Känner mig som något av en halv man där jag tassar runt i strumplästen med min son i ett lekrum nånstans i staden. En annan man i strumplästen är där också med sin son. Kanske känner sig även han halv, utan skor. Eller är det bara jag? Han ser lite halv ut iallafall, tänker jag. Vi nickar till varandra och tassar vidare. Jag upplever situationen som under kontroll; alla medverkande agerar klanderfritt och i enlighet med de oskrivna regler som gäller i dessa rum.
Ett lugn råder. Men det är ett bedrägligt sådant.
Som en samling huliganer i ett spa stormar de in, förskolebarnen och, framförallt, förskolelärarna. De har precis deltagit i en sagostund i ett rum bredvid och lärarna, tre kvinnor i fyrtiofemårsåldern, är mycket besvikna på barnen. Så besvikna att de förlorat all respekt för de små. " Vad tror du dina föräldrar kommer säga när vi berättar för dem hur du beter dig?" ryter en av dem åt en liten flicka i randig tröja och två tofsar på huvudet. "Det här var sista gången vi gör nåt sånt här. Nästa gång blir det lekpark igen! Det går ju bara inte att ha med er nån annanstans!" gormar en annan åt den lilla gruppen med småttingar. Min son och jag står bredvid och betraktar detta vansinne. Det är så sorgligt att ta del av. "Har ni inga öron eller?!" skriker en tredje och jag tänker att de trillar väl snart av som ni håller på. Gör en ansats att gripa in, på något sätt, kanske bara genom att stirra stint på någon av dessa tre så aggressiva och hotfulla personer, men jag backar tvärt då de unisont dundrar: "Nu håller ni tyst!". Ett tillfälligt lugn infinner sig och de tre lärarna övergår så till att prata med varandra, inför barnen, om hur illa de beter sig, hur hopplösa de är, hur de inte kan sitta stilla och hur de inte kan vara tysta.
Så är de plötsligt borta. Allt gick så fort och kvar står jag och min lille pojk och den andre mannen och hans lille pojk. Vad väntar min son därborta på förskolan tycks han tänka. Och det är precis vad jag tänker också.
