Livet på landet

Korna kommer till oss varje kväll här på landet. I början var de avvaktande, nyfikna på håll, men nu, när vi varit här en tid, är de framme och hälsar och låter sig bli klappade. De är tunga och sävliga, och jag är väldigt svag för det tysta men samtidigt mullrande ljudet när de andas ut genom näsborrarna. 

De betar här utanför vårt hus, flocken med kalvar anförda av gammeltjuren, den långsammaste av de alla, med gulnat krulligt hår på hjässan. Han går in ibland och styr, har jag märkt, när de unga behöver det. Då markerar han lätt genom att vanka fram och ställa sig vid dem.

   Som häromkvällen när några ur gänget frigjorde sig och närmade sig badhanddukarna som vi hängt upp på stängslet. Först nosade de och slickade lite, men när de började riva ner handdukarna, då såg sig gamlingen nödgad att gå in och markera. Lågaffektiv och pedagogisk, lite som jag själv i mitt samspel med mina barn.

Förra sommaren när jag stod bakom huset i skymningen och duschade av mig med slangen efter en löprunda kände jag mig plötsligt iakttagen. Jag vände mig om, och där stod de på rad, kossorna, och betraktade stillsamt min nakna kropp. Min första ingivelse var att vända slangen med kallvatten mot dem, att sjasa iväg dem, men istället valde jag att vila i situationen. De var ju så bedårande med sina huvuden tätt mot varandra, säkert femton kossor i ett rakt led utmed stängslet. Gammeltjuren var inte med, kanske låg han och vilade, det var bara jag och kalvarna i kvällningen. Jag stod länge inför dem, alldeles stilla.

   Det var speciellt att ha så många ögon riktade mot min nakenhet, men jag kände mig inte blottad, så som jag kan göra utan kläder inför människor, utan snarare upplyft, bekräftad. Det var en fin stund.

Dagen efter var de tillbaka och allt var som vanligt igen. De var så finkänsliga.

I år är det en ny flock, bara den gamle är kvar från förra sommaren. Köttkor tydligen.

Märkligt.

Tredje klass

Min skolgång tog sin egentliga början först i tredje klass. Jag var nyinflyttad i staden och ny i klassen. Skolan var av en helt en typ än det röda trähus vid ängen som jag lämnat: detta var en fästning byggd i sten med galler för fönstren, och skolgården var inramad av en stenmur. Under sommaren hade jag försökt bekanta mig med kolossen, liksom närmat mig den försiktigt, men mina besök på den sommarlovstomma skolgården lämnade mig endast fylld av en olust jag aldrig tidigare erfarit. Denna gula best, med siffrorna 1915 i svart stål inpräntade i mitten, det var som att den spände ögonen i mig och hånlog, att den redan innan jag ens börjat hade sin bestämda åsikt om mig. 

   Genom ett fönster allra längst ner vid marken kunde jag titta in, ner i källarens slöjdsal. Bastanta bord, maskiner och allehanda verktyg skymtades i dunklet. 

   Vad förväntades av mig därnere? 

   Den där sågmaskinen, vad hade jag med den att göra?

  

Tredje klass liknade inte alls mina tidigare erfarenheter av skola. Nu hårdnade kraven på kunskapsinhämtning, och dessutom skulle den bedömas enligt femgradig skala. De två föregående årskurserna, nog hade de varit svårhanterliga, att vara hemifrån var svårt, men detta var något helt annat. 

   Grupperingarna på skolgården, motsättningarna dem emellan, och lektionerna; allting rasade fram.  

   Papper med frågor delades ut, men jag hade inga svar att ge.              

   

Ett av dessa papper fick man ta med hem och visa för föräldrarna och deras underskrifter skulle bevisa att så hade skett. Det var ett engelskaprov, och mitt resultat var knappt mätbart. Pappret var en enda hopplös röra av förtvivlan; svaren gick inte att tyda, rödpennan var skoningslös. 

   Jag kämpade med namnteckningarna, först med blyerts som jag suddade, sedan med bläck, och det såg så illa ut att jag hastigt knycklade ihop pappret och hivade in det under sängen.

   Där låg det sedan. Nya skoldagar kom och gick, nya uppgifter, ytterligare krav på lärande, samtidigt som jag tampades med att försöka samla tankarna kring mitt monumentala nederlag.

    

Ibland la jag mig på golvet och tittade på det hopknycklade pappret under sängen. Låg där och glodde i timmar, kunde inte slita blicken från det. 

 

Tredje klass. Detta bådade inte gott. Jag som hela tiden var upptagen av mitt eget mående, och inte alls hade tid med något annat. Hur skulle skolans krav någonsin kunna tillmötesgås när jag inte förstod vem jag var och var jag hade hamnat? 

   

En dag var det borta. Men jag låg kvar ändå och stirrade in i mörkret under sängen. Vart skulle det här bära av?

Upptakt

I första klass togs ett skolfoto och på morgonen inför fotograferingen berättade fröken att det skulle komma en fotograf någon gång under dagen, hon visste inte när, och att det var mycket viktigt att man inte blundade då.

Jag letar upp det gamla skolfotot och där sitter jag på en stol med uppspärrad blick. Jag ler för mig själv när jag betraktar pojken i den blå plyschtröjan och träskor som inte når ner till golvet, och skakar lätt på huvudet.

   Fotografen kom på eftermiddagen, just innan skoldagen var slut, och jag minns hur ansträngande det hade varit att hela dagen, genom lektioner och raster, sitta och gå med uppspärrade ögon eftersom man närsomhelst kunde bli fotograferad.

Detta var en första antydan om vilken slags elev jag skulle komma att bli under mina år i grundskolan, hur jag fungerade i denna miljö.

   Platsen var aldrig för mig.

   Jag var varken en mönsterelev, flitig och skötsam, eller en rebell, uppnosig och ifrågasättande - jag var något annat.

   

Jag var den jag är. 

Vaccineringen

En tid för vaccination bokas åt mig, jag informeras om den, och snart är dagen kommen då jag ska infinna mig på den stora idrottsarenan. Tiden är perfekt, precis mellan jobb och hämtning, och vädret likaså: försommarvarmt med en lätt bris som får min skjorta att fladdra svalkande skönt. 

   Jag låser fast min cykel vid en lyktstolpe alldeles invid ingången och jag är i god tid så jag blir ståendes där ett tag, försöker samla mig och definiera mitt mående just nu, i detta sammanhang. Kanske kan jag tillkämpa mig ett motstånd tänker jag, eller åtminstone nån vag form av olust, det var jag ju så duktig på förut, att må dåligt i egentligen alla lägen.

   Men inte längre.

   Denna oberördhet, rent av blaserade livshållning inför omvärlden, som jag lagt mig till med har visserligen varit mitt livs enda strävan, men ändå gäckar den mig: vad är haken liksom? Lugnet som placerat sig i mig, är det endast förledande? 

Fem till tio minuter innan det avtalade besöket ska man vara på plats för att undvika köbildning står det i smset, och det innebär att jag går in om sju minuter. 

   Att befinna sig där, i väntan, i ett tidsrum som krymper, kunde tidigare orsaka mig svår vånda, som att jag inte förstod hur att finnas till. Nu konstaterar jag lugnt att lite tid frigjorts, att jag kan stå här och göra med den vad jag så behagar. Jag sluter ögonen och vänder ansiktet mot solen, så där som jag såg andra göra när jag själv jagades av oro. Nu är jag en av dem, äntligen. 

   Jag öppnar ögonen igen och ser mig omkring. Här var jag mycket som yngre, på dessa gator som omger arenan, ramlade ut från barer, rumlade nerför trapporna till tunnelbanestationen, kanske slumrade jag till sen på tåget på väg hem, satt där med hängande huvud till allmän beskådan med McDonaldspåsen i ett trots allt stadigt grepp. 

Vilken eländig rundgång, så fullständigt vilsen jag var. 

Och lugnet jag nu erfar, är det en motreaktion, och isåfall: vad väntar efter det? Men mitt liv är väl inte som decennier, där det ena är en uppgörelse med det förra, snarare är det väl som ett år: indelat i årstider. Det är sommar nu, ljuset bokstavligt bländar mig, men mörkret står på lur.

Värdelöst resonemang ändå, att jämföra livet med årstider. Jag mår bra nu, låt det bara vara så.

Om fem minuter tar jag på mig munskyddet och går in. Det sitter två personer vid ett bord därinnanför och väntar på mig, båda maskerade med munskydd, men det går ändå att se att de är mycket unga, möjligen i gymnasieåldern. Ska bli spännande detta, tänker jag, och förvånas omedelbart över inställningen, vad är det som händer? 

   Sluter återigen ögonen och vänder mig mot solen. En tanke kommer till mig, först luddig och oformlig, men snart antar den skarpare konturer, blir till en mening: Jag rör mig i ett och samma rum, nu som då, tillsammans med tiden.

   

Det är en bra tanke, och jag håller fast vid den de återstående minutrarna innan jag stiger in på arenan och de två ungdomarna vid bordet.

Jag lämnar fram min legitimation och den unga killen som sitter framför mig börjar ställa frågor som han läser från en blankett, om jag är sjuk eller bär på andra besvär såsom till exempel allvarligare allergier. Han läser mekaniskt och ögonen ovanför munskyddet är hela tiden riktade neråt. Plötsligt tar han en paus, och tittar därefter upp och spänner ögonen i mina.

"Är du gravid?", frågar han allvarligt, och börjar sen fnissa för såklart är jag inte det, en medelålders man. Jag blir ställd av det tvära avbrottet i formalian, men utstöter sedan ett skratt som jag inte känner som mitt;  det har liksom sitt eget liv och är stötvis och samtidigt mycket utdraget. "Nej, nej", svarar jag sen, och lägger till ytterligare ett halvkvävt skratt. Munskyddet luktar inte särskilt gott, när jag pratar och skrattar i det studsar en doft tillbaka som inte alls är angenäm. Måste köpa munskölj på vägen hem. 

Vi förs framåt, jag och alla andra jämnåriga som kallats hit idag, ledsagas av vakter som pekar. Mina tankar söker sig mot sånt jag hört om skräckregimer som samlat oliktänkande eller andra människogrupper på idrottsarenor likt denna för att enkelt kunna ha ihjäl dem. Vi som vandrar här nu är också förenade, vi är ett "vi", eller ett "dom", just för att vi är en ålderskategori. 

   

Ändå känner jag mig inte som en av dem. Eller är också jag en farbror?

Framme vi de små vaccinationstälten står jag sedan och inväntar min tur. En man i doktorskläder sitter i ett av dem och viftar lätt med ena armen mot mig, jag lyfter min arm till svar och känner då att jag inte alls är oberörd längre; den livshållning som jag trodde mig uppnått har lämnat mig. Jag sänker armen och den känns tung, benen är överkokta och sladdriga när jag går mot honom.

Han är äldre än jag, kanske till och med pensionerad, det är uppenbart trots maskering. Underarmarna är täckta av gråsvart hår och ögonen vänliga. Han går igenom proceduren som väntar, rabblande utan vara mekanisk, hellre inkännande; som att han noterat min tillfälliga formsvacka. Hans svenska är bruten, men mycket artikulerad och tydlig. Sprutan sticks in i armen som i en handvändning, och den känns knappt.

Jag är trygg där hos honom, den korta tid vi har tillsammans. Vill stanna kvar känner jag, åtminstone ett litet tag till, och bara småprata, men sådan är inte arbetsgången, andra står på tur och jag slussas vidare till läktaren.

Där sitter vi sen, jag och alla andra nyvaccinerade, för observation i femton minuter. Personal i västar sveper med blickarna över oss, söker efter tecken på biverkningar. Det är en rätt fin stund, när man tänker efter.

Människor som ser efter andra människor. Och jag är en av dem.  

Lördag i den tidiga tonåren

Det var sen eftermiddag i oktober, snart skulle den övergå i kvällning. Vi vankade utan mål, jag och min kompis, förflyttade oss i den tidiga skymningen. Tidigare på dagen hade vi varit nere i sjukhustets kulvertar och åkt i de långa korridorerna på sparkcyklar. Det blev snart enahanda, men kittlingen av att det inte var tillåtet att nyttja sparkcyklarna och rulla fram i de underjordiska gångarna fick oss att fortsätta. En man som drog på en bår skrek efter oss, och det ökade på spänningen ytterligare. Vi fick inte vara där, det var rentav förbjudet, vilket var vårt bränsle. 

   

Men till slut la vi ner. Vi skildes åt för att gå hem och äta, sen möttes vi upp igen.

På helgerna måste man söka sig ut, det var därför vi befann oss här ute. Nu var det lördag och då kunde man inte sitta hemma och trycka, även om det var varmt och skönt.

  Vindarna tycktes komma från ishavet och jag stoppade händerna i fickorna. Morgondagen kastade sin skugga över mig. Veckans sista dag, varför var den så besvärlig? Redan på lördagsmorgonen kände jag av den, hur den kom krypande med sin ödslighet. 

Det är besynnerligt, för egentligen existerar den ju inte på riktigt; veckan med sina dagar är något människan har hittat på för att bringa struktur till vår befintlighet. Söndagen är bara ett påfund, eller en fantasi.

Men ändå: när söndagen var över så gick resten av veckan ut på att komma bort från den, samtidigt som man hela tiden närmade sig en ny. Enda gången jag kände mig fri söndagens boja var på väg hem från skolan på fredagen. Då ville jag stanna nuet.

Vi vandrade de tomma gatorna fram. Mörkret lade sig slutligen, och det var gott: att vara ute i kvällen och natten var vad som förväntades av oss. Instinkten styrde oss, fick oss att irra runt på jakt efter något vi inte förmådde uttrycka. När dagens ljus byttes mot dunkel, då blev landsortsstaden något annat; gatorna, parkerna, antog en ny skepnad. 

   En ensam sprayburk rullade runt i vinden, jag plockade upp den och skakade: inte tom. Gick fram till ett elskåp samtidigt som kompisen spanade: lika folktomt som alltid, spraya på. Men färgen räckte bara till den första av den obegripliga samling bokstäver som utgjorde min signatur, min "tag". 

   Jag studerade mitt ofärdiga verk, ett knappt synbart Z i silver, och det kändes ändå lite bra i kroppen. 

Vid en järnvägsövergång stötte vi på en flock med killar som också drev runt på måfå. Några kände jag lite, de gick i en parallellklass, andra gick på en annan skola, de hade jag sett i skolkatalogen. Vi anslöt till dem och fortsatte vår färd genom lördagskvällen. 

   Det var en rätt spretig samling, förenade av lusten att vara ute sent. En av dem drack ur en flaska läsk, och när han var klar kastade han den upp i luften. Det var lite kul när den sen träffade asfalten och gick i kras, det tyckte alla och flinade samtidigt som vi tittade oss omkring. Men ingen hade sett nåt, så vi lunkade vidare. En dosa med portionssnus gick runt mellan oss. Jag avböjde då jag motvilligt insett att jag alltid blev sjuk av det, kallsvettig och illamående. 

   Vi bestämde oss för att gå till slottet, där hade vi hört att ungdomar brukade samlas på helgerna.

   

På vägen passerade vi mitt hus, och jag såg det varma ljuset därinne. 

Framme vid slottet hörde vi ekande rop, tjo och tjim. Platsen var belägrad av mörka silhuetter, man såg inte vilka det var som irrade runt därinne på borggården och utmed vallgravarna, men de föreföll äldre än oss. 

   Plötsligt frigjorde sig en figur ur ett sällskap som rumlade runt i en av slottets tunnlar, och vinglade fram till oss. Det var ju hon, en klasskompis, en av de som hade börjat umgås med äldre killar, storväxt med långt ljust hår. Hon slet tag i en av oss, den kortaste killen i min parallellklass, och kysste honom, länge. Sen skrattade hon och lullade tillbaka till de andra inne i tunneln. Det var mycket omtumlande, inte bara för honom, utan för oss alla. Utgick från att han var okysst fram till denna stund, att det var därför ett belåtet men framförallt lättat smil spreds sig i hans nuna. Möjligen hade han föreställt sig en något mer romantisk debut, men nu var det gjort.

Det var en uppfriskande händelse, men samtidigt skrämmande; vi lämnade slottet och det som pågick därinnanför murarna. 

Därefter drev vi runt nån timme utan att stöta på nån eller nåt. Det var kallt, och de flesta i den lilla staden var väl hemma. Klockan började bli sen, snart kunde man gå hem.

Nästa helg skulle en mässa äga rum i staden och uppe på en kulle hade man monterat stora skyltar för att marknadsföra den. Vi fick syn på dem och drogs dit, kanske kunde man hitta på nåt där? 

   Väl framme vid de enorma plakaten av plåt började några av oss känna och klämma på konstruktionen. Den var mycket bastant och robust byggd, med oräkneliga bultar och skruvar.

Att montera ner den skulle ta timmar, så här fanns ingen tid att spilla. Med ens förvandlades den tidigare så oorganiserade gruppen utan riktning till ett mycket effektivt arbetslag med ett tydligt mål i sikte. Det skruvades och vickades metodiskt i natten, samarbetet var imponerande. 

   Jag betraktade verksamheten nån timme utan att deltaga aktivt, eftersom jag inte var särskilt praktiskt lagd. Sen gick jag hem. De andra noterade knappt min sorti, de var så upptagna med sitt.

På måndagen, efter ännu en söndag, stod det att läsa om skyltarna i lokaltidningen, att de hade monterats ner under lördagsnatten. Det var en liten notis, men iallafall: jag var där.

Lättare attack på APT

APT kallas det och står för arbetsplatsträff. Blir ombedd att närvara vid ett sådant, så det gör jag. Upplägget brukar gå ut på att chefen sitter vid en projektor och pratar framtid och visar bilder, och denna träff är inget undantag. Ibland har de kommit över nåt billigt parti fika, den här gången är det chokladbollar som man får plocka ur uppsprättade kartonger. Jag tar en och slår mig ner bland de andra. Nån beklagar sig, tycker vi skulle få punchrullar istället, men i övrigt är stämningen rätt god. Det är torsdagsförmiddag, och genom fönstren kan man konstatera att regnmolnen börjar skingra sig och släppa fram solen. 

Snart är vi därute, vi ska bara ta oss igenom det här först. Den krassa verkligheten, den vi står inför, måste än en gång gås igenom. Chefen slår på projektorn och bilder börjar visa sig på den stora vita tavlan. Framtiden bjuder på stora utmaningar och prövningar, men vi kommer att övervinna dem, säger han. Posten har funnits i flera hundra år, och vi kommer att fortsätta finnas till och leverera.

Jag tittar på klockan. Två minuter har gått av de fyrtiofem som en APT tar, och jag är redan ostadig. Det där han sa, om de hundratals åren, att allt kommer att fortsätta, skakar om mig. För vem är jag i detta?

   Företaget består, tillskillnad från oss i det; vi förgängliga.

Träffen fortskrider och jag hör kollegor ställa frågor om hur arbetet kommer att gestalta sig i framtiden, hur våra rutiner kommer att se ut, om arbetstider och göromål. Själv har jag placerat mig i en liten, liten lucka i tiden. Tjugofem minuter av mötet har nu gått, tjugo återstår; bakom oss oändlighet, framför oss en evighet. 

Borde vi inte prata om det också? Hur vi lever samtidigt och bredvid varandra, försöka reda ut betydelsen av detta. Tiden må vara obegriplig, men nu sitter vi här, den här lilla samlingen människor som pratar om ett företags framtid: nog måste det väl innebära något?

Ni ställer frågor om teknikaliteter och blundar för den stora elefanten i rummet. 

Att vi sitter här och delar tid och rum utan att veta var vi befinner oss.

Drabbas plötsligt av ingivelsen att föreslå att vi alla runt bordet ska fatta varandras händer och sedan sitta tysta tillsammans, men slår undan den. Kanske skulle det få mig att framstå som ännu mer apart på den här arbetsplatsen. 

Chefens röst är mjuk och bär på en angenäm melodi. Han säger att allt kommer bli bra, men att vi måste bredda oss, expandera vårt kunnande. Hans blick möter min, alldeles kort, och jag blir lugn igen.

Allt blir bra.

Häromdan

Ser honom nere på ängen, hur han kommer släntrandes. Han är på väg hem från skolan, och idag måste han ha tagit en annan väg än den vanliga, kanske gick han genom skogen. Egentligen har jag väl annat att stå i, men jag stannar ändå kvar vid fönstret, betraktar min son som närmar sig huset. 

   Plötsligt stannar han till och blir stående, som att han slagits av en tanke, och behöver vara stilla för att få ordning på den. 

Han står orörlig och blickar ut över ängen, jag står vid fönstret och tittar på, i smyg: hur skulle jag kunna låta bli?

När jag iakttar något av mina barn utan att de vet om det, när de är så upptagna med något att omvärlden suddas ut, träffas jag alltid av samma insikt: de är mina, men framförallt är de sina egna. Och de rör sig i sina egna universum. 

Vad funderar han på nu? I vilka banor rör sig hans tankar? 

Kanske tänker han på gårdagen, då vi trasslade in oss i ett bråk. Det var så onödigt, men jag var trött och mitt tonläge blev därefter: kärvt och skarpt på ett sätt som jag inte känner mig alls bekväm med. 

   Det låste sig, och han avvek från oss, gick in bland träden och satte sig på en sten. Resten av familjen fortsatte hemåt, men jag stannade och kallade på honom.

"Kommer du nån gång?", ropade jag otåligt. Vi var alldeles nära tunnelbanestationen, med den hårt trafikerade vägen intill. En man med jagad blick vinglade förbi. Egentligen var vi inte långt hemifrån, men platsen kändes osäker. Hur länge ska det här ta, tänkte jag uppgivet, och började långsamt gå mot honom. Mina steg var närapå demonstrativt släpiga, som att jag ville visa honom hur trött jag var på hans beteende. 

Sedan stod vi länge där, han och jag. Vi diskuterade det som hänt, jag lirkade mest; ville ju bara att vi skulle gå hem. 

"Varför är du så arg?", hade jag frågat, och hans svar tänker jag på nu när jag tjuvtittar på honom genom fönstret:

"Jag är inte arg, jag är ledsen."

Han var inte arg igår, så enkelt var det inte, inget är enkelt. Pojken som nu tycks ha fått ordning på sina tankar och återigen traskar hemåt, i honom ryms nämligen hela världen.