Lärdomen

Känner inte igen mig själv i detta. Eller vem är jag ens; vem är det som ska känna igen vem? Så: Det som är jag - min egen uppfattning om denna person, min illusion, och därmed andras, föreställer jag mig, har tillfälligt ryckts upp ur sin dvala och vill nu utmana sig själv. Jag har bestämt mig nämligen.

Men idag är den inställd, båtturen. Han - den auktoritära, något korthuggne, men ändå vänlige mannen står på bryggan - blickar ut över havet för att sedan spänna ögonen i oss - mig och min son. "För blåsigt idag", säger han. Tycker mig se någonting där, i mannens brunbrända, vindbitna ansikte; det är som att ett ovälkommet minne plötsligt kommer över honom. Han vänder åter blicken ut mot havet. Vi med. Det blåser verkligen idag. Vågor stora som kontinenter, ursinniga som utsvultna rovdjur. "Kom tillbaka imorgon. Kanske åker vi ut, om blåsten lagt sig något". En lättnad fyller mig, motar bort stora delar av den oro och motvilja som sakteliga byggts upp inom mig under dagen.

Vi befinner oss på Teneriffa. Charter. Dagarna tillbringar vi vid poolen, eller nere på stranden. Solkräm, hink och spade, solhatt. Lägenhetshotell. På kvällarna när barnen somnat sitter vi ibland kvar på balkongen, jag och min fru, med ett glas vin, lyssnar till sorlet därnere. Och till varandra. Men oftast somnar vi bara, faller och landar mjukt i en sorglös och uppbyggande sömn. Vi är tillsammans, familjen, och allt annat är liksom satt på paus; nuet är verkligen nu. Och så den där upplevelsen av att detta är för evigt, att våra ögon aldrig för alltid kommer att slutas.

Jag är lycklig här och dagarna går in i varandra, bildar ett tillstånd. Inga vassa kanter, ingen molande olust. Hjärtats slag är regelbundna, andningen jämn. Sorglösheten i sig närmar sig snart en återvändsgränd, så tänker jag. Något i mig behöver bryta detta, innan återvändsgränden. Ett motstånd måste övervinnas; det har ju i alla tider sagts mig, att man ska utmana sig själv. Inser att jag måste ut till havs, och min son ska följa med. Jag ska visa honom delfinerna där ute. Valarna. Livet!

Ett kall, eller en befallning någonstans ifrån, obeveklig. Men idag kan jag inte åtlyda, det ligger faktiskt bortom min kontroll: båtturen är inställd. Vi vandrar hemåt, mot hotellet, och jag andas ut i detta uppskov. Imorgon stormar det inte, havet kommer att ligga stilla. Imorgon sitter vi i den där gamla träbåten och kisar i solen, vattnet skvalpar rogivande, och se där, delfiner!

In i sorglösheten igen, balkongen, sömnen. Imorgon är resans näst sista dag. Snart åker vi hem; tiden är knapp. Men imorgon blåser det inte. Det får det inte göra.


Och nog har det mojnat något, eller? Åtminstone så här på morgonen. Jag sippar mitt kaffe, sträcker på mig. Ännu en god natts sömn bakom mig. Den här dagen ska vi fånga, jag och min son. Ser havet långt därborta; det är inte stilla precis, men ju inte alls som igår. Vi ska ut där, det har jag lovat honom.

Han känner igen oss på avstånd, den vindbitna, och kallar oss till sig. Han säger: "Idag blåser det inte lika mycket. Vågorna är mindre och bär inte så mycket vitt skum som igår. Men det är osäkert om vi ger oss ut idag, det är ett gränsfall. Kom tillbaka om en halvtimme, då vet vi säkert."
Vad hoppas jag på nu? Vad vill jag att jag ska hoppas på? De inre motsättningarna hotar slita mig i stycken. Vi ansluter till resten av familjen, de är på stranden intill. Jag stänger av och låter tankarna skingras under denna halvtimme, lägger ödet i händerna på den vindbitna.

Halvtimmen passerar och nu står vi där igen, redo för besked. "Ok. Vi kommer att ge oss ut." Jag pressar fram ett leende. Min son dansar en glädjens dans: "Vi ska se delfiner pappa!"

Vi köper biljett och går ombord. Relingen är mycket låg men i övrigt känns väl båten stabil. Andra turister fyller på och snart är vi ett gäng förväntansfulla som sitter här i solen. Min son och jag delar på en Coke. "Dela på en Coke innan, för magen." Han sa så, den vindbitna. En fotograf går runt och fotograferar turisterna. Vi sträcker på oss och ler när turen kommer till oss. Jag är en medelålders manlig turist tillsammans med min son på Kanarieöarna. Nu ska vi göra det här tillsammans. Just det här är drömmen om mitt liv, jag är framme, fulländad.

Sakta lägger båten ut från land. Två timmar till sjöss framför oss!

Vi sökte oss snart ner i kabyssen, nedstänkta och med darriga ben. Satt där. Min sons blick, inte skräckslagen, men på något vis både apatisk och fokuserad. Och jag, lika delar skuld och fasa, spelade spelet: "Snart får vi se delfiner!" Hur han såg på mig, han ville inte se delfiner längre, ville hem bara. Människorna som stapplade in, ansikten förvridna av sjösjuka. Påsarna de kräktes i, gång på gång. Hans blick nu, inte längre fokuserad, bara apatisk. Mitt tonläge tilltvingat entusiastiskt, gällt nästan: "Ser du några delfiner?" Inget svar. Vågorna därute var svarta och tycktes vilja innesluta hela världen, båten knarrade olycksaligt. Två fenor syntes plötsligt, försvann snabbt. Vi såg, men vi ville hem. Fler personer ramlade in, tilltufsade och vilda i blicken. Vi trängde ihop oss, somliga kräktes rakt ut. Nuet kändes oändligt. Vi höll om varandra, hårt.

På balkongen senare på kvällen. Lärdomen, så skön den är att vila i. Aldrig mer ska jag utmana mig själv.

Döden städar upp

Minnesbild 1
På det kalla och knarriga trägolvet rumlar jag runt, sprätter till, gör ett spastiskt utfall med ena armen. Slår en kullerbytta, en variant iallafall, och lägger mig slutligen på rygg och skakar epileptiskt. Önskar så att kunde hamna i en "utanför kroppen upplevelse" i detta eller bara stänga av helt, men jag är så i högsta grad närvarande. Obarmhärtigt medveten om att jag betraktas, och bedöms, av en liten grupp människor. Några män och några kvinnor. De ler inte, rör inte en min. Observerar bara, lite avmätt. Dagen börjar lida mot sitt slut, de är väl trötta, blasé.
Vi är så många som vill bli antagna och välkomnas in i värmen. Livet självt står på spel här. Vi är så unga, men idag kan livet vara över. Vi har sållats ut, klivit över varandra, på varandra. Vi ska in i den där värmen. Frälsning eller död, däremellan finns intet.
De hade bett mig att gestalta majskorn i en het kastrull, hur dessa blir till popcorn. De bad mig göra detta inför dem. Och nu ligger jag här på det kalla trägolvet och låter skakningarna tona ut. Jag är ett popcorn som svalnar. "Tack", säger de. Deras ansikten låter mig inte utläsa något alls. Kanske för att skona mig.

Minnesbild 2
Som vanligt, jag är kissnödig. Så jag går in på en toalett, kissar ståendes. Mitt hjärta dunkar febrilt, mina kinder hettar. Och mina fötter är iskalla. De brukar vara det när jag inte riktigt förstår var jag befinner mig eller vad jag står inför. Ett tillfälligt lugn infinner sig i takt med att strålen hittar sin form. Jag kissar. Det är skönt. Plötsligt hör jag mitt namn ropas. Måste ha missbedömt tiden, för det är min tur nu. Avbryter hastigt och springer med avdomnade fötter.
Juryn sitter där i mörkret. Kan urskilja några ansikten. Namnkunniga personer. Auktoriteter. Jag framför en text ur Shakespears "Othello". Och kissfläcken som pryder halva mitt vänstra ljusblekta byxben, från skrevet ner till knät, jag glömmer den aldrig.
Ännu en gång dessa ansikten efteråt. Inte en min. Också denna gång för att skona mig, tänker jag.
Så varsamt ändå.


De hugger till, minnesbilderna, alltid kommer de från ingenstans och apropå inget, får mig att vackla till där jag går eller tappa andan där jag sitter. Och lika snabbt är de av mig betvingade, på flykt drivna. För jag måste ju överleva, vara stark, för min familj. De behöver mig och jag älskar dem. Minnena bär jag med mig för alltid, till mitt sista andetag. Därefter finns dessa upplevelser ej mer. Tystnaden löser upp dem då, och allt annat; även det som varit gott och berikande och som fått mig att växa. Alla mina erfarenheter som trängs inom mig, goda som plågsamma, kommer oåterkalleligt att upplösas. Outsägligt sorgligt, såklart. Men också en befrielse: I döden finns inom mig inga scenskoleprov.

Amerika - Del 2

Famlar i mörkret, söker efter kassettbandspelaren som står på mitt nattduksbord. Men inget känns igen och doften och den där besynnerliga svalkan därnere i rummet längst ner i källaren i det stora huset så långt hemifrån fyller mig med stormsteg, skakar liv i mitt sovande jag. Jag sätter mig upp i sängen, inser att jag är kvar, fången i den kvävande mardrömmen som alltså är min verklighet nu. Den korta förtröstan jag kände just där, när jag sökte efter min bandspelaren, eller radioväckarklockan, eller vad som helst med betydelsen att den resa jag gjort endast existerade i drömmens förgänglighet, att den alldeles snart skulle vara upplöst och att rummet jag vaknade upp i skulle vara mitt eget, däruppe på vinden, och att jag bara kunde stiga upp nu, gå ner i köket och bre mig en skogaholmsmacka och till den tillreda ett glas O`boy; låta det söta chokladpulvret fylla muggen till hälften för att sedan hälla i lättmjölk upp till kanten och bara sitta där sen och mumsa, min egen stund detta, långt före de andra i huset, sur och melankolisk, säkert, men hemma - det var en varm men mycket kort förtröstan. För nu är omständigheterna väsensskilda. Värmen ersätts hastigt av kyla; den borttappades kyla. Måhända är jag på flykt, på väg bort, och detta är bara en anhalt på vägen. Men jag förstår inte hur jag ska ta mig vidare, och tillbaka finns ingen väg.

Jag är här nu. I Amerika.

Resten är upp till mig. Dessvärre.

Sängen är låg och jag sveper med handen över golvet, hittar mitt digitalarmbandsur, trycker på den lilla ljusknappen: 02.33. Vargens tid. Men inga illasinnade vargar syns till, ingen avgrund; inga monotona, malande tankerundgångar. Istället fylls jag av tacksamhet, eventuellt också tillförsikt. För det här är mina timmar, fram till soluppgången och den nya dagen. Här ges jag en möjlighet att samla ihop mig, mobilisera. Förbereda ett alter ego: vem ska jag vara här?
Såklart någon som skiljer sig markant från den jag befinner mig på flykt ifrån. En slags riktig person -  tydlig och inte försagd. Någon som på riktigt tycker att det är kul och spännande att vara här. Som är intresserad av att träffa och lära känna nya människor.
Kort sagt: En nyfiken och utåtriktad kille med redan formulerade framtidsdrömmar som inte vill annat än att kasta sig ut i livet och lära sig allt om det!

Tankarna söker sig tillbaka till gårdagen. Flygplatsen, bilresan. Hur jag inte fick ur mig ett enda ord, bara något enstaka läte. Deras blickar sinsemellan. Mitt jag som upplöstes, spilldes ut över baksätet och sökte sig ut genom de nedvevade fönstren, bort över prärien och bufflarna, in i solnedgången. Borta.
Inser att härifrån kan jag bara bygga upp mig själv, konstruera en ny karaktär, från grunden. När solen åter stiger upp och en ny dag tar form, då ska vi möta den tillsammans, jag och familjen som sover däruppe nu. Ett lugn fyller på, vaggar mig.

Grusvägen tycks oändlig. Jag har hamnat en bit bakom resten av min familj. De går där framme, vänder sig om när jag ropar på dem, skrattar. Vi har badat hela dagen, nu är vi på väg mot bilen. Jag hittar en nöt-créme på vägen. Det finns lite kvar i den och jag pressar in det i munnen. Sanden knastrar mellan tänderna. Det är väldigt gott. Jag tittar upp. Solen skiner, bländar mig behagligt.

Vaknar med ett ryck. Solen letar sig in genom de smala källarfönstren, likt laserstrålar. Den nya dagen är så kommen. Diskret knackning på dörren. Jag ligger helt stilla. Det knackar igen. "Bjooern?" Det är mamman. Våra blickar som möttes i bilen igår, någonstans kände jag då att hon ville mig väl. Men nu är jag mer skräckslagen än någonsin. Jag reser mig, går mot dörren.

Mailmans insikt

En grotta långt in i den djupa skogen. Eller är det ett plötsligt hål i marken; en mörk gång ner i underjorden. Stora stenar runtom, täckta av frottémjuk, djupgrön mossa. Inga ljud hörs, skogen omfamnar dem alla, endast en svag bris ovanför trädtopparna kan skönjas. Solens strålar hittar här och där in och skänker ett dämpat, varmt, ljus. 
Det är sommar. De två pojkarna hoppar runt bland stenarna och träden. Kasar nerför mossan och svingar sig från trädens lågt sittande grenar. Plötsligt får en av dem syn på öppningen mellan stenarna, han glider ner en bit i den, tar sig upp igen, upphetsat fnittrandes, ropar på sin kompis. Tillsammans betraktar de ingången, ett vagt ljus skymtas där nere. De har hittat sitt äventyr. En gång ner till en annan värld! Men hur ska de ta sig an detta? Solens strålar mattas av, kvällningen närmar sig. De bestämmer sig för att återvända nästa dag. 

Dagen därpå har de med sig ett långt, kraftigt rep. En av dem ska gå ner med repet, den andra stå kvar utanför. På så vis ska de ha kontakt med varandra. Han går ner. Inget händer på länge. Så börjar det rycka i repet, kort och intensivt, sedan helt stilla. Pojken börjar med darrande händer sakta dra upp repet. Och det som kommer upp är så fasansfullt. Den andra pojkens halva ben har knutits fast i repet.  Någon, något, därnere i mörkret har tagit honom. För evigt förlorad, drunknad i kolsvart ondska. Pojken släpper repet med det halva benet och springer, springer. Hans skrik är kvävt.

Jag stängde av TV`n. Först satt jag bara helt stilla i soffan, paralyserad; förlamad av något jag inte visste vad det var. För det här hade jag aldrig tidigare utsatts för. Möjligen hade jag anat någon form av förmörkelse bortom midsommarstångens blomster, en flyktig förnimmelse av annalkande hot; en förgänglighetens intellektuella insikt. Men jag var så oförberedd, skonad, där jag satt. Detta var en fasa jag inte kunde begripa. Tidig eftermiddag i december, ensam hemma. Jag vet inte hur länge jag satt där, men jag minns att jag inte kunde förstå hur jag skulle kunna gå vidare med mitt liv. 

Allt var raserat. Det där halva barnbenet, gången ner i underjorden. Sagan på TV`n slog mot mig, lika plötsligt som skoningslöst, och det fanns ingen väg tillbaka nu. Bara en oviss framtid. Tillsammans med en mycket tydlig insikt: Livet är skräcken som man alltid söker skydd från. Och i detta står man ensam i världen. Jag raglade ut, bort från TV`n. Vart skulle jag ta vägen nu, jag förstod det inte. Något hade ju gått sönder inom mig. Och detta något skulle behövas repareras gång på gång, tills där inte finns någonting kvar.

Jag satte mig i köket, åt en macka och drack ett glas O`boy. Tittade ut genom fönstret, det hade börjat snöa. Tunga, sävliga snöflingor dalade ner. Snart skulle de komma hem från skolan, mina syskon. Och julen var så nära nu. Allt skulle bli bra igen.

Tillbaka i skolan

Jag vandrar med ett slags bestämda steg korridoren fram, förbi lärarrummet. Dörren står på glänt. Den där doften av kaffesump, cigaretter och nykopierat papper som vilar ständigt därinne sipprar ut, den är liksom angenäm, rund och lite sötaktig. Jag drar in den, hastigt, och skyndar sedan vidare. Det har hänt att jag blivit stående utanför det där rummet och lyssnat till rösterna därifrån. Försökt urskilja ord ur det lågmälda, hemlighetsfulla mumlet, tänkt att de kanske pratar om mig nu. Eller om någon annan. Stått där och sökt deras omdömen, deras åsikter. Men nu finns inte tid för det. Tittar på klockan och tänker att jag går inte på träslöjden. Jag behöver lämna denna plats, ingenting känns viktigare nu.

Så jag fortsätter. Nerför trapporna med sina fastfrusna fossiler. Jag stannar till vid en av dem, ett sådant där rör, och jag står där en stund och betraktar denna kvarleva av existens som för evigt satt sitt avtryck just här. En tanke kommer till mig, den är svårfångad och jag kan inte formulera den, bara känna; jag står här nu, det finns inget bakom mig, faktiskt inget nu, bara ett senare, något väntandes, bortom en horisont.

Jag är tretton år gammal. Jag lyfter blicken, ser mig omkring. Mitt hjärta slår hårt, snabbt, bröstkorgen är öm. Ett vrål längre upp letar sig ner, ekot av det studsar mellan väggarna omkring mig. En dörr som slår igen. En pojke, han går i en klass över min, kommer springandes nerför trapporna. Han ser mig inte där jag står och springer nästan på mig; jag studsar åt sidan och han passerar mig på sin väg ut, bort. Han vänder sig hastigt om just innan han öppnar porten, får syn på mig. En variant av ett leende; förvridet och jagat, men också stolt. Så nickar han åt mig, som i samförstånd. Vi möts igen, han och jag.
Detta så kallade "problembarn". Kortväxt och hispig, oberäknelig. Farlig och alltid i vägen, för alla. Alltid svårt narig runt läpparna, slickar sig om dem ursinnigt, som en besatt, i vinterkylans mörker, söker väl nån slags tröst däri. Han lever där, i det parallella; faktiskt som jag själv, men, tänker jag, på en annan sida strömmen. Ibland skymtar vi varandra i virrvarret, och här finns inget otalt - snarare en en outtalad form av gemenskap.

För en tid sedan, innan vintern iallafall börjat gå mot vår och mörkret fortfarande utklassade ljuset, satt han ensam på en fönsterbräda med fönstret öppet, tittade ut i det svarta. Han satt allra högst upp i den gamla skolan. Skolgårdens snötäcke lyste långt därnere. Jag var också däruppe, på toaletten, och när jag kom ut såg jag honom sitta där, med huvudet vänt ut, bort från mig. Såklart ville jag obemärkt försvinna därifrån, ville inte veta varför han satt där, ville hem bara. Men pojken vid det öppna fönstret ville annat. "Björn", sa han, tydligt utan att vara uppfordrande, hellre vädjande. Han vinkade åt mig att komma. Så jag gick mot det öppna fönstret och mörkret och kylan, mot pojken som kunde mitt namn, som kallade på mig. Jag ställde mig bredvid honom och kände hur magen snärjde ihop sig av svindel: det var verkligen ett stort fönster som nu stod öppet och vindarna sökte sig in som att de bar på ett begär att omsluta och föra med mig ut. Jag vinglade till något och satte mig på huk, med en hand tryckt mot golvet. Vi satt i tystnad ett tag, delade den tillsammans. Så sa han: "Tycker du att det är konstigt att jag sitter här?" Jag svarade, lite på min vakt: "Nej det tycker jag inte." Åter lade sig den där tystnaden, och den var stärkande för oss båda. I den möttes vi.
"Jag sitter här för jag tänker: vad är det för mening med det här? Och hur lätt det är, egentligen, att bara skita i allt." Jag förstod vad han menade, men kanske kunde jag inte ta in kraften i budskapet, det hade inneburit ett alltför tungt ansvar. "Jo", sa jag, och kunde inte hitta fler ord.

Och kanske räckte det. Eller om det var tystnaden och det andrum vi fick tillsammans däruppe, högt ovanför. Vi stängde fönstret tillsammans, det krävdes kraft att få igen det, de bångstyriga vindarna gjorde envist motstånd.
Så skildes vi åt.

Nu står vi här igen. Ännu en gång det där varma samförståndet. Jag nickar tillbaka, gör någon slags teatral hälsningsgest. Han skrattar. Och går ut.

Och jag går till träslöjden, trots allt.

Döden var god dröj

Det avtryck som jag, min existens, kommer att lämna efter sig är att likna vid ett fotavtryck på sanden under en strandpromenad, strax innan vattnet sköljer in och smeker bort dess konturer. Jag förstår detta. Men jag vaknar inte längre upp i nattens avgrund med ett kvävt skrik. Insikten är snarare vänlig, medlidsam. Jag lider med mig själv snarare än lider ensam. Och natten, liksom dagen, tillhör mig nu. Mitt fotavtryck där i sanden, alldeles snart är det borta; vattnet drar sig åter undan och nya fötter gör nya avtryck. Så meningslöst att det svindlar: all denna strävan, lärdom och mognad som löper jämte detta förfall, denna inre förruttnelse.

Min syn sviker mig alltmer. Mina ben likaså, de liksom stretar emot, vill annat, i trapporna som motvilligt blivit en del av min historia. Knäskålen, den högra, smärtan är som hugg med en liten fällkniv. Jag är en äldre brevbärare, en del av mig är det, så är det bara; detta är inte längre det där väntrummet i vilket jag gör mig redo för livet därute. Jag blir nog här. Och det är väl ok. För vems skull borde jag söka mig vidare?

Åldrandet tar ut sin rätt. Men varför? Istället borde den belöna mig ju. Skänka kraft, inte ta. Bygga upp, inte montera ned. Jag som investerat så mycket tid, för att inte tala om smärta, för att komma dit jag är idag - och det är så här du tackar mig livet? Genom att beröva mig min värdighet? Tvinga mig att vackla fram, halvt blind? Den visdom, det lugn jag nu besitter tog en evighet att bygga, och nu, när jag öppnar upp mig och släpper in lyckan, då är jag plötsligt för gammal, för trött, för att vara radikal och framåtskridande.

Jag borde vara bitter. Men jag är inte det.

För visst är det en välsignelse att vara för gammal. Att få gå över den där skiljelinjen och nu ägna sig åt det förgångna med fascination; raljera över sina flydda tiders alter egon, den förvirring och det illamående dessa då underkastade sig.
Och all denna dödslängtan. Så ironisk den ter sig idag när tiden är mitt enda problem, hur den bara springer iväg. Jag har andats in redan, nu andas jag ut. In andas jag inte igen. Så är det beskaffat, livet. Bara att hacka i sig.

    ( I samarbete med Fluoxetin Orifarm.)

Mailman och grannen

"Folk kommer att prata om oss som de på hörnet, de sinnessjuka, som skriker på sina grannar!" Min fru tittar på mig med något i blicken jag aldrig tidigare sett; hon befinner sig mitt i ett trauma, det är som att hon talar med främling, en farlig, oberäknelig, sådan. Som att alla dessa år med mig bara var en illusion. Nu har den riktiga personen, han bakom den finkänsliga, inkännande, ytan, trätt fram.

Jag står i hallen, hyperventilerar. Den korta sträckan från grannen och hem marscherade jag med rak rygg. Jag var upprymd, rentav stolt. Befriad från mentala kedjor och känslomässiga spärrar. Men nu, när jag ser hur min fru ser på mig, förstår jag ingenting. Vad är det jag bär på inom mig? Vad hände alldeles nyss?
En välmenande försommarvind letar sig in, smeker bort några av de svettpärlor som smyckar min panna. Jag stänger dörren, känner att jag kan nog samla mig nu. Aldrig kan jag få det ogjort, men jag måste försöka förstå, det inser jag redan. Blott några ögonblick tidigare var jag en annan, och nu minns jag bara fragment av mitt och grannens möte.

Dagen innan hade hon ringt på hos oss, bett att få låna vår gräsklippare. Vi bjöd in henne. Jag upplevde henne som något bufflig, men varm. Hennes robusta finlandssvenska ingav förtroende, ja, hela hennes uppenbarelse andades ärlighet, trygghet. En kvinna i sextioårsåldern med skinn på näsan, med ett bagage, en berättelse. Jag skojade om något, hennes skratt var bubblande, uppriktigt.
En god granne.

Såklart var vår gräsklippare hennes att använda, när hon så behövde.

Så idag. Gräsklipparen såg så sorgsen ut där den stod, skev och alldeles ur gängorna. Grannen måste ha utövat något slags våld mot den, berövat den dess värdighet, ingen tvekan om den saken. Vi lånade ut en fullt fungerande maskin, nu stod den här utanför dörren, vanskapt. Varsamt lyfte jag upp den, bar in den. Jag satte mig ner bredvid den, alldeles tom inombords. Sveket, det gick inte att greppa. Min fru, mina barn, de samlades kring mig. "Gräsklipparen är ju förstörd, den går inte att använda mer, vi får nog köpa en ny", sa min fru. "Så väldigt märkligt att göra så; låna en gräsklippare och sedan lämna tillbaka den trasig." Sedan sa hon inget mer om det, fortsatte med annat.

Men jag hade redan bestämt mig. Det var min tur nu. Och det här var större än en demolerad gräsklippare. Detta handlade om livet självt, mitt enda. Jag kan inte låta saker passera längre, jag måste stå upp, säga ifrån.

Så jag tog med mig den stackars gräsklipparen, gick mot grannen. Jag gick med tilltvingat bestämda steg som om jag just bestämt mig för göra ett bungyjump, som att det fanns ingen annan utväg än att utmana min fasa. Jag ringde på, hon öppnade. Jag ville krossa henne.

Och nu står jag här i hallen. Jag vet att jag skrek, strängt och välartikulerat. Att hon var en lögnerska, en person att inte lita på. Hon försökte resonera med mig, hitta lösningar. Erbjöd kompensation. Samtidigt som hon bedyrade sin oskuld. Men för mig fanns bara skuld. Hennes skuld.
Jag står i hallen och förstår inte vem som formulerade allt detta jag just uttryckte. Och jag inser att jag måste återvända till grannen som mig själv. "Du har inget val, om vi ska kunna bo kvar här så har du inte det", säger min fru.

Jag ringer på, hör steg närma sig. Gommen är torr, tungan sträv. Jag sträcker på mig. Dörren öppnas. Men det är inte hon, det är hennes man som står framför mig. Det visar sig att hon alldeles precis åkt till sitt jobb som nattarbetande sjuksköterska på sjukhuset. Han ser på mig med vänliga ögon. Min ånger blandas med en slags lättnad, jag känner att vi kommer att reda ut detta, vi kommer att kunna bo kvar. Jag berättar om mitt utbrott, att jag nu vill be henne om förlåtelse. Han bara skrattar: "Bry dig inte om det. Förresten, jag tror att inte alls din gräsklippare är trasig, det var jag som använde den igår, säkert är det något som man lätt kan återställa. Ska vi ta en titt?"

Jag står bredvid, som så många gånger förr, med händerna i fickorna och sluttande axlar. Han liksom bara rättar till den, gräsklipparen, och med ens är den som innan. Men han tycks inte vara ute efter upprättelse, eller ens en ursäkt. Kanske tycker han mest synd om den lynnige grannen som nu står här så skuldriden och tillintetgjord. Han skrattar. Inte triumferande, utan inkännande; för livet är ju inte alltid så lätt, det är svårt att vara människa, man gör fel ibland.

Dagen efter står jag där igen utanför hennes dörr. Det är hennes man som öppnar även denna gång. Han ler, inte behöver väl jag be om ursäkt. Men det behöver jag verkligen. Så vi går in. Hon står ute på verandan, röker. Han ropar på henne, hon kommer in och hon lyser upp när hon får syn på mig. Alla isar är brutna oss emellan och jag stannar där, i deras stökiga, levande, kök, längre än någonsin. Vi talar, skrattar, lever.

Jag hade fel, men jag sa ifrån. Trots allt ett litet steg framåt.