Kapitulationen

Vi talade inte särskilt länge med varandra men det var länge sedan jag öppnade mig så för en person jag aldrig träffat. Handlöst kastade jag mig ut och hon tog emot mig. Hela mitt skamsna jag. Lät mig berätta. Lyssnade. Detta var ett av mitt livs viktigaste telefonsamtal.

Sittandes rak i ryggen och med en tydlig, nästan entonig stämma berättade jag. Ville vara fullständigt ärlig och naken inför henne. Så jag beskrev hur jag liksom hamnat i en ond spiral, eller "cirkel" kanske jag sa, hur åren hade gått och hur jag levt i en övertygelse, som på samma gång var min livslögn; den att jag aldrig mer skulle besöka en tandläkare.

Men inom mig gnagde det, ständigt detta gnagande, för jag visste ju: jag kan springa, men jag kan inte gömma mig. Och säkert var det så att den jag sprang från var mig själv, inte tandläkaren. Jag tror att det var det vi kom fram till: detta handlade egentligen inte om henne, det handlade om vem jag en gång var och vem jag nu faktiskt är. Dragkampen däremellan.

En symbolisk handling av stora mått, detta fredssamtal, denna min kapitulation. Tandläkaren, denna sista utpost, likt en bunker på mitt livs slagfält har hon stått där och inväntat min vita flagg och mina gula tänder.

Jag överlämnar mig härmed.

Mailmans Stalingrad

Hjorthagen

Lanforsvägen. Krångedevägen. Motalavägen. Untravägen. Älvkarleövägen.

Fem gator.

Inga hissar.

En enda som har det som krävs.

Under de år som jag tappert kämpat uppe på den satans höjd de kallar Hjorthagen har jag åtnjutit stor respekt och beundran från brevbärarna. Och det är ju såklart för deras skull som jag gör det. Som jag fortsätter. För jag önskar INGEN, ens den värsta av fiender, att behöva gå genom det som jag går genom - varje dag. Vad jag egentligen är gjord av, det vet jag inte. Ingen vet. Men att jag besitter en fysik och en mental styrka som är utöver det normala, det råder det inga som helst tvivel om bland brevbärarna.

Men de vet inte att jag far rätt illa däruppe numera.

Har alltid känt mig i överläge gentemot Hjorthagen, att det är jag som har kontrollen och inte tvärtom. Men så är det inte längre. Denna stadsdel har förvandlats till mitt eget lilla Stalingrad. 

Gymnasiet

På Club Mumin för en tid sedan hamnade jag framför en trave gamla fotokataloger från min gymnasietid. Mina egna kataloger hade jag ju för länge sedan eldat upp under rituella former, men nu låg de här framför mig igen, och naturligtvis kunde jag inte låta bli att bläddra i dem, trots att denna tid, den gymnasiala, för alltid kommer att vara ett pulserande sår. Väl bandagerat, men oläkt och för evigt varande.

Men låt oss nu avlägsna det där bandaget och lufta detta köttiga sår därunder. Vad hände egentligen därborta, i denna så avlägsna tid? Varför har jag så svårt att ta i det? Och inte bara jag; detta var ett trauma för hela min familj, vars goda namn befläckades av detta monumentala misslyckande. Men vi MÅSTE ju kunna resonera kring detta; om varför jag inte fick ordning på min skit där. Mitt liv må vara kantat av fadäser och stundom präglat av en sällsamt valhänt inställning till det här med karriär och självförverkligande, men min gymnasietid bör nog ändå betraktas som mitt allra största nederlag. Här lades grunden. Detta vill jag hävda. Men var jag bara offer för sällsynt otursamma omständigheter?

Bläddrar långsamt och med darrande händer fram fotot på min klass. Ekonomisk linje klass 1A. Där, i den bakre raden tittar jag fram. Inser att jag rent stilmässigt inte har mycket att skämmas för. Skulle rent av vilja påstå att jag "sticker ut" bland pajaserna runt mig. Alltid något. Bilden är tagen alldeles i början av den första terminen och jag minns dagen. Fortfarande bar jag en entusiasm - eller snarare - en hoppfullhet. Solen sken och mina böcker och papper var mycket ordningsamt placerade i min attacheportfölj. Det här skulle ju bli så bra!

När hösten övergick i vinter den första terminen tog Körtelfebern mig. Sjukare har jag aldrig varit. I veckor låg jag hemma på mitt rum, min karantän, uppe på vinden i det stora huset där jag bodde, med lymfkörtlar så svullna att jag nära nog kvävdes till döds, trippandes på den högsta av feber som tog mig ut på de mörkaste av resor. De vita beläggningarna i halsen, smaken, jag glömmer den aldrig. Rullgardinen hakade upp sig, fastnade och blev så hängandes. Aldrig mer skulle ljus släppas in.

På svaga ben stapplade jag till slut en dag åter mot skolan, bländad av dagsljuset. Mitt väsen mentalt och fysiskt utmärglat. Ilskna januarivindar piskade mitt bleka ansikte och med ett krampaktigt grepp bar jag min tomma attachéportfölj. Skulle de ens känna igen mig? Läget tycktes hopplöst. Och det var det väl också. Hur skulle jag komma fatt?

Men på något sätt lyckades jag vända skutan mot ljuset, papper och böcker började hitta sin ordning i portföljen igen, och jag började känna tillförsikt. Så det var med ben fyllda av återväckt energi och framtidstro som jag kastade mig in i den där fotbollsmatchen. Det var gympalektion och minnet av körtelfebern var nästintill utplånat. Nu blickade jag framåt! Ett ben sträcktes ut och jag föll. Och jag föll illa.

Smärtan var inte omedelbar. Jag kände först ingenting, men jag visste ju att något fasansfullt hade hänt då jag hjälptes upp från golvet av några klasskamrater. Smärtan skulle mycket snart infinna sig, och den skulle vara min oinbjudne följeslagare under en lång tid. Jag hade brutit nyckelbenet. Detta var slutgiltigt, aldrig skulle jag resa mig från detta, jag visste det. Kunde inte sitta, kunde inte stå, kunde inte ligga, kunde inte tänka en enda klar tanke; smärtan tog allt ifrån mig.

Och det var sant; aldrig skulle jag resa mig. Återstoden av min gymnasiala karriär var ett fritt fall. Jag hade gått över en gräns och det fanns ingen väg tillbaka nu. Jag blev en destruktiv, kanske rentav sinnessjuk, ungdom, satt under en besinningslös press.

...Just fått reda på mitt betyg i matematik. Han hade väl inget val, läraren, och det hade inte jag heller: För att rädda det lilla som återstod av min värdighet, där mot slutet av denna Via Dolorosa, öppnade jag fönstret, tittade ut över klassrummet; detta skulle bli mitt farväl. Klasskamraterna applåderade uppmuntrande, de visste ju alla vad jag hade gått igenom och kände starkt för mig. Klassrummet låg på nedre botten och jag hoppade ut.

En storslagen sorti av mannen som folket en dag kommer kalla The Mailman.

Mailman går vidare

Min närmast patetiska dragning åt det nostalgiska, detta grävande i det förgångna, detta jävla ältande; fått ta mycket stryk för det. Tydligen ska man leva här och nu enbart, alltid blicka framåt, aldrig bakåt. Som ett stort åldrat träd utan rötter ska man stå där, vacklandes i nuet, och inte förstå vem man är och kommer ifrån. Säger vissa. Men jag och min bror, vi måste resa tillbaka ibland, inte bara i tanken utan även bokstavligt.

Så en söndag sitter vi alltså i bilen på väg mot Ljungbyholm. Med oss följer Petra, som ett förstående stöd samt för att finnas där vid eventuell hantering av kriser. Vi har under mycket lång tid talat om att göra denna resa. Hur omvälvande det inte vore att vore att återvända hit! Detta samhälle och dess miljöer som hela tiden svävar förbi i tankar och drömmar. Så närvarande och samtidigt så oerhört avlägset är minnet av denna plats, lika höljd i dunkel som tydlig likt en tvärt avbruten dröm.

Långsamt rullar vi in i samhället. Ett samhälle som vilket som helst, men för oss så mycket mer. Vi stiger ur bilen. Långsamt börjar vi promenera, detta måste få ta tid. Vi ska gå från kiosken till huset som vi flyttade från 1978. Har inte varit där sedan dess, men vägen dit känns lika självklar som då. Självklar och på samma gång så oändligt existentiellt svindlande.

Söndag och lite dagen efter; förutsättningarna för en stor upplevelse kan inte vara bättre. Kyrkan, tandläkaren, ICA-handlaren, den där backen där vi åkte pulka om vintrarna. Vi glufsar i oss allt med stor aptit, frossar skamlöst av denna gigantiska nostalgibuffé. Ska vräka i mig tills jag spricker, tänker jag. För så länge har jag väntat. Och skolan, faller ner på knän framför den, något träffar mig, insikten; jag var lycklig i Ljungbyholm.

Snart är vi framme vid resans klimax: Huset. Närmar oss kurvan precis innan, där jag en gång cyklade på fel sida och blev påkörd av en stackars bilist. Och där ligger det. Precis som jag minns det. Cirkulerar runt det ett bra tag, likt de psykfall vi är. Kollar in trädgården, minns hur vi brukade grilla där, varenda sommarkväll. Försöker insupa doften, men känner inget.

Inser plötsligt att min pappa var lika gammal som jag är nu när vi flyttade härifrån. Kan inte formulera den insikt som drabbar mig, vet bara att det är dags att åka hem nu.

Gråzonen

Igår, mitt mellan två trappsteg, kände jag plötsligt en försämring av fysiken. De för mig så typiska fjäderlätta stegen byttes tvärt till ett hasande och mitt annars så friska svett ersattes av en kallare variant. Jag visste direkt. Jag hade hamnat i den gråzon jag brukar kalla Postsjukan. Detta lilla helvete som sätter sig på tvären och helt sonika vägrar att blomma ut och tillåta mig att njuta den sjukes fördelar fullt ut i en sjuksäng, utan bara ligger där och halvslumrar i mitt pannben. Är det något på gång? Visa det då. Annars lämnar du mig ifred och låter mig leva mitt liv fullt ut!

Mitt intellekt och min fysik grumlas av detta. Kan ej föra ett vettigt resonemang med mina vapendragare kring frukostbordet och trapporna bjuder mig hårt motstånd då jag tar mig an dem med ben som överkokt spagetti. Drivs framåt endast av längtan efter att få komma hem och riktigt gotta ner mig som den lille gris jag faktiskt råkar vara just nu.

Så hamnar jag då i sängen med mig själv, en skål popcorn (som jag "poppat" alldeles själv) och en burk Cola. På magen ligger min laptop. Den är varm. Okynnessurfar runt utan vare sig riktning eller mål. Slafsar i mig tröstmaten i ett nafs, går lös på den, salt och popcorn överallt, på mig och på lakanen. Känner skammen nalkas. Den tomma skålen, den tomma colaburken. Och jag, mitt i livet.

Mailman mobiliserar

Sover såklart dåligt natten mellan söndag och måndag. Somnar egentligen aldrig in, stirrar mest rakt upp, kroppen försatt i ett slags tillstånd som vore jag åter ett mycket blygt barn inför den första dagen på en ny stor och skrämmande skola. Vad jag inte skulle offra för att få slippa detta! Nattens timmar smyger fram, följer dem regelbundet på klockan, och når så småningom tidig morgon. Jag stiger upp. Försöker agera så rutinmässigt jag kan. Brer hommous på mitt bröd. Klär mig och packar ner postkostym och matlåda i min väska. Borstar tänderna och slänger samtidigt en blick i spegeln. Jag ser förtvivlat rädd ut.

Detta är alltså dagen då mitt lilla brevbärarkontor byter lokal. Vi tvingas nu dela på en jättelik industrilokal tillsammans med andra brevbärare, från andra kontor. Värre än så är det inte. En skitsak egentligen. En förändring, ett miljöombyte, kanske till och med till det bättre. Jag jobbar här nu, inte där. Varför har då detta plågat mig så det senaste halvåret? Så till den grad att jag förlorat förmågan till oförställd glädje? Har försökt tränga undan det, men hela tiden har det legat där, hånflinat åt mig; knackat mig på axeln och påmint varje gång jag känt en antydan till harmoni. Denna nya lokal. Dessa nya människor, säkert mer rädda för mig än jag för dem.

Min trygghets stöttepelare ruckas, som ett hus byggt på sand, och jag kastas ut i kalla korridorer och stora mörka hissar och trappor och oändliga golv och trånga kontor och ett öronbedövande sorl. Vill tillbaka. Vill hem.

Måndagen den femte september tvåtusenelva. Ett apokalyptiskt datum. Men nu är jag förbi det och har spottats ut på andra sidan och jag känner mig märkligt ren. Kanske behövde jag dyka ner mot botten, nå den, ta sats från den och skjutas uppåt, mot ytan. För nu är jag starkare. Och jag mobiliserar återigen mitt folk, leder dem genom detta kaos. Om än med darrig hand.

Inför Notting Hill

Sprang idag igen. En mil i ett vansinnigt, nästan febrigt tempo. Likt en jagad man vräkte jag mig framåt, frustande och med uppspärrade ögon. Ingen musik i lurar, ingenting, bara ljudet av mitt eget flåsande som på slutet övergick i ett slags gnyende. Jag tog ut mig idag. Behöver bli starkare inför kommande tider.

För snart är vi där igen, jag och min bror, och pendlar mellan ljudsystemen på basdyrkarnas mekka - Notting Hill Carneval. Ser mycket fram emot detta. Finns en styrka, ett band oss emellan, som når sin kulmen där borta. Samtidigt vet jag att jag måste vara på min vakt. Han är min storebror, jag är hans lillebror och det kan inget ändra på; ingen livserfarenhet i världen kan råda bot på det. I detta finns en utsatthet, en plötslig attack, som skänker tillställningen en alldeles särskild nerv (speciellt tydlig på morgonen, vid frukosten). Måste vara stark i detta. Vara den starke.

Talade med honom på telefon tidigare idag. Naturligtvis talade vi om den stundande karnevalen; konstaterade att nu är det faktiskt inte lång tid kvar, snart är vi där igen och om vi sköter våra kort rätt så kan det ju bli riktigt bra. Kanske kan vi även MÅ riktigt bra. Vilken triumf det vore!

Varsamt och med stor respekt närmar vi oss ännu en gång dessa dagar i Notting Hill. Hanterar med ömt vårdande händer denna sköra bubbla. För vi vet, båda två, att därunder lurar ett outsägligt stort mörker.

Imorgon springer jag igen.