Posttrauma

Hade ett ärende inne i stan, inte långt från kvarteren där jag brukade dela post. På väg hem styrde jag in cykeln på gatorna som jag tillbringat så mycket tid på, tänkte att det skulle bli ett triumfens återbesök. att jag skulle göra ett sista ärevarv som en fri man. Jag skulle cykla på dessa gator och känna tacksamhet för att allt det där ligger bakom mig nu, njuta av insikten att jag till slut tog mig därifrån. 

Ett så enkelt upplägg: återvända till platsen som jag utvecklat så mycket avsky gentemot, och sedan lämna den. Jag såg framför mig en kittlande, rentav pirrig, upplevelse. Vädret var dessutom alldeles perfekt, snöyra och svinkallt. Jag svängde in på Skeppargatan, en av alla dessa gator där jag bedrivit dödskamp på daglig basis. Portarna, jag minns fortfarande de förbannade portkoderna, namnen på dörrarna därinnanför, mina tankar i hissarna på väg upp, hur jag föraktade min egen spegelbild. 

Triumfen var min nu. Jag var tillbaka, men bara på ett hastigt besök.

Men jag kände någonting helt annat. Om jag varit på skämthumör hade jag kunnat kalla det för posttraumatisk stress. 

Något kom ikapp mig, och jag tänker att det måste ha varit tiden. En insikt så överrumplande att jag måste stiga av cykeln och hämta andan. Åren som gick här, decennierna, jag såg dem nu ovanifrån, placerade i mitt levnadslopp. Livet såg så kort ut däruppifrån, så kort att jag faktiskt kunde skymta slutet av det. På de här gatorna lät jag det passera som vore det bara ett i mängden.

Jag satte mig på cykeln igen, benen var överkokt spaghetti, huvudet en nåldyna. 

Jag har varit så glad sedan jag sade upp mig att jag glömt att också sörja.

Kollektiv

En gång bodde jag i ett kollektiv i London. Det var rätt länge sedan, men inte så länge sedan att jag skulle kunna betraktas som ung. Ungdomen låg bakom mig, emellertid var jag inte heller särskilt gammal, som nu. Jag var inte ung, inte gammal. 

SKIT SAMMA hur gammal jag var, det här var för tolv år sedan.

Jag bodde i kollektiv tillsammans med min fru och två andra personer, en man och en kvinna. De tre kände varandra sedan tidigare, hade gått samma skola i Stockholm, och nu arbetade mannnen och min fru på samma byrå. Kvinnan var på en annan byrå. Själv gjorde jag ingenting, hade bara följt med, och tillbringade dagarna i isolation, antingen ute på evighetslånga promenader eller sittandes på rummet. Ärligt talat så var jag väl mest på rummet, pysslade med min mentala hälsa, studerade hur min personlighet rann av mig därinne. Det var en så spännande resa: från en människa med en röst och eget kylskåp, till en skugga utan röst och eget kylskåp. 

Mannen, han som var kollega med min fru, såg jag inte mycket av. Han höll sig mest inne på sitt lilla rum. Ibland kunde jag höra hans snabba steg nerför trappan och till kylskåpet, och sedan snabbt tillbaka igen. En gång stod jag vägen för honom när han skulle fram till tvättmaskinen med sin tvätt, och då sa han "Kan jag bara få komma förbi dig till tvättmaskinen med min tvätt?" Det blev aldrig så mycket mer prat oss emellan, det ville sig inte riktigt. 

Kylskåpet som vi delade på, min fru och jag och de andra två, stod i köket en trappa ner. Vår hylla var den nedersta, hyllan ovanför  var kvinnans. Hon la alltid mjölkpaket där utan att skruva åt locket ordentligt så att mjölken sakta rann ner på våra varor. Det var så oerhört provocerande, den sura komjölken som ständigt besudlade det lilla försöket till eget hushåll i denna kollektivmisär.

Men hennes kylskåpsattacker var inte det enda hon utsatte mig för där i huset. Det var också den där en härskartekniken som använde sig av. Den som var så väldigt effektiv och verkligen skyndade på avhumaniseringen av min person. Vid sidan av skymfandet i kylskåpet så riktade hon nämligen även in sig på min röst, den som jag tycker så mycket om att använda. Hon log, liksom förundrat, varje gång jag pratade med henne, och när jag var klar sa hon alltid: "Alltså, jag hör verkligen inte vad du säger."

Hon hörde aldrig vad jag sa, hon tog min röst ifrån mig, fick mig att tvivla på min egen existens.

Det där ligger långt bakom mig nu, jag var yngre då, är äldre idag, SKIT SAMMA. Jag byggde upp mig själv igen, som så många gånger förr, och nu hör varenda jävel vad jag säger. Tjänar ju till och med stålars på att läsa in böcker. Jag har min röst, mitt kylskåp, min familj. Allt ordnade sig, glöm det där kollektivet, den där kvinnan, sluta hålla på och älta det där. 

Jag har inte tagit studenten

På en läroanstalt placerad mitt inne i staden, ett stenkast från fängelset, var jag en gång i tiden elev på ekonomisk linje. Jag hade nått fram till den andra årskursens andra termin, det var januari, och framför mig låg ett halvår som skulle komma att besegla mitt gymnasiala öde och även prägla mitt liv, min person, framöver. Det var ett kritiskt kapitel denna den tredje terminen på gymnasieskolan - i vilken riktning skulle mitt engagemang vandra: fortsätta nedåt, eller skulle jag rycka upp mig? Jag tänker mycket på detta halvår i mitt liv, på hur avgörande det faktiskt var. Med facit i hand kan jag förvisso konstatera att livet ju tar en fram lite som det vill; oftast är det slumpen, inte någon överlagd strategi, som tar en dit man är. Även här, på gymnasiets ekonomiska linje, var det slumpen som styrde, inte bara min egen oförmåga. 

Jag förstod det inte då - som att man inte begriper att man är en del av ett historiskt skede när man befinner sig mitt i det - att den gymnasiala utbildningen utgör grund för ens kommande förehavanden i livet, åtminstone de som berör fortsatt utbildning och karriär. Mina insatser här hade betydelse - på riktigt.

Samtidigt som jag inte ägde mina egna tankar - de flög ju runt utan vare sig riktning eller mål - så förväntades jag förstå inte bara vikten av utbildning, utan också det som sades av undervisarna framme vid svarta tavlan. De talade om företagsekonomi, om matematisk logik; formler som var självklara i sin logik, oantastliga i sin absoluta sanning.

Jag hade kämpat på, men mina insatser under de föregående treminerna var ändå att betrakta som ytterst mediokra. Jag låg och balanserade på godkänt, oftast strax under; det var svårt för mig här, på denna utbildning som jag besynnerligt nog hade sökt mig till. Eller, så besynnerligt var det kanske inte, min bror hade ju gått ekonomisk linje, säkert var det därför jag ansåg att också jag måste gå på den.

   

Jag hade samma klassföreståndare som han, men då min bror var en mycket uppskattad elev var jag själv hans luddiga lillebror, inte alls samma mönsterelev. Från början hade klassläraren haft höga förväntningar på mig, jag såg det tydligt i hans ögon när han såg på mig; hur förtjusningen successivt liksom falnade i blicken, byttes ut mot besvikelse. För jag var ju inte som han, jag var något annat. 

   

Klassföreståndaren bar alltid manchesterbyxor och flanellskjorta, kroppen skvallrade om en sund och aktiv livsstil, ansiktet om kunnighet. Han var en man som uppskattade elever som han kunde spegla sig i, i vars ansikten han såg sin egen ungdom. Min bror hade säkert levt upp till det idealet, själv var jag inte ens i närheten.

   Läraren såg på mig med hela den samlade vuxenvärldens missnöjda blick. Den förföljer mig än idag, den där blicken, för den var så komplex i sin dualism, helt omöjlig att skaka av sig. Faktiskt är det så, att hela hans person fortfarande jagar mig, hur han pratade och skrattade med sina favoritelever, oftast storväxta sportintresserade killar, och hur jag aldrig kunde få tillgång till den gemenskapen. Jag uttalar hans namn då och då, muttrar det för mig själv under sämre dagar.

Januarivindarna svepte över skolgården när jag gick mot byggnaden med alla dessa rum, all denna kunskap som förmedlades därinne. Jag stannade upp och betraktade den, blicken vandrade mellan fönstren; det som pågick därinnanför var obegripligt för mig. Om jag bara kunde få ordning på mitt fokus; lyssna på det som sades, läsa det som skulle läsas, räkna det som skulle räknas. Idag kunde det kanske vända, tänk om jag från och med nu förmådde skingra tankarna på det där andra, och istället rikta dem mot de faktiska uppgifter jag stod inför. Ny termin - ny attityd!

Jag satte mig vid bänken och öppnade min attachéväska, plockade upp papper och penna, nu skulle jag verkligen lyssna! Det var lika hopplöst ointressant som vanligt, diagram och siffror, men inte borde det vara helt omöjligt att tillgodogöra sig. Jag antecknade noggrant, ställde till och med nån relevant fråga, och noterade jag inte en skiftning i klasslärarens ögon, hur de liksom antog en mer optimistisk utstrålning? Kanske hade han inte gett upp hoppet om mig ändå. 

   Dagen fortsatte i samma anda, jag hade ryckt upp mig, brutit mig loss, för det handlade ju bara om det: att bestämma sig. Att inte sjunka ihop i sin storebrors skugga, att tro på sig själv.

På vägen hem den dagen, vårterminens första, kände jag en försiktig tillförsikt. Om jag klamrade mig fast vid denna inställning så kanske det skulle bära vägen. En dag i sänder, den här dagen var bra. 

Det enda smolket i bägaren var de vaga signaler som skickades från halsen, en antydan, men sånt kommer ju och går så här års, lite lätt krasslig bara. Om jag bara fick lägga mig en stund när jag kommit hem så skulle det nog kännas bättre sen.

Två timmar senare vaknade jag med ett ryck. Det ropades nerifrån köket att maten var klar, rösterna var förvrängda, avlägsna. Jag var febrig och halsen dunkade av smärta. Försökte svara men det gick inte. Jag var sjuk, sjukare än någonsin; det gick liksom inte att förstå detta. Febern steg, närmade sig kokpunkten, och inte bara halsen bultade, också armhålorna och ljumskarna värkte infernaliskt. 

Var detta pesten? Nej, det skulle visa sig att jag drabbats av körtelfeber, det var en gåva från självaste Satan. Han hade väl uppmärksammat mitt tillfälliga avancemang i klassrummet och bestämt sig för att markera med kraft. Sjukdomen var helvetet, jag levde i dess grepp i en oändlighet, kunde knappt äta, till och med att andas var svårt. Även talet togs ifrån mig, jag grymtade som ett djur, en döende gris. Dagar blev till veckor.

Det var fortfarande vinter när jag lämnade sjuksängen och styrde stegen mot skolan igen, en mild variant, småspik i luften. Jag stapplade fram, försvagad i sviterna av den stora sjukdomen. Skulle jag någonsin komma ikapp, hitta tillbaka till den där attityden som jag så hastigt hade anat? 

Jag slog mig ner vid bänken igen, såg mig omkring. Mina klasskamrater satt där de brukade, klassföreståndaren stod på sin vanliga plats därframme. Hans sätt att se på nu mig var, inte föraktfullt, hellre avmätt ömkande.

 

Krumelurerna som tog form på svarta tavlan var än mer komplicerade nu, såklart de var efter alla dessa veckor. Men den där lilla gnistan av revanschlusta, den som jag erfarit just innan jag blev så sjuk, sprakade fortfarande vagt inom mig. Återigen: koncentration, fokus, jävlar anamma!

Dagar gick, och steg för steg började jag komma ifatt. Ännu en gång tyckte jag mig se en skiftning i klasslärarens blick, tyckte mig nästan se en beundran där?

Mot slutet av veckan var det dags för idrottslektion, inomhusfotboll i sporthallen. Jag var faktiskt entusiastisk inför detta, skulle bli skönt att få röra på sig efter så lång tid av sängliggande. Kanske kunde jag visa fotbollskillarna att jag också var en kraft att räkna med?

Överallt på planen var jag, ville ta ut mig fullständigt. Idrottsläraren hojtade förtjust, det här var en ny sida av mig! Men ger man sig in i leken så far man leken tåla, är det inte så man säger? Hursomhelst så sträcktes ett ben ut och jag låg plötsligt på golvet och vred mig av smärta. Mitt högra nyckelben var brutet, det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Men jag hamnade till slut på en vårdcentral där min arm placerades hängandes mot en gasbinda. Det var över nu; jag kunde varken sitta eller stå, sova eller vara vaken, smärtan var mitt allt, den överskuggade både skola och fritid. Ingen väg tillbaka nu.

Därför tog jag aldrig studenten. Synd på ett sätt, men framförallt bra: annars hade jag ju inte befunnit mig exakt där jag är nu.

Så långt bort ifrån företagsekonomi och absoluta formler som det bara går.

Hunden igen

Den där hunden igen, han som bor med oss, som faktiskt är en familjemedlem med lika stor rätt kärlek och omtanke som vi andra, han fortsätter att gäcka mig känslomässigt. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till honom, hur jag ska älska honom sådär innerligt som resten av flocken här hemma gör. Jag ger vår relation chans på chans, jag gör verkligen det, men så kommer de där skallen och förvandlar guld till sand, ömhet till avsky. 

Hundens och mitt förhållande till varandra är så skört, och det är påfrestande för oss båda. Jag ser det i hans ögon, och han i mina; en sorg över att aldrig riktigt nå fram till allt det vackra som förbehållslös kärlek är. Alltid är det något som kommer i vägen. Och det är inte bara det där förbannade skällandet.

Häromdagen fick jag till exempel höra av hans matte, alltså min fru, att han betett sig ytterst olämpligt inne i en hundrastgård. Hur han hoppat på en liten valp där, och börjat stöta med underlivet mot henne bakifrån. Att ge utlopp för sina drifter på det viset, utan något som helst samtycke, är ju fullständigt oacceptabelt och något jag starkt tar avstånd ifrån. Återigen pulveriserades den värme jag börjat känna inför honom.

Men så idag hörde jag om en annan hund, nån slags jakthund, som äter sin egen avföring. Tydligen gör han så för inte lämna spår efter sig. Trist instinkt ändå, men uppenbarligen extremt viktig för det stackars djuret. 

Så gör inte vår hund och det älskar jag honom för.  

Kanske handlar det om det, att sänka kraven, att vara tacksam för att han åtminstone inte beter sig så, prisa honom för det. Varför komplicera allt hela tiden?

Brevbärarens vinter

Den här årstiden är sannerligen vidrig. Snö, slask, mörker, sjukdom: ingenting gott för den med sig. 

Vintern är människans stora prövning, eller åtminstone brevbärarens. Så tänkte jag i alla fall förr, när jag själv var brevbärare. Då var den här tiden på året, den som vi nu träder in i, en enda lång utdragen dödskamp, varje dag monterades min kropp ner. När våren och sommaren sedan anlände kunde jag inte förstå hur jag tagit mig igenom denna olidliga plåga med livet i behåll. 

Tänk att viljan till liv är så stark att man kan överleva det helvete som är brevbäring på vintern. 

En gång i tiden var jag brevbärare. Jag tänker på det ibland, minns vilken kamp det var för mig. Brevbärarturerna på vintern var ingen lek. Inte för mig. Idag har jag insett att jag var för fin för dem, att jag var en alldeles för vacker frukt i en rutten korg. 

En sådan som jag ska inte behöva utsättas för den typen av påfrestningar, det svärtar ner min själ, förvandlar mig till något jag egentligen inte är. Som förra vintern, när jag kissade i en blomkruka som stod i fönstret på tredje våningen i ett hus på Skeppargatan. Länge stod jag där, strålen var hård och jämn. Närsomhelst kunde en dörr öppnas, men det bekom mig inte. Kanske önskade jag det rentav, ville att de skulle se min utsatthet, höra mitt rop på hjälp.

Inte är det något jag skulle göra idag. Aldrig att jag skulle välja en blomkruka framför en toalett på mitt nya jobb.

Jaja, det där ligger bakom mig nu. Vintern är en årstid bland andra, inte längre ett hot.

De där skallen

Hunden, det finns ändå stunder då jag kan uppskatta hans närvaro i min tillvaro. På landet förra veckan till exempel, när vi satt i varsin fåtölj framför brasan, jag med en folköl och han med ett grisöra (eller om det var en kolunga, minns inte riktigt). Det var en fin stund, jag inte bara accepterade den - jag kunde till och med vila i den, och inte känna att jag hellre skulle vilja vara på en plats där hundar inte är tillåtna, en värld där hunden inte är människans bästa vän, utan bara ett djur bland andra, vild i skogen bland de sina.

Innan vi hamnade framför brasan var vi ute i skogen, han och jag. Det var också en tolererbar upplevelse. Hunden tittade upp på mig då och då, våra blickar möttes och hans tillgivenhet smittade av sig på mig; en värme fyllde mig i novemberskymningen. Det var vi två i den stora mörka skogen. Vi gick och gick tills inga stigar längre fanns. Plötsligt insåg jag att vi gått vilse. En oro närmade sig, jag ansträngde mig för att betvinga den, och djuret vid min sida måste ha snappat upp min humörsvängning. Han tog över kommandot: att ta sig hem var nu hans ansvar, inte husses. Resolut förde han oss hemåt innan mörkret hann omsluta oss helt. 

Det har jag lärt mig om vår hund: hem hittar han alltid. Han vill hem, han vill vara tillsammans. Det är ju älskvärt.

Jag tänkte på det där framför brasan, att hans roll i familjen är självklar. Att jag varit en idiot som tvivlat.

Men nu, just nu, är jag förtvivlad igen. Hans skall ekar mellan väggarna, tonlösa och hårda. Jag åldras tre år för varje sådant skall. 

Han är fortfarande valp säger dom, det går över. Det ska nog bli hund av honom. Hoppas bara jag är med då. De där skallen alltså.

Triumfen

- Det är ju både din och min största idrottsliga framgång i livet! utbrister han. Det gör han alltid när historien kommer på tal. Och det gör den rätt ofta. Har för mig att vi gick i åttan, att det var tidig höst, solen låg på, letade sig in bland träden där vi sprang, luften var perfekt. 

   Det var orienteringstävling, och vi var i lag, han studerade kartan och pekade ut, jag sprang. Det gick så märkligt bra för oss, det var som att som att det inte riktigt gick att ta in; vi rörde oss framåt i skogen som i trans. I fjärran hörde vi röster från idrottskillarna, de som var menade att vinna detta.

Jag har en vän som jag delar minnen från många års skolgång med. Från lågstadiet till högstadiet gick vi i samma klass, och upplevelserna vi bär med oss därifrån tycker vi om att ventilera tillsammans. Klart att det är kul att återvända dit, till dessa skolår som formade en så, som fick en att förlora tron på mänskligheten innan man ens förstod vad det innebar att förlora tron på mänskligheten. Vi vandrade genom denna sörja år efter år - därför måste vi älta. 

Kanske var det inte bara elände, men nog är det så, att den tidens obegripliga hopplöshet - pennalismen på skolgården; hur våldet pågick där varje rast, psykiskt som fysiskt, dessa ständiga slagsmål i de bruna vattenpölarna, påhejade av den skränande massan, och de vuxna, lika rädda som alla andra, hur de tryckte där inne på lärarrummet, sög på sina cigaretter och sörplade sitt kaffe, ibland skymtades de bakom fönstret ut mot skolgården, man kunde se hur de skakade lätt på huvudet, eller bara stirrade tomt ner - är så oändligt mycket roligare att gotta ner sig i, än några eventuella ljusglimtar.

Vinterns illasinnade snöbollar, lika delar grus och snöslask, som ven genom luften. Grupperingarna som drog runt, tisslade och blängde på andra. De brådmogna, kroppsligt utvecklade i omklädningsrummet, och vi andra. Hur kroppsbehåring jämfördes, en del hade mycket, andra inget alls. De ljusa rösterna som överröstades av de mörka. Stanken från det grova svarta snuset som låg utspritt på bänkar och golv.

   Fuktigt tvinnade handdukar, hur snärtarna ekade mellan kakelväggarna. 

De hårda orden i matsalskön, hur en pojke vräkte ner ärtsoppa i knät på en annan. Läxorna som hängde över en, proven som lämnades in för rättning, de ständiga misslyckandena. 

Och alltid denna idrott. Fotbollsmatcherna som rasade på rasterna mellan killarna, fotbollskillarna. Vinnarna, förlorarna. De som valdes först, de som valdes sist. Föraktet för svaghet, hyllandet av vinnarskallen.

Det var ur detta reste vi oss, om än bara för en dag, och vann den där förbannade orienteringstävlingen. Vi slog dem alla, och det tar vi med oss; som en besynnerlig strimma ljus som skär genom all svärta.

Ingen trodde på det, alla misstrodde, det var så otänkbart. De hävdade fusk, sa att vi helt säkert inte var förtjänta av förstaplatsen. 

Och det hör till, det gör bara historien än starkare, att de vägrade acceptera oss som vinnare. Båda får vi gåshud när vi ännu en gång går igenom den där dagen då vi slog dem alla.

Dagen för den största idrottsliga framgången genom alla tider.