Fickringningen

 Jag är hemma när min telefon plötsligt ringer. Min överordnades namn syns på displayen. Vad kan han vilja idag? Det är ju klämdag och jag har tagit ledigt. Överväger helt kort att inte svara, men bestämmer mig ändå för att göra det. Ja, hallå, säger jag och möts av ett bakgrundssorl. Jag upprepar mitt "hallå", säger det igen och igen, men inget gehör. Bara det där babblet. Inser snart att han måste ha fickringt mig. 

Borde väl lägga på, men jag gör inte det. Jag bestämmer mig för att hänga kvar och lyssna.

Egentligen inte av nyfikenhet över vad som sägs, utan bara för att det känns lite fint att lyssna på dem, såhär sittandes på min egen kammare. På den överordnade, ”teamledaren”, han som planerar och lägger upp dagen och arbetsuppgifterna, och de två brevbärarna, hur de resonerar med varandra. 

   

Den ena av de två brevbärarna är sävlig, nästan obrydd i sitt sätt att tala, rösten djup, mörk. Den andre är orolig och engagerad med en betydligt högre klang. Teamchefen är lugnt pedagogisk, med inslag av överseende, rösten mild.

Var och en har sin egen speciella ton, sin egen melodi och rytm. Tillsammans utgör de en trio vars stämsång gör mig så väldigt berörd.

Orden är de vanliga, det handlar om distriktsnummer, adresser, brev och paket. Om tid som inte räcker till, eftersändningar som blir liggandes. Det är samma klagosång som alltid. Men när den framförs så här, i luren på tryggt avstånd - då blir det plötsligt vackert, rentav poetiskt.

Olyckan

Jag cyklar i den tidiga morgonen, på väg till jobbet. Är nästan framme när jag svänger åt vänster på cykelbanan, korsar den för att ta mig över övergångsstället innan det slår över till rött. Solen bländar, inga cyklister syns. Jag har mina hörlurar på, som alltid, och en kepa, ingen hjälm. Då slår olyckan till.

Och den är blixtsnabb, men ändå så utdragen, liksom indelad i etapper. Jag ser något, det är på väg mot mig, och jag befinner i detta läge under så lång tid att jag närapå kan vila i det. Sedan hör jag ett ljud från cyklisten när han är alldeles nära, en suck eller möjligen en andhämtning. Först hinner jag tänka att det här kanske inte är så farligt, att vi bara snuddar vid varandra nu, och att vi kommer fortsätta cykla, han åt sitt håll och jag åt mitt.

Men så kommer den då, själva smällen, distinkt och så oerhört kraftfull. Han klyver min väg, och jag hör hur det går sönder saker, ljud av klingande metall och plastsplitter. Jag far mot marken, precis vid trafikljuset, och jag tänker på allt det som faktiskt var så gott i mitt liv, innan den här olyckan som nu kommer att kosta mig mitt liv. Det hade jag inte haft en tanke på imorse, när jag sa hejdå till familjen, de som var vakna, att jag skulle möta min egen undergång bara någon halvtimme senare. Olyckor, sjukdomar, död, inget sådant fanns i mitt medvetande .

Allting som bara rullar på. Tills det inte gör det längre.

I nästa ögonblick ligger jag där, under cykeln. Jag tar mig upp. En bit bort ligger den andre kvar på cykelvägen. Han stönar av smärta. Runt honom ligger lite smådelar från hans cykel. Jag går mot honom, närmar mig trevande, för tänk om han plötsligt flyger upp och går till attack? Men han reser sig bara sakta och synar först sin kropp och sedan sin cykel, Det blöder från några skrapsår, och cykeln är delvis demolerad. Jag inser snabbt att han inte är att frukta, han verkar lika skakad som jag, lika överrumplad av tillvarons plötsliga tvärvändning. 

Han är klädd som en cyklist, en sån där som cyklar snabbt. Jag är en annan sorts cyklist. Men nu står vi här, två människor som just överlevt. Han är yngre än jag, runt de trettio. Vi börjar tala med varandra.

Han är mjuk i tonen, samlad. Betraktar sina skador, sin cykel. Säger, lite avväpnande, att nu fick han iallafall användning för sin hjälm. Själv är jag svamlig, osorterad, lyfter upp min cykel och lutar den mot en lyktstolpe, men den rasar ner igen. Kroppen är domnad, det är väl adrenalinet som pumpar, men jag känner ändå att mitt högra underben fått sig en rejäl smäll. Vill visa honom, men får inte riktigt upp byxan.

Jag får ur mig något om försäkring, om han har någon sådan, känner att det är jag som orsakat denna katastrof, att det är mitt fel att han blöder och att hans cykel är söndertrasad. Min vänstersväng, solen i ögonen, oaktsamheten. Dessutom är ju min cykel intakt, och jag likaså; inget blod rinner på min kropp. Tar upp mina hörlurar, visar den avslitna sladden, men ångrar mig genast. Som att det skulle ha någon betydelse, ett par hörlurar. 

 Scenen är ojämlik. 

   

Men å andra sidan så cyklade han i en väldigt hög hastighet, jag hann ju inte se honom förrän det var försent. Och min kropp, nog för att den är domnad, men jag kan ändå ana hur mörbultad jag är. 

Men han behåller sitt lugn, tycker inte vi ska bråka om vem som borde gjort vad utan istället ta varandras nummer så får vi se var vi landar framöver. Vi är båda skakade av den fasansfulla smällen, men det tycks som att vi möts i en lättnad över att vi faktiskt står här och pratar med varandra. Han ger mig sitt nummer, jag ringer honom så att han får mitt. Han säger sitt namn, jag säger mitt. Ta hand om dig nu, säger jag. Du med, säger han. 

Vi skiljs åt. Jag känner kroppen återvända. En bula har format sig på mitt underben, stor som en rugbyboll.  Kan inte arbeta, åker hem. Förstår inte vad jag ska känna. Inom mig utkämpas strider, det är ljuset mot mörkret. 

Grill

Lördagseftermiddagen var sen och kvällen stod redo när jag cyklade genom radhusområdet där jag bor. Jag var på väg till den lokala servicebutiken för att köpa en cola till min son. Överallt på de små trädgårdarna myllrade det av liv. Våren, när den är så här långt gången, är väl den finaste gåvan. Årstiden som bjuder oss så mycket födelse och liv. Hopp.

Där och då, på min cykel, var lyckan ren och oförställd. 

Min skjorta fladdrade i vinden. En fläkt av grillrök slog emot mig, alldeles lätt. Doften av grillat kött en ljummen kväll. Så fylld av svunnen, förlorad, tid, att jag inte förmår att på riktigt fånga in och formulera den.

En trygg doft, men också oroande. Det är svårt att kastas tillbaka till sommarkvällarna i barndomen. Till det där rummet som jag för så länge sedan lämnat. Till pappa och mamma, mina syskon, till allt det som jag trodde skulle vara för evigt.

Vid en grill stod en pappa och vände det marinerade köttet. Runt honom sprang barn. Vi vinkade till varandra genom oset.

Samma rum nu som då, samma oändlighet, nya aktörer. 

Jag cyklade vidare, hade mitt ärende att tänka på, colan till min son. Jag skakade av mig den plötsliga tillbakablicken, och på vägen hem passerade jag samma grill igen. Men den här gången klamrade jag mig fast i nuet. För det är här jag vill vara, de väntar ju på mig därhemma.

Hålet i örat mitt

Huvudvärken som jag vaknat med när gryningen kom smygandes över oss som sov under den bara himlen på stranden hade varit svår, men efter ett dopp mådde jag snart bättre. Vi var ett gäng unga från en kibbutz på utflykt till Tel Aviv, och kvällen innan var det fest här på stranden. Nu sov alla utom jag, utspridda runt den utslocknade lägerelden.

 Jag bestämde mig för att ta en promenad, barfota utmed strandkanten. 

Det var en ny dag som just börjat ta form, långt hemifrån. Jag var uppsluppen, mosig i huvudet, med hela livet framför mig. Säkert tänkte jag inte just så, att jag var ung och att mitt liv fortfarande låg i sin linda, för där och då fanns endast nuet. Solen steg allt högre upp på himlen, och jag tänkte på de där hemma, nu skulle de se mig. Jag var mitt i någonting här, de var i ingenting.

Och jag tänkte att när jag kommer hem igen, då kommer inget att vara som förr. Inte med mig iallafall, för jag har varit med om saker som de bara kan drömma om. Och det kommer att synas på mig att jag varit ute i världen. Subtila saker, som mitt sätt att se på dem, hur jag tilltalar dem. 

Det var en förfinad version av mig som väntade dem. Hyperkultiverad, världsvan. 

Men kanske skulle jag ändå göra något konkret som syntes, på kroppen alltså, som att tatuera mig eller...ta hål i örat och sätta en ring där? Ett snabbt ingrepp ju, och inte gör det särskilt ont heller, hade jag hört. 

Jag lämnade stranden och sökte mig upp mot staden, och snart var det gjort. En glänsande plupp satt nu i min örsnibb.

Min hemlängtan blev ännu starkare; kunde inte vänta med att visa upp mitt nya jag för de där hemma!

Sen gick jag väl tillbaka till de andra, om det nu var så att vi kamperade där på stranden. När jag tänker efter så är jag inte så övertygad om det. Spela roll liksom. Men jag är nästan helt säker på att det var i Tel Aviv som jag tog hål i örat, och att jag inte var där ensam.  

Och jag skulle verkligen ha stor nytta av det hålet åren som följde, med olika örhängen däri som förstärkte min personlighet. Sen slutade jag med det, för decennier sedan, och hålet växte igen. 

Trodde jag. 

För det var en fredagkväll hemma då vi kom in på det här med hål i örat, och rätt som det var var en silverring framme och stacks in i min örsnibb. Det var så besynnerligt, och rentav upplyftande: för jag blev någon annan. Eller, jag var ju fortfarande jag, men som när jag var yngre med hål i örat: min karaktär breddades, blev rentav särpräglad. Möjligen kände jag mig lite tuff, det tar emot att erkänna, men så var det nog. När den suttit där några dagar frågade jag min fru vad hon egentligen tyckte om det, vem hon såg. Hon svarade: "Jag ser en typ av man som jag inte känner."

Jag tog bort det. 

För det där öronsmycket lurar ingen. Inte längre.

Fångad

Blev instängd på en innergård härom dagen. Det är en klassiker för brevbärare, detta att inte komma ut igen när man varit över till gårdshuset med post. Det händer mig väldigt sällan numera, eftersom jag känner till de innergårdar där man kan gå i den fällan. Men jag var stressad, disträ, den här dagen. 

Jag ryckte och slet i dörren, och all min yrkesmässiga pondus lämnade mig omedelbart när jag insåg att det var lönlöst. Min kostym slets av mig, och jag förvandlades till ett infångat djur, vilt och jagat. 

Jag klättrade uppför en lodrät mur, mina händer var inte längre en människas, de var tassar med klor som borrade sig in och tog mig uppåt. Snart var jag över på en annan innergård. Jag rumlade runt där, sörplade i mig vätska från en regnpöl och kände hur jag fylldes med kraft. Jag var ursinnig, panikslagen, men samtidigt mer fokuserad än någonsin. Det enda jag var nu var en instinkt: att ta mig ur fångenskapen. 

Jag klättrade uppför fler murar, studsade över innergårdar, men ingenstans kunde jag hitta en väg ut. Aldrig skulle jag ta mig tillbaka ut på gatan och min väntande brevbärarcykel.

Plötsligt fick jag syn på någon genom ett fönster på bottenplan, en människa. Det var en kvinna som satt framför en datorskärm. Jag ställde mig bakom henne, och min spegelbild slog emot mig från fönstret: jag var en best, naken och hårig, med uppspärrade ögon. Inte ett spår kunde skönjas av den brevbärare jag en gång varit, eller ens av en människa. 

Jag rafsade lätt på fönstret och hon vände sig om och fick syn på mig. Hennes blick var fylld av förskräckelse, men också fascination och medömkan: Vem är denna varelse? Och hur kan jag hjälpa honom?

Jag viftade med armarna och grymtade. Hon förstod snart min belägenhet, att jag var instängd på innergården, att jag behövde släppas fri för att bli människa igen. Hon sken upp och lämnade sin skärm för att komma till undsättning. 

Jag var fortfarande ett djur när jag släpptes ut, men snart var jag brevbärare igen. Och ännu senare, när all post var utdelad och jag satt på min cykel på väg hem, blev jag också människa.

Kakan och Molly

Kakan och Molly heter de, min sons hamstrar. De bor i varsin bur bredvid varandra i hans rum. De beter sig väl som förväntat av hamstrar tänker jag, samlar mat i kinderna, gräver ner sig, bygger förråd och springer i ekorrhjul. 

Men de är inte bara två hamstrar, de är även två karaktärer. Kakan, den rastlösa, spinkiga, som fladdrar runt. Molly, den sävliga, lite rundnätta, som tycks bära på ett inre lugn. Båda är de personligheter, inte bara vilka hamstrar som helst. De är en självklar del av familjen, Kakan och Molly.

Det kan göra mig förvirrad, liksom känslomässigt desorienterad, att jag har denna förbindelse till dessa två gnagare. Tänker på den där råttan som låg död på trottoaren på vägen till barnens skola. I flera dagar låg den där till allmän beskådan, blodig och trasig med blottade tänder. Vi som passerade, inte kände vi sorg över ett förlorat liv, inte förfasades vi över att den bara låg där, dag efter dag. Det var bara en namnlös råtta, ett skadedjur som säkert förtjänat sitt öde. 

För en tid sedan började Kakan bete sig avvikande. Plötsligt vill hon bara sova, dag som natt. Först tyckte vi det var mysigt att titta på henne när hon låg hopkrupen som en liten hårig boll, eftersom hon plötsligt sov helt synligt. Men snart började en oro sprida sig i familjen. Varför är hon så trött? 

"Förut hörde jag alltid Kakan hålla på i sin bur när jag skulle sova" , viskar sonen när vi ligger i mörkret i hans rum. "Det gör jag inte längre." Vi lyssnar till tystnaden från Kakans bur och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Endast små krafsande ljud hörs från Mollys bur. "Kanske börjar hon bli gammal?", viskar jag sedan, lite trevande.

Hon som alltid varit så fylld av liv, ligger hon nu ensam i sin bur och väntar på döden? Hur gammal är egentligen Kakan? Hur länge lever en hamster? Jag räknar och insikten slår hårt mot mig, sprider en iskyla genom kroppen. Tystnaden från buren är outhärdlig.

Jag inser att jag inte står ut med tanken på hamstrarnas åldrande, på att de kommer tas ifrån oss. Min familj måste bestå, alltid. Fast tiden är orubblig och objektiv, den tickar på utan att ta hänsyn till familjebildningar. 

Dagar går och Kakan bara sover och sover. Jag börjar så sakteliga förlika mig med tanken på att familjen snart kommer ha sex medlemmar, inte sju.

Men så en dag hör vi bekanta ljud från hennes bur, Kakan är tillbaka! Hon klänger på gallret, vill ut. Sonen plockar upp henne, låter henne springa runt i rummet. 

Det var bara en tillfällig svacka, ett falskt alarm. En påminnelse om det lika obegripliga som naturliga.

Nu är allting konstant igen.

Roskilde 1993, söndagen

Roskildefestivalen 1993, söndagen. Vi vandrar runt bland det som varit fest de senaste fyra dagarna. Marken är lerig och full av rester från livet som levts här; burkar och flaskor, fimpar och halvätna hamburgare, spyor och piss. Under hela festivalen har vi hängt runt, han och jag. Ibland har vi skilts åt, gått på olika konserter, umgåtts med andra, men genom dagarna har vi ändå varit varandras följeslagare.

Festen var intensiv, gränslös, och jag hade varit en del av den, förbehållslöst. Girigt hade jag svullat i mig av allt som erbjöds mig. Några dagar var det brännande hett, andra regnade det, men jag brydde mig inte, jag svävade runt bara; tidlös utan bakrund eller framtid. Jag hamnade i tält, en del stora som villor, andra betydligt mindre, och jag drack och ältade. Ibland formade jag endast ljud. Jointar, bongar; röken var ogenomtränglig i tälten. Jag vaknade sen, någon gång i ett tält, en annan mellan två bajamajor. En morgon vaknade jag strax under kanten på en av de stora scenerna. Vet att jag hade varit på konsert med The Spiritualized kvällen innan, och att jag plötsligt drabbats av ett alldeles oemotståndligt begär efter en stunds sömn, måste varit därför jag vaknade där, under en scen som sedan många timmar tystnat.

Vilken fest det måste ha varit.

Jag åt french hotdog med vitlökssås när jag var hungrig. Någon gång testade jag en av duscharna på området, stod naken tillsammans med andra festmänniskor. Leran sköljdes av mig och bildade bruna pölar med vatten vid mina fötter. Dagar gick, eller följde, och vi upplevde dem tillsammans, jag och min vän. 

Nu är vi här. Det är över. Och vi som inte varit tysta en sekund, nu är vi helt tomma. Vi går sida vid sida, bort från festivalen. Vi känner varandra väl, men den är ändå besvärande, tystnaden. 

   Baksmällan efter fyra dagars oavbrutna fest är skoningslös. Livsbejakande dagar, sinnesvidgande och själsöppnande, som fyllt oss med liv; ändå är det som att vi inte lever alls nu. Inget finns att uttrycka längre. 

Det är varken brännhett eller regnigt när vi lämnar området för att ta oss hem till verkligheten. Vädret är ingenting, mulet och milt.

Har fortfarande inte riktigt kommit över den där söndagen för snart trettio år sedan. Tänker fortfarande på den ibland. Som nu, därav dessa rader.