Hastigt nedslag i det sena sjuttiotalet

Jag har varit med så länge, slås av det ibland. Redan på sjuttiotalet studsade jag runt med samma kropp som nu. Visserligen var den betydligt mindre och avsevärt spänstigare då, men ändå, det finns ju inslag som faktiskt bevisar att jag är samma person som då. Som de fyra små leverfläckarna på min högra kind till exempel. 

   Det var sent sjuttiotal vid frukostbordet när min äldsta syster upptäckte de små prickarna, och nyfiket frågade: "Vad är det där du har på kinden, är det någon som stänkt olja på dig, eller är det smuts bara?" Jag rörde med handen över kinden, men inte kunde jag känna nåt. "Vet inte", sa jag, och höll kvar handen över kinden för att dölja vad det nu var som besudlat den. Långsamt backade jag ut ur köket, mot badrummet. Detta ville jag studera i min ensamhet: jag låste badrumsdörren och ställde mig framför spegeln, fortfarande med handen över kinden. Så förde jag undan den, mycket sakta, och fick för första gången syn på dem, de små bruna punkterna som än idag möter mig i min spegelbild. 

   Min första tanke var inte att det skulle vara olja eller smuts, snarare såg det ut som att någon viftat med en pensel framför mig, och att den stänkt på min kind. Jag gnuggade på stänket med tvål och vatten, men gav snart upp. 

   

Det här gick inte att tvätta bort, när leverfläckar kommer och hälsar på stannar de för alltid. Det vet jag idag, men jag visste det inte då, på det sena sjuttiotalet. Tänk ändå, så länge sedan, som att jag var en rollfigur, ett sjuttiotalsbarn. Men jag var verkligen på plats, mitt i det som man numera bara ser på film.

Jag återvände till köket och min tallrik med Frost Flakes och mjölk. En morgonsolstråle spred sitt ljus över bordet, smör och marmelad blänkte, vaxduken var belamrad med frukostrester från familjen som nu hade lämnat bordet. Cigarettrök letade sig in från vardagsrummet och det såg så fint ut, hur den slingrade runt i solens sken. 

   Ensam satt jag och slevade i mig mina flingor. Kinden sved något efter det lönlösa skrubbandet. Det var svårt för mig att formulera vad jag egentligen kände inför situationen, om jag borde känna skam. Men inte var det väl jag som skapat detta på kinden, nog låg det bortom min kontroll. 

   

Min bror kom in, sa att det var dags att gå till skolan. Han noterade min högra kind och gjorde en gest med sin hand för att visa att jag nog borde tvätta mig innan vi gick. "Har redan tvättat mig", sa jag.

Vi lämnade huset för att gå till skolan, min bror och jag. En vårtbitare satt blick stilla på grannhusets vägg, precis på samma plats den suttit när jag upptäckte den igår kväll. Klargrön och obegripligt stor var den. Det var alltid så otäckt när de dök upp, dessa oproportionerliga gräshoppor, som de så ofta gjorde på det sena sjuttiotalet. 

Jag stryker med handen över min kind, den är stickig av skäggstubb men därunder anar jag dem, prickarna som jag idag ser på som mitt signum, min signatur om man så vill, som visar att jag är jag. 

Kvartssamtal

Utvecklingssamtal kallas det idag, kvartsamtal kallades det när jag gick i skolan. Och precis som dess benämning har även utformandet av samtalet förändrats. Nu sker det mer i formen av en pratstund; ett resonemang kring, inte bara de faktiska resultaten och elevens progress, utan även det sociala samspelet i klassrum och på skolgård. Det är inte endast läraren som beskriver läget, även eleven erbjuds möjlighet att uttrycka vad hen känner, om hen så vill, ingen press.

Så upplevde jag gårdagens samtal, det som vi genomförde digitalt tillsammans med min sons lärare. Naturligtvis var jag något spänd inför mötet, inte bara på grund av det rent tekniska, utan framförallt eftersom jag själv en gång var elev, alltså den i sammanhanget som skulle bedömas och utvärderas. Då tog samtalet en kvart ungefär och på den tiden förväntades läraren sammanfatta elevens förmåga att leva upp till de krav som ställdes. Läraren berättade för föräldrarna så att dessa fick insikt i vad deras barn egentligen höll på med på dagarna. 

Kvartssamtal. Jag smakar på ordet. Fortfarande kväljande, med smak av torr krita, kaffesump och besvikenhet. Naturligtvis kan jag inte återge vad som sades under mina kvartar, bara tonläget minns jag. Samt att fötterna blev kalla och huvudet varmt. 

På kvartssamtalet presenterades avslöjandet av mig och mina insatser. Här betaldes priset för att vara någon annanstans på lektionerna, och då var jag plötsligt fullständigt närvarande. Jag var påkommen, och det bär jag med mig än idag, upplevelsen av att närsomhelst är de ikapp mig.

Jag är fortfarande inte riktigt på plats i verkligheten, trots att jag är vuxen sedan mycket länge. Det kan vara bekymmersamt, att befinna sig mitt i detta som av många nog skulle betecknas som ett "gott liv", med barn, radhus, arbete; hela tiden ligger molandet därunder och pockar, det ihållande hotet om ännu ett kvartssamtal, då lögnen om mitt vuxna jag kommer att röjas. 

Utvecklingssamtal heter det idag, med smak av framåtskridande. Själv släpar jag vidare på mitt kvartssamtal.

Den sista barberaren

Nuförtiden ber jag alltid min fru att klippa mig när det behövs. och så fort en lucka uppstår sveper hon runt mitt huvudhår med sax och apparat och det blir så bra så. När hon är färdig lämnar hon mig där i badrummet och fortsätter med annat. Och när jag sen kryper runt i bara kallingarna och samlar tussar på golvet så känner jag mig förvisso aningen, inte naken, men liksom utlämnad åt andras omsorg. Som en häst kanske, som just blivit ryktad.

Men framförallt känner jag tacksamhet. Över att ännu en gång lurat frisersalongerna på ett besök.

Jag var ju runt en del bland stans salonger eftersom jag inte ville bli för kärvänlig med någon av dem, inte behöva berätta vad som "hänt sen sist". De var så jobbiga, frisörerna, iallafall de som ville "snacka".

  

Många gånger jobbade de i tystnad, precis som jag själv i mitt arbete som postman; inte ringer väl jag på hos alla dem som jag delar ut post till för att kolla läget. Salongen är deras arbetsplats, precis som hissarna och trapporna är min. I frisörstolen är jag endast ett arbetsobjekt, inte en jämnbördig samtalspartner. Frisörerna som såg på det så hade jag aldrig några problem med. 

Och så var det de som inte hade koll på rollerna. Ofta var också de ordlösa alldeles i början, fick en att tro att de faktiskt var yrkesmän med fokus på en enda sak: att göra sitt jobb. Sen började de med sina frågor, sin rutinmässiga jargong. Jag satt med mitt huvud som stack upp genom ett hål i skynket, och jag förstod aldrig hur att förhålla mig; vad ville de veta, varför undrade de om jag bodde i närheten? Vad jag jobbade med, om jag hade barn? För mig som inte förstår vad livet är, som dagligen kämpar med att göra förekomsten av mitt eget jag begriplig, var det påfrestande att behöva svara på dessa frågor och beskriva vem jag var, om än på ett ytligt plan.

Men den senaste och sista var av en annan sort, varken tyst eller tilltvingat intresserad av mig.

Han frågade om jag ville ha en whiskey innan han körde igång. Jag avböjde reflexmässigt, men ångrade mig sedan: hade behövt döva mig under besöket. Sen snurrade han runt min stol så att jag satt vänd bort från spegeln. Så gör dom i USA, sa han, och satte igång och babblade, om hur det är hos riktiga barberare som han själv och resan han gjort för att sig dit han är idag. Naturligtvis var jag tacksam över att han inte riktade något som helst intresse mot mig, men samtidigt var det tröttande att ta del av hans oförblommerade skryt och självupptagenhet. 

   När vi närmade oss slutet av klippningen ville jag också säga något, det var en åsikt om mitt eget hår. Jag påtalade för honom det jag alltid tänkt på som ett faktum, nämligen att jag har rätt tjockt hår, att det kanske kunde vara bra om han tunnade ut det något. Han tystnade då, hans ögon mörknade. Du har INTE tjockt hår, väste han, inga svenskar har tjockt hår. Bara asiater har tjockt hår! Sedan avslutade han i tysthet. Tänkte att jag skulle vilja be honom att definiera det här med "tjockt hår", men jag vågade inte. 

När man för en gångs skull uttrycker en egen åsikt, ett omdöme om sitt eget hår, så blir man så strängt tillrättavisad, nej det kändes inge bra.

Sportlovsspecial

Mina föräldrar gjorde väl bara vad som förväntades av dem som hade möjligheten, ingen skugga faller på dem. För det var ju så att alla, utan att förstå varför, plötsligt skulle åka på skidsemester. Min familj drogs med i rörelsen, och bäst som det var så befann vi oss i Alpbach i Österrike. Det var som i en sån där krigsfilm, när huvudpersonen huvudstupa kastas in i stridens inferno och med uppspärrade ögon betraktar vansinnet som pågår runtomkring; familjens första möte med den alpina skidkulturen var ett trauma större än något tidigare. Likt i krigets helvete skalades hela ens existens ner till överlevnadsinstinkt. 

Tog vi bara oss igenom dessa sju dagar så fick vi åka hem, och livet kunde fortsätta igen.

Fast kanske borde jag bara tala för mig själv. För kriget var mitt. Och fienden var en enda: ankarliften. De andra i familjen såg jag inte mycket av, men jag gissar att de åkte skidor nerför backar, för att sedan åka ankarliften upp igen, att de höll på så: liften upp och sen slalom ner. 

Själv fick jag aldrig prova på det där med slalomåkning. Ankarliften tillät mig inte. Ankarliften är Satan. Jag drömmer mardrömmar om den regelbundet, tänker på den på daglig basis. Jag lyckades inte betvinga denna best, det var stört omöjligt för mig att domesticera den och därför äger den mig än.   

Ankarliften, ryckigt mekaniskt närmade den sig och liftvakter ropade ut tyska obegripligheter. Många gånger passerade liften mig utan att jag vidrört den. Andra gånger lyckades jag klamra mig fast och hänga med.

   

Kön till liftsystemet var alltid lång och full av åskådare. Jag var gycklaren, massans förströelse i väntan på att få åka upp. Ofta hamnade bygeln i knävecken vilket såklart fick mig att vurpa baklänges efter endast några meter. Publiken skrattade, men en aning lågmält då detta var rätt vanligt förekommande, även hos andra. När jag kasade ner de få metrarna tillbaka var jag bara en nybörjare som inte riktigt fått kläm på det här. Värre var de gånger då jag faktiskt tog mig upp en bit, då ankarliften ville kränka mig för evigt. När den lät mig tro att jag bemästrat den, men precis innan jag var utom synhåll för åskådarmassan utsatte mig för spratt. Hur den vred sig då, som ett otämjt djur, och kastade av mig; hur skidorna lossades från pjäxorna. Och sedan: applåderna, lika välmenande som illasinnade.

Men jag hatade inte ankarliften eller de som betraktade mina ständiga nederlag. Jag hatade inte ens mig själv. Dessa charader var alltför overkliga att ta in; jag var inte där, utan förlorad i en neuros. 

En gång gled min fot ur pjäxan och lämnade mig tillsammans med skidan den satt på. Denna incident bär jag med mig som ett fotografiskt minne, skidan med sin pjäxa och den bruna raggsockan däri som tar sig nerför backen utan mig. 

Endast vid ett tillfälle lyckades jag ta mig hela vägen upp till toppen av backen. Men det berodde på att jag denna gång grenslat liften och inte kunde ta mig ur den. Jag åkte upp och sen ner igen. Återigen applåder, sedan fick jag hjälp att ta mig loss. 

Vi åkte på ytterligare två skidresor efter denna, men det här med utförsåkning är fortfarande något jag aldrig testat.

Lodenrocken

Det bodde en man i huset bredvid mitt. Han bar alltid en grön lodenrock, och därför kallade vi honom så: Lodenrocken. Året runt tog han på sig den när han gjorde sina ärenden till servicebutiken. Det var ingen lång sträcka mellan butiken och huset, men han svettades därunder rocken när sommaren var som varmast, och han såg ut att frysa rätt rejält under vintermånaderna. Eller så berodde svettningarna och huttrandet på helt andra saker, för när jag tänker efter så är jag inte säker på om det var på sommaren som han svettades och på vintern som han huttrade; eller om det var tvärtom. 

   Han var drabbad, oförlöst; det är så jag vill beskriva honom för mig själv idag. För det händer att jag tänker på honom ibland, trots att jag aldrig förstod vem han var. Mannen i grannhuset, han som bodde med sin mamma. Han som vi kallade Lodenrocken.

Det var vi säkra på nämligen, att han bodde med sin mamma. Han hade sitt eget rum i hennes lägenhet, och fönstret var riktat mot mitt fönster. Hans rullgardin var alltid neddragen, så jag kunde bara föreställa mig hur det såg ut därinnanför och vad som pågick. Det jag såg framför mig var en vuxen man som hölls, inte fången, men snärjd, vid sitt skrivbord. Oförmögen till utflykter längre än den till servicebutiken och tillbaka. 

   Han levde ett ofullständigt liv tänkte jag, och tyckte därför synd om honom. Det gjorde även jag, men hos mig fanns förnimmelsen av något annat, en framtid kanske. Lodenrocken var fast i ett enda skede, och det roade oss, vi som bodde i huset bredvid. Vi unga som alla skulle lämna boet en dag. 

  

Ibland kunde han hastigt öppna sitt fönster och likt en kulstötare hiva iväg innehållet ur en överfylld askkopp. Det var festligt att skåda, flinkheten i utförandet och cigaretterna och askan som regnade ner över gatan. Andra gånger hände det att han tittade upp och hälsade när man passerade honom på någon av hans turer till affären. Det var speciellt minns jag, för det var mycket sällsynt att han uppmärksammade en.

Så levde han sitt liv alldeles intill mitt. Satt och rökte i sitt pojkrum, gick och handlade cigaretter i sin lodenrock. Det var den okomplicerade bilden av en människa som framlevde sina dagar i skuggan av sig själv. 

Därför tänker jag på honom ibland. För tänk om jag hade stannat till någon av de få gånger hans ögon mötte mina då han hälsade. Måhända hade då beskrivningen av honom burit lika många dimensioner som den av mig, och av dig.

Lodenrocken. Så kallade vi honom, för det var vad vi visste om honom; att han alltid bar en sådan.

Barnteater

Jag hade blivit antagen till en dramalinje på en folkhögskola genom ett brev jag skickade. I brevet beskrev jag mitt liv som en serie motgångar, och att det nu faktiskt var hög tid för mig att få uppleva lite framgång. Det var en stark historia jag presenterade i brevet, om hur jag undertryckts genom åren; jag var en oförlöst artist som längtade efter att bli hörd, att få stå i centrum. Jag sökte efter ett rum där jag kunde få uttrycka mig inför människor. Och de skulle förtrollas, bli så hänförda av min uppenbarelse att alla begrepp om tid och rum skulle upplösas.

Jag nådde fram, de berördes av mina ord och välkomnade mig in i värmen. Och det var här arbetet med en barnteaterföreställning tog sin början, efter att klassen delats in i grupper.

Vi skrev den själva, vilket naturligtvis gav upphov till konfliker i gruppen. Möjligtvis hade vi behövt en diktator, en envåldshärskare som inte fick ifrågasättas, för en smidigare process, men vi ville inte ha det så. Inte på grund av vår orubbliga tro på demokratiska principer, utan för att alla ville bestämma allt.

Pjäsen handlade om några barn som hittade en skattkarta som ett gäng pirater gjorde anspråk på. Jakten drog så igång, och det var dramats röda tråd vilket också antyddes i dess titel: "Skattjakten". Det var en mycket enkel historia. 

Det var ett evigt tjafs när pjäsen värktes fram och tog form. Men vi ville inte ha det på något annat sätt. Vi gick på dramalinje, det var så här vi skiljde oss från de andra på skolan; genom att vara hetlevrade och utåtagerande. Vi var inte som målarkluddarna eller keramikerna, försynta och lågmälda, vi var landets blivande skådepelargiganter! Vi var skolans klass för elever med särskilda bekräftelsebehov. 

Vi spelade "Skattjakten" på skolor och fritidshem i och omkring Malmö inför en publik som inte hade lärt sig hur man beter sig som en publik, de var ju barn, vilket var idén med föreställningen: deras interaktion med oss på scen var ju själva bränslet. Vi bjöd in dem i handlingen, bad om deras hjälp och råd. Många gånger beträdde de scenen för att styra händelseutvecklingen. Det gränsade till ren galenskap och rent av fara. Nån gång fick hela gruppen låsa in sig på en toalett när rena lynchstämningen började råda. Vi satt där och tryckte rätt länge faktiskt, samtidigt som barnen bankade och slog på ursinnigt på dörren. 

Hela somrar spelade vi, i parker och på torg. Under en föreställning på ett förortstorg var det stökigt värre, jag minns särskilt det här tillfället då det även var vuxna som gav sig in på scenen. Fulla och skräniga gubbar som undrade om nån av oss pirater hade groggvirke på oss. 

   

Det var en bra skola, att spela inför en publik så skoningslös. Ungarna var så jobbiga, ingen respekt hade de för vår pjäs och allt det arbete som låg bakom. Och varför skulle de? Ingen hade bett oss skapa och framföra den. 

Fy fan. Barnteater är den ärligaste formen av konstutövande, och därmed också den vidrigaste. 

 Jag är en så känslig liten blomma.

Mörkret därunder

Den där servicebutiken, oansenligt placerad på bottenplan i ett tvåvåningshus ett drygt stenkast från huset där jag växte upp, bär jag med mig. Det var min första butik, den jag började besöka på egen hand, och jag tycker om att den alltid väntar på mig när jag besöker barndomsstaden; som en evighet med sina glassvimplar och löpsedlar. Den står orubblig, det är bara vi människor som kommer och går. Kassabiträden, kunder; de gamla faller ifrån för att ge plats åt nya. 

   När jag är hemma ser jag alltid till att göra mig ett ärende i butiken, och varje gång tycks något ha förändrats i den. Det stör mig på ett sätt som jag inte riktigt förstår, förändringarna som sker härinne. Kanske har det att göra med tiden tänker jag, att jag aldrig kan landa i den. Men servicebutiken står ju den där den alltid stått, nog borde jag kunna acceptera viss ommöblering inne i den? Bara att den står här, nu som då, borde väl vara tillräckligt: att den är bestående. 

Butikens omgivningar består av villor, flerfamiljshus och mindre lägenhetshus. Här växte jag upp, med min familj och mina vänner. Det är en idyll. Inbäddad i grönska om somrarna, med svaga brisar från trädgårdarnas grillar. Höstarna är också de av bästa sort, med stora högar av löv att hoppa i och klasar av äpplen hängandes från regntunga träd. Och vintrarna är krispiga, klara, med pudersnö som blir kramsnö. Sedan, såklart, vårarna, när solens strålar börjar värma på riktigt och allting vaknar till liv igen, samtidigt som den lilla snöplätten i skuggan längst in i trädgården vägrar ge upp. 

   Vi lekte oss igenom årets alla skiftningar, och egentligen brydde vi väl oss inte särskilt mycket om dem. Så minns jag årstiderna när de var bara var just det: olika tider på ett år. Nu, efter alla år, skrämmer de mig mest, hur de avlöser varandra i en allt högre takt. 

Men minnen är sållande, och det där var bara en framställning. Precis som idyllen; den är endast en fond bakom vilken oändliga lager döljer sig.

Mina första inköp i butiken var alltid lösgodis som man plockade ihop själv. Varje godisbit var prismärkt, och när man plockat ihop en påse som motsvarade det man ville betala gick man till kassan. Det stod en äldre kvinna där på den tiden. Oftast accepterade hon ens prisförslag, efter att ha vägt påsen i handen. Men det kunde också hända att hon inte litade på att man talade sanning och därför hällde ut innehållet över disken. Sakta räknade hon sedan godiset, bit för bit. Hon hade alltid rätt, skamset fick man återlämna godisarna som man faktiskt inte hade råd med. Minns att jag aldrig sa något till mitt försvar, att jag aldrig kom med en ursäkt, utan bara lämnade affären i tystnad. 

   Kanske hade hon ett syfte med sin metod, tänker jag nu: att lära ut en variant av frihet under ansvar. Eller så var det bara något muntrade upp hennes arbetstillvaro, att studera den avslöjades reaktion, hur dennes kinder började blossa och bulta. Idag ser jag inget ansikte framför mig när jag tänker på henne, bara fingrarna när de räknar sötsaker.

Hon bodde ovanför affären, det hade jag för mig i alla fall. För mig var det en enkel och lättfattlig bild av verksamheten då: hur hon vaknade och åt frukost däruppe, för att sedan gå ner till sin kassa och sälja godis. När hon var klar med det låste hon butiken och gick upp igen, åt kvällsmat, kollade TV och gick därefter till sängs.

År passerade, här som överallt, och plötsligt stod en man bakom kassan. En gladlynt typ, en sån som ville småprata under transaktionerna. Nu hade jag lagt ner plockgodiset, ägnade mig istället åt färdigförpackade påsar, och han var snabb med att kartlägga mina köpvanor, vilka som var mina favoriter, och ville gärna diskutera produkterna med mig. Det var speciellt, att prata med en vuxen om sådana saker. Jag var alltså en kund han månade om och det fick mig att växa något. 

   En gång fick jag en hundrakronorssedel i julklapp, och fick för mig att jag ville växla den till tiokronorssedlar. Jag lämnade över sedeln till den muntre mannen och fick elva tiokronorssedlar tillbaka, men jag sa inget om det. Det fick mig att växa än mer. 

 Jag fortsatte med mitt godis, men utökade även med chips och cola. Min månadspeng täckte mina utgifter alldeles utmärkt. Dessutom hände det emellanåt att pappa bad mig köpa en chokladkaka åt honom och då var det inte så noga med växeln, vilket gav mina ärenden i butiken ytterligare guldkant. 

   Gick in i tonåren sen, och kände att jag behövde köpa cigaretter, och såna sålde han styckvis i en burk på disken. Köpte två åt gången och rökte dem nere vid källarfönstren när jag var ensam hemma. Han tillhandahöll även cigarettmunstycken, så jag köpte mig ett sådant, upplevde att det tillförde rökningen ytterligare flärd. 

Hemma i huset blev vi färre. Min bror och mina två systrar lämnade en efter en, som det förväntades av dem. Jag blev kvar i mitt rum. Mina ärenden till servicebutiken började nu anta en mer rutinmässig form: jag gick dit på söndagar mest, och jag köpte alltid en påse jordnötsringar och en halvlitersburk Cola. Det kunde även hända att jag kompletterade med en kvällstidning. Söndagarna hade börjat bli besvärliga för mig, därför behövde jag lindra dem. 

Det var en tid alltigenom indränkt av söndagars tomhet. En obegriplig ödslighet som endast kunde fyllas av jordnötsringar och Cola. Jag fördrev tid här, utan att förstå varför.

   Men andefattigdomen som jag kunde erfara här, den lurar väl på oss människor överallt? Och inte var det väl så att jag levde i ett ständigt söndagsmörker? De sista åren var jag ju förälskad, för första gången. Vi var tillsammans jämt, hon och jag, och jag började förstå att livet var komplicerat på fler än ett sätt; både slingrig och underbart. 

Servicebutiken hade vid den här tiden tagits över av en man som var så fetlagd att han knappt fick plats bakom kassan. Han sa aldrig nåt, bara sträckte fram handen och tittade åt ett annat håll när man skulle betala. Men jag provocerades inte av hans nonchalans, servicebutiken var inte lika viktig nu. Jag var förlöst; livet hade fått mening på ett sätt som var nytt för mig. 

   

Så började en kille som jag var bekant med från skolan att jobba extra i butiken. Han var rolig i sin roll bakom kassan tyckte jag, som att han spelade affärsman liksom, och jag började hänga kvar därinne, lutad över disken och smågnabbandes på skoj med honom. Ibland kunde jag kliva in i butiken som en mafioso och kräva glass mot att jag lät stället fortsätta sin verksamhet. Han spelade med och skakade bara lätt roat på huvudet när jag tog med mig två GB-Sandwich utan att betala. Sådan var jag den sista tiden i barndomsstaden, nykär och stollig. 

Nåt år senare, då jag inte längre bodde kvar, när jag hade lämnat idyllen, visade sig då ett av dessa underliggande lager. Tillsammans med en annan yngling från kvarteret ströp han en kvinna med ett rep, en tredje grävde graven. Ett beställningsmord, de fick pengar för uppgiften. Jag förstod ingenting. 

Killen i kassan som jag trivdes så bra med, i min uppväxts servicebutik.