Brevbärarens vinter

Den här årstiden är sannerligen vidrig. Snö, slask, mörker, sjukdom: ingenting gott för den med sig. 

Vintern är människans stora prövning, eller åtminstone brevbärarens. Så tänkte jag i alla fall förr, när jag själv var brevbärare. Då var den här tiden på året, den som vi nu träder in i, en enda lång utdragen dödskamp, varje dag monterades min kropp ner. När våren och sommaren sedan anlände kunde jag inte förstå hur jag tagit mig igenom denna olidliga plåga med livet i behåll. 

Tänk att viljan till liv är så stark att man kan överleva det helvete som är brevbäring på vintern. 

En gång i tiden var jag brevbärare. Jag tänker på det ibland, minns vilken kamp det var för mig. Brevbärarturerna på vintern var ingen lek. Inte för mig. Idag har jag insett att jag var för fin för dem, att jag var en alldeles för vacker frukt i en rutten korg. 

En sådan som jag ska inte behöva utsättas för den typen av påfrestningar, det svärtar ner min själ, förvandlar mig till något jag egentligen inte är. Som förra vintern, när jag kissade i en blomkruka som stod i fönstret på tredje våningen i ett hus på Skeppargatan. Länge stod jag där, strålen var hård och jämn. Närsomhelst kunde en dörr öppnas, men det bekom mig inte. Kanske önskade jag det rentav, ville att de skulle se min utsatthet, höra mitt rop på hjälp.

Inte är det något jag skulle göra idag. Aldrig att jag skulle välja en blomkruka framför en toalett på mitt nya jobb.

Jaja, det där ligger bakom mig nu. Vintern är en årstid bland andra, inte längre ett hot.

De där skallen

Hunden, det finns ändå stunder då jag kan uppskatta hans närvaro i min tillvaro. På landet förra veckan till exempel, när vi satt i varsin fåtölj framför brasan, jag med en folköl och han med ett grisöra (eller om det var en kolunga, minns inte riktigt). Det var en fin stund, jag inte bara accepterade den - jag kunde till och med vila i den, och inte känna att jag hellre skulle vilja vara på en plats där hundar inte är tillåtna, en värld där hunden inte är människans bästa vän, utan bara ett djur bland andra, vild i skogen bland de sina.

Innan vi hamnade framför brasan var vi ute i skogen, han och jag. Det var också en tolererbar upplevelse. Hunden tittade upp på mig då och då, våra blickar möttes och hans tillgivenhet smittade av sig på mig; en värme fyllde mig i novemberskymningen. Det var vi två i den stora mörka skogen. Vi gick och gick tills inga stigar längre fanns. Plötsligt insåg jag att vi gått vilse. En oro närmade sig, jag ansträngde mig för att betvinga den, och djuret vid min sida måste ha snappat upp min humörsvängning. Han tog över kommandot: att ta sig hem var nu hans ansvar, inte husses. Resolut förde han oss hemåt innan mörkret hann omsluta oss helt. 

Det har jag lärt mig om vår hund: hem hittar han alltid. Han vill hem, han vill vara tillsammans. Det är ju älskvärt.

Jag tänkte på det där framför brasan, att hans roll i familjen är självklar. Att jag varit en idiot som tvivlat.

Men nu, just nu, är jag förtvivlad igen. Hans skall ekar mellan väggarna, tonlösa och hårda. Jag åldras tre år för varje sådant skall. 

Han är fortfarande valp säger dom, det går över. Det ska nog bli hund av honom. Hoppas bara jag är med då. De där skallen alltså.

Triumfen

- Det är ju både din och min största idrottsliga framgång i livet! utbrister han. Det gör han alltid när historien kommer på tal. Och det gör den rätt ofta. Har för mig att vi gick i åttan, att det var tidig höst, solen låg på, letade sig in bland träden där vi sprang, luften var perfekt. 

   Det var orienteringstävling, och vi var i lag, han studerade kartan och pekade ut, jag sprang. Det gick så märkligt bra för oss, det var som att som att det inte riktigt gick att ta in; vi rörde oss framåt i skogen som i trans. I fjärran hörde vi röster från idrottskillarna, de som var menade att vinna detta.

Jag har en vän som jag delar minnen från många års skolgång med. Från lågstadiet till högstadiet gick vi i samma klass, och upplevelserna vi bär med oss därifrån tycker vi om att ventilera tillsammans. Klart att det är kul att återvända dit, till dessa skolår som formade en så, som fick en att förlora tron på mänskligheten innan man ens förstod vad det innebar att förlora tron på mänskligheten. Vi vandrade genom denna sörja år efter år - därför måste vi älta. 

Kanske var det inte bara elände, men nog är det så, att den tidens obegripliga hopplöshet - pennalismen på skolgården; hur våldet pågick där varje rast, psykiskt som fysiskt, dessa ständiga slagsmål i de bruna vattenpölarna, påhejade av den skränande massan, och de vuxna, lika rädda som alla andra, hur de tryckte där inne på lärarrummet, sög på sina cigaretter och sörplade sitt kaffe, ibland skymtades de bakom fönstret ut mot skolgården, man kunde se hur de skakade lätt på huvudet, eller bara stirrade tomt ner - är så oändligt mycket roligare att gotta ner sig i, än några eventuella ljusglimtar.

Vinterns illasinnade snöbollar, lika delar grus och snöslask, som ven genom luften. Grupperingarna som drog runt, tisslade och blängde på andra. De brådmogna, kroppsligt utvecklade i omklädningsrummet, och vi andra. Hur kroppsbehåring jämfördes, en del hade mycket, andra inget alls. De ljusa rösterna som överröstades av de mörka. Stanken från det grova svarta snuset som låg utspritt på bänkar och golv.

   Fuktigt tvinnade handdukar, hur snärtarna ekade mellan kakelväggarna. 

De hårda orden i matsalskön, hur en pojke vräkte ner ärtsoppa i knät på en annan. Läxorna som hängde över en, proven som lämnades in för rättning, de ständiga misslyckandena. 

Och alltid denna idrott. Fotbollsmatcherna som rasade på rasterna mellan killarna, fotbollskillarna. Vinnarna, förlorarna. De som valdes först, de som valdes sist. Föraktet för svaghet, hyllandet av vinnarskallen.

Det var ur detta reste vi oss, om än bara för en dag, och vann den där förbannade orienteringstävlingen. Vi slog dem alla, och det tar vi med oss; som en besynnerlig strimma ljus som skär genom all svärta.

Ingen trodde på det, alla misstrodde, det var så otänkbart. De hävdade fusk, sa att vi helt säkert inte var förtjänta av förstaplatsen. 

Och det hör till, det gör bara historien än starkare, att de vägrade acceptera oss som vinnare. Båda får vi gåshud när vi ännu en gång går igenom den där dagen då vi slog dem alla.

Dagen för den största idrottsliga framgången genom alla tider.

Den rökande familjen

"Vid nödfall, krossa fönstret.”Jag minns den tydligt, den där lilla lustiga tavlan med en cigarett bakom en glasskärm i syrras rum. Jag tror att jag förstod innebörden, att om begäret blev för stort, om man hamnade i en nödsituation, ja då som sista utväg kunde man alltid slå sönder glaset och slita åt sig cigaretten.

Som att ciggen någonsin var slut, det var de väl aldrig; alla rökte ju hela tiden. Pappa, mamma, syrrorna, brorsan; röken låg tät. Själv hade jag inte börjat, inte på riktigt iallafall. Visst kunde jag röka ibland, men aldrig i hemmet; det var något underförstått, att inte ta en cigarett på maten förrän man åtminstone gick i nionde klass. Brorsan gick i nian, så han bolmade på med de andra vid middagsbordet, drog halsbloss och spelade världsvan. 

En gång, nere vid en dansbana, stötte jag oförhappandes på mina båda föräldrar. De hade varit på middag i närheten och var på väg hem i sällskap med några bekanta, glada i hågen. Och jag drog runt bara, som man gjorde, med några kompisar. Vi hade kommit över ett paket cigaretter, och en av dem satt i min mungipa. Jag hade ingen möjlighet att skyla eller förklara bort: jag var ett barn som rökte en cigg. Det var ett komplicerat möte för mig, rentav overkligt. Men de tycktes bara fortsatt glada och kommenterade inte alls det som just pågått i min mungipa. 

Morgonen därpå, när jag lite skamset smög mig ner till köket för att dricka min O’boy, satt mamma där. Hon tittade på mig med stolthet i blicken, och kanske också lättnad: allt var precis som det skulle. Jag var helt rätt i min utveckling, precis i synk med min ålder. Snart skulle vi alla röka tillsammans.

Det fanns en gemenskap i det där, en samhörighet som gått förlorad idag.

Uppsägningen

Morgonen är tidig, vinden oväntat kylig. Jag sitter på cykeln, på väg till Posten, som så många gånger förr.    Jag kommer att bli sen idag, kom liksom inte iväg hemifrån; resonerade, ältade, vände det ena mot det andra - så har det varit en längre tid, mitt huvud är en enda sörja. Men nu, när jag äntligen kommit iväg, när den svalkande sensommarvinden smeker bort stressvetten från pannan, är det helt lent därinne i huvudet. Jag har bestämt mig nämligen. Jag ska säga upp mig idag, nu direkt på morgonen. 

Jag ställer min cykel nere i garaget där alla postcyklar står parkerade och väntar på sina brevbärare. Snart är jag inte en av dem, aldrig mer kommer jag cykla ut med dessa hopplösa försändelser. Ska bara knacka på hos min chef först. Jag kommer inte ställa mig i vägen om du vill sluta här, så hade han ju sagt tidigare i veckan: vill du så får du gå på dagen. 

   Det är skitigt i garaget, överallt högar av skräp, gummisnoddar och plastband. Arbetsplatsen, en gång faktiskt dräglig, har blivit kall och ogästvänlig; ingen omsorg tas om den. 

   I hissen på väg till andra våningen där postkontoret ligger, betraktar jag mig själv i spegeln. Jag kan inte hålla tillbaka ett litet triumfatoriskt leende, det liksom rycker i ena mungipan. Jag är pirrig, upprymd, men också orolig: är det verkligen så enkelt som han sa, chefen, att jag kan gå på dagen? Det betyder ju isåfall att jag snart kan vara på väg härifrån, hemåt, utan någonsin behöva återvända. Det är svindlande att vara så nära nu; att slutligen få göra det som tidigare bara varit en snuttefilt i snömodden på brevbärarturen.

Väl inne på kontoret byter jag om, men bara på överkroppen. Med mina privata jeans och den mörkblåa postskjortan kliver jag in i arbetet, hälsar lite förstrött på en kollega, och ställer mig sedan i sorteringen. Jag är plötsligt vilsen, förstår inte hur att faktiskt göra detta som jag föresatt mig. Jag sorterar några brev, känner att jag håller på att dras in i apatin igen; den där uppgivna föreställningen om att jag hör hemma här, att jag inte förtjänar bättre. Då ser jag chefen, han vandrar genom lokalen en bit bort talandes i telefon. Jag lägger ifrån mig breven, tar ett djupt andetag, och går sedan med ett slags bestämda steg mot honom.

Jag hör att han är på väg att avsluta sitt samtal, så jag vandrar strax bakom honom en liten stund, som ett barn som väntar på att få prata med pappa. Snart är han klar och jag frågar om han har tid att prata en stund inne på hans kontor. Märker att min röst är svag, nästan darrig faktiskt, och när vi i tystnad går mot kontoret bestämmer jag mig för att rycka upp mig igen, bli sådär tvärsäker och artikulerad som jag var på morgonen hemma med familjen.

Och det funkar. Inne på chefens kontor är jag tydligare än någonsin i livet. En ventil släpper och ut väller mina tankar och mitt beslut; aldrig har jag varit så säker på något. Chefen tycks överrumplad av min uppenbarelse, denna arbetare som plötsligt reser sig inför honom, och kan inte låta bli att le, till och med skratta. Du vill framåt! utbrister han, samtidigt som han hämtar uppsägningspappren, det är mer än vad man kan säga om många av dina kollegor.

Jag vet inte hur jag ska bemöta detta. Visst vill jag framåt, men framför allt vill jag ju bort från denna arbetsplats vars förtryck jag levt under så länge. Och de andra, mina kollegor, de som bara gnäller och inte gör något åt det - inte vill jag väl sätta mig till doms över dem. Jag vet hur svårt det är att rycka upp sig, har ju jobbat här i tjugo år.

Men inte en dag till. Underskriften sitter som en smäck, och chefen lägger en hand på min axel och säger: Var rädd om dig gubben. Det är omtänksamt och varmt, men samtidigt så...liksom negligerande. Precis som den här platsen som jag både har hatat och älskat.

Jag stänger dörren till den nu, och öppnar en ny.

Förseningen

 Det är förseningar i tågtrafiken, överallt ändrade tider på avgångarna på den stora monitorn. Vårt tåg också, men bara nio minuter. Ingen fara alltså, tänker jag, vi hinner fortfarande med den buss vi planerar att ta från Linköpings resecentrum. Från början hade vi tjugo minuter till förfogande, nu elva. Marginalen är lite knapp, men ändå: om inte förseningen förvärras så hinner vi ta bussen ut till sommarstugan, min yngsta dotter och jag. 21.50 går den, och vi bara måste ombord på den, nästa går inte förrän 23.20.  

Hon är lite hostig, och jag kan ju lika gärna vabba på landet som i stan; vilket genidrag ändå, att inse detta. För inte strider väl det mot lagen, den som jag är så rädd att bryta mot. Hur jag än vrider och vänder på det så kan det ju bara inte vara olagligt, att byta plats när man vabbar.

Vi stiger på tåget, nio minuter efter ordinarie avgångstid, men inget händer, vi står stilla på perongen, och för varje minut så krymper tiden vi har för att hinna med bussen. Det är varmt ombord, konditioneringen tycks inte vara igång, jag svettas och mumlar tider för mig själv. Dottern tittar ut genom fönstret, på människor på perrongen, på skyltar och tåg. Hon är fascinerad, hon älskar att vara här, för henne är allt ett äventyr. När vi äntligen börjar rulla är vi sjutton minuter sena, och jag frågar, lite försynt, en konduktör om de kommer "köra in" den tid de förlorat, och hon svarar att ja, kanske, får återkomma om hur det går.

Jag stirrar på klockans röda digitala siffror, hur de springer iväg. Ibland rullar tåget så långsamt framåt att jag får andnöd. Inser att jag behöver plantera det hos min dotter, att vi nog inte kommer att hinna med bussen, utan att vi kanske måste vänta på en annan, mycket senare buss. Hon svarar bara att om det är en sån där tvåvåningsbuss, då vill hon att vi sitter högst upp, längst fram. Hon återgår till Greta Gris, och jag tittar ut genom fönstret. Det har börjat skymma. Hur ska vi fördriva tiden därborta, när staden skiftar till mörker? 

Vi rullar in på stationen samtidigt som bussen avgår. Situationen är svårformulerad. Hade jag varit ensam i detta, ja nog hade jag mått mycket dåligt: att driva runt och fördriva tid i främmande stad efter mörkrets inbrott är så olustigt att det blir intressant, hur jag då blir någon annan; en skugga, fördriven ut i natten.

Men nu. Min dotter är med, så liten och oskyldig. Hon bad inte om det här - egentligen skulle hon ligga trygg i sin säng och sova nu -  ändå tvingas hon utstå detta obehag.

Vi går in på stationen och hinner precis köpa en tidning och lite chips och dricka på Pressbyrån innan de stänger. Vi sätter oss på en bänk med våra varor, och dottern säger att hon just såg en vampyr där ute i natten, hon kände igen den på de två huggtänderna som glimmade till. Det är en obehaglig bild hon målar upp, och jag ser mig omkring i väntsalen, det är bara vi här. Och därute, vad väntar oss?

Men dottern tycks inte vara skrämd, hon vill ut, kolla vad som mer händer där. Sammanhanget är nytt för henne, och inte som för mig - behäftat med bilder från mitt förflutna.

Alldeles vid utgången står en gammal fotokur, en sån där som tar fyra bilder på en. Visste inte att de fortfarande fanns kvar. Såklart vill hon prova, så vi går in och sätter oss, det blixtrar till fyra gånger, och snart kommer det färdiga resultatet ut på sidan. Hon ser så glad ut, med stor skrattande mun. Mitt ansiktsuttryck är mer komplext, jag ser både lycka och sorg i det. Och även en gnutta rädsla - för jag vill inte ut i natten, den skrämmer mig.

Vi lämnar stationshuset och beger oss ut. Ungdomsgäng skymtas runt busskurerna, rastlösa skuggor som drar runt i väntan på transport hem. Långt bort hörs ljudet av en polissiren. Jag tittar på klockan, konstaterar att det är över en timme kvar. Vi rör oss mot en park på andra sidan vägen, min dotter har fått syn på något som ser spännande ut där, något silvrigt som blänker. Bilar passerar på vägen, ur några strömmar hög musik. Det slår om till grönt och vi går över. Skynda dig, säger jag, stressad över bilar som närmar sig.

 

Det är någon slags installation, stora silverbulor som reser sig från jorden. Hon kastar sig in bland dem, åker kana nerför, balanserar och sjunger samtidigt. Jag står vid sidan av och spanar in i parken, söker med blicken bland buskar och träd, lyssnar efter ljud. Helt stilla, det är bara min dotters glädje som hörs. Hon bjuder in mig på kurragömma i det silvriga, och tiden känns plötsligt inte särskilt viktig; livet är ju nuet, och nuet är nu. 

Plötsligt vill hon vidare, hon ser något därborta, längre in i parken. Vi vandrar inåt, förbi en parkbänk skymd bakom träden. Jag hör röster därifrån, ser att en man sitter där. Han är ensam, talar bara rätt ut, osammanhängande meningar utan mottagare. Jag tar min dotter i handen och ökar takten, bort från mannen på bänken. Men min dotter slänger ändå iväg ett hej till mannen som glatt vinkar tillbaka samtidigt som orden strömmar ur hans mun. Längre fram ser vi en fontän, den sprutar och lyser vackert och runt omkring pryds marken av färggrant blomster. Jag har planterat de blommorna, det gjorde jag för många år sedan, säger hon. Hon låter mycket övertygande, så varför inte? I hennes värld är allt möjligt, hon vandrar runt i den, den är hennes, och min - den tillhör oss båda denna sena kväll i Linköping.

För henne finns inga vakuum, ingen bortkastad tid. Förseningen var aldrig ett problem för henne - livet pågår ju överallt, hela tiden.

Plötsligt har tiden gått och vår buss svänger in, en tvåvåningsvariant. Vi går in och upp, sätter oss längst fram. Vi flyger! ropar hon när bussen rullar iväg mot stugan i natten.

Leo, hunden

Sedan barnen började komma för tio år sedan försvann mycket av den tomhet som alltid varit min följeslagare. Det fanns inte utrymme för den längre; så fort jag kände den komma nalkandes så var det alltid något som motade undan. De vardagliga bestyren fyllde igen alla mörka hål. Jag var behövd, hela tiden var jag tvungen att slå tankarna bort från min egen existens, på vad det betyder att finnas till, på vad som förväntas och krävs av mig som fått ett liv att leva. Jag behövde inte ens formulera dessa frågor; barnen gav mig alla svar. 

Så är det också idag. Men inte lika mycket. För inte bara jag blir äldre, utan även barnen. De behöver mig fortfarande såklart, men utrymmena som skapas däremellan tänjs, och jag hamnar allt oftare i soffan igen, med ögonen uppspärrade och munnen halvt öppen. Det är den mörka, djupa oceanen jag stirrar på, den jag springer ur, den som alltid vill ha mig tillbaka. Hemmet erbjuder mig återigen dessa spelrum för djupdykningar ner i den mänskliga ensamheten. Jag tänker på vad som väntar oss efter att vi varit tillsammans här, alla vi människor - är det samma plats som den vi kommer ifrån? Meningslösa tankegångar, totalt slöseri med dyrbar tid. Funderingar som aldrig kan leda fram till en slutsats, och därför saknar värde. 

Det där var för några månader sedan. Det kunde vara tyst och stilla i hemmet då, ibland längre än tio minuter. Jag var alltjämt upptagen, jag var fortfarande gnällig över att ingen tid fanns till annat, men ändå: ett lugn hade börjat lägga sig över tillvaron, det där lugnet som jag egentligen inte trånar efter, utan skyr. Stillheten som, också i korta stunder, får mig att återigen ana det där andra.

Det var då, just i rättan tid, som vi skaffade hund. Leo heter han, en labradoodle. Jävla hund, bits hela tiden, skäller och bajsar. De där skallen alltså, framförallt när familjen sitter till bords och äter middag, får mig att gå sönder inombords. De sliter, rycker och drar i min själ, trasar sönder den, väcker en vrede hos mig som jag inte vet vad jag ska göra med. 

   Hade vi inte nog med allt innan? Behövde vi verkligen skaffa ännu ett liv att ta hand om? Jag ville inte skaffa hund, det var ni. Jag tänker så ibland, och det kommer jag säkert fortsätta att göra. För jag är en gnällspik, det är min natur. Men egentligen vill jag ju ha honom här.

För han är ju också bedårande, den lilla lurvisen. En hund bland oss människor, som gör så gott han kan. Som får mig att växa ännu mer och inse att jag också kan vara en sorts husse, det kunde jag väl aldrig tro.

Och när han kryper upp till mig i soffan, när han känner att jag är på väg in i det mörka, och lägger sin haka mot mitt ben, då inser jag att han är ännu en som jag aldrig vill skiljas från.