Mörkret därunder

Den där servicebutiken, oansenligt placerad på bottenplan i ett tvåvåningshus ett drygt stenkast från huset där jag växte upp, bär jag med mig. Det var min första butik, den jag började besöka på egen hand, och jag tycker om att den alltid väntar på mig när jag besöker barndomsstaden; som en evighet med sina glassvimplar och löpsedlar. Den står orubblig, det är bara vi människor som kommer och går. Kassabiträden, kunder; de gamla faller ifrån för att ge plats åt nya. 

   När jag är hemma ser jag alltid till att göra mig ett ärende i butiken, och varje gång tycks något ha förändrats i den. Det stör mig på ett sätt som jag inte riktigt förstår, förändringarna som sker härinne. Kanske har det att göra med tiden tänker jag, att jag aldrig kan landa i den. Men servicebutiken står ju den där den alltid stått, nog borde jag kunna acceptera viss ommöblering inne i den? Bara att den står här, nu som då, borde väl vara tillräckligt: att den är bestående. 

Butikens omgivningar består av villor, flerfamiljshus och mindre lägenhetshus. Här växte jag upp, med min familj och mina vänner. Det är en idyll. Inbäddad i grönska om somrarna, med svaga brisar från trädgårdarnas grillar. Höstarna är också de av bästa sort, med stora högar av löv att hoppa i och klasar av äpplen hängandes från regntunga träd. Och vintrarna är krispiga, klara, med pudersnö som blir kramsnö. Sedan, såklart, vårarna, när solens strålar börjar värma på riktigt och allting vaknar till liv igen, samtidigt som den lilla snöplätten i skuggan längst in i trädgården vägrar ge upp. 

   Vi lekte oss igenom årets alla skiftningar, och egentligen brydde vi väl oss inte särskilt mycket om dem. Så minns jag årstiderna när de var bara var just det: olika tider på ett år. Nu, efter alla år, skrämmer de mig mest, hur de avlöser varandra i en allt högre takt. 

Men minnen är sållande, och det där var bara en framställning. Precis som idyllen; den är endast en fond bakom vilken oändliga lager döljer sig.

Mina första inköp i butiken var alltid lösgodis som man plockade ihop själv. Varje godisbit var prismärkt, och när man plockat ihop en påse som motsvarade det man ville betala gick man till kassan. Det stod en äldre kvinna där på den tiden. Oftast accepterade hon ens prisförslag, efter att ha vägt påsen i handen. Men det kunde också hända att hon inte litade på att man talade sanning och därför hällde ut innehållet över disken. Sakta räknade hon sedan godiset, bit för bit. Hon hade alltid rätt, skamset fick man återlämna godisarna som man faktiskt inte hade råd med. Minns att jag aldrig sa något till mitt försvar, att jag aldrig kom med en ursäkt, utan bara lämnade affären i tystnad. 

   Kanske hade hon ett syfte med sin metod, tänker jag nu: att lära ut en variant av frihet under ansvar. Eller så var det bara något muntrade upp hennes arbetstillvaro, att studera den avslöjades reaktion, hur dennes kinder började blossa och bulta. Idag ser jag inget ansikte framför mig när jag tänker på henne, bara fingrarna när de räknar sötsaker.

Hon bodde ovanför affären, det hade jag för mig i alla fall. För mig var det en enkel och lättfattlig bild av verksamheten då: hur hon vaknade och åt frukost däruppe, för att sedan gå ner till sin kassa och sälja godis. När hon var klar med det låste hon butiken och gick upp igen, åt kvällsmat, kollade TV och gick därefter till sängs.

År passerade, här som överallt, och plötsligt stod en man bakom kassan. En gladlynt typ, en sån som ville småprata under transaktionerna. Nu hade jag lagt ner plockgodiset, ägnade mig istället åt färdigförpackade påsar, och han var snabb med att kartlägga mina köpvanor, vilka som var mina favoriter, och ville gärna diskutera produkterna med mig. Det var speciellt, att prata med en vuxen om sådana saker. Jag var alltså en kund han månade om och det fick mig att växa något. 

   En gång fick jag en hundrakronorssedel i julklapp, och fick för mig att jag ville växla den till tiokronorssedlar. Jag lämnade över sedeln till den muntre mannen och fick elva tiokronorssedlar tillbaka, men jag sa inget om det. Det fick mig att växa än mer. 

 Jag fortsatte med mitt godis, men utökade även med chips och cola. Min månadspeng täckte mina utgifter alldeles utmärkt. Dessutom hände det emellanåt att pappa bad mig köpa en chokladkaka åt honom och då var det inte så noga med växeln, vilket gav mina ärenden i butiken ytterligare guldkant. 

   Gick in i tonåren sen, och kände att jag behövde köpa cigaretter, och såna sålde han styckvis i en burk på disken. Köpte två åt gången och rökte dem nere vid källarfönstren när jag var ensam hemma. Han tillhandahöll även cigarettmunstycken, så jag köpte mig ett sådant, upplevde att det tillförde rökningen ytterligare flärd. 

Hemma i huset blev vi färre. Min bror och mina två systrar lämnade en efter en, som det förväntades av dem. Jag blev kvar i mitt rum. Mina ärenden till servicebutiken började nu anta en mer rutinmässig form: jag gick dit på söndagar mest, och jag köpte alltid en påse jordnötsringar och en halvlitersburk Cola. Det kunde även hända att jag kompletterade med en kvällstidning. Söndagarna hade börjat bli besvärliga för mig, därför behövde jag lindra dem. 

Det var en tid alltigenom indränkt av söndagars tomhet. En obegriplig ödslighet som endast kunde fyllas av jordnötsringar och Cola. Jag fördrev tid här, utan att förstå varför.

   Men andefattigdomen som jag kunde erfara här, den lurar väl på oss människor överallt? Och inte var det väl så att jag levde i ett ständigt söndagsmörker? De sista åren var jag ju förälskad, för första gången. Vi var tillsammans jämt, hon och jag, och jag började förstå att livet var komplicerat på fler än ett sätt; både slingrig och underbart. 

Servicebutiken hade vid den här tiden tagits över av en man som var så fetlagd att han knappt fick plats bakom kassan. Han sa aldrig nåt, bara sträckte fram handen och tittade åt ett annat håll när man skulle betala. Men jag provocerades inte av hans nonchalans, servicebutiken var inte lika viktig nu. Jag var förlöst; livet hade fått mening på ett sätt som var nytt för mig. 

   

Så började en kille som jag var bekant med från skolan att jobba extra i butiken. Han var rolig i sin roll bakom kassan tyckte jag, som att han spelade affärsman liksom, och jag började hänga kvar därinne, lutad över disken och smågnabbandes på skoj med honom. Ibland kunde jag kliva in i butiken som en mafioso och kräva glass mot att jag lät stället fortsätta sin verksamhet. Han spelade med och skakade bara lätt roat på huvudet när jag tog med mig två GB-Sandwich utan att betala. Sådan var jag den sista tiden i barndomsstaden, nykär och stollig. 

Nåt år senare, då jag inte längre bodde kvar, när jag hade lämnat idyllen, visade sig då ett av dessa underliggande lager. Tillsammans med en annan yngling från kvarteret ströp han en kvinna med ett rep, en tredje grävde graven. Ett beställningsmord, de fick pengar för uppgiften. Jag förstod ingenting. 

Killen i kassan som jag trivdes så bra med, i min uppväxts servicebutik. 

Morgonmöte 08.45

Klockan 08.45 kallas vi till morgonmöte på min arbetsplats, så är det varje morgon. Just idag är det fredag, och det märks bland de blåklädda som samlas kring den stora vita tavlan och den väntande arbetsledaren: stämningen är uppsluppen, på gränsen till sprallig. 

   Mötet inleds och sorlet lägger sig. Och det är de vanliga punkterna som gås igenom, som på alla morgonmöten, om personalläget, arbetstider och rutiner. Brukar lyssna med ett halvt öra, samtidigt som jag tillåter mig själv att sväva iväg något. Morgonmötet är faktiskt ett rätt skönt avbrott i arbetet. 

   Jag vandrar slött med blicken över mina arbetskamrater; de flesta är placerade på samma plats varje möte. Soffan och fåtöljen bredvid är alltid upptagna av samma personer, vi andra står utspridda. Leker ibland med tanken att förekomma kvinnan som gjort fåtöljen till sin, att sitta där som vore det inget konstigt med det när hon anländer till mötet. Tänk hur hela världsordningen skulle ruckas, det vore verkligen uppfriskande! Men jag slår alltid bort tanken, det är inte värt det. Kvinnan bär inom sig en best nämligen, ett mycket lättväckt odjur; jag har själv stått inför det. Hennes vrede bryr sig inte om sin mottagare, den vill bara få sitt utlopp. Man står handfallen inför den, och det är mycket obehagligt. Därför låter jag henne sitta i sin fåtölj.

   Den långa soffan ockuperas av männen som bär kortbyxor året runt. Det förenar dem, att de aldrig bär långbyxor därute, oavsett väder. Föreställer mig att det började för många år sedan, då de var unga och ville bevisa något för varandra, och sedan har det bara fortsatt. Den tycks viktig för dem, denna gemenskap, och det är ingenting man skämtar om. Ibland säger jag till dem att det är klart de också ska få äga ett par långbyxor och slippa detta elände i svinkylan därute, att jag kan snacka med någon klädansvarig åt dem, men då blir de förnärmade. "Vi vill HA kortbyxor på oss", fräser de. Det är ett märkligt sällskap.

   En minut in i mötet korsar en man mötesområdet i en diagonal, varje gång. På sin väg stoppar han in en snus och plockar därefter upp sin telefon. Så ställer han sig vid kaffeautomaten och ger sitt ansikte en snabb massage med ena handen, varefter han börjar scrolla på sin lur. Han har också kortbyxor på sig, men har alltså valt denna plats. 

Rutinerna är gjutna i betong för vissa, vi andra är mer spretiga i våra förhållningssätt. För en tid sedan, det var också en fredag, råkade jag rentav missa samlingen. Det skulle visa vara mycket olyckligt. Halvvägs på väg mot mitt distrikt ringde en arbetsledare. Tydligen hade jag inte tagit med den speciella försändelse som skulle delas ut till alla hushåll denna fredag, det hade några av kortbyxorna noterat, var jag inte på mötet? Hade inget annat val än att erkänna och vända om, tillbaka till kontoret med mössan i hand. "Det finns ju en ANLEDNING till att vi har de här morgonmötena!", fick jag höra när jag skamset smög in på kontoret för att reparera mitt misstag. 

   

Den här morgonen står kontorets chef bredvid arbetsledaren. Han gör det lite då och då, när han vill prata med oss efter att punkterna gåtts igenom. Har det varit en arbetsam vecka låter han gärna oss veta att vi kämpat väl, att han uppskattar hur vi "krigat" oss genom dagarna. Andra gånger kan tonläget vara något strängt, om vi behöver skärpa till oss i något avseende. Det kan hända när arbetsbördan är mildare under en tid, då postmängden sviktar, att brevbärarna förslappas och rentav smiter hem före arbetstidens slut och därför behöver en uppsträckning. Andra gånger vill han bara påminna oss om nån blankett som ska fyllas i, eller att vi ska fortsätta att vårt ansvar under den pågående pandemin.

   Jag gillar honom, tänker jag. Vet väl egentligen inte särskilt mycket om honom, hur han lever sitt liv, men jag föreställer mig att det är gott. Spelar golf gör han, seglar säkert också; ja, hela han utstrålar aktiv livstil på ett sätt som är rätt tilltalande. Det är lätt att föreställa sig honom i situationer som signalerar livskvalité: vid grillen en sensommarkväll, eller tillsammans med sin familj på skogspromenad. Chefskapet han representerar faller mig i smaken; hur han glider runt i lokalen och även deltar i arbetet emellanåt. Hans yttre är behagligt, han månar om det på ett väl balanserat vis, och vad gäller hans verbala förmåga så har jag inte heller där några invändningar. 

   Nu står han han där med sitt sedvanliga lugn och väntar på att få ta till orda. Arbetsledaren lämnar så över, och han inleder med att berömma oss i denna tuffa tid, det har verkligen varit mycket att stå i. Sedan tar han ett djupt andetag och tonläget förändras, det antar nu en mer förmanande klang:

"Nu måste jag, återigen, påminna er alla som inte har körkort att ta det. Ni har ett år på er. Och säg nu inte att ni inte visste, i tio år har vi tjatat på er om detta. Har ni inte körkort om ett år kan ni inte längre räkna med att vara anställda här, det kommer att vara ett krav då!"

Helt tvärt är jag i allra högsta grad närvarande på mötet, vad är det han säger? En kyla genomfar mig och mina ben domnar. Det är nästan spännande, hur han lyckas kasta mig tillbaka till skolåren och dess mörker, då när försummelsen och förträngandet ideligen kom ikapp en. Jag har ju inget körkort, jag kommer inte att ta ett, jag är förlorad. Känner att jag borde höja rösten, kanske säga något om facket, vad de säger om det här, men jag gör inte det eftersom jag är ett barn nu.

Han låter orden sjunka in, byter därefter ämne: Ett parti pepparkakor och lussekatter har precis anlänt till fikarummet. Så blir han så där allvarlig igen: "En pepparkaka och en lussekatt var, ta absolut inte fler för då räcker det inte till alla!"

Mötet avslutas och de blåklädda sprids i lokalen. Stämningen är nu något dämpad, i alla fall bland dem som inte har körkort, och det är ganska många. Helgen som var så efterlängtad,  nu kommer den trasas av framtidsoro. I fikarummet samlas några runt kartongerna med julfika, jag är en av dem. Och värmen som plötsligt ersätter iskylan från mötet och sprider en smekande insikt inom mig är så behaglig och förlösande att jag skälver till: Det är dags nu, den här fågeln kommer snart att lämna sitt bo. Om ett år flyger jag vidare.

Tar tre pepparkakor, kommer ändå räcka till alla.

Prolog

Vi blir kvar utanför ingången till höghuset där han bor. Mörkret är kompakt, men ändå inte: det svarta höljet ovan oss pryds av små vita ljuspunkter. Det är en stjärnklar kväll. Eftermiddagen har vi tillbringat i hans rum, jag har spelat in några skivor på kassett. Vi gick ut sen, tog en promenad, planlöst drog vi runt in i skymningen. Och nu står vi här, småpratar vidare lite. Det gör vi mest hela tiden, våra samtal vill liksom aldrig tona ut. 

Stjärnorna pockar på uppmärksamhet, kräver att vi betraktar dem. Han gör en gest upp mot himlen, mot det glittrigt mörka. "Tänker du på det där ibland?" Jag höjer ena ögonbrynet för att fiska fram vad han syftar på. "På var vi är, vad vi är, du tänker väl också på sånt?" 

   

"Ja, det gör jag", svarar jag, lite prövande.

Han och jag hade ju varit ute så många stjärnklara kvällar förr, med hans stjärnkikare, och studerat stjärnor och planeter därute. Även hans mamma var med, och det var särskild form av gemenskap; jag värdesatte den mer än själva stjärnskåderiet: hur vi gav oss iväg i skymningen, ut på ett uppdrag. Och jag tittade in i den väldiga astronomiska kikaren och han berättade om stjärnbilder, om avstånd, och det svindlade behagligt. Det gav ett perspektiv som inte gick att omfamna, och jag trivdes där. Tillsammans svävade vi fritt, förlorade i en ändlöshet. Sen, i hans mammas bil på väg hem, var det som att lämna en fantasi och återvända in i verkligheten. Men i själva verket var det ju precis tvärtom.

Stjärnornas konstellationer och namnen på planeter var inget jag tog med mig från våra utflykter, bara insikten om att det finns ett vetande som inte går att nå, inte för någon. Det teoretiska är endast ett sätt att värja sig mot just detta, att vi aldrig kommer att förstå. Därför har jag så svårt att lägga dem minnet, namnen och orden som ska beskriva allt det som pågår därute. Samtidigt ville jag lyssna till hans undervisning, på allt han kunde om prickarna i det svarta, eftersom det förstärkte upplevelsen. 

   Han var mycket intresserad av astronomi och så stolt över sitt instrument. Han hade gnetat och sparat tills han haft råd med den, och nu tog den upp hela hans rum när han inte tog med den ut för att stjärnskåda. Den var stor och klumpig, otymplig, och oftast såg man inget alls genom den, bara suddigt mörker. Men jag spelade med, sa att jag såg saker jag inte såg. Alltings obegriplighet räckte gott för mig.

"Visst är det sjukt att vi är mitt i allt detta? Och hur vi lever våra liv, om det nu är det vi gör, på en plats som inte finns eftersom den drunknar i oändligheten? Han gör en tankepaus, väntar inte in något svar. Så tittar han upp mot stjärnorna och skakar lätt på huvudet. "Funderar på att sälja stjärnkikaren, den är så klumpig ändå."

Vi stod länge och resonerade om det som saknar slutsats. Vi var väl runt fjorton, och det var ett samtal som jag fortfarande idag kan återvända till; om tiden, om alltings egentliga meningslöshet. Att existensen är en futtig sak, men också praktfull i all sin vilsenhet, mitt i detta mörker som omger oss alla.

Åren gick sen, vår vänskap avslutades på vägen, och kanske betyder det inget. 

Därnere i källaren

Varje dag till och från jobbet cyklar jag förbi huset med den stora trädörren bakom vilken jag tillbringat så mycket tid, och vanligtvis noterar jag det knappt. Stan är ju proppfull med minnesmarkörer från andra tider och jag är vidare i livet. Men jag kan iallafall konstatera att etablissemanget fortfarande är aktivt, att nya förmågor frekventerar inrättningen. På eftermiddagen, när jag cyklar förbi på väg hem, brukar jag slänga en blick på ställets uteservering som brer ut sig på torget, på människorna som sitter där i solen med immiga flaskor i silverhinkar. Men det väcker inget i mig, för jag kan inte relatera. Det var inte där jag satt, det var i det mörka, rökiga skrymslet därinne, nere i källaren. Varje vecka var jag där, ofta flera gånger. Källaren var mitt tillhåll, så hade det slumpat sig. 

Det var den tidens förströelse, och egentligen var det väl bara ett tidsfördriv bland andra, att vara full och stenad i en källare på stan. Jag var yngre då, och jag har svårt att se på tid som bortkastad. Dessutom hade tiden och källaren inte med varandra att göra då jag inte verkade inom något tidsbegrepp. Jag stod utanför föreställningar om tid och rum; jag befann mig endast. Naturligtvis noterade jag datum som passerade, liksom årstidsskiftningar, men i övrigt var tid inget som jag varken ville hålla fast vid eller låta gå. Den var oväsentlig, och möjligen är det vad man syftar på när man talar om "att leva i nuet".

Jag var fri, eftersom jag var ensam. Därför sökte jag mig till källaren ständigt.

Men hur vågade jag? Det är fascinerande för mig idag, precis som det där hopptornet i min barndom: Tio meter upp i luften och jag sprang längs hela avsatsen och kastade mig ut. Det hårda, kalla vattnet långt därnere, jag var utan fruktan. Eller: jag omfamnade skräcken, lät den kittla mig. 

   Var jag ens rädd därnere? Borde jag ha varit det? Idag - när blotta tanken på att vara hemifrån kvällstid, för att inte tala om nattetid - skrämmer mig på ett sätt som kanske inte är rationellt, är svaret såklart att jag borde ha varit det. Men det är ju den jag är nu, och jag värdesätter den rädsla jag upplever inför sammanhang bortanför, för jag ser på den som att jag hittat hem. Och det hade jag inte då, långt ifrån. 

En kväll hade jag bara kommit halvvägs nerför trapporna då en antagonist snurrade runt framför mig, hoppade upp och kicksparkade mitt ölglas ur min hand. Precisionen var imponerande och min första reaktion var därefter: jag var paff inför sparkens exakthet. Han och jag låg i konflikt med varandra, det hade böljat fram och tillbaka sedan en rätt lång tid. Ibland kunde vi vara rentav kärvänliga när vi sågs, men den här kvällen var attityden helt uppenbart en annan. Glaset for in i väggen och spred omkring sig en dusch av splitter och öl. Vi stod och stirrade stint på varandra alldeles kort innan två vakter var framme. De kände till vår historia: "Vi har haft koll på er, det var ju bara en tidsfråga innan det skulle smälla", sa en av dem och förde tillsammans med den andra iväg min rival. "Och jag då?", hojtade jag efter dem. "Du kan vara kvar, huvudsaken är att ni är på olika platser." 

Jag var nöjd med det svaret, och fortfarande imponerad över hur han lyckats pricka mitt glas. Jag fortsatte ner i källaren och fram till baren och beställde en ny öl. Mitt sällskap och jag satte oss så ner och drack och rökte, som vi alltid gjorde härnere. Det gick på rutin. Runt omkring oss pågick den vanliga aktiviteten, det var en enda röra. 

   Musiken jag kunde urskilja föll mig ofta i smaken, och det var väl också en faktor som ledde mig hit. Tyckte om att sjunga med i refrängerna tillsammans med vänner och dansa runt på det lilla utrymmet som tjänade som dansgolv. Ofta noterade jag ilskna blickar hos andra gäster om jag råkade ta lite mycket plats, men det var inget som bekymrade mig; snarare hade det en eggande inverkan. Jag var svettig och mina tankar var upplösta, pulveriserade av det rus som var min enda strävan. 

Lokalen var ett akvarium, med faror lurandes överallt. Själv var jag sinnesrubbad därnere, men ofarlig för min omgivning. Samtidigt visste jag att min blotta uppenbarelse kunde väcka ont blod hos somliga. Som jag minns det var jag orädd, men sipprade det ändå ut små ångor av ängslan? Och triggade den igång instinkter hos somliga, likt hundar som känner doften av bävan och därför går till attack? 

Knappt hade jag hämtat mig från incidenten i trappan förrän nästa hotbild uppenbarade sig, den här gången var det en för mig okänd man. Genom att kasta en glödande cigarett på mig hade han påkallat min uppmärksamhet. Den landade i mitt knä och jag slog undan den och spanade efter avsändaren. Han stod en bit bort, ensam utan sällskap, och blängde på mig. Blicken var densamma som jag mött så många gånger förr, oklar men samtidigt obeveklig. Mannen därborta hade fått vittring på min oro, och nu ville han slå till. Han tände en ny cigarett och gick fram och askade på mig där jag satt, fortfarande överrumplad av den plötsliga attacken. Han och jag hade ju ingen historia, inget otalt. I vanlig ordning gjorde jag ingen ansats till att försvara mig, och han fortsatte med sin cigarett, glöd och aska regnade över mig. 

Han fördes bort sen, fick lämna stället precis som den andre. Det var rutin. Jag blev kvar natten genom. Det var bara ännu en onsdag på mitt favorithak, på fredag skulle jag hit igen, och säkert även på lördag. 

Det var så jag roade mig när jag var ung och fri tänker jag och cyklar vidare, bort från stan.

Praktikanten

Lärarrummet var tomt så när som på oss två, jag och min handledare. Det var ett så kallat enskilt samtal. Hon malde på och jag hade väl inte väntat annat än det hon nu uttryckte. Jag var en olämplig person på denna plats, jag visste det.

"Du är ju inte den initiativtagande typen, så är det bara."

Ett så självklart konstaterande från en handledare. En människas bedömning av en annan människa. Hennes granskning av mig just här. Kort därefter avslutade hon vårt samtal, hällde upp ännu en kopp kaffe och skyndade iväg. Hennes tonläge var likgiltigt när hon uttalade orden, hon sa det liksom i förbigående. 

Jag gick en kortare sväng på en fritidspedagogutbildning och gjorde praktik på en skola, en sån där stor variant med oändliga korridorer där skriken studsade mellan väggarna, och då ingick såklart utvärdering: hur hade det gått för mig såhär långt? Jag satt kvar i min ensamhet, försökte låta handledarens meningar sjunka in. Men orden hade redan flugit iväg. Endast en mening, den om initiativtagande, hade fastnat. Istället försökte jag ännu en gång formulera något slags svar på varför jag satt där jag satt nu, vad berodde det på att jag sökt mig hit? Var det ett uttryck för något slags utdraget självskadebeteende? 

För inte kan jag ha varit på jakt efter nya erfarenheter och miljöer som skulle tjäna till att vidga mina vyer: Platsen var ju identisk med den jag lämnat bakom mig, den som jag för alltid skulle bära med mig; ett rum i mitt inre där olust inte kan förmås kläs i ord, där ingen horisont kan skönjas. Nu befann jag mig här igen, och allt började om. Här var jag alltid densamme och det var verkligen fascinerande hur jag förmådde återskapa mig själv: placera mig bara på denna plats så blir jag åter denna fladdrande existens blottad inför verklighetens bryska onåd. Något ville mig inte väl, annars satt jag inte här. Eller någon: var det jag själv?

Dörren öppnades och min tankegång skingrades. Två lärare kom in i rummet och kastade en snabb blick på mig utan att hälsa. De slog sig ner i varsin fåtölj, en av dem slöt ögonen och den andre stirrade tomt framför sig. Jag var en praktikant vid frontlinjen, en av många som skulle passera utan avtryck. Jag betraktade mitt papper, mina anteckningar från mötet gick knappt att tyda, ens av mig själv. Var väl mest för syns skull som jag klottrat ner enstaka ord och några meningar. Vek ihop arket och stoppade det i min bakficka, lämnade rummet.

Upplägget var ju så enkelt: jag gick på lärarhögskolan för jag hade fått för mig att jag ville arbeta som fritidspedagog. Nu gjorde jag praktik på en skola. Utbildning, praktik, arbete, det pågår överallt, hela tiden; vårt samhälle bygger på det. Och jag är bara en del av det, så varför var detta ett skoningslöst experiment för mig, en pärs som jag skulle överleva? Hade sökt mig hit för att bringa ordning i mitt liv, för att kunna se en framtid, men nu hade jag kastat mig själv till en dåtid som jag under så lång tid kämpat med att betvinga. Som att den hela tiden legat mig i hasorna när jag var därifrån, redo att plötsligen fixera ett nackgrepp på mig och slänga mig tillbaka till skolgårdens lervälling. 

Men det förflutna håller inte på så. Det fixerar inte nackgrepp på oss och sätter oss i en tidsmaskin. Jag var här för att jag valt att vara här. Och praktikanter är vi alla nån gång, det ingår. Man får vara osäker då, och vag, för man är inte fullärd och redo att ta sig an skarpa situationer. Det är en process som leder oss framåt. Ingen föds färdigutbildad.

Gick genom korridorer, saxade genom skolklasser i spretiga uppställningar utanför klassrummen. Jag var på väg ut, det var kvartsrast och jag skulle vara där då, observera och också ingripa om så skulle behövas. Min handledare var redan på plats när jag kom ut. Hon nickade kort åt mig, svepte därefter med blicken över verksamheten som pågick runtom henne, och sedan tillbaka på mig. 

   Försökte stärka mig själv, tänka tillbaka på livet mellan detta och dåtiden, men jag var svag, konturlös. 

Jag stod här igen, bokstavligen: på skolgården i senhöstens småspik. Men nu var jag inte en i någon av alla dessa klungor som drev runt, eller ensamvargen som dragit sig undan. Inte heller var jag ingen alls, men nästintill: jag var praktikanten.

Idag har jag tagit mig långt därifrån. Att arbeta på skola var inget för mig, naturligtvis inte. 

Men praktikant är jag alltjämt.

Asplövet

Lokalen är stor och den myllrar av människor. De flesta vet jag inte mycket om; hur de lever sina liv utan den blå uniformen. Några få vet jag desto mer om, de som har kommit att bli mina vänner som jag mer än gärna delar djupare tankegångar tillsammans med, och som jag stolt låter ta del av det som är mitt liv. Dessa få värnar jag om, för med dem kan jag vara transparent. Utan denna lilla gemenskap vore denna arbetsplats sannerligen en outhärdlig plats att befinna sig på.

Dagarna avlöser varandra, blir till veckor, år, decenier. Det svajar och kränger emellanåt, men vi fortsätter att ty oss till varandra. Utanför fönstren i lunchrummet där vi varje morgon dricker vårt kaffe skiftar ljus till mörker, regn till snö; vissa morgnar sitter vi tysta, andra inte. 

   Jag behöver dem, och möjligen är det så att det snarare är jag som tyr mig till dem nu, och inte vi till varandra. För jag känner mig inte helt säker därute på golvet, bland de andra; den blåklädda massan. Inte längre, inte sedan den där tisdagen för tre veckor sedan. Den som hade börjat så bra; morgonfikat som varit så kul och rentav berikande, och när vi sedan skildes åt och spreds ut bland de andra gick jag och log fortfarande, för jag tänkte på mina barn eftersom vi just pratat om dem. Det var just i denna stund - då allting stod i harmonisk balans; arbete, vänskap, familj - som attacken kom, helt oväntad.

   

Först förstår jag inte varifrån den kommer, denna gälla röst så fylld av ursinne, eller ens att den är riktad mot mig. Men så uppfattar jag mitt namn i den vredgade svadan och förstår så att jag är ytan mot vilken detta hat riktas. Jag ser henne aldrig, bara hör. Hon står bakom en pelare en bit bort och skriker ut sina förvridna anklagelser samtidigt som tystnaden sänker sig runtomkring. Den gör så, tystnaden, vid sådana här tillfällen. Har själv varit en del av den så många gånger, stått vid sidan av och förundrats, kanske även roats, av galenskaperna. Nu är jag själv måltavlan, och jag känner ljuset lämna mig; hur hennes ord smular sönder allt det som är fint i livet, ersätter det med hennes mörker. Det hon uttrycker är obegripligt: orden betyder inget, de är bara tangenter på hennes förbittrade klaver. 

   Så tystnar hon tvärt, försvinner in bland skuggorna. Kvar står jag och de andra. Ett stilla fniss vågar sig fram, även jag tvingar fram ett leende. Hon är ju ökänd för sin oberäknelighet, för sina plötsliga utbrott, jag vet det. Det här är inget som egentligen är riktat mot min person, det ligger hos henne och helt uppenbart är detta något hon skulle behöva jobba på, att inte ta ut sina egna tillkortakommanden på sina medmänniskor. 

Men ändå. Där och då flyttar hon in. Jag kommer att bära hennes sorg, hennes skit, inom mig en lång tid framöver. Trots att jag inte vet någonting om det, hennes liv. Jag kommer att vända och vrida på det hon skrek åt mig, för tänk om hon hade rätt, att jag verkligen är en hopplös person? Och jag vill nästan få det dit, bara för att finna någon form av logik att vila i.

Morgonen därpå satt vi samlade igen med vårt kaffe och våra morgontidningar. Jag satt tyst, orkade inte prata om gårdagens trauma, men det var i sin ordning, vi tar det sen. Tittade ut genom fönstren, lät blicken svepa över hamnen därutanför. Fortfarande var det sommar, men alldeles snart ännu en höst. 

Skarpa obetydligheter

Två resor, den första till Grekland och den andra till Storbritannien. De var på två veckor vardera, och de företogs under två sommarlov efter varandra då jag gick på mellanstadiet. Det var bara min mamma och jag som åkte, resten av familjen stannade hemma. 

"Vi kände, din pappa och jag, att du behövde komma ut lite i världen, liksom tuffa till dig lite." Mamma och jag halvligger bredvid varandra i varsin solstol i min systers trädgård när samtalet glider in på de båda resorna. Det är närmare fyrtio år sedan nu, och egentligen har vi aldrig talat särskilt mycket om de där veckorna vi tillbringade tillsammans bara hon och jag, mamman och sonen: kvinnan och pojken. Inte för att resorna skulle vara ett känsligt ämne oss emellan, inte alls så. Men måhända är det så, att våra upplevelser skiljer sig åt så pass mycket. Jag var barnet då, hon var kvinnan i fyrtioårsåldern, vi levde i varsitt universum. 

   Jag skrattar till åt det där med att "tuffa till dig lite", för som jag minns det gjorde mig resorna såklart än mer skakis än tidigare. "Aha, det var så ni tänkte", svarar jag och känner igen resonemanget, det följde mig under så lång tid. Men nu sitter vi här, inte jämngamla men åldersjämlika, och jag känner att jag vill dra fram några scener som behållit sin skärpa på min vidare färd genom livet. Det är väl inget särskilt med dem, för man väljer ju inte alltid vad som får fäste i medvetandet för att sedan bli ens följeslagare. Charterresan till Grekland, hettan, de salta kallsuparna, glasen med Coca-Cola med is och citronskiva på balkongen när solen drunknade i Medelhavets horisontlinje, tågluffen genom Storbritannien, Bed & Breakfasts och duggregniga morgnar i skotska byar; ur detta frigörs sig egentliga obetydligheter, minnesbilder som bara tillhör mig nu och sedan ingen, men jag vill dela dem med min medresenär, min mamma. För vi var ju där samtidigt, och nu sitter vi här och som så ofta sveper samtalet in över dåtiden, hur vi tänkte då; och vi möts häri - det är berikande att väga våra gemensamma erfarenheter mot varandra och därigenom inse att vi ofta var på skilda platser då, samtidigt som vi var så nära. Så jag berättar min version. De ligger ju ändå så nära till hands, dessa skarpa bilder. 

Först ut, Grekland:

...En man som jobbade på hotellet där vi bodde, en dag frågade han min mamma om han kan kunde ta med henne och mig på en liten sightseeing i området med hans jeep. Turen var oändlig, uppför serpentinvägar och brummandes fram på grusvägar som vräkte upp damm i ögonen. Jag satt i baksätet, mamma där fram. Jag minns den faktiskt inte särskilt väl, själva utflykten, det som etsat sig fast är mammas upplevelse av den, det hon sa efteråt.

"Vi åker inte med honom nån mer gång. Hans arm "råkade" röra vid mitt ben lite för många gånger."

Vi stod på hotellets restaurang när hon uttalade orden, vid kranarna med dryck. Jag hade just hällt upp ett glas apelsinjuice.

...Mamman med sonen i min ålder från Skåne. Tydligen var hon mycket angelägen att hennes son skulle ha en lekkamrat på deras vistelse här, har mamma senare berättat, och det fick bli jag. Av vår relation minns jag inte mycket, kanske upplevde jag den som något krystad.

   Det är blodet på ryggen, det klarröda mot pojkens brunbrända hud, som jag ser idag. Även den vita sanden färgades röd där han låg när bromsen plötsligt attackerade honom, alldeles intill trampbåtsuthyrningen. "De gör så, bromsarna, sliter av ett köttstycke från kroppen på en." sa mamma strax efter.

...Jag läste inte särskilt mycket böcker på den tiden, lyckades liksom aldrig fastna i dem. För mamma var detta något bekymmersamt, och hon försökte hela tiden uppmuntra mig till att läsa mer. "Många i din ålder är ju i den så kallade "bokslukaråldern" nu, varför kan inte du vara det också?"

   Hon hade lånat en bok på biblioteket hemma, och jag satte mig motvilligt med den på balkongen. Men min ovilja skulle snart övergå till ett begär, jag kom att längta till boken och började rentav smygläsa den på toaletten. Särskilt vissa segment i den kunde jag läsa gång på gång. Kommer inte ihåg handlingen i boken, men mammas fråga sitter kvar som den renaste klang från en kyrkklocka. Klockan var tjugotre minuter över fem på eftermiddagen och vi skulle precis lämna rummet för att gå och äta middag när hon ställde frågan med en tonalitet som jag fortfarande idag inte lyckats tolka:

"Är det mycket sex i boken Björn?" 

"Nej", ljög jag.

------

Året därpå, som sagt, Storbritannien. Mamma hade köpt oss ett tågluffarkort. Har för mig att denna resa var något mer konfliktdrabbad än den tidigare, säkert för att jag nu var ännu ett år närmare tonåren.

...Vi hade väl rullat fram ett par dagar när vi träffade på två av mammas elever från sjuksköterskeskolan. De två unga männen var precis som vi ute på tågluff, och, tänka sig, nu befann vi oss på samma tåg. Jag märkte på hur de tilltalade min mamma att hon var en respekterad lärare på skolan. Det var trevligt - och det tyckte även jag som kunde ha svårt för påtvingade sociala situationer - att umgås med dem en stund inne i vår kupé. Vi skildes åt, och de begav sig mot resturangvagnen. 

Några timmar senare såg jag dem igen. Nu satt de utslagna i sin egen kupé, med huvudena hängandes och slängandes och munnarna vidöppna. Jag förstod inte riktigt vad det var jag såg, vad hade hänt? Jag visade mamma och hon betraktade sina studenter. Hennes ansiktsuttryck just då, det är det jag minns så tydligt.

...Ute i den tidiga regniga morgonen i en by nånstans i Skottland vandrade jag med bestämda steg. Mamma hade gett mig den exakta mängden mynt så att jag kunde handla bröd på bageriet. Tänkte att jag bara slänger upp pengarna på disken och pekar på brödet, behöver faktiskt inte öppna munnen. Plötsligt skrikande däck och en duns. Katten låg på sidan och skakade ur sig det sista av livet. Den var vit med brunorangea fläckar.

...Mot slutet av vår resa kände mamma att hon skulle vilja gå ut på en pub på kvällen, utan mig. Vi bodde på ett Bed & Breakfast hos ett äldre par, jag tror det var i Wales. Hon gjorde så och jag lämnades med de gamla. Deras vardagsrum var murrigt och varmt av den öppna spisen. Det var plågsamt bortom fattning, naturligtvis var det så, men det jag bär med mig är den mycket korta sekvens när tanten erbjuder mig en Mars-bar och hur jag satt där, förstelnad av fasa, oförmögen att på något endaste sätt kommunicera.

Att jag blev övergiven där, minns att jag upplevde det som ett svek.

"Ha ha, ett svek? Men det var väl inte särskilt märkvärdigt att jag gick ut ensam, bara en kväll?" Mamma har lyssnat uppmärksamt på mina små scener, men nu känner hon att hon måste bryta in. För så var det ju inte, inte för henne. 

 

Min dotter avbryter så vårt samtal, vi ska gå ner till stranden nu. Min andra dotter och min son ansluter också, tre universum skapade av mig. Tre ständigt växande minnesbanker.