Prolog

Vi blir kvar utanför ingången till höghuset där han bor. Mörkret är kompakt, men ändå inte: det svarta höljet ovan oss pryds av små vita ljuspunkter. Det är en stjärnklar kväll. Eftermiddagen har vi tillbringat i hans rum, jag har spelat in några skivor på kassett. Vi gick ut sen, tog en promenad, planlöst drog vi runt in i skymningen. Och nu står vi här, småpratar vidare lite. Det gör vi mest hela tiden, våra samtal vill liksom aldrig tona ut. 

Stjärnorna pockar på uppmärksamhet, kräver att vi betraktar dem. Han gör en gest upp mot himlen, mot det glittrigt mörka. "Tänker du på det där ibland?" Jag höjer ena ögonbrynet för att fiska fram vad han syftar på. "På var vi är, vad vi är, du tänker väl också på sånt?" 

   

"Ja, det gör jag", svarar jag, lite prövande.

Han och jag hade ju varit ute så många stjärnklara kvällar förr, med hans stjärnkikare, och studerat stjärnor och planeter därute. Även hans mamma var med, och det var särskild form av gemenskap; jag värdesatte den mer än själva stjärnskåderiet: hur vi gav oss iväg i skymningen, ut på ett uppdrag. Och jag tittade in i den väldiga astronomiska kikaren och han berättade om stjärnbilder, om avstånd, och det svindlade behagligt. Det gav ett perspektiv som inte gick att omfamna, och jag trivdes där. Tillsammans svävade vi fritt, förlorade i en ändlöshet. Sen, i hans mammas bil på väg hem, var det som att lämna en fantasi och återvända in i verkligheten. Men i själva verket var det ju precis tvärtom.

Stjärnornas konstellationer och namnen på planeter var inget jag tog med mig från våra utflykter, bara insikten om att det finns ett vetande som inte går att nå, inte för någon. Det teoretiska är endast ett sätt att värja sig mot just detta, att vi aldrig kommer att förstå. Därför har jag så svårt att lägga dem minnet, namnen och orden som ska beskriva allt det som pågår därute. Samtidigt ville jag lyssna till hans undervisning, på allt han kunde om prickarna i det svarta, eftersom det förstärkte upplevelsen. 

   Han var mycket intresserad av astronomi och så stolt över sitt instrument. Han hade gnetat och sparat tills han haft råd med den, och nu tog den upp hela hans rum när han inte tog med den ut för att stjärnskåda. Den var stor och klumpig, otymplig, och oftast såg man inget alls genom den, bara suddigt mörker. Men jag spelade med, sa att jag såg saker jag inte såg. Alltings obegriplighet räckte gott för mig.

"Visst är det sjukt att vi är mitt i allt detta? Och hur vi lever våra liv, om det nu är det vi gör, på en plats som inte finns eftersom den drunknar i oändligheten? Han gör en tankepaus, väntar inte in något svar. Så tittar han upp mot stjärnorna och skakar lätt på huvudet. "Funderar på att sälja stjärnkikaren, den är så klumpig ändå."

Vi stod länge och resonerade om det som saknar slutsats. Vi var väl runt fjorton, och det var ett samtal som jag fortfarande idag kan återvända till; om tiden, om alltings egentliga meningslöshet. Att existensen är en futtig sak, men också praktfull i all sin vilsenhet, mitt i detta mörker som omger oss alla.

Åren gick sen, vår vänskap avslutades på vägen, och kanske betyder det inget. 

Därnere i källaren

Varje dag till och från jobbet cyklar jag förbi huset med den stora trädörren bakom vilken jag tillbringat så mycket tid, och vanligtvis noterar jag det knappt. Stan är ju proppfull med minnesmarkörer från andra tider och jag är vidare i livet. Men jag kan iallafall konstatera att etablissemanget fortfarande är aktivt, att nya förmågor frekventerar inrättningen. På eftermiddagen, när jag cyklar förbi på väg hem, brukar jag slänga en blick på ställets uteservering som brer ut sig på torget, på människorna som sitter där i solen med immiga flaskor i silverhinkar. Men det väcker inget i mig, för jag kan inte relatera. Det var inte där jag satt, det var i det mörka, rökiga skrymslet därinne, nere i källaren. Varje vecka var jag där, ofta flera gånger. Källaren var mitt tillhåll, så hade det slumpat sig. 

Det var den tidens förströelse, och egentligen var det väl bara ett tidsfördriv bland andra, att vara full och stenad i en källare på stan. Jag var yngre då, och jag har svårt att se på tid som bortkastad. Dessutom hade tiden och källaren inte med varandra att göra då jag inte verkade inom något tidsbegrepp. Jag stod utanför föreställningar om tid och rum; jag befann mig endast. Naturligtvis noterade jag datum som passerade, liksom årstidsskiftningar, men i övrigt var tid inget som jag varken ville hålla fast vid eller låta gå. Den var oväsentlig, och möjligen är det vad man syftar på när man talar om "att leva i nuet".

Jag var fri, eftersom jag var ensam. Därför sökte jag mig till källaren ständigt.

Men hur vågade jag? Det är fascinerande för mig idag, precis som det där hopptornet i min barndom: Tio meter upp i luften och jag sprang längs hela avsatsen och kastade mig ut. Det hårda, kalla vattnet långt därnere, jag var utan fruktan. Eller: jag omfamnade skräcken, lät den kittla mig. 

   Var jag ens rädd därnere? Borde jag ha varit det? Idag - när blotta tanken på att vara hemifrån kvällstid, för att inte tala om nattetid - skrämmer mig på ett sätt som kanske inte är rationellt, är svaret såklart att jag borde ha varit det. Men det är ju den jag är nu, och jag värdesätter den rädsla jag upplever inför sammanhang bortanför, för jag ser på den som att jag hittat hem. Och det hade jag inte då, långt ifrån. 

En kväll hade jag bara kommit halvvägs nerför trapporna då en antagonist snurrade runt framför mig, hoppade upp och kicksparkade mitt ölglas ur min hand. Precisionen var imponerande och min första reaktion var därefter: jag var paff inför sparkens exakthet. Han och jag låg i konflikt med varandra, det hade böljat fram och tillbaka sedan en rätt lång tid. Ibland kunde vi vara rentav kärvänliga när vi sågs, men den här kvällen var attityden helt uppenbart en annan. Glaset for in i väggen och spred omkring sig en dusch av splitter och öl. Vi stod och stirrade stint på varandra alldeles kort innan två vakter var framme. De kände till vår historia: "Vi har haft koll på er, det var ju bara en tidsfråga innan det skulle smälla", sa en av dem och förde tillsammans med den andra iväg min rival. "Och jag då?", hojtade jag efter dem. "Du kan vara kvar, huvudsaken är att ni är på olika platser." 

Jag var nöjd med det svaret, och fortfarande imponerad över hur han lyckats pricka mitt glas. Jag fortsatte ner i källaren och fram till baren och beställde en ny öl. Mitt sällskap och jag satte oss så ner och drack och rökte, som vi alltid gjorde härnere. Det gick på rutin. Runt omkring oss pågick den vanliga aktiviteten, det var en enda röra. 

   Musiken jag kunde urskilja föll mig ofta i smaken, och det var väl också en faktor som ledde mig hit. Tyckte om att sjunga med i refrängerna tillsammans med vänner och dansa runt på det lilla utrymmet som tjänade som dansgolv. Ofta noterade jag ilskna blickar hos andra gäster om jag råkade ta lite mycket plats, men det var inget som bekymrade mig; snarare hade det en eggande inverkan. Jag var svettig och mina tankar var upplösta, pulveriserade av det rus som var min enda strävan. 

Lokalen var ett akvarium, med faror lurandes överallt. Själv var jag sinnesrubbad därnere, men ofarlig för min omgivning. Samtidigt visste jag att min blotta uppenbarelse kunde väcka ont blod hos somliga. Som jag minns det var jag orädd, men sipprade det ändå ut små ångor av ängslan? Och triggade den igång instinkter hos somliga, likt hundar som känner doften av bävan och därför går till attack? 

Knappt hade jag hämtat mig från incidenten i trappan förrän nästa hotbild uppenbarade sig, den här gången var det en för mig okänd man. Genom att kasta en glödande cigarett på mig hade han påkallat min uppmärksamhet. Den landade i mitt knä och jag slog undan den och spanade efter avsändaren. Han stod en bit bort, ensam utan sällskap, och blängde på mig. Blicken var densamma som jag mött så många gånger förr, oklar men samtidigt obeveklig. Mannen därborta hade fått vittring på min oro, och nu ville han slå till. Han tände en ny cigarett och gick fram och askade på mig där jag satt, fortfarande överrumplad av den plötsliga attacken. Han och jag hade ju ingen historia, inget otalt. I vanlig ordning gjorde jag ingen ansats till att försvara mig, och han fortsatte med sin cigarett, glöd och aska regnade över mig. 

Han fördes bort sen, fick lämna stället precis som den andre. Det var rutin. Jag blev kvar natten genom. Det var bara ännu en onsdag på mitt favorithak, på fredag skulle jag hit igen, och säkert även på lördag. 

Det var så jag roade mig när jag var ung och fri tänker jag och cyklar vidare, bort från stan.

Praktikanten

Lärarrummet var tomt så när som på oss två, jag och min handledare. Det var ett så kallat enskilt samtal. Hon malde på och jag hade väl inte väntat annat än det hon nu uttryckte. Jag var en olämplig person på denna plats, jag visste det.

"Du är ju inte den initiativtagande typen, så är det bara."

Ett så självklart konstaterande från en handledare. En människas bedömning av en annan människa. Hennes granskning av mig just här. Kort därefter avslutade hon vårt samtal, hällde upp ännu en kopp kaffe och skyndade iväg. Hennes tonläge var likgiltigt när hon uttalade orden, hon sa det liksom i förbigående. 

Jag gick en kortare sväng på en fritidspedagogutbildning och gjorde praktik på en skola, en sån där stor variant med oändliga korridorer där skriken studsade mellan väggarna, och då ingick såklart utvärdering: hur hade det gått för mig såhär långt? Jag satt kvar i min ensamhet, försökte låta handledarens meningar sjunka in. Men orden hade redan flugit iväg. Endast en mening, den om initiativtagande, hade fastnat. Istället försökte jag ännu en gång formulera något slags svar på varför jag satt där jag satt nu, vad berodde det på att jag sökt mig hit? Var det ett uttryck för något slags utdraget självskadebeteende? 

För inte kan jag ha varit på jakt efter nya erfarenheter och miljöer som skulle tjäna till att vidga mina vyer: Platsen var ju identisk med den jag lämnat bakom mig, den som jag för alltid skulle bära med mig; ett rum i mitt inre där olust inte kan förmås kläs i ord, där ingen horisont kan skönjas. Nu befann jag mig här igen, och allt började om. Här var jag alltid densamme och det var verkligen fascinerande hur jag förmådde återskapa mig själv: placera mig bara på denna plats så blir jag åter denna fladdrande existens blottad inför verklighetens bryska onåd. Något ville mig inte väl, annars satt jag inte här. Eller någon: var det jag själv?

Dörren öppnades och min tankegång skingrades. Två lärare kom in i rummet och kastade en snabb blick på mig utan att hälsa. De slog sig ner i varsin fåtölj, en av dem slöt ögonen och den andre stirrade tomt framför sig. Jag var en praktikant vid frontlinjen, en av många som skulle passera utan avtryck. Jag betraktade mitt papper, mina anteckningar från mötet gick knappt att tyda, ens av mig själv. Var väl mest för syns skull som jag klottrat ner enstaka ord och några meningar. Vek ihop arket och stoppade det i min bakficka, lämnade rummet.

Upplägget var ju så enkelt: jag gick på lärarhögskolan för jag hade fått för mig att jag ville arbeta som fritidspedagog. Nu gjorde jag praktik på en skola. Utbildning, praktik, arbete, det pågår överallt, hela tiden; vårt samhälle bygger på det. Och jag är bara en del av det, så varför var detta ett skoningslöst experiment för mig, en pärs som jag skulle överleva? Hade sökt mig hit för att bringa ordning i mitt liv, för att kunna se en framtid, men nu hade jag kastat mig själv till en dåtid som jag under så lång tid kämpat med att betvinga. Som att den hela tiden legat mig i hasorna när jag var därifrån, redo att plötsligen fixera ett nackgrepp på mig och slänga mig tillbaka till skolgårdens lervälling. 

Men det förflutna håller inte på så. Det fixerar inte nackgrepp på oss och sätter oss i en tidsmaskin. Jag var här för att jag valt att vara här. Och praktikanter är vi alla nån gång, det ingår. Man får vara osäker då, och vag, för man är inte fullärd och redo att ta sig an skarpa situationer. Det är en process som leder oss framåt. Ingen föds färdigutbildad.

Gick genom korridorer, saxade genom skolklasser i spretiga uppställningar utanför klassrummen. Jag var på väg ut, det var kvartsrast och jag skulle vara där då, observera och också ingripa om så skulle behövas. Min handledare var redan på plats när jag kom ut. Hon nickade kort åt mig, svepte därefter med blicken över verksamheten som pågick runtom henne, och sedan tillbaka på mig. 

   Försökte stärka mig själv, tänka tillbaka på livet mellan detta och dåtiden, men jag var svag, konturlös. 

Jag stod här igen, bokstavligen: på skolgården i senhöstens småspik. Men nu var jag inte en i någon av alla dessa klungor som drev runt, eller ensamvargen som dragit sig undan. Inte heller var jag ingen alls, men nästintill: jag var praktikanten.

Idag har jag tagit mig långt därifrån. Att arbeta på skola var inget för mig, naturligtvis inte. 

Men praktikant är jag alltjämt.

Asplövet

Lokalen är stor och den myllrar av människor. De flesta vet jag inte mycket om; hur de lever sina liv utan den blå uniformen. Några få vet jag desto mer om, de som har kommit att bli mina vänner som jag mer än gärna delar djupare tankegångar tillsammans med, och som jag stolt låter ta del av det som är mitt liv. Dessa få värnar jag om, för med dem kan jag vara transparent. Utan denna lilla gemenskap vore denna arbetsplats sannerligen en outhärdlig plats att befinna sig på.

Dagarna avlöser varandra, blir till veckor, år, decenier. Det svajar och kränger emellanåt, men vi fortsätter att ty oss till varandra. Utanför fönstren i lunchrummet där vi varje morgon dricker vårt kaffe skiftar ljus till mörker, regn till snö; vissa morgnar sitter vi tysta, andra inte. 

   Jag behöver dem, och möjligen är det så att det snarare är jag som tyr mig till dem nu, och inte vi till varandra. För jag känner mig inte helt säker därute på golvet, bland de andra; den blåklädda massan. Inte längre, inte sedan den där tisdagen för tre veckor sedan. Den som hade börjat så bra; morgonfikat som varit så kul och rentav berikande, och när vi sedan skildes åt och spreds ut bland de andra gick jag och log fortfarande, för jag tänkte på mina barn eftersom vi just pratat om dem. Det var just i denna stund - då allting stod i harmonisk balans; arbete, vänskap, familj - som attacken kom, helt oväntad.

   

Först förstår jag inte varifrån den kommer, denna gälla röst så fylld av ursinne, eller ens att den är riktad mot mig. Men så uppfattar jag mitt namn i den vredgade svadan och förstår så att jag är ytan mot vilken detta hat riktas. Jag ser henne aldrig, bara hör. Hon står bakom en pelare en bit bort och skriker ut sina förvridna anklagelser samtidigt som tystnaden sänker sig runtomkring. Den gör så, tystnaden, vid sådana här tillfällen. Har själv varit en del av den så många gånger, stått vid sidan av och förundrats, kanske även roats, av galenskaperna. Nu är jag själv måltavlan, och jag känner ljuset lämna mig; hur hennes ord smular sönder allt det som är fint i livet, ersätter det med hennes mörker. Det hon uttrycker är obegripligt: orden betyder inget, de är bara tangenter på hennes förbittrade klaver. 

   Så tystnar hon tvärt, försvinner in bland skuggorna. Kvar står jag och de andra. Ett stilla fniss vågar sig fram, även jag tvingar fram ett leende. Hon är ju ökänd för sin oberäknelighet, för sina plötsliga utbrott, jag vet det. Det här är inget som egentligen är riktat mot min person, det ligger hos henne och helt uppenbart är detta något hon skulle behöva jobba på, att inte ta ut sina egna tillkortakommanden på sina medmänniskor. 

Men ändå. Där och då flyttar hon in. Jag kommer att bära hennes sorg, hennes skit, inom mig en lång tid framöver. Trots att jag inte vet någonting om det, hennes liv. Jag kommer att vända och vrida på det hon skrek åt mig, för tänk om hon hade rätt, att jag verkligen är en hopplös person? Och jag vill nästan få det dit, bara för att finna någon form av logik att vila i.

Morgonen därpå satt vi samlade igen med vårt kaffe och våra morgontidningar. Jag satt tyst, orkade inte prata om gårdagens trauma, men det var i sin ordning, vi tar det sen. Tittade ut genom fönstren, lät blicken svepa över hamnen därutanför. Fortfarande var det sommar, men alldeles snart ännu en höst. 

Skarpa obetydligheter

Två resor, den första till Grekland och den andra till Storbritannien. De var på två veckor vardera, och de företogs under två sommarlov efter varandra då jag gick på mellanstadiet. Det var bara min mamma och jag som åkte, resten av familjen stannade hemma. 

"Vi kände, din pappa och jag, att du behövde komma ut lite i världen, liksom tuffa till dig lite." Mamma och jag halvligger bredvid varandra i varsin solstol i min systers trädgård när samtalet glider in på de båda resorna. Det är närmare fyrtio år sedan nu, och egentligen har vi aldrig talat särskilt mycket om de där veckorna vi tillbringade tillsammans bara hon och jag, mamman och sonen: kvinnan och pojken. Inte för att resorna skulle vara ett känsligt ämne oss emellan, inte alls så. Men måhända är det så, att våra upplevelser skiljer sig åt så pass mycket. Jag var barnet då, hon var kvinnan i fyrtioårsåldern, vi levde i varsitt universum. 

   Jag skrattar till åt det där med att "tuffa till dig lite", för som jag minns det gjorde mig resorna såklart än mer skakis än tidigare. "Aha, det var så ni tänkte", svarar jag och känner igen resonemanget, det följde mig under så lång tid. Men nu sitter vi här, inte jämngamla men åldersjämlika, och jag känner att jag vill dra fram några scener som behållit sin skärpa på min vidare färd genom livet. Det är väl inget särskilt med dem, för man väljer ju inte alltid vad som får fäste i medvetandet för att sedan bli ens följeslagare. Charterresan till Grekland, hettan, de salta kallsuparna, glasen med Coca-Cola med is och citronskiva på balkongen när solen drunknade i Medelhavets horisontlinje, tågluffen genom Storbritannien, Bed & Breakfasts och duggregniga morgnar i skotska byar; ur detta frigörs sig egentliga obetydligheter, minnesbilder som bara tillhör mig nu och sedan ingen, men jag vill dela dem med min medresenär, min mamma. För vi var ju där samtidigt, och nu sitter vi här och som så ofta sveper samtalet in över dåtiden, hur vi tänkte då; och vi möts häri - det är berikande att väga våra gemensamma erfarenheter mot varandra och därigenom inse att vi ofta var på skilda platser då, samtidigt som vi var så nära. Så jag berättar min version. De ligger ju ändå så nära till hands, dessa skarpa bilder. 

Först ut, Grekland:

...En man som jobbade på hotellet där vi bodde, en dag frågade han min mamma om han kan kunde ta med henne och mig på en liten sightseeing i området med hans jeep. Turen var oändlig, uppför serpentinvägar och brummandes fram på grusvägar som vräkte upp damm i ögonen. Jag satt i baksätet, mamma där fram. Jag minns den faktiskt inte särskilt väl, själva utflykten, det som etsat sig fast är mammas upplevelse av den, det hon sa efteråt.

"Vi åker inte med honom nån mer gång. Hans arm "råkade" röra vid mitt ben lite för många gånger."

Vi stod på hotellets restaurang när hon uttalade orden, vid kranarna med dryck. Jag hade just hällt upp ett glas apelsinjuice.

...Mamman med sonen i min ålder från Skåne. Tydligen var hon mycket angelägen att hennes son skulle ha en lekkamrat på deras vistelse här, har mamma senare berättat, och det fick bli jag. Av vår relation minns jag inte mycket, kanske upplevde jag den som något krystad.

   Det är blodet på ryggen, det klarröda mot pojkens brunbrända hud, som jag ser idag. Även den vita sanden färgades röd där han låg när bromsen plötsligt attackerade honom, alldeles intill trampbåtsuthyrningen. "De gör så, bromsarna, sliter av ett köttstycke från kroppen på en." sa mamma strax efter.

...Jag läste inte särskilt mycket böcker på den tiden, lyckades liksom aldrig fastna i dem. För mamma var detta något bekymmersamt, och hon försökte hela tiden uppmuntra mig till att läsa mer. "Många i din ålder är ju i den så kallade "bokslukaråldern" nu, varför kan inte du vara det också?"

   Hon hade lånat en bok på biblioteket hemma, och jag satte mig motvilligt med den på balkongen. Men min ovilja skulle snart övergå till ett begär, jag kom att längta till boken och började rentav smygläsa den på toaletten. Särskilt vissa segment i den kunde jag läsa gång på gång. Kommer inte ihåg handlingen i boken, men mammas fråga sitter kvar som den renaste klang från en kyrkklocka. Klockan var tjugotre minuter över fem på eftermiddagen och vi skulle precis lämna rummet för att gå och äta middag när hon ställde frågan med en tonalitet som jag fortfarande idag inte lyckats tolka:

"Är det mycket sex i boken Björn?" 

"Nej", ljög jag.

------

Året därpå, som sagt, Storbritannien. Mamma hade köpt oss ett tågluffarkort. Har för mig att denna resa var något mer konfliktdrabbad än den tidigare, säkert för att jag nu var ännu ett år närmare tonåren.

...Vi hade väl rullat fram ett par dagar när vi träffade på två av mammas elever från sjuksköterskeskolan. De två unga männen var precis som vi ute på tågluff, och, tänka sig, nu befann vi oss på samma tåg. Jag märkte på hur de tilltalade min mamma att hon var en respekterad lärare på skolan. Det var trevligt - och det tyckte även jag som kunde ha svårt för påtvingade sociala situationer - att umgås med dem en stund inne i vår kupé. Vi skildes åt, och de begav sig mot resturangvagnen. 

Några timmar senare såg jag dem igen. Nu satt de utslagna i sin egen kupé, med huvudena hängandes och slängandes och munnarna vidöppna. Jag förstod inte riktigt vad det var jag såg, vad hade hänt? Jag visade mamma och hon betraktade sina studenter. Hennes ansiktsuttryck just då, det är det jag minns så tydligt.

...Ute i den tidiga regniga morgonen i en by nånstans i Skottland vandrade jag med bestämda steg. Mamma hade gett mig den exakta mängden mynt så att jag kunde handla bröd på bageriet. Tänkte att jag bara slänger upp pengarna på disken och pekar på brödet, behöver faktiskt inte öppna munnen. Plötsligt skrikande däck och en duns. Katten låg på sidan och skakade ur sig det sista av livet. Den var vit med brunorangea fläckar.

...Mot slutet av vår resa kände mamma att hon skulle vilja gå ut på en pub på kvällen, utan mig. Vi bodde på ett Bed & Breakfast hos ett äldre par, jag tror det var i Wales. Hon gjorde så och jag lämnades med de gamla. Deras vardagsrum var murrigt och varmt av den öppna spisen. Det var plågsamt bortom fattning, naturligtvis var det så, men det jag bär med mig är den mycket korta sekvens när tanten erbjuder mig en Mars-bar och hur jag satt där, förstelnad av fasa, oförmögen att på något endaste sätt kommunicera.

Att jag blev övergiven där, minns att jag upplevde det som ett svek.

"Ha ha, ett svek? Men det var väl inte särskilt märkvärdigt att jag gick ut ensam, bara en kväll?" Mamma har lyssnat uppmärksamt på mina små scener, men nu känner hon att hon måste bryta in. För så var det ju inte, inte för henne. 

 

Min dotter avbryter så vårt samtal, vi ska gå ner till stranden nu. Min andra dotter och min son ansluter också, tre universum skapade av mig. Tre ständigt växande minnesbanker.

Det nakna

Jag var fjorton år och på väg till min första krokilektion. Det var mamma som anmält mig, hon tyckte väl jag hade någon slags potential att utveckla. Och jag tänkte att man ritar lite vad man vill kanske. Sitter och kluddar lite som man alltid gjort liksom, men med lite vägledning från en vuxen. Som i skolan, fast utan all oordning.

Vi var ett liten sällskap. De såg alla vänliga ut, kursdeltagarna vid borden. Jag var helt klart yngst, och det ingav en känsla av trygghet: detta var en vuxenvärld jag uppfattade som säker, skyddad från det där andra. Kursledaren välkomnade oss, hon log varmt och bad oss ta fram våra papper och pennor.

En ung kvinna stod vid hennes sida, hon såg bra ut och när hon lät sin blick vandra mellan oss deltagare mötte jag den inte, utan tittade genast ner på mitt papper. Så presenterade hon sig alldeles kort och försvann därefter in bakom ett skynke. Jag förstod inte vad som pågick, men tänkte att snart får vi väl börja rita och måla.

 Efter en stund kom hon ut igen, den här gången helt naken. Jag visste inte hur att reagera, men när jag tittade mig omkring på de andra kursdeltagarna verkade det inte förvåna dem det minsta att det plötsligt stod en spritt språngande naken kvinna framför dem, snarare blev de hastigt fokuserade, som att de hela tiden varit beredda på detta.

Jag hade kastats in i ett sammanhang, ett skarpt sådant. Detta var världen utanför min egen, den som jag någonstans förstod att jag skulle behöva möta. Men att det skulle ske så tvärt, så oförhappandes, det var jag inte beredd på. En ung naken kvinna omgiven av koncentrerade människor med papper och penna, detta var alltså kroki. Och jag var här, men plötsligt inte: mitt väsen lämnade sin fysiska boning och betraktade tillställningen på avstånd. Jag var avstängd, eller satt i chock.

Arket framför mig fylldes så sakteliga med konturerna av en naken kvinna, och långsamt återvände jag till min kropp. Försökte fokusera på det rent tekniska, men ändå började mina kinder att blossa.

Vi ombads att slutföra det vi höll på med och jag fann mig själv ha ritat en hel drös med nakna kvinnoporträtt. Modellen gick bakom skynket igen, och efter ett tag kom hon ut, fullt påklädd. Det var en lättnad, nu hade alla människor i rummet kläder på sig. Kursledaren, som under sessionens gång mest gått runt och hummat när hon betraktade vårt arbete, tog så till orda. Hon talade om för oss att det var dags att gå igenom våra prestationer, en efter en. Min rodnad, som mattats av något under skapandets gång, återvände med full kraft. Att tvingas stå för sina verk, och även utvärdera dem, gjorde mig skräckslagen. Jag som tänkte att när det här var klart så tog man sina alster under armen för att sedan diskret lämna lokalen och inte prata mer om det här. Ville ju komma härifrån nu, behövde smälta detta oerhörda jag varit med om.

 Men den riktiga världen ville annat, så lätt kom man inte undan här, och när turen kom till mig hade mina kinder gått hela vägen runt och det var en likblek ungdoms nakenbilder som nu skulle bedömas.

Kursledaren och de övriga deltagarna, men även modellen själv, betraktade mina alster och det var så bekymmersamt för mig att hon som alldeles precis suttit naken inför mig nu studerade resultaten. Som att hon tog del av mina fantasier om henne, eller om nakna kvinnor i allmänhet. Jag kände mig ertappad, det var så besynnerligt. För det var ju ingen fantasi, utan bara ett försök att rita av. Hon nickade eftertänksamt när hon betraktade min tolkning av hennes kropp.

Äntligen var lektionen över och jag kunde gå hem, omskakad men samtidigt upprymd av detta nedslag i ett sammanhang som egentligen var skrämmande men som jag ändå lyckats hantera. Jag hade tagit något slags steg in i den där omvärlden där sådant här pågick mest hela tiden.

 Väl hemma placerade jag teckningarna i en skrivbordslåda och satte mig åter och stirrade rakt fram. Världen därute var sannerligen märklig, men den här erfarenheten kunde nog göra mig gott.

Jag fortsatte gå på kursen, en gång i veckan satt jag där och kursledaren ledde, modellen satt naken, och vi andra tecknade. Rollerna var tydliga och jag började faktiskt känna mig bekväm med upplägget. Möjligen var min konstnärliga progress inte av det imponerande slaget, men det var heller inte det betydelsefulla här. Det viktiga var min egen personliga utveckling, att jag kunde finna min plats här.

Men så kom då den där gången när kursledaren var sjuk och ersatt av en vikarie. Han presenterade sig och nu väntade vi bara på att modellen skulle anlända så att vi kunde starta lektionen. Men tiden gick och hon kom inte och snart blev läget akut: utan modell kunde man förstås inte syssla med kroki.

Då gjorde vikarien något som satte mig i en så rejäl gungning att jag än idag inte har återhämtat mig. Ja, ja, då får vi väl göra såhär då, sa han med likgiltighet i tonen, och gick in bakom skynket för att snart komma ut igen, helt naken. Helt oberörd stod han sedan inför oss alla och förklarade att så här kan man också göra, att det var bättre än inget. Så satte han sig på golvet med uppdragna knän och bad oss att fokusera.

Den här mannen ställde alltså sin nakna kropp till förfogande samtidigt som han behöll sin roll som vikarierande lärare. Han tog sig rätten att lösa upp ordningen, och nu förstod jag ingenting längre. Bara klä av sig sådär, och sedan inleda undervisningen, helt naken men ändå med lärarens auktoritet i behåll.

Varför kunde han inte ha hittat på något annat, eller bara ställt in lektionen?

Allt löstes upp där och skulle inte någonsin hitta sin ordning igen. Aldrig kommer jag repa mig från detta tänkte jag då, och det skulle visa sig vara helt sant.

En annan brevbärare

Många är åren jag lagt bakom mig som postiljon, många är kollegorna som kommit och gått. För en del utgör min arbetsplats endast en hållplats på vägen mot annat. Andra, som jag, är mer rastlösa i sitt förhållningssätt: de bryter sig loss, gör annat, men återvänder ständigt.

Men framförallt är det bara en stor oformlig massa av blåklädda. Och det kaklas och det ältas, samma saker år ut och år in. Det är så enformigt, så i avsaknad av progress, att man borde baxna. Men det gör man inte eftersom den monotona ljudmassan är precis det man behöver. För i malandet finns inget avslut, och inte heller någon nystart. Bara en evighet.

Allt kommer fortsätta som vanligt, inget förändras.

En del av dem bär på smeknamn som de fått tilldelade sig utifrån hur de beter sig. Till exempel så kallas en "Konstapeln" då han alltid håller koll på de andra i massan. Han kan allas arbetstider och rutiner, rabblar dem säkert i sömnen. Så har det alltid varit, sedan tidernas begynnelse har han haft denna roll, och lika länge har de andra roat skakat på huvudet. Han är sån bara, vi andra är på andra sätt, låt det bara fortgå.
   Denna arbetsplats vilar på upprepandet, dynamiken är byggd utifrån det variationslösa: ingenting får bryta det invanda.

Massan arbetar och sedan går massan hem. Det rullar på som det ska, folk gör som de blir tillsagda, delar ut breven och paketen, säljer sin tid, egentligen inte billigt, men inte heller särskilt dyrt.

Det är ett jobb bland andra. Rutinerna är enkla, och enklast gör man i att foga sig under de arbetssätt vi fått oss angivna. Hade det varit helt upp en själv hur att utföra dagens uppgifter hade det sannolikt sett annorlunda ut. Nu är det ju inte så, och det är väl lika bra.

Det är därför jag saknar honom så, mannen som inte underkastade sig. Han som representerade något annat, då för länge sedan på det lilla kontoret jag arbetade på innan det slogs ihop med ett annat och en era gick i graven. Då massan inte dominerade.
  Det var så mycket spretigare då. Arbetskostymen, den som är obligatorisk idag, kunde man bära om man ville, annars gick det lika bra med vad som helst. Prioriteten var posten, att den delades ut, inte något "ansikte utåt". Naturligtvis fanns gränser även på den tiden: minns till exempel brevbäraren som kallades in på chefernas kontor en av sommarens allra hetaste dagar och blev tillsagd att det kanske inte var så lämpligt att dela ut post endast iklädd tätt åtsittande speedos.
 
Det var här han verkade, den där postmannen från en svunnen tid.

På morgonen brukade jag se honom sitta och sova i sin bil utanför kontoret. Det var så nämligen, att han innan jobbet på Posten delade ut tidningar. 02.00 gick han upp för att arbeta med tidningarna och när han var klar med det satte han sig i sin bil och åkte hit. Och blev det tid över så sov han. Rufsig och lätt sömndrucken ramlade han sen in på kontoret.

 Så tog han sig an sitt uppdrag. Och SOM han tog sig an det!

Han rev och slet i brevhögarna, slängde upp försändelserna i facken och vräkte ner skiten igen, på med gummisnoddar och sen in med allt sin bil. Han nyttjade inte de fordon som Posten erbjöd, utan ansåg att det var mer bekvämt att bara ta bilen till distriktet. Det var gasen i botten upp till distriktet på höjden. Åttio portar med tre våningar utan hiss, upp och ner. Svetten lackade och med sig hade han en stor bacardi-flaska som han fyllt med vatten. Det var så festligt att skåda hur han satt i sin bil, med ena handen runt ratten och den andra runt spritflaskan, efter avslutad tur, svettig och skrikande med uppspärrade ögon när han fick syn på en. Han var glad, för nu var han på väg till sitt älskade badhus, hela arbetsdagens målbild. Kunde tillbringa timmar där i bassängen och i bastun, för att sedan återvända till kontoret fem minuter innan dagens slut. Cheferna var på honom om det ibland, sa att han var tvungen att sluta med denna rutin, men han fortsatte likväl. Varje dag kom han in våt i håret och med rödflammiga kinder från bastubad, alltid med självbelåtet flin på läpparna, oberörd av omgivningens blickar och kommentarer. Många provocerades av att han tycktes få göra precis som han ville, men inte jag. För mig var han en förebild, en ide om ett annat sätt att leva.

Att få tillbringa så mycket tid som möjligt i badet var hans drivkraft, och det lämnade inget utrymme för finlir. Den av post fullpackade bilen skulle tömmas, på det ena eller andra sättet. Kom han inte in hus av någon anledning, för att dörren inte gick att öppna eller för att han helt enkelt inte orkade, fäste han breven under vindrutetorkarna på deras bilar. Stod ett fönster öppet tvekade han inte att slänga in posten till kunden. (Han kunde få  kritik för det arbetssättet då han ibland langade in brev genom öppna badrumsfönster som landade i toaletten. Han bara skrattade då, för det var ju så lustigt, och fortsatte därefter som vanligt med brev på bilar och in genom fönster.)

En gång skulle han avisera ett paket till en kund och drabbades av ett plötsligt infall att skoja till det lite. Kunden hette Höse i efternamn men han tyckte det var roligare att skriva Hösäck istället. Bara en avi ju, spela roll. Men skämtet föll inte i god jord hos kunden som blev rasande. Dagen efter skickades han dit för be om ursäkt och även överlämna en kompensation, en liten slant som plåster på såret. Han bara fnissade och fortsatte med sina ordlekar på avier, inte just till Höse men alla andra.

Det var just det, att han bara fortsatte och tilläts köra sin grej. Varje dag chefernas förmanande, varje dag det blöta håret och de röda kinderna, vindrutetorkarna och badrumsfönstrena. Såklart kan man hävda att han gjorde fel, att han betedde sig klandervärt, både mot kunder och kollegor. Men att han var en frisk fläkt går inte att förneka. Han var en synkop som bröt av monotonin, som skapade ett gung att inspireras av.
   Naturligtvis sprack bubblan, som jag minns det var det i samband med att vi slogs ihop med ett annat kontor, de gjorde sig av med honom då. Han kallades in till chefernas rum som så många gånger förr, men efter den här gången såg jag honom aldrig mer.

Vi flyttade när två kontor blev ett, ett tidevarv ersattes med ett annat, och något gick förlorat där, för "Konstapeln" svänger inte alls lika bra som "Badhusmannen" gjorde en gång.