Jag

Precis som alla andra föddes även jag utan en ringaste aning om var jag befann mig eller vem jag var. Inget konstigt med det. Vi är alla tomma ark när vi anländer. Som bäbis var jag som mina jämnåriga föreställer jag mig: en liten varelse styrd av primära behov. Säkert krävande, men samtidigt enkel; jag fick mat när jag var hungrig, och när jag var trött lades jag för att sova. 

Jag var den sista i en syskonskara på fyra. Mina föräldrar ville ha ett fjärde barn, för det var så kul med många barn tyckte de.

De hade också kunnat resonera annorlunda, tänkt att tre barn räcker gott för att föra generna vidare, men nej. 

En föreställning om en familj med fyra barn, och det som var inget blev jag. 

Därför finns jag. Jag har inte skickats till den här planeten med ett syfte eller ett uppdrag. Jag är inte Messias.

Men jag finns här nu. Jag är hemma.

Brevbärare?

Jag vet inte vad en enda av människorna i min omgivning arbetar med. Eller, några yrkestitlar har jag väl lyckats snappa upp, som borgmästare eller art director, men jag förstår verkligen inte vad de faktiskt pysslar med, hur deras arbetsdagar ser ut. 

   

Detta beror inte på att jag är ointresserad eller självupptagen: jag begriper bara inte vad det är de talar om när de beskriver sina yrken; ingenting av det de säger kan jag ta till mig och bilda en uppfattning utifrån. Det är ett enda virrvarr av möten och kompetensutveckling som pågår därute.

Själv vet jag att jag arbetar, trots att jag aldrig minns annat än fragment från dagen. Brev, paket, portar och trappor blinkar till i medvetandet när jag lägger mig för att sova. Min kropp är öm av utmattning och jag somnar snart.

Tänker att jag nog är någon slags brevbärare på dagarna, ja så måste det vara.

Föräldragruppen, fjärde träffen

Jag är med i en föräldragrupp som träffas varje onsdagkväll i en konferenslokal i Farsta Centrum. Tanken från början var att vi båda, alltså jag och min fru, skulle gå på träffarna, men det fick vi inte ihop rent logistiskt. Därför bestämde vi att bara jag går.

Det var svårt för mig att acceptera, att jag skulle vara helt exponerad utan någon att gömma mig bakom. Ett mörker belägrade mig tiden innan den första träffen; jag var stingslig och lättantändlig, hispig. Tänkte att detta var något jag hade lagt bakom mig, denna typ av prövningar. Nu var jag alltså tvingad att lämna hemmet på kvällen, bege mig ut i mörkret och ta mig till ett rum fyllt av främlingar för att inför dem göra mig gällande som en person med tankar och åsikter värda att lyftas. 

  

Emellertid upplever jag ju nästintill alla situationer och miljöer utanför hemmet som olustiga, men det här handlar om oss, inte bara om mig. 

   Och jag är en engagerad pappa, därom råder inga tvivel. Men orden, meningarna, tänk om jag inte får ihop dem?

Gruppen består av fem föräldrar, två mammor, tre pappor, samt två kvinnliga ledare. Två av föräldrarna är ett par, och när vi presenterade oss själva första gången talade hon mycket länge och utlämnande om sin familjesituation samtidigt som pappan satt tyst bredvid. Jag tänkte, eller hoppades ärligt talat, att han skulle vara som jag hade varit om jag var här tillsammans med min fru: lite sådär instämmande och bekväm i sin roll som den som bara fyller i, men det visade sig när han sedan tog till orda att han var oerhört talför, rentav en av de mest reflekterande och verbala pappor jag någonsin stött på. Såklart var det uppfriskande, men samtidigt ett bakslag; ville ha en sådan där figur i rummet, en som gömde sig och fick mig att framstå som verbal. 

Min form har varit pendlande genom träffarna, har liksom haft svårt att fånga in den jag vill vara. Första gången jobbade jag på den avspända framtoningen av mig själv; en man som bottnar i sig själv och som vistas i sådana här miljöer regelbundet. Men det var synnerligen ansträngande för mig, så därefter har jag landat i en version närmare mig själv. Jag har lyssnat till de andra deltagarna och imponerats av deras vältalighet och engagemang, och när talarpinnen hamnat hos mig har jag försökt efterlikna dem så gott det går, samtidigt som jag då och då släppt fram min egen osäkerhet kring ämnet. 

Min förhoppning är att jag ska verka bevandrad och engagerad, men samtidigt ödmjuk. 

   

Men kontinuiteten är svår att hålla fast vid, och jag tappar ständigt min karaktär. En anledning till det kan vara fikapausen som bryter in halvvägs, då vi lämnar rummet, gruppledarna tillsammans med deltagarna, och placerar oss vid kaffeautomaterna i korridoren utanför. Det är precis som i det där intervjuprogrammet på TV, "Min sanning" tror jag det heter, när samtalet plötsligt pausas och den intervjuade erbjuds kaffe och kaka och inbjuds att samtala med personalen. Tanken är väl att avdramatisera situationen, att lätta upp samtalet och göra gemenskapen mer uppsluppen, men för mig är det endast förvirrande. Plötsligt ska vi bli personliga med varandra, och mitt alter ego upplöses. 

   De andra tycks bekväma med sina kaffemuggar och ostfrallor. De berättar anekdoter om hemmaarbete och vardagsliv, men jag blir abstrakt och suddig. Jag saknar personen jag skapat inne i konferenslokalen, längtar tillbaka dit. 

Nu befinner vi oss på den fjärde sittningen, fikapausen ligger bakom oss, snart är det dags att avrunda. En av de två gruppledarna vänder blicken mot mig, frågar nästan trevande, men på samma gång en aning uppfodrande: "Björn, har du något som du skulle vilja tillägga?" Jag vaknar till, har drivit iväg i en slags slummer, inte varit så delaktig i samtalet som pågår. Nu vill hon hjälpa mig tillbaka in igen, höra vad jag tänker. Jag sträcker på mig och möter hennes blick. Så låter jag orden strömma ur mig, något osammanhängande, men ändå: de lyssnar på mig, nickar och skrattar till och med till sådär igenkännande.

   

Jag må uppfatta mig själv som abstrakt och andra som konkreta, men det jag säger, meningarna jag bygger samman och uttalar, når fram till människorna omkring mig i den skarpt upplysta konferenslokalen där vi samlats för att förstå oss själva och varandra. 

Min mormors skratt

Min morfar minns jag inget av, men min mormor blev kvar länge; genom hela min uppväxt fanns hon där. Hon blev nästan hundra år gammal faktiskt, det var bara tolv dagar kvar när hon somnade in. Det händer att jag berättar det med ett snett leende, att hon stupade på mållinjen alldeles innan hon skulle få mottaga gratulationskortet från sin älskade kung, eftersom hon var så förtjust kungahuset och monarkin. Men jag ska sluta med det, för det var ju en så liten del av vem hon var. Och när jag ändå är igång: aldrig mer ska jag skoja om att hon "inte kände sig helt hundra" där på slutet. 

För det är osmakligt att prata så om sin egen mormor. Men samtidigt vet jag att hon skulle skratta. Hon hade humor, min mormor, en rätt kärv sådan. 

  

Jag saknar verkligen våra telefonsamtal, när hon satt ensam i sin lägenhet och jag i min, hur vi kunde beklaga oss över tillvaron men även skratta åt den. Då och då blev hon uppgiven när hon slogs av hur gammal hon var och att det bästa låg bakom henne, och vad annat kunde vi då göra än att skratta åt det? Livet ser ju ut så, lika obegripligt som underbart som skrattretande. 

   

Ofta uttryckte hon inte bara oro, utan även förundran över hur jag vågade vara ute på stan i mörkret, och jag förklarade då att det inte var det minsta farligt, att man inte ska tro på allt som skrivs. 

Idag delar jag hennes förundran, är mer mörkrädd än någonsin. 

Hon bodde i en lägenhet med balkong högt upp i ett höghus i en annan stad. Som barn bodde jag där ibland, ett par dagar åt gången. Jag var så liten då, och när jag var hemma hos mormor var det som att jag var långt hemifrån samtidigt som jag var hemma. 

   

De var speciella för mig, besöken hos henne, och jag söker mig ibland tillbaka till dem; till det där besynnerliga glappet jag befann i mig då. Tänker på den där gången då jag tog en av hennes sömntabletter. Det var mitt på dagen och mina ben kunde inte längre bära mig. Jag stupade i soffan, oförmögen att meddela mig. Det var skrämmande att förlora kontrollen, men när jag kände doften av mormors köttbullar med potatis och brunsås från köket visste jag ändå att jag var utom fara. Jag låg utslagen av drogen, jag hade touchat något förbjudet.

En annan gång blev jag mycket sjuk hemma hos mormor. Hon bäddade ner mig och baddade min heta panna med frottéhanddukar indränkta i kallvatten. Jag yrade, frös och svettades. Och nu upplevde jag plötsligt att jag verkligen var långt hemifrån. För det slog mig att mormor faktiskt var gammal, och det hade man ju hört om de gamla, att de när som helst kunde dö.

"Du dör väl inte ifrån mig mormor?", hade jag sagt med darrande röst, berättade hon senare. 

Det skrattade vi mycket åt. Saknar våra telefonsamtal, saknar mormor. 

Rundan

Jag har pratat med flera brevbärarkollegor om hur de upplever turen, alltså att vara ute och dela ut post, och de brukar svara något i stil med att det är "skönt att få komma ut och röra på sig lite."

En sade att han ”tycker om att vara ifred med sina egna tankar”.

Ingen jag pratat med känner som jag. Ingen håller med med mig om att man dör därute, varje gång man betar av sitt distrikt. 

Varenda gång, det slår aldrig fel!

Och sedan är det som att inget hänt: jag lever vidare, återuppstånden om man så vill, utan en tanke på det jag genomlidit. Jag är samma gamla glada gamäng. Så kommer nästa dag och nästa tur och jag går samma plågsamma död till mötes. 

   Och det är så besynnerligt, för rundan inleds alltid med samma tillförsikt, nästan iver att komma igång, bara för att mynna ut i min egen förintelse.

Det som borde vara så enkelt, att dela ut brev och några paket; ändå ryms all världens lidande däri. Jag är Jesus Kristus; jag straffas för all mänsklighetens synd när jag delar ut försändelser till alla dessa namn dag in och dag ut på samma gata, min egen Via Dolorosa.

In genom portarna, upp i hissarna, nerför trapporna. Dörrarna, brevinkasten.

Ensam med mina egna tankar.

Mailman

Jag lyfter inga stora frågor med mina texter, jag lyfter heller inga små. Jag väcker aldrig debatt, rör inte om i någon gryta. Söker inga skratt, eller gråt för den delen. Manar inte till eftertanke. Jag saknar pretentioner, men samtidigt är det min enda strävan att framstå som pretentiös.

Jag har en historia, en enda; en plats jag aldrig tycks kunna lämna.

Sveket

"Kissa på du pojk." Jag har redan stått där ett tag när jag upptäcker honom i badkaret. Min kompis pappa ligger där, hans huvud sticker upp genom ett hål i löddret. Han säger det oberört, kanske för att tona ner situationen. Jag kissar klart utan att säga något, drar upp gylfen och skyndar sedan tillbaka till min kompis rum. 

Vi är nio år gamla, går i samma klass, och när vi leker är vi oftast hemma hos honom. Han bor med sina föräldrar och storebror i ett gammalt hus som i en oas, inkilad bland höghusen. Hans pappa är äldre än mina andra kompisars pappor, och oftast ligger han i soffan i teverummet. Luften är inpyrd därinne, ovädrad, soffan och kuddarna lite solkiga. Mamman har sin fåtölj bredvid, men hon tillbringar desto mer tid i köket; det puttrar alltid i grytor där och stekoset lämnar aldrig rummet. 

   

Ibland äter jag middag tillsammans med familjen, och jag säger inte mycket då. Det gör jag oftast inte i sådana sammanhang, vuxna är som av en annan art och jag förstår inte riktigt hur att tilltala dem. Men det är aldrig någon som kräver något av mig vid det här middagsbordet. Mamman ler varmt mot mig och hennes blick är mild. Hon är något sävlig, och hennes släpiga småländska skänker ett lugn åt hemmet. Här finns inget outtalat, ingenting som ligger därunder ytan.

   Och pappan, som för det mesta sitter krökt över tallriken, han är visserligen lite kärv och korthuggen, men aldrig illasinnad. Han äter maten liksom vördnadsfullt, långsamt som att varje tugga manar till eftertanke, eller tacksamhet. 

   Storebrodern sitter också med ibland, lite rastlös, på väg ut. Han pratar ivrigt om något, eller så säger han inget alls. En typisk storebror, inte olik min egen; kanske lite kivaktig emellanåt, men ändå en trygg figur, godhjärtad.

Hemmet är säkert, en stadig plats i mitt liv, och därför är det väl inte så farligt att jag inte såg honom där i badkaret. Bara min kompis pappa ju. 

   Jag har aldrig riktigt pratat med pappan, det vågar jag inte, men jag har hört desto mer om honom. Hisnande historier som min kompis berättat. Hur han flytt från sitt hemland Polen under Andra Världskriget, alltså på riktigt flytt genom skogar och över ängar med kulor vinande efter sig. De tyska soldaterna, hur han hörde dem skrika efter honom, och därefter skjuta, hur han sprang och sprang tills det brände till i ena benet. Han var träffad, men lyckades ändå undkomma sina förföljare. 

   Han hade varit med i det stora Kriget, och nu ligger han mest i soffan. Det måste ha varit en utmattande upplevelse för honom. 

Inne i min kompis rum berättar jag om incidenten i badrummet. Vi skrattar, och fortsätter sedan med våra microdataspel. Det är sen lördagseftermiddag, stekoset nerifrån köket intensifieras, det börjar närma sig middag. Jag tänker att jag nog blir kvar här. Därute blåser bistra novembervindar, och härinne är det varmt, murrigt, tryggt. 

Vi är lika på många sätt, han och jag: båda kortväxta och lite försiktiga, blyga kanske. Han är inte min enda vän, men vi är nära. Vi kan resonera om det som pågår runtom oss; vi har vår egen gemenskap och uppfattning.

Aldrig bråkar vi. Bara en gång blir jag arg i hans sällskap, och det är hemma hos mig. Vi spelar Risk tillsammans med min bror, jag förlorar och blir oväntat förgrymmad, helt obegripligt ursinnig faktiskt. Jag slänger spelplanen i väggen, varefter jag springer in på mitt rum. När jag sitter vid mitt skrivbord hör jag genom väggen att min kompis och min bror pratar om det som hände, hur förvånade de är över mitt plötsliga utbrott, och det är fint att höra hur de pratar med varandra om mig. 

Men åren går, lågstadiet övergår i mellanstadiet och när vi når högstadiet händer något: klassgemenskapen förvrids, blir något annat. En ny tid tar vid, en tid då kurage och moral står lågt i kurs. När ens egen överlevnad går före andras undergång. 

  Nu är inget enkelt längre, och en självklar vänskap är inte lika lika självklar. Han isoleras och jag blir en slags anpassling; också ensam men samtidigt en medlöpare.

Vi hamnar på tu man hand på en rast i åttonde klass, när snön yr och det nästan börjat skymma trots att klockan inte ens är tre. 

   Bakom matsalen när ännu en lunchrast börjar gå mot sitt slut närmar han sig mig. Jag står lutad mot en vägg och väntar på att klockan ska ringa in till lektion. Hans blick söker min, och jag möter den till slut. De bruna ögonen är vädjande: kommer du inte ihåg mig? Vi som var kompisar under så lång tid, det är fortfarande jag som står här framför dig.

   Han säger något om att vi har likadana jackor. Men jag håller inte med, för jag vill inte ha en likadan jacka som han för han är den utstötte, den man inte vill bli förknippad med. Så jag lämnar honom där i kylan. 

Efter högstadiet träffar jag honom inte igen.

Men hans telefonnummer kommer jag fortfarande ihåg eftersom det alltid var hans mamma som svarade när man ringde och hon rabblade siffrorna med en alldeles särskild melodi.

   

Numret sitter där orubbligt i mitt minne. Som en evig påminnelse om mitt svek.