denna fästning, den är för alltid visualiserad på näthinnan; hur den tornade upp sig framför mig där jag satt i baksätet. Och jag steg ur bilen, som ur en landstigningsbåt på fiendestrand. Mina syskon, mamma och pappa - helt utan vidare hade de sugits in i den väldiga byggnaden. Kvar stod jag, lamslagen, tills mamma ropade på mig: "Kom in nu och hälsa på alla!"

Ottersjö

Överallt var de, barnen, de vuxna, hundarna, katterna. Satt vid stora bord i det stora köket gjorde de, dessa vilddjur till barn, fullständigt galna och hungriga på livet. De var så många, och jag bara en, ändå upplevde jag mig central här, som att allt kretsade kring mig och min oförmåga. 

En reminiscens från min barndom bara, slår bort den och söker åter med blicken efter min son därute. Ser honom inte. Jo, där står han ju och samtalar med några jag faktiskt inte känner igen sedan tidigare. Han vinkar på mig att komma ut, vill att jag ska hälsa på hans nya vänner.

Jag tar ett djupt andetag, går sedan ut, ler varmt och hälsar artigt.

För evigt

Vi sitter på tunnelbanan på väg mot Farsta centrum och BVC. Det är dags för min sons femårskontroll och stelkrampsspruta. Vet inte var det kommer ifrån, men han är mycket noga med att tala om för mig att han inte är rädd för sprutan; inte ens nervös, lite snurrig bara. Och kanske är det så; att han faktiskt inte är rädd eller ens nervös, bara lite snurrig av förväntan.
Kanske är det bara jag som är rädd. Som vanligt.

Vi stiger av och perongen är full av människor, skuggor som passerar oss i den mörka höstkylan. Så liten han är vid min sida där vi står i rulltrappan. När jag betraktar honom såhär, exponerad i den skarpa verkligheten, händer det att mitt bröst får fågelmammans vingar och flyger iväg, och kvar i mig är de hungriga fågelungarnas kvitter; hur de både kittlar och skrämmer vettet ur mig.

Trappstegen är hala, och jag trycker honom intill mig. Ser ryggtavlorna på dem, människorna som skyndar förbi oss; hur de snart trängs längre ner vid spärrarna.

Det är sen tisdagseftermiddag i slutet av oktober just i skymningen och vi vandrar genom förortscentrumet.
Så skör jag är här och nu, i detta dunkel.
Plötsligt förstår jag ingenting. Jag vinglar till inombords; plats, tid och person - hur jag och min son är skapade av och för varandra - nu ter det sig obegripligt. Och alldeles hastigt befinner jag mig fullständigt bortom alla illusioner av tillvarons evighet.
Men jag vinglar inte synligt. Stadigt håller jag min sons hand och tillsammans närmar vi oss BVC. Skylten lyser därborta. Jag pekar på den. "Där ligger det", säger jag så muntert som jag förmår.

I väntrummet sitter vi framför akvariet, tittar på fiskarna, hur de planlöst fördriver tiden därinne. Och jag märker på honom nu att han nog ändå är påverkad av sammanhanget, hur han liksom samlar sig.
Så kallar hon på oss, doktorn. Nu är det dags. Vi lufsar in i hennes rum, jag vänder mig hastigt om och noterar att mina strumpor lämnar vagt fuktiga spår efter sig.

"Så hur har du det på förskolan, vad gör ni?" Doktorn ställer frågor, vill bilda sig en uppfattning: är han i fas, alltså normal? Lever han upp till vad som är att förvänta sig av en person i hans ålder?
Jag förstår såklart att det är i välmening, så att åtgärder isåfall kan sättas in, men jag vill bara ta mitt barn och springa hem, bort från denna försmak av ett samhälles kommande krav.

Jag hjälper honom på traven, fyller i vissa ord, förtydligar. Gemensamt tar vi oss genom samtalet. Och hon tycks faktiskt nöjd, doktorn. En lättnad och en trevande uppsluppenhet fyller sakta rummet.
Så plockar hon fram bokstäver och placerar dem framför honom för ett syntest. Först stora och sedan mindre och mindre. Lekfullt och lättsamt tar han sig genom testet, det går så bra. Därefter mätning och vägning och enligt diagram på datorn så ligger han "på kurvan".
Det är så märkligt, men jag känner mig lättad över att han är godkänd som femåring. Som att han kunde inte vara det, godkänd alltså.

Men fortfarande återstår själva sprutan, den han inte är rädd för. "Äh, det sticker ju bara till, och sen är det borta", sa han till mig på tunnelbanan. Och jag undrade var den kom ifrån, denna önskan om att vara så tuff.

Doktorn kommer in med sprutan och han sitter i mitt knä när hon sticker honom. Han vrider och jämrar sig av smärtan. Och jag förstår nu, hur vi är skapade av och för varandra. För evigt.