Fårö får finbesök

Mailman på Fårö.

Fanfarerna ljuder genom det karga landskapet, mellan de sporadiskt utspridda husen och skockarna med får. På Fårö hälsas jag välkommen som den jag är, utan vare sig masker eller charader. Här är jag en stjärna utan krav.

Frågesporterna vars pokaler jag - allmänbildad som få - plockade hem varje gång, vattensporterna som jag behärskade till fullo samt den stora berättarkonst jag varje kväll visade prov på; allt det där gick ju liksom mest av bara farten.

Frukost utan Mailman

De får försöka klara sig utan mig nu, brevbärarna som hedrats med en plats vid mitt frukostbord. Dessa desillusionerade personligheter som getts tillåtelse att dela sitt bröd tillsammans med mig; nu står de utan sin naturliga mittpunkt och det är inte utan en viss oro jag lämnar dem. Löses denna grupp människor upp nu? Sprids de för denna arbetsplats alltmer oroliga vindar?

"Ha ett bra liv då.." sade en av dem som vore jag borta för alltid, som vore detta markeringen av slutet på en era. "Du kan väl skriva några rader i din blogg i alla fall, vill veta att du finns där ute.." sade en annan.

Deras allt är jag, mitt plågade samvete blir de nu: vem kommer att fylla deras liv med mening när jag lämnar dem? Det tomrum jag lämnar efter mig, kan inte ens föreställa mig det.

Jag släpper dem nu. Det finns andra där ute som behöver mig.

Renovering

Inledde Den stora renoveringen förra veckan. Ett monstruöst projekt som kräver min fullkomliga hängivenhet. Och hängiven är jag. Besynnerligt vore det annars; min vision om det perfekta köket - nu börjar det växa fram, anta sina konturer. Drömmen närmar sig sin uppfyllelse. Färden har varit gungig men nu börjar vi se på detta med tillförsikt an.

Mina roller är många: Finansiär och visionär, kreatör och instruktör. Går även in i själva arbetet på golvet emellanåt, kan liksom inte stå emot; när fingrarna kliar måste de få utlopp. Dessvärre är jag mycket allergisk mot damm och sågspån vilket gör att jag bara kan arbeta korta stunder. Min stora sorg, denna allergi.

Mailman och verktygen.

Mailman ger instruktioner.

Mailman får post

Låg ett skönt brev på hallmattan när jag kom hem idag. Jag betraktade det en stund och en känsla av triumf började sprida sig i min kropp. Det här brevet innehåller en utbetalning, tänkte jag.

Och det gjorde det.

Teaterförbundets rättighets och medieaktiebolag tyckte att nu var det dags att ge den gamle såpastjärnan lite stålars. Eller vänta, inte lite stålars. MYCKET stålars!

Tack då.

Rekreation

Mailman har funnit sin inre frid.

Brevbärarnas röster, de blev för många, tog över och ledde mig in på vansinniga, sliriga banor. Vilka var de? Och vad ville de mig?

Jag blev mycket sjuk. Första tiden minns jag inte alls. Men lakan blöta av svett vittnade om svåra nätter. Det jag skrek då, i svindlande feberångor, ska ingen behöva höra.

Så sakteliga närmade sig uppvaknandet, och det skulle visa sig vara ett smärtsamt sådant. Det jag byggt upp, den fulländade människa jag närmade mig, allt tycktes raserat. Kvar återstod intet.

Försvann åter in i mörkret.

Vet inte hur länge jag famlade där men när jag vaknade var jag inte bara nyvaken. Jag var återuppstånden. Med lätta steg tassade jag ut i skogen och slog en drill med träden vajandes runt om mig. Studerade roat en koltrasts lustiga uppenbarelse. Från stugan slingrade sig dofterna från nymalet kaffe och färskpressad grapefrukt. Jag gick åter in.

Er är en frälsare pånyttfödd!

Kangol

Hardest of the hardest - hard as hard can get.

Min fina gamla Kangol. Hittade den i en gammal säck i förrådet häromdagen. Denna frottéhatt som i min tidiga ungdom i mitten av åttiotalet var en så viktig del av min identitet; boendes i en bonnhåla kunde jag låta den pryda mitt huvud och plötsligt var jag från The Bronx. Glåpord och hot om våld från belackare, och de var många, stängdes ute av Eric-B and Rakim i lurarna. Jag visste då och jag vet idag. Mailman är alltid steget före.

Idag är det svårt att förbise min roll i spridandet av Hip-Hop i Sverige. Belackarna har sedan länge tystnat. Och jag har gått vidare.

Nu tänker jag sälja hatten på Tradera.com. Jag kommer dessutom att signera den för att öka värdet ytterligare.

Mailman run things

Nike - Officiell sponsor av Björn The Mailman.

Idag anordnas något som kallas "Postmilen" i Göteborg. Igår forslades en samling brevbärare från mitt kontor dit med buss. I deras packning hördes klirrandet av ölflaskor. Inga elitidrottare precis, dessa personer, snarare ett gäng dekadenta luggslitna lirare sugna på lite party. Många av dem ska inte ens springa den futtiga milen, därtill är de i alldeles för sjaskig form, utan bara flåsandes promenera ett par kilometer. På lördagskvällen väntar fest med dansband, säkert någon sjabbig buffé, fylla och slisk och slask.

Kunde inte motstå att lägga huvudet lite på sned och le när jag betraktade dem ge sig av mot äventyret i Göteborg. Det var sött på något sätt. Och lite rörande.

Själv sprang jag just femton kilometer i ett ursinnigt tempo. Underligt, men det bekom mig knappt; mina lungor tycks besitta en outsinlig styrka - fullkomligt oberörda av det osunda leverne jag stundom utsätter min kropp för.

Underligt även då min personlighet är så oförenlig med löpning, åtminstone enligt ett par brevbärare på min arbetsplats. Bara misstro från enkla brevbärare, visst, men jag har ändå svårt att avfärda den. Vad beror denna uppfattning på? Och hur kan den stämma så illa med verkligheten?