Mailman går vidare

Min närmast patetiska dragning åt det nostalgiska, detta grävande i det förgångna, detta jävla ältande; fått ta mycket stryk för det. Tydligen ska man leva här och nu enbart, alltid blicka framåt, aldrig bakåt. Som ett stort åldrat träd utan rötter ska man stå där, vacklandes i nuet, och inte förstå vem man är och kommer ifrån. Säger vissa. Men jag och min bror, vi måste resa tillbaka ibland, inte bara i tanken utan även bokstavligt.

Så en söndag sitter vi alltså i bilen på väg mot Ljungbyholm. Med oss följer Petra, som ett förstående stöd samt för att finnas där vid eventuell hantering av kriser. Vi har under mycket lång tid talat om att göra denna resa. Hur omvälvande det inte vore att vore att återvända hit! Detta samhälle och dess miljöer som hela tiden svävar förbi i tankar och drömmar. Så närvarande och samtidigt så oerhört avlägset är minnet av denna plats, lika höljd i dunkel som tydlig likt en tvärt avbruten dröm.

Långsamt rullar vi in i samhället. Ett samhälle som vilket som helst, men för oss så mycket mer. Vi stiger ur bilen. Långsamt börjar vi promenera, detta måste få ta tid. Vi ska gå från kiosken till huset som vi flyttade från 1978. Har inte varit där sedan dess, men vägen dit känns lika självklar som då. Självklar och på samma gång så oändligt existentiellt svindlande.

Söndag och lite dagen efter; förutsättningarna för en stor upplevelse kan inte vara bättre. Kyrkan, tandläkaren, ICA-handlaren, den där backen där vi åkte pulka om vintrarna. Vi glufsar i oss allt med stor aptit, frossar skamlöst av denna gigantiska nostalgibuffé. Ska vräka i mig tills jag spricker, tänker jag. För så länge har jag väntat. Och skolan, faller ner på knän framför den, något träffar mig, insikten; jag var lycklig i Ljungbyholm.

Snart är vi framme vid resans klimax: Huset. Närmar oss kurvan precis innan, där jag en gång cyklade på fel sida och blev påkörd av en stackars bilist. Och där ligger det. Precis som jag minns det. Cirkulerar runt det ett bra tag, likt de psykfall vi är. Kollar in trädgården, minns hur vi brukade grilla där, varenda sommarkväll. Försöker insupa doften, men känner inget.

Inser plötsligt att min pappa var lika gammal som jag är nu när vi flyttade härifrån. Kan inte formulera den insikt som drabbar mig, vet bara att det är dags att åka hem nu.

Gråzonen

Igår, mitt mellan två trappsteg, kände jag plötsligt en försämring av fysiken. De för mig så typiska fjäderlätta stegen byttes tvärt till ett hasande och mitt annars så friska svett ersattes av en kallare variant. Jag visste direkt. Jag hade hamnat i den gråzon jag brukar kalla Postsjukan. Detta lilla helvete som sätter sig på tvären och helt sonika vägrar att blomma ut och tillåta mig att njuta den sjukes fördelar fullt ut i en sjuksäng, utan bara ligger där och halvslumrar i mitt pannben. Är det något på gång? Visa det då. Annars lämnar du mig ifred och låter mig leva mitt liv fullt ut!

Mitt intellekt och min fysik grumlas av detta. Kan ej föra ett vettigt resonemang med mina vapendragare kring frukostbordet och trapporna bjuder mig hårt motstånd då jag tar mig an dem med ben som överkokt spagetti. Drivs framåt endast av längtan efter att få komma hem och riktigt gotta ner mig som den lille gris jag faktiskt råkar vara just nu.

Så hamnar jag då i sängen med mig själv, en skål popcorn (som jag "poppat" alldeles själv) och en burk Cola. På magen ligger min laptop. Den är varm. Okynnessurfar runt utan vare sig riktning eller mål. Slafsar i mig tröstmaten i ett nafs, går lös på den, salt och popcorn överallt, på mig och på lakanen. Känner skammen nalkas. Den tomma skålen, den tomma colaburken. Och jag, mitt i livet.

Mailman mobiliserar

Sover såklart dåligt natten mellan söndag och måndag. Somnar egentligen aldrig in, stirrar mest rakt upp, kroppen försatt i ett slags tillstånd som vore jag åter ett mycket blygt barn inför den första dagen på en ny stor och skrämmande skola. Vad jag inte skulle offra för att få slippa detta! Nattens timmar smyger fram, följer dem regelbundet på klockan, och når så småningom tidig morgon. Jag stiger upp. Försöker agera så rutinmässigt jag kan. Brer hommous på mitt bröd. Klär mig och packar ner postkostym och matlåda i min väska. Borstar tänderna och slänger samtidigt en blick i spegeln. Jag ser förtvivlat rädd ut.

Detta är alltså dagen då mitt lilla brevbärarkontor byter lokal. Vi tvingas nu dela på en jättelik industrilokal tillsammans med andra brevbärare, från andra kontor. Värre än så är det inte. En skitsak egentligen. En förändring, ett miljöombyte, kanske till och med till det bättre. Jag jobbar här nu, inte där. Varför har då detta plågat mig så det senaste halvåret? Så till den grad att jag förlorat förmågan till oförställd glädje? Har försökt tränga undan det, men hela tiden har det legat där, hånflinat åt mig; knackat mig på axeln och påmint varje gång jag känt en antydan till harmoni. Denna nya lokal. Dessa nya människor, säkert mer rädda för mig än jag för dem.

Min trygghets stöttepelare ruckas, som ett hus byggt på sand, och jag kastas ut i kalla korridorer och stora mörka hissar och trappor och oändliga golv och trånga kontor och ett öronbedövande sorl. Vill tillbaka. Vill hem.

Måndagen den femte september tvåtusenelva. Ett apokalyptiskt datum. Men nu är jag förbi det och har spottats ut på andra sidan och jag känner mig märkligt ren. Kanske behövde jag dyka ner mot botten, nå den, ta sats från den och skjutas uppåt, mot ytan. För nu är jag starkare. Och jag mobiliserar återigen mitt folk, leder dem genom detta kaos. Om än med darrig hand.

Inför Notting Hill

Sprang idag igen. En mil i ett vansinnigt, nästan febrigt tempo. Likt en jagad man vräkte jag mig framåt, frustande och med uppspärrade ögon. Ingen musik i lurar, ingenting, bara ljudet av mitt eget flåsande som på slutet övergick i ett slags gnyende. Jag tog ut mig idag. Behöver bli starkare inför kommande tider.

För snart är vi där igen, jag och min bror, och pendlar mellan ljudsystemen på basdyrkarnas mekka - Notting Hill Carneval. Ser mycket fram emot detta. Finns en styrka, ett band oss emellan, som når sin kulmen där borta. Samtidigt vet jag att jag måste vara på min vakt. Han är min storebror, jag är hans lillebror och det kan inget ändra på; ingen livserfarenhet i världen kan råda bot på det. I detta finns en utsatthet, en plötslig attack, som skänker tillställningen en alldeles särskild nerv (speciellt tydlig på morgonen, vid frukosten). Måste vara stark i detta. Vara den starke.

Talade med honom på telefon tidigare idag. Naturligtvis talade vi om den stundande karnevalen; konstaterade att nu är det faktiskt inte lång tid kvar, snart är vi där igen och om vi sköter våra kort rätt så kan det ju bli riktigt bra. Kanske kan vi även MÅ riktigt bra. Vilken triumf det vore!

Varsamt och med stor respekt närmar vi oss ännu en gång dessa dagar i Notting Hill. Hanterar med ömt vårdande händer denna sköra bubbla. För vi vet, båda två, att därunder lurar ett outsägligt stort mörker.

Imorgon springer jag igen.

Helkväll på stan!

Så kom det sig att jag på lördagens kväll hoppade upp på min cykel och rullade iväg ner mot andra sidan stan. Jag hade blivit utlovad fest och faktiskt till och med dans med ett glatt lag från förr och det var med en slags motvillig entusiasm som jag lämnade den varma och trygga familjetillställning jag var involverad i. Så härligt spontan och levande och "i nuet" jag känner mig, försökte jag inbilla mig då jag cyklade genom en fuktigt pulserande stad på väg mot fest. Så härligt rusigt dekadenta vi ska vara nu! Skrika i varandras öron för att bryta genom ljudvallen på de små pittoreska barer vi kommer besöka tillsammans på vår oändliga färd genom natten. Min skjorta fladdrade i sommarkvällen där jag susade fram och jag kände mig på något sätt som ett med tiden.

Men samtidigt, förstås, som alltid, något gnagde i mig; detta kändes för enkelt.

Hoppade av och började leda min cykel, här någonstans skulle de sitta, det glada laget. Snart skulle de få syn på mig, de skulle börja hojta och höja sina glas som en välkomstfanfar. Rosiga om kinderna och så där lite lagom på snusen skulle de bjuda in mig i den varma gemenskapen och den oändliga färden genom natten skulle så ta vid.

Letade ganska länge, en känsla av olust anmälde sig; de borde väl ha sett mig nu? Mörkret lade sig än mer. Så plötsligt fick jag syn på dem. De satt mitt i myllret på en uteservering, runt ett bord. En av dem höjde sin hand i något som kunde liknas vid en hälsning, resten tittade bara hastigt upp och noterade min ankomst. Jag låste min cykel och de återgick till att samtala lågmält. Jag letade fram en stol och satte mig vid bordet. Nu var jag inte längre ett med tiden. Nu var jag just ingenting. Lördagen, med alla dess löften, blev, som genom en fingerknäppning, söndag. Ölen den var besk och min gom den torkade och en fadd smak spred sig i min mun. Detta ville sig inte. Inte en chans att vi, denna kväll, skulle kicka igång något som ens skulle kunna liknas vid något festligt.

Det dröjde således inte någon längre tid innan jag åter cyklade genom staden, på väg hem. Men denna gång fladdrade inte skjortan.

Mailman under attack

Stanken som möter mig när jag sliter upp dörren på Motalavägen, den är av en helt annan värld än denna. Vore det inte för mina förpliktelser skulle jag vänt omedelbart och sprungit till skogs. Men nu har jag inget val. Jag måste in. Delar ut posten med darrande händer, stanken intensifieras för varje trappsteg. Vad väntar mig däruppe? Springer uppför trapporna, bereder mig på en fasansfull syn. Något (någon?) i långt framskriden förruttnelse, helt säkert.

Det som väntade på mig däruppe var bortom de värsta av skräckbilder som jag hann måla upp. En mycket störd person hade placerat en liten skål med en OST i på ett av trappstegen.

Mailman känner oerhört stort äckel.

Pollen

Jävla pollenallergi. Av alla dess faser befinner jag mig nu i den värsta. Borta är de allra mest påtagliga och typiska symptomen och jag är lämnad med en slags inre och mörkare variant.

Kommer hem och är egentligen inte särskilt sömnig trots att min enda drivkraft är att få lägga min kropp ned. Vaknar en timme senare, i soffan, med huvudet intryckt mellan två kuddar. Men ingen upplevelse av utsövdhet eller "laddade batterier" infinner sig.

Jag sov inte. Jag svimmade och låg sedan ensam och medvetslös.