Det nakna

Jag var fjorton år och på väg till min första krokilektion. Det var mamma som anmält mig, hon tyckte väl jag hade någon slags potential att utveckla. Och jag tänkte att man ritar lite vad man vill kanske. Sitter och kluddar lite som man alltid gjort liksom, men med lite vägledning från en vuxen. Som i skolan, fast utan all oordning.

Vi var ett liten sällskap. De såg alla vänliga ut, kursdeltagarna vid borden. Jag var helt klart yngst, och det ingav en känsla av trygghet: detta var en vuxenvärld jag uppfattade som säker, skyddad från det där andra. Kursledaren välkomnade oss, hon log varmt och bad oss ta fram våra papper och pennor.

En ung kvinna stod vid hennes sida, hon såg bra ut och när hon lät sin blick vandra mellan oss deltagare mötte jag den inte, utan tittade genast ner på mitt papper. Så presenterade hon sig alldeles kort och försvann därefter in bakom ett skynke. Jag förstod inte vad som pågick, men tänkte att snart får vi väl börja rita och måla.

 Efter en stund kom hon ut igen, den här gången helt naken. Jag visste inte hur att reagera, men när jag tittade mig omkring på de andra kursdeltagarna verkade det inte förvåna dem det minsta att det plötsligt stod en spritt språngande naken kvinna framför dem, snarare blev de hastigt fokuserade, som att de hela tiden varit beredda på detta.

Jag hade kastats in i ett sammanhang, ett skarpt sådant. Detta var världen utanför min egen, den som jag någonstans förstod att jag skulle behöva möta. Men att det skulle ske så tvärt, så oförhappandes, det var jag inte beredd på. En ung naken kvinna omgiven av koncentrerade människor med papper och penna, detta var alltså kroki. Och jag var här, men plötsligt inte: mitt väsen lämnade sin fysiska boning och betraktade tillställningen på avstånd. Jag var avstängd, eller satt i chock.

Arket framför mig fylldes så sakteliga med konturerna av en naken kvinna, och långsamt återvände jag till min kropp. Försökte fokusera på det rent tekniska, men ändå började mina kinder att blossa.

Vi ombads att slutföra det vi höll på med och jag fann mig själv ha ritat en hel drös med nakna kvinnoporträtt. Modellen gick bakom skynket igen, och efter ett tag kom hon ut, fullt påklädd. Det var en lättnad, nu hade alla människor i rummet kläder på sig. Kursledaren, som under sessionens gång mest gått runt och hummat när hon betraktade vårt arbete, tog så till orda. Hon talade om för oss att det var dags att gå igenom våra prestationer, en efter en. Min rodnad, som mattats av något under skapandets gång, återvände med full kraft. Att tvingas stå för sina verk, och även utvärdera dem, gjorde mig skräckslagen. Jag som tänkte att när det här var klart så tog man sina alster under armen för att sedan diskret lämna lokalen och inte prata mer om det här. Ville ju komma härifrån nu, behövde smälta detta oerhörda jag varit med om.

 Men den riktiga världen ville annat, så lätt kom man inte undan här, och när turen kom till mig hade mina kinder gått hela vägen runt och det var en likblek ungdoms nakenbilder som nu skulle bedömas.

Kursledaren och de övriga deltagarna, men även modellen själv, betraktade mina alster och det var så bekymmersamt för mig att hon som alldeles precis suttit naken inför mig nu studerade resultaten. Som att hon tog del av mina fantasier om henne, eller om nakna kvinnor i allmänhet. Jag kände mig ertappad, det var så besynnerligt. För det var ju ingen fantasi, utan bara ett försök att rita av. Hon nickade eftertänksamt när hon betraktade min tolkning av hennes kropp.

Äntligen var lektionen över och jag kunde gå hem, omskakad men samtidigt upprymd av detta nedslag i ett sammanhang som egentligen var skrämmande men som jag ändå lyckats hantera. Jag hade tagit något slags steg in i den där omvärlden där sådant här pågick mest hela tiden.

 Väl hemma placerade jag teckningarna i en skrivbordslåda och satte mig åter och stirrade rakt fram. Världen därute var sannerligen märklig, men den här erfarenheten kunde nog göra mig gott.

Jag fortsatte gå på kursen, en gång i veckan satt jag där och kursledaren ledde, modellen satt naken, och vi andra tecknade. Rollerna var tydliga och jag började faktiskt känna mig bekväm med upplägget. Möjligen var min konstnärliga progress inte av det imponerande slaget, men det var heller inte det betydelsefulla här. Det viktiga var min egen personliga utveckling, att jag kunde finna min plats här.

Men så kom då den där gången när kursledaren var sjuk och ersatt av en vikarie. Han presenterade sig och nu väntade vi bara på att modellen skulle anlända så att vi kunde starta lektionen. Men tiden gick och hon kom inte och snart blev läget akut: utan modell kunde man förstås inte syssla med kroki.

Då gjorde vikarien något som satte mig i en så rejäl gungning att jag än idag inte har återhämtat mig. Ja, ja, då får vi väl göra såhär då, sa han med likgiltighet i tonen, och gick in bakom skynket för att snart komma ut igen, helt naken. Helt oberörd stod han sedan inför oss alla och förklarade att så här kan man också göra, att det var bättre än inget. Så satte han sig på golvet med uppdragna knän och bad oss att fokusera.

Den här mannen ställde alltså sin nakna kropp till förfogande samtidigt som han behöll sin roll som vikarierande lärare. Han tog sig rätten att lösa upp ordningen, och nu förstod jag ingenting längre. Bara klä av sig sådär, och sedan inleda undervisningen, helt naken men ändå med lärarens auktoritet i behåll.

Varför kunde han inte ha hittat på något annat, eller bara ställt in lektionen?

Allt löstes upp där och skulle inte någonsin hitta sin ordning igen. Aldrig kommer jag repa mig från detta tänkte jag då, och det skulle visa sig vara helt sant.

En annan brevbärare

Många är åren jag lagt bakom mig som postiljon, många är kollegorna som kommit och gått. För en del utgör min arbetsplats endast en hållplats på vägen mot annat. Andra, som jag, är mer rastlösa i sitt förhållningssätt: de bryter sig loss, gör annat, men återvänder ständigt.

Men framförallt är det bara en stor oformlig massa av blåklädda. Och det kaklas och det ältas, samma saker år ut och år in. Det är så enformigt, så i avsaknad av progress, att man borde baxna. Men det gör man inte eftersom den monotona ljudmassan är precis det man behöver. För i malandet finns inget avslut, och inte heller någon nystart. Bara en evighet.

Allt kommer fortsätta som vanligt, inget förändras.

En del av dem bär på smeknamn som de fått tilldelade sig utifrån hur de beter sig. Till exempel så kallas en "Konstapeln" då han alltid håller koll på de andra i massan. Han kan allas arbetstider och rutiner, rabblar dem säkert i sömnen. Så har det alltid varit, sedan tidernas begynnelse har han haft denna roll, och lika länge har de andra roat skakat på huvudet. Han är sån bara, vi andra är på andra sätt, låt det bara fortgå.
   Denna arbetsplats vilar på upprepandet, dynamiken är byggd utifrån det variationslösa: ingenting får bryta det invanda.

Massan arbetar och sedan går massan hem. Det rullar på som det ska, folk gör som de blir tillsagda, delar ut breven och paketen, säljer sin tid, egentligen inte billigt, men inte heller särskilt dyrt.

Det är ett jobb bland andra. Rutinerna är enkla, och enklast gör man i att foga sig under de arbetssätt vi fått oss angivna. Hade det varit helt upp en själv hur att utföra dagens uppgifter hade det sannolikt sett annorlunda ut. Nu är det ju inte så, och det är väl lika bra.

Det är därför jag saknar honom så, mannen som inte underkastade sig. Han som representerade något annat, då för länge sedan på det lilla kontoret jag arbetade på innan det slogs ihop med ett annat och en era gick i graven. Då massan inte dominerade.
  Det var så mycket spretigare då. Arbetskostymen, den som är obligatorisk idag, kunde man bära om man ville, annars gick det lika bra med vad som helst. Prioriteten var posten, att den delades ut, inte något "ansikte utåt". Naturligtvis fanns gränser även på den tiden: minns till exempel brevbäraren som kallades in på chefernas kontor en av sommarens allra hetaste dagar och blev tillsagd att det kanske inte var så lämpligt att dela ut post endast iklädd tätt åtsittande speedos.
 
Det var här han verkade, den där postmannen från en svunnen tid.

På morgonen brukade jag se honom sitta och sova i sin bil utanför kontoret. Det var så nämligen, att han innan jobbet på Posten delade ut tidningar. 02.00 gick han upp för att arbeta med tidningarna och när han var klar med det satte han sig i sin bil och åkte hit. Och blev det tid över så sov han. Rufsig och lätt sömndrucken ramlade han sen in på kontoret.

 Så tog han sig an sitt uppdrag. Och SOM han tog sig an det!

Han rev och slet i brevhögarna, slängde upp försändelserna i facken och vräkte ner skiten igen, på med gummisnoddar och sen in med allt sin bil. Han nyttjade inte de fordon som Posten erbjöd, utan ansåg att det var mer bekvämt att bara ta bilen till distriktet. Det var gasen i botten upp till distriktet på höjden. Åttio portar med tre våningar utan hiss, upp och ner. Svetten lackade och med sig hade han en stor bacardi-flaska som han fyllt med vatten. Det var så festligt att skåda hur han satt i sin bil, med ena handen runt ratten och den andra runt spritflaskan, efter avslutad tur, svettig och skrikande med uppspärrade ögon när han fick syn på en. Han var glad, för nu var han på väg till sitt älskade badhus, hela arbetsdagens målbild. Kunde tillbringa timmar där i bassängen och i bastun, för att sedan återvända till kontoret fem minuter innan dagens slut. Cheferna var på honom om det ibland, sa att han var tvungen att sluta med denna rutin, men han fortsatte likväl. Varje dag kom han in våt i håret och med rödflammiga kinder från bastubad, alltid med självbelåtet flin på läpparna, oberörd av omgivningens blickar och kommentarer. Många provocerades av att han tycktes få göra precis som han ville, men inte jag. För mig var han en förebild, en ide om ett annat sätt att leva.

Att få tillbringa så mycket tid som möjligt i badet var hans drivkraft, och det lämnade inget utrymme för finlir. Den av post fullpackade bilen skulle tömmas, på det ena eller andra sättet. Kom han inte in hus av någon anledning, för att dörren inte gick att öppna eller för att han helt enkelt inte orkade, fäste han breven under vindrutetorkarna på deras bilar. Stod ett fönster öppet tvekade han inte att slänga in posten till kunden. (Han kunde få  kritik för det arbetssättet då han ibland langade in brev genom öppna badrumsfönster som landade i toaletten. Han bara skrattade då, för det var ju så lustigt, och fortsatte därefter som vanligt med brev på bilar och in genom fönster.)

En gång skulle han avisera ett paket till en kund och drabbades av ett plötsligt infall att skoja till det lite. Kunden hette Höse i efternamn men han tyckte det var roligare att skriva Hösäck istället. Bara en avi ju, spela roll. Men skämtet föll inte i god jord hos kunden som blev rasande. Dagen efter skickades han dit för be om ursäkt och även överlämna en kompensation, en liten slant som plåster på såret. Han bara fnissade och fortsatte med sina ordlekar på avier, inte just till Höse men alla andra.

Det var just det, att han bara fortsatte och tilläts köra sin grej. Varje dag chefernas förmanande, varje dag det blöta håret och de röda kinderna, vindrutetorkarna och badrumsfönstrena. Såklart kan man hävda att han gjorde fel, att han betedde sig klandervärt, både mot kunder och kollegor. Men att han var en frisk fläkt går inte att förneka. Han var en synkop som bröt av monotonin, som skapade ett gung att inspireras av.
   Naturligtvis sprack bubblan, som jag minns det var det i samband med att vi slogs ihop med ett annat kontor, de gjorde sig av med honom då. Han kallades in till chefernas rum som så många gånger förr, men efter den här gången såg jag honom aldrig mer.

Vi flyttade när två kontor blev ett, ett tidevarv ersattes med ett annat, och något gick förlorat där, för "Konstapeln" svänger inte alls lika bra som "Badhusmannen" gjorde en gång.

Mailman, alltid i framkant

Att jag upptäckte hiphopen på allvar runt 1986 är inte alls särskilt förvånade. Dels befann jag mig själv i väldigt påverkbar ålder, i tonårens tidiga mitt, och samtidigt var detta musikaliska uttryck i sin första gyllene era. Musiken var av ett sådant slag att den omöjligen gick att värja sig emot. Dessutom var den svår att komma över, vilket gjorde att varje platta man la beslag på var en alldeles speciell trofé. (Så tidigt som 1985 hade jag beställt Mantronix`s skiva "Bassline" och hämtat ut den på Domus skivavdelning. Det var pirrigt, minns jag, att öppna upp dörren till en värld man bara anat tidigare. En helt egen fullängdsskiva med musiken jag längtat efter så länge, och som jag så här långt endast ägde korta brusiga radioinspelningar på kassett av.)

Sakta byggde jag min hiphopskivssamling, reggaeskivorna fick maka på sig något. Visserligen kom de väl överens med varandra i skivbackarna, men just då var det hiphopen som förlöste mig allra mest. Inte bara musikaliskt, utan även hur jag ville kommunicera med min omgivning rent utseendemässigt. För lika fascinerande som de var att lyssna på, lika inspirerande var det att studera kläderna på omslagen. Eric-B & Rakim, Schooly-D, Boogie Down Productions, Biz Markie - om jag kunde klä mig som dem så skulle jag bli ett med musiken, med uttrycket; med hela rörelsen.

Men det var svårt, faktiskt svårare än att komma över skivorna. I den lilla staden där jag bodde fanns inget sådant utbud. Här var det ingen som inspirerades av denna rörelse. Det enda jag lyckats med för att närma mig mina förebilder var att, som Run-DMC, avlägsna skosnörena från mina gympaskor. Men i detta hade jag ändå bara nått halvvägs: de hade ju Adidas Superstar, mina var ett par gamla slitna Tretorn. (Dessutom var deras borttagna snören en blinkning till amerikanska fängelser, att man inte fick ha sådana i skorna för att man kunde hänga sig i dem. Det var ju inte på något sätt en värld jag levde i eller kunde relatera till.) Och i brist på en fet guldkedja runt halsen som de också bar, så hade jag sett nån variant i min mammas smyckeskrin, förvisso inte särskilt fet och dessutom i silver men det fick duga.
   Jag började bära silverkedjan, något gömd under tröjan, tillsammans med mina Tretorn utan skosnören, men ännu var jag inte framme, fortfarande saknades det allra viktigaste: för om jag bara kunde få fatt i en sån där damhatt i frotté av märket Kangol som de alla hade på sina huvuden, då skulle jag vara en av dem.

Jag gick i gymnasiets första ring, det var ett virrvarr. Jag satt inte vid rodret, utan var förlorad på öppet hav. Jag behövde verkligen den där damhatten.

Hösten höll på att ge vika för vintern när jag sökte på gatorna, det var mörkt och regnet började blandas upp med snöflingor. Den här lilla staden var vad jag kände till; de dunkla skuggorna som belägrade de tomma torgen och gränderna, gymnasieskolan som tornade upp sig därborta bortom brandstationen. Jag var i ett sammanhang, men jag förstod inte vilket; hur jag förväntades agera eller vad det betydde att befinna sig här.
   Jag behövde finna en länk ut, något som kunde koppla ihop mig med en annan form av samhörighet, och den där hatten var lösningen. Därför drog jag runt i den lilla stadens centrum i jakt på ett mirakel, för tänk om den faktiskt fanns här någonstans. Och plötsligt fick jag syn på den, i skyltfönstret på en damhattsaffär. Inte av frotté förvisso, som på skivomslagen, utan i en hårdare textur. Men modellen var snarlik och märket väl synligt. Jag hade hittat min Kangol-hatt, jag var i mål. Nu stod jag i kontakt med den den jag ville vara.

Kvinnan i kassan blev lite paff när jag bad om att få prova hatten i fönstret, men också förtjust över att hennes butik tydligen lockat till sig en ny målgrupp. "Så roligt att även ungdomar hittar hit, killar till och med!", sa hon och räckte mig huvudbonaden.

Jag ställde mig framför en spegel i affären, på mig hade jag mina Tretorn utan snören, mammas silverkedja, och så nu, kronan på verket: Kangolen. Om jag kisade lite med ögonen så framträdde i spegelbilden ett riktigt ideal.
   Jag hade tagit ett steg fram och ryckt åt mig huvudrollen i filmen om mitt liv.

Och på fredag var det gymnasiedisco på Folkets Park. Då skulle jag göra min entré som hiphopparen från den stora världen, den där utanför som de andra inte visste någonting om.

Står vid garderoben och väntar på att få hänga in min jacka när de som på en given signal omringar mig. Deras ögon är rödsprängda, läpparna blåa av Aurora. De verkar lika förundrade som förgrymmade. Vad är detta som landat i deras värld? Förstummade står de runt mig, betraktar uppenbarelsen som de kan inte begripa. Till slut säger en av dem: "Fan grabbar, kolla, han har sminkat sig också!" 
   Situationen börjar minst sagt kännas olustig. Hade jag helt misstolkat läget? Var man inte redo för min nya look? Låg jag steget före här, så till den grad att det gjorde min omgivning illa berörd? 

Det gick upp för mig där jag stod att så måste det vara. I deras ögon var min hatt en sådan bara äldre damer bär, smycket runt min hals likaså. Och så skorna: hade jag inte ens råd med nya skosnören?
   Jag hade missbedömt invånarna i denna avkrok. De var inte alls intresserade av en påhälsning från den stora världen. 

Scenen som utspelade sig därefter, den var inte vacker. Det kan vara farligt att ligga steget före sin omgivning, att vara en föregångare, det var kvällens läxa.

Men aldrig skulle jag lära mig.

Ett gott liv, en fröjdefull runda

"Går ni bara på lägenhetsnummer nuförtiden, eller tittar ni på namnen också?" Mannen, som är i sextioårsåldern, ställer frågan lite i förbigående. Han pysslar med sin bil som står parkerad utanför porten jag är på väg in i, och känner väl för ett litet avbrott bara. Hans tonläge är mjukt, vilket gör mig något förvirrad. För visst är det väl ett missnöje han vill framföra?
   Jag stannar upp och tittar på honom, låter frågan sjunka in. Det är så jag hanterar kunder numera, inte alls sådär fräsigt och defensivt som förr, utan inkännande, rentav kärleksfullt. Kanske beror det på att jag blivit äldre, att jag inte upplever dem som fiender längre. Eller så har det endast att göra med den psykofarmaka jag står på.
 
"Hej. Naturligtvis tittar vi först och främst på det namn som står på försändelsen, men i brist därpå kan vi använda oss av lägenhetsnumret, om ett sådant står skrivet. Det optimala är såklart när både namn och lägenhetsnummer är angivna i överensstämmelse med varandra, det uppskattar verkligen vi brevbärare." Mitt tonläge är liksom hans, mjukt, men utan den underliggande illvilja jag anar hos honom. Han ler och tittar på mig, brevbäraren med buntar av brev, paket och reklam balanserades på armen. Tidigare kunde jag uppfatta det som ett underläge gentemot kund, detta att vara tyngd av en så fysisk arbetsbörda, som att min status undergrävdes därigenom. Men det är ju befängt att tänka så, det förstår jag idag.
   Förr i tiden var jag mycket skör på turen, ständigt exponerad för faror. Därför var jag kantigare då, svettigare. Men som sagt, jag är äldre nu, inte lika sårbar. Idag är jag tvärtemot stolt över den jag är, både nu inför mannen med det bedrägliga leendet, och faktiskt i de flesta andra sammanhang också. Har jag äntligen landat i mig själv, såhär på livets tidiga höst? Kanske. Eller så har det endast att göra med den psykofarmaka jag står på.

"Jaså är det verkligen så?" Han begrundar mitt svar, fortfarande leendes. Han verkar så vänlig ändå, trots att han uppenbarligen bär på en aversion mot mig. Har också han landat i sig själv som äldre? Är det därför han utstrålar sådan harmoni? Eller står också han på en psykofarmaka som filat ner hans hårda kanter så till den grad att endast denna behagliga uppenbarelse återstår.

"För man kan lätt få för sig att så inte är fallet, utan att ni bara går efter lägenhetsnumret. Jag får fel post regelbundet, och som jag tolkar det beror det på att ni går efter numret och inte namnet." Han tystnar och inväntar min respons. Min arm har börjat värka av alla försändelser, så jag lägger över dem på den andra samtidigt som jag funderar över hur jag ska bemöta denna attack. Mannen tycks inte ha bråttom, utan låter mig ta den tid jag behöver. I lugn och ro kan jag överlägga med mig själv hur att besvara. Det är skönt med en liten paus i arbetet, jag sluter ögonen mot solen som faktiskt börjat bli riktigt varm igen såhär i början av mars. Till slut bestämmer jag mig för en klassisk förklaringsmodell, den om det konkurrerande postföretaget med de slarviga ynglingarna som inte har koll på något.
   Han köper det inte, det är tydligt, men han behåller sitt leende, sitt angenäma skimmer. Nu är det jag som representerar odugligheten, ingen annan. Men för mig räcker det med att jag vet att jag inte gjort fel. Nuförtiden är det så. Inte som när jag var yngre, då räckte inte den egna vetskapen. Det var så besvärligt då, innan jag blev äldre och klokare. Eller innan jag började stå på den psykofarmaka jag gör idag.

"Alltid spännande att ta del av kunders åsikter, men nu måste jag dessvärre skynda vidare.", säger jag sen och styr mina steg mot porten. "Men hoppas det löser sig, och om inte så är det väl ett ypperligt tillfälle att lära känna grannarna när ni byter brev med varandra!" Han skrattar och skakar på huvudet, säkert av uppgivenhet, men jag väljer att inte se på det så.

Jag är jag, han är han. Jag går vidare med mitt nu, han med sitt. Det här betyder inget.

Och snart är turen avklarad, har faktiskt kommit längre än halvvägs. Precis som i livet, och det kunde ju ha varit en skrämmande tanke, denna allegori.

Men inte. För den kan inte längre leta sig in och slå rot. Inte som förr.

Påminnelsen

Min vänstra framtand är öm, har så varit sedan 1996, och jag ser på obehaget som en påminnelse om att inte upprepa ett misstag. För det var ju så dumt.

Hade varit ute den kvällen. Dragit runt på barer kanske, eller var det i nån lägenhet. Jag var drucken tror jag, eller så var jag bara lite småtrött. Svårt att säga; det ena gödde väl det andra.

Hursomhelst. Mörkret hade lagt sig över stan när jag cyklade genom den, på väg hem. Cykeln var en sådan där militärvariant av märket Kronan. Den var så stor och tung, det var nästan som att galoppera fram på en hästrygg. Den var inte min naturligtvis, lika lite som lägenheten jag var på väg till. Eller ölen jag druckit, inte ens dom hade jag ägt. Ingenting var mitt på den tiden, jag var helt utlämnad åt min omgivnings ömkan och allmosor. Det var så det fick vara, det var inte möjligt att ha det på något annat vis. För jag saknade något som alla andra tycktes besitta, någonting som jag själv inte kunde formulera utan endast förnimma vagt; någonting fundamentalt.
   Jag susade fram och den eventuella berusningen skalades av mig, lager för lager, och snart var jag bara en tung kropp på en ännu tyngre cykel. Och jag tänkte på det då, på det där elementära som jag upplevde fattades mig, försökte finna ord att beskriva vad det kunde vara. Tankarna malde på i en rungång.
   En trötthet började så skölja över mig, en mycket primär sådan. Det var en orkeslöshet av en typ som man faktiskt kan välkomna och känna sig lättad över då den rensar bort allt annat och bara kräver sin rätt. Tankarna slogs till reträtt, och det var gott.
   Uppförsbacken upp till krönet, efter vilket en nedförsbacke väntade, tog min sista krafter, och det var så behagligt för alldeles snart var jag framme, hemma. Väl däruppe blickade jag nerför backen; den var verkligen utsträckt och räckte hela vägen till porten.

Och det är här uppe på krönet med nedförsbacken framför mig som jag plötsligt får för mig att sluta ögonen, att blunda bara en liten bit av backen. Det var väl ingen fara, jag kände ju så väl till den.

Så det gjorde jag. Och jag måste ha sovit gott fram till att jag vaknade till liv igen.
   
Bilen framför mig hade en buckla och repor på sig och själv kände jag först ingenting. Men snart började min kropp meddela sig. Först låren, smärtan var av det domnade slaget, men jag förstod att de var satta ur spel. Sedan hakan, det varma blodet forsade okontrollerat. Och så framtanden då, den som skulle fortsätta att ömma. Den var böjd bakåt, helt vågrätt inåt. Det var så märkligt att känna.
Jag hasade mig de tiotalet metrarna till porten. På madrassen somnade jag sen.

Dagen efter böjde en tandläkare tillbaka min framtand. Den satt nu som den skulle men den ömmade.

Det gör den alltså än idag. Somna aldrig på din cykel i en nedförsbacke, säger den. Och det har jag inte gjort sedan dess. Vad gäller det andra, det där elementära, så jobbar jag fortfarande på det.

2020

Mitt liv har börjat sträcka sig över en evighet och jag har börjat se på det som något som aldrig kommer att upphöra. Det bara fortsätter ju, tar aldrig slut liksom. Det är ett varande utan slut (och egentligen också utan början, för inte minns jag något av hur denna oändliga utflykt genom tid och rum inleddes.). Rent krasst är det naturligtvis så att folk runtomkring faller ifrån och upphör och att nya liv ständigt fylls på. Jag ser det, jag sörjer, jag gläds. Och jag lever vidare. Det kommer jag alltid att göra.

För det är det enda jag vet, att jag finns. Självklart upplever även jag stunder då allt ter sig surrealistiskt, när man svajar till och får för sig att man inte skulle finnas till. På tunnelbanan till exempel. Här är det lätt att förlora greppet om det beständiga, trots att platsen är mycket befolkad.
   Eller just därför. Människor, anonyma ansikten, på väg framåt eller tillbaka. Bland dem späs jag ut för att slutligen förintas helt. Precis som bland de nakna i badhusens duschrum. Ingen finns, alltså inte jag heller. En inspelad röst meddelar vilken nästa hållplats är och tåget stannar, dörrarna öppnas, människor går av och på, och sedan meddelar samma röst att dörrarna stängs och det är så svårt förstå hur man inte skulle vara en del av en oformlig anonym och obeständig människomassa bara.

Därför åker jag aldrig tunnelbana. Det beror alltså inte på social fobi, det handlar om överlevnadsinstinkt. Att jag föredrar att finnas till framför att inte göra det.

Då

På infarten till garaget vid huset jag bodde, just där den började, satt jag och petade loss asfalt. Den var solvarm och mjuknad och det var verkligen härligt att bara sitta där och plocka loss små svarta bitar. Kunde sitta så i en evighet, först på den ena sidan av infarten och sedan på den andra. Minns att jag lämnade efter mig ganska rejäla spår i asfalten, men att detta aldrig kommenterades av någon. Tänker att de lät mig hålla på, kanske såg det så fridfullt ut där jag satt. Som att jag gått in i ett tillstånd i vilket jag var fri, och att jag av respekt för detta lämnades i fred med min lilla skadegörelse.

Så minns jag det. Att jag satt där i timmar, dagar, och pillade med mitt. Möjligen kan man se på det som en talande bild av den tidens brist på förströelse, att det verkligen var upp till en själv att skapa sig sysselsättning. Eller så kan man betrakta mig som den lilla tänkaren som använde asfalten som ett medel att frigöra allt det inre liv som pågick därinne.

Men inget av det är sant. Jag bara satt där och petade, helt tom inombords.

Det var en så bra plats.