Jag har inte tagit studenten

På en läroanstalt placerad mitt inne i staden, ett stenkast från fängelset, var jag en gång i tiden elev på ekonomisk linje. Jag hade nått fram till den andra årskursens andra termin, det var januari, och framför mig låg ett halvår som skulle komma att besegla mitt gymnasiala öde och även prägla mitt liv, min person, framöver. Det var ett kritiskt kapitel denna den tredje terminen på gymnasieskolan - i vilken riktning skulle mitt engagemang vandra: fortsätta nedåt, eller skulle jag rycka upp mig? Jag tänker mycket på detta halvår i mitt liv, på hur avgörande det faktiskt var. Med facit i hand kan jag förvisso konstatera att livet ju tar en fram lite som det vill; oftast är det slumpen, inte någon överlagd strategi, som tar en dit man är. Även här, på gymnasiets ekonomiska linje, var det slumpen som styrde, inte bara min egen oförmåga. 

Jag förstod det inte då - som att man inte begriper att man är en del av ett historiskt skede när man befinner sig mitt i det - att den gymnasiala utbildningen utgör grund för ens kommande förehavanden i livet, åtminstone de som berör fortsatt utbildning och karriär. Mina insatser här hade betydelse - på riktigt.

Samtidigt som jag inte ägde mina egna tankar - de flög ju runt utan vare sig riktning eller mål - så förväntades jag förstå inte bara vikten av utbildning, utan också det som sades av undervisarna framme vid svarta tavlan. De talade om företagsekonomi, om matematisk logik; formler som var självklara i sin logik, oantastliga i sin absoluta sanning.

Jag hade kämpat på, men mina insatser under de föregående treminerna var ändå att betrakta som ytterst mediokra. Jag låg och balanserade på godkänt, oftast strax under; det var svårt för mig här, på denna utbildning som jag besynnerligt nog hade sökt mig till. Eller, så besynnerligt var det kanske inte, min bror hade ju gått ekonomisk linje, säkert var det därför jag ansåg att också jag måste gå på den.

   

Jag hade samma klassföreståndare som han, men då min bror var en mycket uppskattad elev var jag själv hans luddiga lillebror, inte alls samma mönsterelev. Från början hade klassläraren haft höga förväntningar på mig, jag såg det tydligt i hans ögon när han såg på mig; hur förtjusningen successivt liksom falnade i blicken, byttes ut mot besvikelse. För jag var ju inte som han, jag var något annat. 

   

Klassföreståndaren bar alltid manchesterbyxor och flanellskjorta, kroppen skvallrade om en sund och aktiv livsstil, ansiktet om kunnighet. Han var en man som uppskattade elever som han kunde spegla sig i, i vars ansikten han såg sin egen ungdom. Min bror hade säkert levt upp till det idealet, själv var jag inte ens i närheten.

   Läraren såg på mig med hela den samlade vuxenvärldens missnöjda blick. Den förföljer mig än idag, den där blicken, för den var så komplex i sin dualism, helt omöjlig att skaka av sig. Faktiskt är det så, att hela hans person fortfarande jagar mig, hur han pratade och skrattade med sina favoritelever, oftast storväxta sportintresserade killar, och hur jag aldrig kunde få tillgång till den gemenskapen. Jag uttalar hans namn då och då, muttrar det för mig själv under sämre dagar.

Januarivindarna svepte över skolgården när jag gick mot byggnaden med alla dessa rum, all denna kunskap som förmedlades därinne. Jag stannade upp och betraktade den, blicken vandrade mellan fönstren; det som pågick därinnanför var obegripligt för mig. Om jag bara kunde få ordning på mitt fokus; lyssna på det som sades, läsa det som skulle läsas, räkna det som skulle räknas. Idag kunde det kanske vända, tänk om jag från och med nu förmådde skingra tankarna på det där andra, och istället rikta dem mot de faktiska uppgifter jag stod inför. Ny termin - ny attityd!

Jag satte mig vid bänken och öppnade min attachéväska, plockade upp papper och penna, nu skulle jag verkligen lyssna! Det var lika hopplöst ointressant som vanligt, diagram och siffror, men inte borde det vara helt omöjligt att tillgodogöra sig. Jag antecknade noggrant, ställde till och med nån relevant fråga, och noterade jag inte en skiftning i klasslärarens ögon, hur de liksom antog en mer optimistisk utstrålning? Kanske hade han inte gett upp hoppet om mig ändå. 

   Dagen fortsatte i samma anda, jag hade ryckt upp mig, brutit mig loss, för det handlade ju bara om det: att bestämma sig. Att inte sjunka ihop i sin storebrors skugga, att tro på sig själv.

På vägen hem den dagen, vårterminens första, kände jag en försiktig tillförsikt. Om jag klamrade mig fast vid denna inställning så kanske det skulle bära vägen. En dag i sänder, den här dagen var bra. 

Det enda smolket i bägaren var de vaga signaler som skickades från halsen, en antydan, men sånt kommer ju och går så här års, lite lätt krasslig bara. Om jag bara fick lägga mig en stund när jag kommit hem så skulle det nog kännas bättre sen.

Två timmar senare vaknade jag med ett ryck. Det ropades nerifrån köket att maten var klar, rösterna var förvrängda, avlägsna. Jag var febrig och halsen dunkade av smärta. Försökte svara men det gick inte. Jag var sjuk, sjukare än någonsin; det gick liksom inte att förstå detta. Febern steg, närmade sig kokpunkten, och inte bara halsen bultade, också armhålorna och ljumskarna värkte infernaliskt. 

Var detta pesten? Nej, det skulle visa sig att jag drabbats av körtelfeber, det var en gåva från självaste Satan. Han hade väl uppmärksammat mitt tillfälliga avancemang i klassrummet och bestämt sig för att markera med kraft. Sjukdomen var helvetet, jag levde i dess grepp i en oändlighet, kunde knappt äta, till och med att andas var svårt. Även talet togs ifrån mig, jag grymtade som ett djur, en döende gris. Dagar blev till veckor.

Det var fortfarande vinter när jag lämnade sjuksängen och styrde stegen mot skolan igen, en mild variant, småspik i luften. Jag stapplade fram, försvagad i sviterna av den stora sjukdomen. Skulle jag någonsin komma ikapp, hitta tillbaka till den där attityden som jag så hastigt hade anat? 

Jag slog mig ner vid bänken igen, såg mig omkring. Mina klasskamrater satt där de brukade, klassföreståndaren stod på sin vanliga plats därframme. Hans sätt att se på nu mig var, inte föraktfullt, hellre avmätt ömkande.

 

Krumelurerna som tog form på svarta tavlan var än mer komplicerade nu, såklart de var efter alla dessa veckor. Men den där lilla gnistan av revanschlusta, den som jag erfarit just innan jag blev så sjuk, sprakade fortfarande vagt inom mig. Återigen: koncentration, fokus, jävlar anamma!

Dagar gick, och steg för steg började jag komma ifatt. Ännu en gång tyckte jag mig se en skiftning i klasslärarens blick, tyckte mig nästan se en beundran där?

Mot slutet av veckan var det dags för idrottslektion, inomhusfotboll i sporthallen. Jag var faktiskt entusiastisk inför detta, skulle bli skönt att få röra på sig efter så lång tid av sängliggande. Kanske kunde jag visa fotbollskillarna att jag också var en kraft att räkna med?

Överallt på planen var jag, ville ta ut mig fullständigt. Idrottsläraren hojtade förtjust, det här var en ny sida av mig! Men ger man sig in i leken så far man leken tåla, är det inte så man säger? Hursomhelst så sträcktes ett ben ut och jag låg plötsligt på golvet och vred mig av smärta. Mitt högra nyckelben var brutet, det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Men jag hamnade till slut på en vårdcentral där min arm placerades hängandes mot en gasbinda. Det var över nu; jag kunde varken sitta eller stå, sova eller vara vaken, smärtan var mitt allt, den överskuggade både skola och fritid. Ingen väg tillbaka nu.

Därför tog jag aldrig studenten. Synd på ett sätt, men framförallt bra: annars hade jag ju inte befunnit mig exakt där jag är nu.

Så långt bort ifrån företagsekonomi och absoluta formler som det bara går.

Hunden igen

Den där hunden igen, han som bor med oss, som faktiskt är en familjemedlem med lika stor rätt kärlek och omtanke som vi andra, han fortsätter att gäcka mig känslomässigt. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till honom, hur jag ska älska honom sådär innerligt som resten av flocken här hemma gör. Jag ger vår relation chans på chans, jag gör verkligen det, men så kommer de där skallen och förvandlar guld till sand, ömhet till avsky. 

Hundens och mitt förhållande till varandra är så skört, och det är påfrestande för oss båda. Jag ser det i hans ögon, och han i mina; en sorg över att aldrig riktigt nå fram till allt det vackra som förbehållslös kärlek är. Alltid är det något som kommer i vägen. Och det är inte bara det där förbannade skällandet.

Häromdagen fick jag till exempel höra av hans matte, alltså min fru, att han betett sig ytterst olämpligt inne i en hundrastgård. Hur han hoppat på en liten valp där, och börjat stöta med underlivet mot henne bakifrån. Att ge utlopp för sina drifter på det viset, utan något som helst samtycke, är ju fullständigt oacceptabelt och något jag starkt tar avstånd ifrån. Återigen pulveriserades den värme jag börjat känna inför honom.

Men så idag hörde jag om en annan hund, nån slags jakthund, som äter sin egen avföring. Tydligen gör han så för inte lämna spår efter sig. Trist instinkt ändå, men uppenbarligen extremt viktig för det stackars djuret. 

Så gör inte vår hund och det älskar jag honom för.  

Kanske handlar det om det, att sänka kraven, att vara tacksam för att han åtminstone inte beter sig så, prisa honom för det. Varför komplicera allt hela tiden?

Brevbärarens vinter

Den här årstiden är sannerligen vidrig. Snö, slask, mörker, sjukdom: ingenting gott för den med sig. 

Vintern är människans stora prövning, eller åtminstone brevbärarens. Så tänkte jag i alla fall förr, när jag själv var brevbärare. Då var den här tiden på året, den som vi nu träder in i, en enda lång utdragen dödskamp, varje dag monterades min kropp ner. När våren och sommaren sedan anlände kunde jag inte förstå hur jag tagit mig igenom denna olidliga plåga med livet i behåll. 

Tänk att viljan till liv är så stark att man kan överleva det helvete som är brevbäring på vintern. 

En gång i tiden var jag brevbärare. Jag tänker på det ibland, minns vilken kamp det var för mig. Brevbärarturerna på vintern var ingen lek. Inte för mig. Idag har jag insett att jag var för fin för dem, att jag var en alldeles för vacker frukt i en rutten korg. 

En sådan som jag ska inte behöva utsättas för den typen av påfrestningar, det svärtar ner min själ, förvandlar mig till något jag egentligen inte är. Som förra vintern, när jag kissade i en blomkruka som stod i fönstret på tredje våningen i ett hus på Skeppargatan. Länge stod jag där, strålen var hård och jämn. Närsomhelst kunde en dörr öppnas, men det bekom mig inte. Kanske önskade jag det rentav, ville att de skulle se min utsatthet, höra mitt rop på hjälp.

Inte är det något jag skulle göra idag. Aldrig att jag skulle välja en blomkruka framför en toalett på mitt nya jobb.

Jaja, det där ligger bakom mig nu. Vintern är en årstid bland andra, inte längre ett hot.

De där skallen

Hunden, det finns ändå stunder då jag kan uppskatta hans närvaro i min tillvaro. På landet förra veckan till exempel, när vi satt i varsin fåtölj framför brasan, jag med en folköl och han med ett grisöra (eller om det var en kolunga, minns inte riktigt). Det var en fin stund, jag inte bara accepterade den - jag kunde till och med vila i den, och inte känna att jag hellre skulle vilja vara på en plats där hundar inte är tillåtna, en värld där hunden inte är människans bästa vän, utan bara ett djur bland andra, vild i skogen bland de sina.

Innan vi hamnade framför brasan var vi ute i skogen, han och jag. Det var också en tolererbar upplevelse. Hunden tittade upp på mig då och då, våra blickar möttes och hans tillgivenhet smittade av sig på mig; en värme fyllde mig i novemberskymningen. Det var vi två i den stora mörka skogen. Vi gick och gick tills inga stigar längre fanns. Plötsligt insåg jag att vi gått vilse. En oro närmade sig, jag ansträngde mig för att betvinga den, och djuret vid min sida måste ha snappat upp min humörsvängning. Han tog över kommandot: att ta sig hem var nu hans ansvar, inte husses. Resolut förde han oss hemåt innan mörkret hann omsluta oss helt. 

Det har jag lärt mig om vår hund: hem hittar han alltid. Han vill hem, han vill vara tillsammans. Det är ju älskvärt.

Jag tänkte på det där framför brasan, att hans roll i familjen är självklar. Att jag varit en idiot som tvivlat.

Men nu, just nu, är jag förtvivlad igen. Hans skall ekar mellan väggarna, tonlösa och hårda. Jag åldras tre år för varje sådant skall. 

Han är fortfarande valp säger dom, det går över. Det ska nog bli hund av honom. Hoppas bara jag är med då. De där skallen alltså.

Triumfen

- Det är ju både din och min största idrottsliga framgång i livet! utbrister han. Det gör han alltid när historien kommer på tal. Och det gör den rätt ofta. Har för mig att vi gick i åttan, att det var tidig höst, solen låg på, letade sig in bland träden där vi sprang, luften var perfekt. 

   Det var orienteringstävling, och vi var i lag, han studerade kartan och pekade ut, jag sprang. Det gick så märkligt bra för oss, det var som att som att det inte riktigt gick att ta in; vi rörde oss framåt i skogen som i trans. I fjärran hörde vi röster från idrottskillarna, de som var menade att vinna detta.

Jag har en vän som jag delar minnen från många års skolgång med. Från lågstadiet till högstadiet gick vi i samma klass, och upplevelserna vi bär med oss därifrån tycker vi om att ventilera tillsammans. Klart att det är kul att återvända dit, till dessa skolår som formade en så, som fick en att förlora tron på mänskligheten innan man ens förstod vad det innebar att förlora tron på mänskligheten. Vi vandrade genom denna sörja år efter år - därför måste vi älta. 

Kanske var det inte bara elände, men nog är det så, att den tidens obegripliga hopplöshet - pennalismen på skolgården; hur våldet pågick där varje rast, psykiskt som fysiskt, dessa ständiga slagsmål i de bruna vattenpölarna, påhejade av den skränande massan, och de vuxna, lika rädda som alla andra, hur de tryckte där inne på lärarrummet, sög på sina cigaretter och sörplade sitt kaffe, ibland skymtades de bakom fönstret ut mot skolgården, man kunde se hur de skakade lätt på huvudet, eller bara stirrade tomt ner - är så oändligt mycket roligare att gotta ner sig i, än några eventuella ljusglimtar.

Vinterns illasinnade snöbollar, lika delar grus och snöslask, som ven genom luften. Grupperingarna som drog runt, tisslade och blängde på andra. De brådmogna, kroppsligt utvecklade i omklädningsrummet, och vi andra. Hur kroppsbehåring jämfördes, en del hade mycket, andra inget alls. De ljusa rösterna som överröstades av de mörka. Stanken från det grova svarta snuset som låg utspritt på bänkar och golv.

   Fuktigt tvinnade handdukar, hur snärtarna ekade mellan kakelväggarna. 

De hårda orden i matsalskön, hur en pojke vräkte ner ärtsoppa i knät på en annan. Läxorna som hängde över en, proven som lämnades in för rättning, de ständiga misslyckandena. 

Och alltid denna idrott. Fotbollsmatcherna som rasade på rasterna mellan killarna, fotbollskillarna. Vinnarna, förlorarna. De som valdes först, de som valdes sist. Föraktet för svaghet, hyllandet av vinnarskallen.

Det var ur detta reste vi oss, om än bara för en dag, och vann den där förbannade orienteringstävlingen. Vi slog dem alla, och det tar vi med oss; som en besynnerlig strimma ljus som skär genom all svärta.

Ingen trodde på det, alla misstrodde, det var så otänkbart. De hävdade fusk, sa att vi helt säkert inte var förtjänta av förstaplatsen. 

Och det hör till, det gör bara historien än starkare, att de vägrade acceptera oss som vinnare. Båda får vi gåshud när vi ännu en gång går igenom den där dagen då vi slog dem alla.

Dagen för den största idrottsliga framgången genom alla tider.

Den rökande familjen

"Vid nödfall, krossa fönstret.”Jag minns den tydligt, den där lilla lustiga tavlan med en cigarett bakom en glasskärm i syrras rum. Jag tror att jag förstod innebörden, att om begäret blev för stort, om man hamnade i en nödsituation, ja då som sista utväg kunde man alltid slå sönder glaset och slita åt sig cigaretten.

Som att ciggen någonsin var slut, det var de väl aldrig; alla rökte ju hela tiden. Pappa, mamma, syrrorna, brorsan; röken låg tät. Själv hade jag inte börjat, inte på riktigt iallafall. Visst kunde jag röka ibland, men aldrig i hemmet; det var något underförstått, att inte ta en cigarett på maten förrän man åtminstone gick i nionde klass. Brorsan gick i nian, så han bolmade på med de andra vid middagsbordet, drog halsbloss och spelade världsvan. 

En gång, nere vid en dansbana, stötte jag oförhappandes på mina båda föräldrar. De hade varit på middag i närheten och var på väg hem i sällskap med några bekanta, glada i hågen. Och jag drog runt bara, som man gjorde, med några kompisar. Vi hade kommit över ett paket cigaretter, och en av dem satt i min mungipa. Jag hade ingen möjlighet att skyla eller förklara bort: jag var ett barn som rökte en cigg. Det var ett komplicerat möte för mig, rentav overkligt. Men de tycktes bara fortsatt glada och kommenterade inte alls det som just pågått i min mungipa. 

Morgonen därpå, när jag lite skamset smög mig ner till köket för att dricka min O’boy, satt mamma där. Hon tittade på mig med stolthet i blicken, och kanske också lättnad: allt var precis som det skulle. Jag var helt rätt i min utveckling, precis i synk med min ålder. Snart skulle vi alla röka tillsammans.

Det fanns en gemenskap i det där, en samhörighet som gått förlorad idag.

Uppsägningen

Morgonen är tidig, vinden oväntat kylig. Jag sitter på cykeln, på väg till Posten, som så många gånger förr.    Jag kommer att bli sen idag, kom liksom inte iväg hemifrån; resonerade, ältade, vände det ena mot det andra - så har det varit en längre tid, mitt huvud är en enda sörja. Men nu, när jag äntligen kommit iväg, när den svalkande sensommarvinden smeker bort stressvetten från pannan, är det helt lent därinne i huvudet. Jag har bestämt mig nämligen. Jag ska säga upp mig idag, nu direkt på morgonen. 

Jag ställer min cykel nere i garaget där alla postcyklar står parkerade och väntar på sina brevbärare. Snart är jag inte en av dem, aldrig mer kommer jag cykla ut med dessa hopplösa försändelser. Ska bara knacka på hos min chef först. Jag kommer inte ställa mig i vägen om du vill sluta här, så hade han ju sagt tidigare i veckan: vill du så får du gå på dagen. 

   Det är skitigt i garaget, överallt högar av skräp, gummisnoddar och plastband. Arbetsplatsen, en gång faktiskt dräglig, har blivit kall och ogästvänlig; ingen omsorg tas om den. 

   I hissen på väg till andra våningen där postkontoret ligger, betraktar jag mig själv i spegeln. Jag kan inte hålla tillbaka ett litet triumfatoriskt leende, det liksom rycker i ena mungipan. Jag är pirrig, upprymd, men också orolig: är det verkligen så enkelt som han sa, chefen, att jag kan gå på dagen? Det betyder ju isåfall att jag snart kan vara på väg härifrån, hemåt, utan någonsin behöva återvända. Det är svindlande att vara så nära nu; att slutligen få göra det som tidigare bara varit en snuttefilt i snömodden på brevbärarturen.

Väl inne på kontoret byter jag om, men bara på överkroppen. Med mina privata jeans och den mörkblåa postskjortan kliver jag in i arbetet, hälsar lite förstrött på en kollega, och ställer mig sedan i sorteringen. Jag är plötsligt vilsen, förstår inte hur att faktiskt göra detta som jag föresatt mig. Jag sorterar några brev, känner att jag håller på att dras in i apatin igen; den där uppgivna föreställningen om att jag hör hemma här, att jag inte förtjänar bättre. Då ser jag chefen, han vandrar genom lokalen en bit bort talandes i telefon. Jag lägger ifrån mig breven, tar ett djupt andetag, och går sedan med ett slags bestämda steg mot honom.

Jag hör att han är på väg att avsluta sitt samtal, så jag vandrar strax bakom honom en liten stund, som ett barn som väntar på att få prata med pappa. Snart är han klar och jag frågar om han har tid att prata en stund inne på hans kontor. Märker att min röst är svag, nästan darrig faktiskt, och när vi i tystnad går mot kontoret bestämmer jag mig för att rycka upp mig igen, bli sådär tvärsäker och artikulerad som jag var på morgonen hemma med familjen.

Och det funkar. Inne på chefens kontor är jag tydligare än någonsin i livet. En ventil släpper och ut väller mina tankar och mitt beslut; aldrig har jag varit så säker på något. Chefen tycks överrumplad av min uppenbarelse, denna arbetare som plötsligt reser sig inför honom, och kan inte låta bli att le, till och med skratta. Du vill framåt! utbrister han, samtidigt som han hämtar uppsägningspappren, det är mer än vad man kan säga om många av dina kollegor.

Jag vet inte hur jag ska bemöta detta. Visst vill jag framåt, men framför allt vill jag ju bort från denna arbetsplats vars förtryck jag levt under så länge. Och de andra, mina kollegor, de som bara gnäller och inte gör något åt det - inte vill jag väl sätta mig till doms över dem. Jag vet hur svårt det är att rycka upp sig, har ju jobbat här i tjugo år.

Men inte en dag till. Underskriften sitter som en smäck, och chefen lägger en hand på min axel och säger: Var rädd om dig gubben. Det är omtänksamt och varmt, men samtidigt så...liksom negligerande. Precis som den här platsen som jag både har hatat och älskat.

Jag stänger dörren till den nu, och öppnar en ny.