Då, nu, sedan

Frisbeen vi kastar mellan oss i julikvällens skymning är självlysande, den skär genom dunklet som en projektil. Min storebror och jag har gett oss ut i kvällningen för några sista kast. Säkert har jag tjatat på honom att följa med, och till slut har han gett med sig. 

   Nu är vi är tillsammans bara han och jag, och tillvaron är enkel, i stunden fulländad. Inga tankar finns på att sammanhanget är en del av barndomen, att livet fortfarande är ungt och att vi egentligen är på en plats vi snart ska lämna. Att vara en tioårig pojke som får kasta frisbee med sin storebror, det är bara ett skede av många i livet som jag inte kommer kunna återvända till. 

Jag har så svårt att förstå - eller, snarare, acceptera -  livets riktning, att den bara pekar framåt. För lika mycket som jag vill stanna där i den ljumma sommarkvällen, lika mycket vill jag vara precis där jag är i livet just nu.

Eller åtminstone kunna röra mig fritt mellan dem; ha tillgång till alla faser i livet när jag så önskar, inte bara i minnet. 

Att tvingas se på mitt nu som något lika flyktigt som mitt då, som mitt sedan, är så outhärdligt att jag endast förmår försöka formulera det i ord, som här, utan att förstå den faktiska innebörden.

Häromnatten

Häromnatten reds jag av en mardröm. En sån där abstrakt, som är uppfattbar endast med tanken. Men där, i mitt medvetande, var den desto mer gripbar: skräcken var konkret. Den slet i mig därunder täcket, i min kropp som inte kunde vara på en tryggare plats: i sängen omgiven av min familj. Jag sprang ifrån något, inte någon, i ett stadsmörker på regnvåta gator, men jag visste att det var förgäves. Det som jagade mig var något som inga ord förmår att beskriva, en oformlig massa som innehöll all världens fasa. 

Snart var det ikapp mig, och jag började utsöta ljud, små ljusa stönanden lämnade min mun och drog mig upp ur sömnen och ondskan som flåsade mig i nacken. Jag satte mig upp, helt tvärt, med mina kvidanden fortfarande svävandes i mörkret. Min fru vaknade också av mitt jämmer och viskade att jag måste ha drömt en mardröm och jag viskade tillbaka att ja så är det, men jag gjorde det nästan avfärdande, som för att tona ner situationen. För det var något med min röst: Jag visste inte att den rymde denna tonart, så späd i sitt vädjande, så avskalad och ren, och det var nästan genant för mig.

Det är alltså så jag låter när jag står inför det becksvarta som bubblar därunder.

Som barn angreps jag ofta av en annan mardröm, särskilt när jag var drabbad av hög feber. Då kunde det hända att det hann ifatt mig, att jag stod rakt framför det, och det var cirklar, en oändlighet av cirklar, som bländande mig samtidigt som det sög in mig. 

Därinne väntade ensamhetens evighet, och jag förstår idag att det var Döden jag stod inför, alltså den variant som kan tänkas vara ett medvetet tillstånd, parallellt pågående med det levande. 

Eller inte, glöm det här svamlet, bara drömmar ju.

Kräksjuka

Kräksjukan har attackerat min familj upprepande gånger den senaste tiden. Den har slagit till, hårt och skoningslöst, för att sedan ebba ut. Men så har den återvänt, lömskt har den kommit smygande igen när vi trodde vi var fria. Jag själv har skonats varje gång, men runtomkring har de fallit, en efter en. Och jag har funnits där för dem, sprungit mellan rummen med hinken, dag som natt. Dygn som smält ihop till en enda sörja, jag har vandrat igenom dem, till synes opåverkad. 

Men deras vedermödor har också berört mig, djupt.

   

Som när min son ännu en gång vomerade i hinken, och jag satt bredvid honom på sängkanten, och han tittade upp på mig och sade:

”Jag är ledsen pappa, att du ska behöva se det här.”

Mannen som kom med aloe vera

Det var min tredje dag på Sri Lanka, och jag satt i den brännande solen på stranden. Jag silade den vita, lena sanden genom fingrarna och begrundade min belägenhet. På andra sidan jordklotet hade jag hamnat, utan vare sig en plan eller ett umgänge. Jag var ensam här, övergiven åt mig själv, och jag hade ingen annan att skylla detta på än mig själv. Det var ju jag som bokat resan. Omständigheter därhemma fick mig att tro att jag behövde resa och söka spänning. 

Men utlämnad åt mitt eget sällskap, utan en omgivnings bekräftelse, tappade jag bort mig själv. 

   

Jag lyfte blicken mot solen, lät mig bländas. Vilken besynnerlig hetta jag befann mig i, egentligen outhärdlig, men samtidigt paralyserande. Jag kunde inte lämna den, trots att solen nu nådde sin högsta punkt på himlen. 

   

Tidigare på förmiddagen sökte jag svalka i havet, men det var dessvärre en traumatiserande upplevelse. Vågorna som vällde in hade först varit härliga och lekfulla, men snart ändrade de karaktär och vände sig mot mig. Jag hamnade som i en tumlare, kastades runt under vattnet, dunsade i botten, och när jag äntligen fick ordning på mig själv upptäckte jag att jag inte hade mina badbyxor på mig. Jag tittade upp mot stranden, på människorna som var där, och jag förstod att jag inte hade det i mig att vandra förbi dem oberörd av min nakenhet. Det var kvalfyllda minuter; jag förstod mindre än någonsin vem jag var, naken så långt hemifrån. Men så kom de plötsligt flytande mot mig, mina badbyxor, och jag kunde ta mig upp på stranden igen. 

Och här satt jag nu, apatisk, på gränsen till förlamad. Strandsäljare sökte min uppmärksamhet, men jag viftade slappt bort dem så artigt jag förmådde. Det var vulgärt: jag, en ensam resenär försjunken i mörka grubblerier och själslig vånda, och så de som slet för sin överlevnad, hur jag avfärdade dem. 

    

Min näsa var domnad, men också pulserande, och jag rörde vid den med mitt finger som färgades röd. Var jag så bränd att huden fläkts upp? Det hade jag aldrig varit med om tidigare, att solen orsakat blödande sår. 

Jag lade mig ner, och snart dåsade jag till, drev iväg till andra platser. Men inte länge, för plötsligt vaknade jag av att någon stod alldeles nära och betraktade mig. En lång och smal man, med hår ända ner höfterna, klädd i ett enkelt skynke som fladdrade i vinden. Han tittade på mig bekymrat och mumlade något på lankesiska. Han höll i något, det var en slags växt med tjocka blad med taggar utmed sidorna. Jag började med mitt avvisande viftande igen, tvingade fram ett yrvaket försök till leende. 

   

Men mannen ville inte gå, han ville inte lämna mig utan att ens försöka lindra mina besvär. Han knäckte ett av bladen och pressade ut en gel-liknande massa som han varsamt applicerade på min sargade näsa. Jag var ställd inför hans rättframhet, och handlingen var över innan jag hann protestera. Därefter studerade han sitt ingrepp och log. Sedan gick han.

Näsan kyldes ner av den gröna gelén, jag likaså. Det där var ingen illasinnad handling från mannens sida; bara en god gärning.

Människor vill väl, de allra flesta av oss, här och överallt. Han såg mig, alltså fanns jag, även på denna plats.

När jag sålde Guerilla Dub

Det är en ovanligt sträng vinter som pågår, i veckor har den hållit staden i ett järnhårt grepp. Förlorar nästan känslan i fötterna på mina utflykter till skivbörsen vid Nytorget, trots att det är en mycket kort promenad. Jag är där så gott som dagligen nu och säljer mina vinylskivor, en efter en. Sitter tydligen på riktig skattkista; många av mina skivor är värda en hel del pengar. Iallafall på den här börsen, killen vid kassan är ofta mycket förtjust och ger mig gladeligen sköna sedlar för dem. 

   Men det är också svårt att sälja skivorna, och jag tänjer hela tiden på en gräns: bara den här sista, sedan är det nog. Dessutom kan jag tycka det är genant att vara där så regelbundet, som att jag blottar min utsatthet för honom. 

   För några dagar sedan avböjde han mina skivor, sa att han redan köpt in så mycket den dagen, och han tittade på mig medlidsamt, som att han undrade hur jag skulle överleva nu. Det var ett tungt avvisande för mig, och jag insåg att jag behövde plocka med mig bättre grejer nästa gång; skivor som jag lovat mig själv att aldrig sälja. 

   Imorgon går jag dit igen, tänker jag. Imorgon är det ju fredag och då behöver jag ha pengar, för då vill jag dricka och röka med mina vänner. 

Dagen därpå står jag där med ett gäng skivor som betydde allt för mig en gång. På vägen dit tänkte jag på det som en före detta flickvän sa till mig nere i Snaps källarmörker för en tid sedan, hur hon skrek i mitt öra att jag "säljer min själ!", när jag berättade för henne hur jag får in pengar nuförtiden. Jag skrattade åt det då, men nu förstår jag att hon har rätt: det rister och sliter i mitt inre när jag plockar upp dyrgriparna och räcker över dem för granskning. Han studerar skivorna noggrant. Har lärt mig att avläsa hans hummanden och mummel, och jag tolkar ljuden som att han är intresserad av att göra affärer med mig igen. 

   När han tar upp och granskar "Guerilla Dub" med The Revolutionares, tittar jag bort, det är alltför smärtsamt. Det var min första reggaeskiva, och jag lyssnade på den hela tiden som barn, framförallt när jag lade mig för att sova, då den nattade mig i hörlurarna. Omslaget är besynnerligt. Det pryds av en man som håller ett maskingevär med båda händerna uppsträckta, och bakom honom kan man skymta palmer. Han ser snäll ut, och musiken är så varm och murrig, så jag tänkte alltid att han måste vara någon slags frihetskämpe. 

   Skivan ringar in så mycket av en tid i mitt liv, men det är ju bara en skiva, och jag är på en annan plats nu. Och det som kommer sedan, morgondagen, kommer också att försvinna, och ingenting tar jag med mig härifrån. 

Jag lämnar skivbörsen med en bunt sedlar i framfickan. Hej då själen, eller iallafall en liten del av den. Pengarna bränner, jag handlar dryck och snacks och mobiliserar inför kvällen. Min lägenhet är en bra samlingspunkt, så jag bjuder in.

Gästerna trillar in en efter en. Vissa av dem ringer på, men de flesta tågar bara in med sina klirrande påsar och slår sig ner. Några i soffan eller på sängen, övriga på golvet. Jag står som vanligt vid stereon och fipplar med mina cd-skivor och noterar knappt vilka som fyller rummet. Men det är ändå alltid de samma. Vänner som jag känt sedan barndomen eller tidig tonår, tillsammans med ett par nyare förmågor. Alla unga män nu, en del i sällskap med sina flickvänner, men majoriteten av oss utan. 

Några börjar genast packa upp mat som de köpt med, och oset från hamburgare och indiskt blandas med röken och alkoholen, med transpirationen i den instängda bostaden. Själv har jag redan ätit, fiskbullar i dillsås och pulvermos, det såg jag till att få avklarat redan på den sena eftermiddagen. Nu är klockan kväll, det är mörkt sedan länge därute, och alltför kallt för att vi ska kunna vädra ut odören vi vistas i. 

   Jag vrider upp volymen på anläggningen; det skorrar och överröstar alla försök till konversation. Blir tillsagd att sänka och gör det, men höjer snart igen. Vi lämnar sen, och ger oss ut i mörkret.

Jag tar mig fram, hela vägen till Snaps Källare, med själen som bränsle.

Jag

Precis som alla andra föddes även jag utan en ringaste aning om var jag befann mig eller vem jag var. Inget konstigt med det. Vi är alla tomma ark när vi anländer. Som bäbis var jag som mina jämnåriga föreställer jag mig: en liten varelse styrd av primära behov. Säkert krävande, men samtidigt enkel; jag fick mat när jag var hungrig, och när jag var trött lades jag för att sova. 

Jag var den sista i en syskonskara på fyra. Mina föräldrar ville ha ett fjärde barn, för det var så kul med många barn tyckte de.

De hade också kunnat resonera annorlunda, tänkt att tre barn räcker gott för att föra generna vidare, men nej. 

En föreställning om en familj med fyra barn, och det som var inget blev jag. 

Därför finns jag. Jag har inte skickats till den här planeten med ett syfte eller ett uppdrag. Jag är inte Messias.

Men jag finns här nu. Jag är hemma.

Brevbärare?

Jag vet inte vad en enda av människorna i min omgivning arbetar med. Eller, några yrkestitlar har jag väl lyckats snappa upp, som borgmästare eller art director, men jag förstår verkligen inte vad de faktiskt pysslar med, hur deras arbetsdagar ser ut. 

   

Detta beror inte på att jag är ointresserad eller självupptagen: jag begriper bara inte vad det är de talar om när de beskriver sina yrken; ingenting av det de säger kan jag ta till mig och bilda en uppfattning utifrån. Det är ett enda virrvarr av möten och kompetensutveckling som pågår därute.

Själv vet jag att jag arbetar, trots att jag aldrig minns annat än fragment från dagen. Brev, paket, portar och trappor blinkar till i medvetandet när jag lägger mig för att sova. Min kropp är öm av utmattning och jag somnar snart.

Tänker att jag nog är någon slags brevbärare på dagarna, ja så måste det vara.