Kopplet

Han är släkt med vargen, själv är jag kusin med apan. Båda är vi håriga, han något mer än jag. Hans ögon bär stråk av sorg och lidande, men också stolhet, och han slår aldrig ner blicken när han möter min jagade blick. När vi är ute på promenad tittar jag ibland ner på honom, och då, när han fixerar min blick, är det som om han vill säga mig något, att han verkligen vill försäkra sig om att han har min uppmärksamhet. Men han har inte orden, bara blicken - och den säger mig mer än vad ord någonsin kan göra. Vi är vilsna, båda två, säger den. Du med dina hopplösa charader och din självupptagenhet, som att det bara är du som inte förstår var du befinner dig och vad alla dessa år som du samlar på dig i en allt mer accepterande takt egentligen betyder. Och så jag, en hund, en evig existens, en gång ett mäktigt rovdjur, nu förvirrad och bortkommen långt bort från de mina; du håller mig i ett koppel, varför?

2000

Mannen som håller fast mig den där sena natten på konsthögskolefesten är galen av vrede, de rödsprängda ögonen lyser i mörkret, som på en schakal eller kanske en hyena. Andedräkten är djävulens; frän och distinkt, samtidigt flytande, obestämd. Han morrar fram sitt budskap in i mitt öra när vi dansar den där valsen med varandra, den som ibland uppstår när två män bråkar och grabbar tag i varandra. Som vanligt är det inte jag som leder dansen, det är han. 

"Du ska ge fan i min tjej. Hör du det din jävel?" 

Han är skådespelare, jag med. Vi spelar i samma tv-såpa, billigt skräp på TV4. På måndagen ses vi igen i sminket. "Förlåt mig för i lördags, jag såg rött alltså", säger han.

Sammandrabbningen där på lördagsnatten och nu detta, hur vi möts och försonas, en del av mig vill ha det just så. Det får mig att känna mig som en variant av man som jag vill testa på att vara. Den där toxiska maskuliniteten, eller vad det nu kallas, vill in i den gemenskapen. Förvisso hade jag varit helt passiv i striden, men ändå; här står vi ju nu, två män som hamnat i konflikt över en kvinna, ett tidlöst tema. Dessutom är vi skådespelare, vi ska vara nerviga och lättantändliga.

"Det är lugnt", svarar jag. "Vem har inte tappat konceptet när man är kär?" Han flinar och blinkar med ena ögat mot mig. "Jag bjuder på ett glas på fredag"

En annan del av mig vill inte ha det så här. Den delen låg i fosterställning i sängen hela söndagen, oförmögen att ens ta mig till toaletten. Med blöja låg jag där, hopkrupen med tumme i mun, tröstlös. Dagen blev till kväll, blev till natt, jag skrek och grät mig till sömns, äntligen drev jag iväg, bort från de där lysande röda ögonen.

2023 - 1990

Var på scenkonstmuseet häromdagen, tillsammans med två av mina barn. Vi tillbringade nästan fyra timmar därinne, det var som att tiden löstes upp. Flera våningar med olika rum, alla fascinerande och utmanade. Museet var näst intill tomt på besökare, märkligt. Vi ägde stället, rummen var våra, tiden likaså.

Rum med scenkläder som man fick prova, smink framför speglar i loger, dofterna slog emot mig, slängde mig tillbaka till den där logen på en teater i Malmö. Det var ett annat liv, jag var yrvaken då, som att jag sovit fram tills dess, och nu hade jag blivit väckt och plötsligt befann jag mig i mitt rätta element; det var ju hit jag var kallad, till sminket, scenkläderna och den väntande scenen - skrämmande och så inbjudande -  därbakom skynkena. 

Doften bar på själva essensen av den tiden, den där lilla, lilla tiden i det korta liv som är mitt här på jorden. En loge på Victoriateatern i Malmö, doftminnet hade slängt mig tillbaka dit, eller var det verkligen så? Som att den där första logen skulle symbolisera något, ens för mig? Mitt liv är ingen film, med scener och vändpunkter, ingen episk roman om en pojke som blev en man och som idag blickar tillbaka på sitt liv. 

Inte var det så att jag kastades tillbaka i tiden. Det hände inte. Doften på scenkonstmuseet påminde mig om en tid för länge sedan, ett minne väcktes till, mer än så var det inte. Dessutom är minnesbilden ofullständig, en vag känsla bara. 

   

Jag slog mig ner vid ett av sminkborden, barnen hade fullt upp med att vara i nuet, provade klänningar och hattar. Satt där och insöp dofterna och försökte envist att försätta mig i ett tillstånd, ville så förtvivlat gärna skapa en länk mellan nu och då. Men det enda jag såg framför mig var mitt eget åldrade ansikte i spegeln.

Sporthall, lördagmorgon

En sporthall i brungrå vinterskrud, lördagmorgon i mars. Därinne inne är det redan full aktivitet, jag hör kommandoropen, de auktoritära anvisningarna inifrån träningsrummen som vi passerar på vår väg ner till lokalens källarvåning. Vilka är dessa människor egentligen, de som jag hör vråla? Och barnen, ungdomarna, som jag kan skymta ståendes i ring eller springandes på led? Varför befinner de sig här, klockan är ju inte mer än nio på lördagsmorgonen? 

   Jag betvingar föraktet som alltid tycks välla upp inom mig inför denna typ av aktiva människor - tror de att de bättre än andra bara för att de inte ligger hemma och sover? Men vem är jag att missakta någon för detta, jag är ju själv här nu. Tillsammans med min dotter är jag en av dessa som sökt oss hit denna helgmorgon. 

Och egentligen är det väl inte ett förakt som jag behöver kuva, utan hellre min egen rädsla. Jag är rädd för sporthallar. Jag minns ingen framgång härifrån, ingen progress. Endast den där dova men täta stanken av svett från grå plastmadrass dröjer sig kvar, tillsammans med en olust så stark att den kommit att definiera en alldeles för stor del av min person.

Sporthallen är ett koncentrat, en outspädd institution över det jag förundrats över så länge jag kan minnas: detta att vi måsta tävla mot varandra hela tiden, att vissa måste vara förlorare för att andra ska få vara vinnare. Sprid ut er människor, sluta upp med att samlas under dessa förhållanden,

   Alla upplever inte sporthallen så, för många är den bara en plats för idrott och lek, rent av förströelse. Och möjligen är jag något hård i mitt fördömande, med tanke på att alla sammanhang utanför mitt eget hem är svårhanterliga: sporthallen är bara ett av så många. 

   

Men den är särskilt obehaglig, faktiskt till och med värre än sin släkting badhuset. I badhuset är det ju faktiskt mest bara duscharna som väcker obehag, hur de får det att kännas som att man själv bara är en liten del av en enda stor gubbkropp. 

Sporthallar har skapats av människan, de kommer inte alltid finnas. De finns här nu, de äldsta har väl några tusen år på nacken, vad vet jag, och härinne samlas vi lite då och då, vissa i grupp och andra i mer individuell sportutövning. Ingen av oss, vare sig innanför eller utanför sporthallen, förstår var vi befinner oss. Vi är människor bara, på genomfart, och vissa av oss känner ett behov av ta sig hit på lördagsmorgonen. En del av oss leder och gormar åt gruppen, de flesta ingår i den. 

Folk samlas här i sporthallen för att utöva sport och träning, de flesta på frivillig basis, andra dittvingade av sina föräldrar. I mitt och min dotters fall vet jag inte riktigt vad det handlar om. Hon ville börja träna karate, vi anmälde henne och i upplägget ingick att en förälder också skulle vara med, och det fick bli jag, självklart jag - varför inte utmana sig själv ibland, medan man fortfarande är i livet? 

På papperet låter det ju fullständigt vidrigt: byta om till träningskläder och lära sig en ny sport. Springa runt och försöka ge sken av att vara läraktig, allt för att vinna ledarens gillande. Samtidigt är inte min upplevelse, min olust, central här. Min dotter vill gå på karate, föräldern är aktivt med, punkt.

Och jag är så glad att jag gav sporthallen en andra, sista chans. Platsen må fortfarande vara obehaglig, men detta lilla rum i dess källare är det inte. Härinne lär vi oss karate, min dotter och jag, men framförallt lär vi oss vänlighet; ett förhållningssätt jag inte tidigare stött på i sammanhang som dessa. De tre männen som leder oss, som introducerar oss för karate, vill oss inget ont. Ingen är den andre lik; en är kort och satt, den andre lång och gänglig, den tredje är åt det mer muskulösa hållet. I min egen ålder, men ändå upplever jag dem som fadersgestalter alla tre. Aldrig kritiska, bara lågmält bekräftande. Det viktigaste är att vi samlas, inte några eventuella framsteg och resultat.

Och vi vuxna behöver inte göra alla övningarna om vi känner att vi inte klarar dem. Vi vill ju inte att ni ska gå sönder, säger de. 

Vi är tillsammans härnere varje lördagsmorgon, och det är så förunderligt hur snabbt denna timme passerar.

Ny dag

"Gubbvakna" kallas det visst, att vakna så tidigt att det varken är natt eller morgon, och det drabbar oss äldre lite då och då. Mig senast imorse. Det är en speciell plats ändå, denna lilla lucka i tillvaron. Att ligga vaken när resten av huset sover kan vara en hisnande upplevelse, lite som fritt fall.

I den där kilen mellan sömn och vakenhet då det blurriga, det där oformliga som ständigt rör sig därunder, antar skarpa konturer, blir till en distinkt insikt.

Att jag egentligen är substanslös, bara en tillfällig ande på jordens yta, på genomfart utan en egen plats i världen. Det är i sanning rafflande att skåda sin spegelbild i detta ögonblick av klarhet, att se rätt igenom den. Ansiktet där i badrumsspegeln är genomskinligt.

Jag lägger mig igen, försöker somna om, lyckas faktiskt. Drömmer om den där hängbron i min tidiga barndom. Min minnesbild av den är mycket dramatisk, ett litet barns upplevelse, och i drömmen är den än mer förvriden. Bron svajar och kränger från sida till sida, forsen därunder är aggressiv, livsfarlig, att falla ner i den betyder slutet. Ändå måste jag över den förbannade bron, det finns inget alternativ. 

Är tiden är vattnet? Livet bron? Vilka bedrövliga metaforer, jag slår upp ögonen, skakar av mig drömmen och det genomskinliga ansiktet i spegeln.

Klockan är halv sju, ny dag!

Radhusliv

Det var väl nångång på mellanstadiet, kanske i fjärde klass, och vi elever ramlade in i klassrummet efter rast. På bänkarna låg små kuvert utlagda. Eller: på vissa bänkar låg det kuvert utlagda; på tio stycken närmare bestämt. Fem pojkar och fem flickor hade privilegierats med varsin inbjudan till helgens party. Jag var inte en av dem. Tillsammans med tio andra barn tillhörde jag den exkluderade skaran, de som inte var välkomna. Jag förstod varför, jag visste att det berodde på mitt umgänge vid den här tiden, att jag var förknippad med utstötta bråkstakar. Men ändå: att stå utanför, om än tillsammans med hälften av klassen, tog mig hårt den där gången. Fler partyn skulle följa, och jag skulle åter vara inne i värmen. Jag vann danstävlingar, hånglade, var poppis. Jag var en av de tio, och inte en enda tanke ägnade jag åt de andra, de exkluderade. Men den där gången då jag själv hamnade utanför bar jag med mig genom mellanstadieåren som en påminnelse om hur skört det ändå är.

När klassen nådde högstadiet tappade jag min status plötsligt; jag förmådde inte hänga med i utvecklingen, jag var rädd, omogen. På måndagarna hörde jag historierna om vad som utspelat sig på helgen, hur klasskompisarna festat och levt rövare. Det pågick fester därute, människor samlades hos varandra, men jag var inte med. Jag ville inte vara med, jag ville vara hemma. Men samtidigt ville jag inte stå utanför.; jag suktade efter en gemenskap som skrämde mig. Helst hade jag önskat mig att inga sammankomster förekom alls, att alla fester bara kunde sluta. Men jag förstod naturligtvis varför jag inte var en del av gemenskapen på den tiden, den jag ändå inte ville vara en del av: min status, min kredd, var inte tillräckligt stark. 

Det var svåra år, jag kunde liksom inte ta mig in. Sedan kom gymnasiet, också rörigt men nu började jag festa med folket runtomkring mig. Jag var med och har så varit sen dess. Har varit på så många fester nu att jag rentav börjat tröttna. De där inbjudningarna på bänkarna på mellanstadiet, högstadiets sociala misär, allt det känns avlägset idag, självklart är det så; jag var ett barn då. Men upplevelserna av exkludering, att inte bjudas in, och hur det plötsligt kan skifta, är lika skarpa idag som då. 

Jag påminns om detta ständigt i radhusområdet där jag bor. Så mycket triggers här. Varje helg samlas de, grannarna, jag ser deras gemenskap, en gemenskap jag egentligen inte trånar efter. Ibland får jag vara med, andra gånger inte, och jag förstår ju att det bara är en reflexmässig reaktion från det förflutna, detta utanförskap jag erfar när jag inte är välkommen. Att det här skulle finnas en slags inre kärna, en elitens högborg, som jag för alltid kommer förvägras tillträde till - det är ju bara en mental konstruktion, en upplevelse skapad av mig själv. 

Horder av festfolk drar genom mitt grannskap på väg mot samkväm, jag ser dem från mitt fönster. Jag avundas dem inte, ändå känner jag mig utanför.

De går mellan varandra med sina korgar fyllda med vin och ost, de lever livet som det ska levas. Dessa förbannade korgar.

Ibland går jag själv mellan husen med en sån där korg under armen, inkluderad och utan att skänka en enda tanke på de andra, de som står där vid sina fönster och tittar ut. 

Almanackan

 Jag är djupt förankrad i nuet, i det som sker just precis nu. Tillkommande tider, de som ligger längre fram än de närmaste dagarna, törs jag inte tänka på. Vem vet vad de rymmer. Jag läser min almanacka, noterar vad som ligger framför mig, men bara de närmast kommande dagarna.

På telefonen finns en annan almanacka, en oändlig. Jag bläddrar på den, åren susar förbi under tummen, och plötsligt är jag framme vid 2087. Julen ligger perfekt det här året, julafton är på en onsdag. Det blir en lång sammanhållande julhelg detta år, 2087. 

Men då är inte jag med längre. Jag är sedan länge borta. Datumen bara fortsätter i den där förbannade almanackan, och allt levande faller ifrån, försvinner bort nånstans, jag förstår inte var.

Nuet är nu, men det är också då. De där sommarkvällarna i barndomen när tid inte existerade. Vi var tillsammans då, precis som nu. Gungorna alldeles invid huset där vi bodde, alla var där de där ljusa sommarkvällarna alldeles i början av denna tid som är min. Vi kastade oss ut från dem, flög iväg. Som jag kommer ihåg det så flög jag all världens väg när jag lämnade gungan, svävade över häckar och staket, tak och träd. Och sen landade jag alltid lika mjukt, det var så besynnerligt. 

Alla var där. Alla är här. 

Lyckan som jag minns är lika tydlig idag som då; tidsrymden är densamma. Mitt liv fortsatte, jag samlade på mig mörker och ljus, och allt bär jag med mig.

Nu, inte sen.