Mailman om det gångna året

Söndag och årets andra dag betyder naturligtvis att en slags tomhet har mig i sin besittning. Just tagit mig genom ett år och nu väntar alltså ännu ett. Ett år byter till ett nytt och plötsligt är man ett år äldre över en natt. Obönhörligt och i en hisnande hastighet passerar åren med mig själv som en hjälplös åskådare, oförmögen att gripa in.

Att inte känna ett visst mått av existentiellt svindel inför detta vore onaturligt. Eller är det bara söndagen som jävlas med mig; som omvandlar livet till endast ett timglas. Så är det nog. Söndagen.

Nåväl. Dags att blicka tillbaka på det gångna året!

Höfter som värker efter ändlösa promenader genom en ändlös stad. Men nu ler jag och mitt huvud hänger inte längre. Tillsammans har vi, jag och min fru, lyckats befria oss från det kollektiva boende som tog tre månader av våra liv. Nu bor vi i en annan del av London. Och det är bara vi två som delar våra liv med varandra. Inga andra. Ledig och upptagen med ingenting (utöver de uppgifter jag som hemmaman gladeligen tar mig an) lever jag nu min dröm. Ändå saknar jag mitt arbete, de vidrigt tidiga morgnarna; den strukturella upprepande vardagen i vilken jag uppenbarligen finner en slags trygghet. Att vara förtjänt av en helg. Att få gnälla. Trodde aldrig att jag medvetet skulle söka mig tillbaka till detta, men när våren börjar med sina första tveksamma försök finner jag mig åter i tjänst på Posten.

Under min bortavaro har arbetsplatsen så sakteliga inlett den omläggning som, inser jag idag, leder raka vägen mot sin egen själsliga undergång. Den goda atmosfären är klart naggad i kanterna nu och min hemkomst känns nog skön för många kollegor. Och det känns faktiskt bra även för mig att dra på mig postiljonuniformen igen. Åtminstone de första dagarna. Snart lägger sig den vaga entusiasm inför de saknade rutinerna som jag lyckats pressa fram och ersätts med olust. Jag är trött igen. Trött och ensam i mitt hem.

Livet går så sin stilla gång med regelbundna resor till London som ljuspunkter. Mellan dessa är jag lika småsur som alltid. En gång, solen hade börjat värma nästan på riktigt, gick jag till Västertorp och köpte mig en glasstrut. Mycket mer än så minns jag inte av denna tid.

När sommaren gör sitt intåg är jag ej längre ensam i mitt hus. Min fru har repatrierat och tillsammans inleder vi den stora renoveringen. Med stor beslutsamhet och hängivenhet tar jag mig an denna utmaning. Trots att jag nästan oavbrutet plågas av den allergi som allt damm och sågspån framkallar, hindrar inte detta mig från att slita som en oxe för att få klart det förbannade köket. När jag tänker på det idag kan jag inte låta bli att småle åt hur manisk jag var emellanåt.

En välförtjänt semester tar så vid. Efter att ha hittat mig själv på Fårö tappar jag bort mig igen i Berlin. Mitt allra mest uppblåsta jag står här i ständig kamp mot mitt allra mest bräckliga. Dagar och nätter - kan inte hantera dem båda. Måhända börjar jag bli gammal.

Notting Hill Carnival: Min bror och jag tillber ljudsystemen, basgångarna, slukas av dem. Vi strosar mycket långsamt, kontemplativt. Berömmer oss själva på flyget hem för hur värdigt vi betett oss denna gång och upprepar mekaniskt för varandra hur BRA vi faktiskt mår. Börjar bli duktiga på det här nu, min bror och jag.
Dagen efter är jag tillbaka på mopeden körandes upp mot Hjorthagen. Semestern är slut. Och med den även värdigheten och välmåendet.

Inte lång tid dröjer innan jag och min bror åter sitter på ett flyg. Den här gången åker vi till Istanbul tillsammans med vår papa. Under hans beskydd finner vi en trygghet som öppnar dörrar; hamam, magdans och harem. Den respekt vi åtnjöt. Ja jävlar.

Nätter som är näradödenupplevelser, yr och svettig i iskylan under hjälmen; kör upp på trottoarer utmed Valhallavägen, jagad av tiden, skyler mitt ansikte bland lunchande kostymklädda med riktiga arbeten då jag tvingas in på restauranger med post. Vintern anländer tidigt och min födelsedag, denna åldrandets fasansfulla manifestation, slår ner som ett spett i min själ. Ber om en lågmäld tillställning med min närmaste, vilket naturligtvis tillmötesgås. Min födelsedag skall ej basuneras ut, den skall överlevas.

Kylan tilltar, mörkret omsluter och julen lyser upp. Men den är snart över och på nyårsdagen spottas jag ut i januari som en rädd liten hare.

Lappen under brevinkastet

Den här lappen sitter under ett brevinkast på Untravägen i Hjorthagen och den väcker tigern i mig. Har inte arbetat på denna gata på mycket länge, men all den smärta och ilska och frustration och hopplöshet jag kände då kommer över mig, formligen sköljer över min kropp och gör mig vimmelkantig, när jag återser lappen och inser att detta kommer att gnaga i mig under resten av turen, kanske rentav resten av dagen, kvällen, natten. Min första impuls är, som så många gånger förut, att likt en sinnessjuk ursinnigt riva ner fanskapet, sparka in dörren och ställa vederbörande till svars. Men istället, som så många gånger förut, betvingar jag impulsen och vänder åter med hårda steg nerför trapporna och ut i kylan och nästa port.

För vad i HELVETE betyder denna lapp? Och hur ska jag förhålla mig till den? Jag som är utbildad att lägga ner ALL post ordentligt, inte är väl jag i behov av denna anvisning? Lilla jag?

Varför sitter den där? Och jag vet inte vart jag är på väg. Och lappen ger inga svar.

Malplacerad

Mailman och Posten.

Kanske gör jag fel när jag är så där arg på Posten som jag är emellanåt. För inte är det väl Postens fel att jag arbetar där? Jag har ju själv valt att sälja min tid till detta företag. Trots alla mina förmågor, min mångfacetterade personlighet; denna ovanliga förening av både utseende, skarpt intellekt och ödmjukhet, så väljer jag att slösa bort mina dagar och min energi på de andefattigaste av arbetsuppgifter. Aldrig får jag ett ben kastat till mig och framtiden är en hotbild som tynger ned mig som en tung, blöt filt.

Posten skulle alldeles säkert, tids nog, hitta ett sätt att klara sig utan mig. Ändå känner jag att jag inte kan lämna detta företag, bryta mig fri och gå vidare. Inte nu.

Mailmans frisör

Min frisör nickar diskret åt mig när jag stiger in på den lilla herrsalongen. Jag sätter mig i soffan, bläddrar lite förstrött i en pin-up tidning från 1964 och väntar in min tur.

Det här är min frisör och jag behöver egentligen inte berätta hur jag vill ha det, men jag gör det ändå. Som en ren formalitet. Han förstod min vision om den perfekta frisyren redan vid mitt första besök i våras, förverkligade den, och jag har varit honom trogen sedan dess. De andra frisörerna i landet, de bleknar vid jämförelse. Det tycker vi båda.

Så sätter han igång. Vi konverserar avspänt. Som vanligt mest om hår och jag uttrycker åsikter och kunskaper om detta ämne som jag inte visste jag hade, det blir så när jag sitter i den här frisörstolen. Min frisör lockar fram dem. Tillsammans ondgör vi oss över andra frisörer, diskuterar pomada, skäggborstar och skamlöst dyra träkammar. Då och då säger han: "Det här blir inte så dumt du". Och jag svarar: "Succé som alltid!". Min frisör är bäst och han vet om det.

Jag betalar och han konstaterar att det kan vara härligt att bara sätta sig och bli klippt av en riktigt bra frisör. Han gör det själv ibland, utomlands.

Självgod med all rätt. Som jag. Vi förstår varandra, jag och min frisör.

Mailman är ingen ungdom?

Den här gången förbereder jag mig väl. In i minsta detalj. Gabardinbyxor, rock, skjorta och en gubbkeps på huvudet som kronan på verket. Blicken hos en man som sett mycket skit, oansad skepparkrans. En åldrande sjöman är min modeförebild när jag klär mig inför besöket på Systembolaget i Fruängen.

Så är det då min tur att lägga upp mina varor på rullbandet. En väl utvald samling ölsorter, samtliga provocerande dyra. Skjortan lite för uppknäppt under rocken - blottar grått hår på bröstet, släpper ut magen, tittar med stadig, trött blick på mannen i kassan när jag säger "hej". Han börjar slå in varorna och jag försöker verka upptagen med tankar bortom den aktuella situationen, föreställer mig att jag tänker på mina barnbarn. Så kommer frågan. Och jag tappar allt.

Vila i frid Gregory Isaacs

Såpastjärnan

.

Vem var jag då, för tio år sedan? Tiden går ju så fort, den gör verkligen det, men det decennium som passerat sedan jag var "såpastjärna" i TV 4´s långkörare "Nya Tider" känns som ett helt liv. Det var en tid präglad av osunt leverne, dekadens och allmänt illamående. Rollen liksom ramlade över mig, jag bad inte ens om den, och plötsligt stod jag där i rutan, svullen av psykofarmaka och med håret i en enda röra.

Att det var rätt illa ställt med mig då, det har jag inte glömt. Men hur illa var det egentligen? Letar fram ett gäng gamla artiklar och intervjuer från denna tid för att påminna mig. Bilden som målas upp av mig i dessa urklipp är chockerande: jag var ju för fan inte klok!

Framför allt är det ett hemma hos reportage ("I Såpaskurkens Näste") som gör mig allra mest beklämd. Här har jag tagit emot en journalist i mitt kyffe till hem och jag i det närmaste koketterar inför denne om mitt bittra liv. Det är nära nog outhärdligt att läsa om hur jag såg på mitt liv då. Hur jag skröt om att jag minsann var "djävligt fattig men fri" - nu när pengarna var slut, ovan som jag var vid dem. Vidare berättar jag att "reggae är mitt liv, det har alltid varit så" samt att jag "borde ha kommit lite längre i livet än att sitta i den här hålan".

Men värst är nog ändå beskrivningen som görs av min bostad skrivet i en mycket ironisk ton och med bilder som med all önskvärd tydlighet illustrerar en man som gett upp allt vad värdighet heter. Det tomma - så när som på en flaska med koncentrerad citron - kylskåpet som jag stolt visar upp. Sängen vars ben är ersatta av telefonkataloger. Mina egna krackelerande målningar på väggarna. Den trasiga datorn under telefonbordet. Och köket (som är en vrå) med "en enorm tidningshög lite spontant placerad över golvet".

På frågan vad jag skulle ta med mig om det började brinna i lägenheten svarar jag att "jag kanske skulle ta med mig lite ombyten, kalsonger och strumpor och sånt."

Så här ville jag alltså marknadsföra mig när jag fick en liten stund i rampljuset. Detta ville jag berätta om mig själv. Detta var jag.