Påminnelsen

Min vänstra framtand är öm, har så varit sedan 1996, och jag ser på obehaget som en påminnelse om att inte upprepa ett misstag. För det var ju så dumt.

Hade varit ute den kvällen. Dragit runt på barer kanske, eller var det i nån lägenhet. Jag var drucken tror jag, eller så var jag bara lite småtrött. Svårt att säga; det ena gödde väl det andra.

Hursomhelst. Mörkret hade lagt sig över stan när jag cyklade genom den, på väg hem. Cykeln var en sådan där militärvariant av märket Kronan. Den var så stor och tung, det var nästan som att galoppera fram på en hästrygg. Den var inte min naturligtvis, lika lite som lägenheten jag var på väg till. Eller ölen jag druckit, inte ens dom hade jag ägt. Ingenting var mitt på den tiden, jag var helt utlämnad åt min omgivnings ömkan och allmosor. Det var så det fick vara, det var inte möjligt att ha det på något annat vis. För jag saknade något som alla andra tycktes besitta, någonting som jag själv inte kunde formulera utan endast förnimma vagt; någonting fundamentalt.
   Jag susade fram och den eventuella berusningen skalades av mig, lager för lager, och snart var jag bara en tung kropp på en ännu tyngre cykel. Och jag tänkte på det då, på det där elementära som jag upplevde fattades mig, försökte finna ord att beskriva vad det kunde vara. Tankarna malde på i en rungång.
   En trötthet började så skölja över mig, en mycket primär sådan. Det var en orkeslöshet av en typ som man faktiskt kan välkomna och känna sig lättad över då den rensar bort allt annat och bara kräver sin rätt. Tankarna slogs till reträtt, och det var gott.
   Uppförsbacken upp till krönet, efter vilket en nedförsbacke väntade, tog min sista krafter, och det var så behagligt för alldeles snart var jag framme, hemma. Väl däruppe blickade jag nerför backen; den var verkligen utsträckt och räckte hela vägen till porten.

Och det är här uppe på krönet med nedförsbacken framför mig som jag plötsligt får för mig att sluta ögonen, att blunda bara en liten bit av backen. Det var väl ingen fara, jag kände ju så väl till den.

Så det gjorde jag. Och jag måste ha sovit gott fram till att jag vaknade till liv igen.
   
Bilen framför mig hade en buckla och repor på sig och själv kände jag först ingenting. Men snart började min kropp meddela sig. Först låren, smärtan var av det domnade slaget, men jag förstod att de var satta ur spel. Sedan hakan, det varma blodet forsade okontrollerat. Och så framtanden då, den som skulle fortsätta att ömma. Den var böjd bakåt, helt vågrätt inåt. Det var så märkligt att känna.
Jag hasade mig de tiotalet metrarna till porten. På madrassen somnade jag sen.

Dagen efter böjde en tandläkare tillbaka min framtand. Den satt nu som den skulle men den ömmade.

Det gör den alltså än idag. Somna aldrig på din cykel i en nedförsbacke, säger den. Och det har jag inte gjort sedan dess. Vad gäller det andra, det där elementära, så jobbar jag fortfarande på det.

2020

Mitt liv har börjat sträcka sig över en evighet och jag har börjat se på det som något som aldrig kommer att upphöra. Det bara fortsätter ju, tar aldrig slut liksom. Det är ett varande utan slut (och egentligen också utan början, för inte minns jag något av hur denna oändliga utflykt genom tid och rum inleddes.). Rent krasst är det naturligtvis så att folk runtomkring faller ifrån och upphör och att nya liv ständigt fylls på. Jag ser det, jag sörjer, jag gläds. Och jag lever vidare. Det kommer jag alltid att göra.

För det är det enda jag vet, att jag finns. Självklart upplever även jag stunder då allt ter sig surrealistiskt, när man svajar till och får för sig att man inte skulle finnas till. På tunnelbanan till exempel. Här är det lätt att förlora greppet om det beständiga, trots att platsen är mycket befolkad.
   Eller just därför. Människor, anonyma ansikten, på väg framåt eller tillbaka. Bland dem späs jag ut för att slutligen förintas helt. Precis som bland de nakna i badhusens duschrum. Ingen finns, alltså inte jag heller. En inspelad röst meddelar vilken nästa hållplats är och tåget stannar, dörrarna öppnas, människor går av och på, och sedan meddelar samma röst att dörrarna stängs och det är så svårt förstå hur man inte skulle vara en del av en oformlig anonym och obeständig människomassa bara.

Därför åker jag aldrig tunnelbana. Det beror alltså inte på social fobi, det handlar om överlevnadsinstinkt. Att jag föredrar att finnas till framför att inte göra det.

Då

På infarten till garaget vid huset jag bodde, just där den började, satt jag och petade loss asfalt. Den var solvarm och mjuknad och det var verkligen härligt att bara sitta där och plocka loss små svarta bitar. Kunde sitta så i en evighet, först på den ena sidan av infarten och sedan på den andra. Minns att jag lämnade efter mig ganska rejäla spår i asfalten, men att detta aldrig kommenterades av någon. Tänker att de lät mig hålla på, kanske såg det så fridfullt ut där jag satt. Som att jag gått in i ett tillstånd i vilket jag var fri, och att jag av respekt för detta lämnades i fred med min lilla skadegörelse.

Så minns jag det. Att jag satt där i timmar, dagar, och pillade med mitt. Möjligen kan man se på det som en talande bild av den tidens brist på förströelse, att det verkligen var upp till en själv att skapa sig sysselsättning. Eller så kan man betrakta mig som den lilla tänkaren som använde asfalten som ett medel att frigöra allt det inre liv som pågick därinne.

Men inget av det är sant. Jag bara satt där och petade, helt tom inombords.

Det var en så bra plats.

E1A

"Extraordinär", vad betyder det ordet i det här sammanhanget? Läraren står framför svarta tavlan som är full av ekonomiterminologi och siffror. Han är vår klassföreståndare och han blickar ut över salen, funderar över vilken av alla viftande armar han ska välja. Vi är några veckor in på den första terminen på gymnasiets ekonomiska linje och jag har så här långt inte utmärkt mig som någon särskilt ambitiös  elev, snarare borde jag väl uppfattas som luddig eller rentav svag. Att jag befinner här beror inte på att jag skulle vara intresserad av ekonomi, naturligtvis inte. Jag har sökt mig hit för att min storebror gick här. Han hade samma klassföreståndare som jag har nu, han som står framför mig med bruna manchesterbyxor och rutig skjorta och skarp blick bakom de rektangulära glasögonen, och som snart ska bestämma sig för vilken av eleverna som ska få förklara för honom vad ordet "extraordinär" betyder. Han som blivit så glad när han förstod att jag var lillebrodern som nu ville gå i samma fotspår. "Åh så trevligt!", hade han utbrustit förtjust, "Din storebror var verkligen en hängiven elev, det här bådar gott!" Jag hävdar inte att det är hans förväntningar som hindrar och hämmar mig, att det bara är därför jag inte kunnat tillgodogöra mig något endaste av alla dessa diagram, siffror och ord, men inte hjälper det iallafall. Snart måste jag resa mig ur det här, visa att jag faktiskt är min storebrors lillebror.
   Och nog är väl detta rätt tillfälle. Det är ett ganska krångligt ord som han vill få förklarat, men samtidigt mycket enkelt att räkna ut. För jag vet verkligen vad "ordinär" betyder, och såklart vet jag vad "extra" betyder. Sen är det ju bara att lägga ihop de båda. Jag räcker upp handen, det är svindlande men också befriande: nu ska låsningen ge vika, här kommer jag!

"Ja, Björn?" Klassföreståndaren tittar på mig med något lättat i blicken. Säkert har det varit problematiskt även för honom, dessa förväntningar som ännu inte införlivats. Resten av klassen sänker sina armar, ordet är mitt. En solstråle letar sig in genom fönstret, i stunden tolkar jag den som ett högre väsens försyn, något som står vid min sida nu när jag ska visa mitt sanna jag.

"Det betyder att något är väldigt vanligt, eller normalt". Min storebrors tidigare klassföreståndare tittar på mig en lång stund, helt blank. Klassen håller andan. Hans anlete får så liv, förvrängs till en sörja av så många olika känslor. "Du skojar? Eller menar du på fullaste allvar det nu säger?" Han utstöter ett hackigt skratt, och snart skrattar hela klassen. Därefter kokas hans ansikte ner till ett enda uttryck: det av sorg.

Och visst är det märkligt, att detta bagatellartade snedsteg från min sida skapade en sådan förtvivlan hos honom, och att det är den jag tog med mig i livet. Det där sättet som han såg på mig den där sensommareftermiddagen för så länge sedan. Att jag inte var den han hade hoppats och trott att jag var.

För det är ju så extraordinärt ovidkommande.

Spelaren

Ända sedan den där kvällen utanför folkets park, den första helgen i sjuan, hade jag vetat. Då jag såg de rödsprängda ögonen hos jämnåriga i gatlyktans sken, när jag insåg att barndomen oåterkalleligt skulle ersättas. Men jag ville inte då. Jag slog bort blicken från ögonen, åkte hem. 

   Någonting var satt i rörelse, och det skulle förr eller senare hinna ikapp mig. 

En måndag talades det mycket om en pojke i klassen, han hade varit så drucken på lördagen att han närapå förgiftats av allt brännvin han hällt i sig. Tydligen hade han blivit hämtad av ambulans och körd till sjukhuset där han fortfarande befann sig. 

   Som jag  avundades honom detta. Kanske inte det obehag som det måste ha inneburit, men hur han när han återvände skulle hälsas som en hjälte. Jag tittade på den tomma bänken. Snart satt han där igen, för alltid förändrad. Det var en kraftfull markering, han hade tagit steget fullt ut och sällat sig till de andra.
   Även du, hade jag tänkt. För det förvånade mig, han var så timid ju, så försiktig liksom. Nu var det inte många kvar, bara jag och några få andra.

   

Jag hade hört deras historier på måndagsmorgnarna så länge nu, om all den galenskap som utspelat sig på helgen, men själv hade jag haft så svårt att förstå hur jag skulle kunna bli en del av den. Det började bli outhärdligt, att stå utanför.

Snart var nian över. Ännu hade jag inte tagit steget. Runt omkring mig anslöt de sig, en efter en. Såg dom vingla fram på gatan utanför mitt fönster, betraktade på avstånd hur de rumlade runt på gräset i varandras armar. De var berusade och förlösta. Överallt var de nu, de levande. Och kvar stod jag.

   Ibland hände det att det visslades och tjoades utanför mitt fönster, och när jag öppnade och tittade ut så stod där nån nyligen ansluten med en starkvinsfaska skymtandes i jackfickan. Häng med du med, sa han. Men jag blev bara illa berörd av flaskan, hur den hade berövat mig ännu en lekkamrat. Jag stängde fönstret, återgick till mitt.

Så kom då festen, den allra sista innan sommarlovet. Uppe på vinden hos en klasskamrat skulle den äga rum, och jag insåg att detta var min sista chans, att jag inte hade något val: jag var tvungen att lämna mitt rum och masa mig dit.


Jag ligger precis stilla under täcket. Mörkret är kompakt här, och andningen något obekväm. Men på det hela taget är det ändå en bra plats att befinna sig på just nu. Hör hur festen far fram runtomkring. Okontrollerade röster, vissa ljusa, andra mörkare, och musiken från stereon som ständigt höjs och sänks. Det är ett öronbedövande ståhej som pågår och jag är placerad mitt i det, men har ändå lyckats hitta mig en väg ut ur det. Vet inte hur länge jag legat här nu, och jag har inga planer på att lämna sängen än på länge. Tänker att jag ligger här tills festen är över och alla gått hem. Då kan jag stiga upp och åka hem. Och i skolan på måndag ska snart alla veta, ryktet kommer att sprida sig som en löpeld. Berättelsen om mig på fest, hur jag lyckades få i mig så mycket att jag till slut hade somnat. 

Det pirrar till, äntligen har jag lyckats. För det var ju ingen som såg att jag bara satte läpparna mot auroraflaskan utan att dricka när den bjöds mig. Däremot ser de mig nu, hur jag ligger här utslagen. 

   Bredvid mig ligger en annan pojke, också han alldeles orörlig. Han hade också haft auroran mot sin mun och sedan hamnat här strax efter mig. Hans andhämtning i mörkret är tilltvingat tung, och ibland stönar han till. Det gör jag med, vi spelar samma spel han och jag.

Timmar går och jag njuter av att höra hur de talar om mig och min belägenhet. Kan knappt vänta tills det blir måndag.

Det är en framgång svår att ta in, den största så här långt i livet.

Teaterdrömmar

Det var nittiotal i Stockholm, och jag var en av fyra medlemmar i en nystartad teatergrupp. Det var jag ofta på den tiden, hoppade alltid på de projekt som kom i min väg. Identiteten jag ville skapa, den som teaterman, lämnade mig inget val. Jag skummade genom obegripliga manus och tackade ja på stående fot.
 
Den här gången hade jag suttit på Götgatan och ätit en tiokronors-falafel när killen jag var vagt bekant med kommit gåendes med ett pjäsmanus under armen. Det var som en uppenbarelse, en skänk från ovan, att just han kom promenerandes precis där jag satt, så därför tvekade jag inte att nappa på hans erbjudande om en roll i en pjäs som han själv hade skrivit och nu hade med sig. Kul, sa han, och jag tog emot manuset med hummusglansiga händer. Han berättade vidare att de andra tre rollerna redan var tillsatta, en skulle han själv spela, och de andra två hade han gett till två tjejer han kände. Regissör hade han också ordnat med, nämligen han själv. Och naturligtvis fanns där även en lokal där vi kunde repetera pjäsen: i källaren i hyreshuset som han bodde i fanns ett litet rum som hyresgästerna kunde boka, där skulle vi arbeta.
   Pengar skulle trilla in längre fram, i takt med att pjäsen började spelas och dra in biljettintäkter.
   Vi bestämde att vi skulle ses och börja arbeta redan i helgen, och varför inte lite lättsamt med middag och textläsning i hans lägenhet. Utmärkt, sa jag, och vi skildes åt. Jag gick hem, för tillfället bodde jag tillsammans med en kompis i hans etta, hade en madrass på hans golv. Jag la mig på den och det kändes lite bättre nu än när jag gick upp i morse. Återigen hade jag iklätt mig skådespelarens identitet. Manuset hade jag lagt på hatthyllan. Läser det sen, tänkte jag och eftermiddagssov.

Dagar flöt fram, och när lördagen kom samlades vi som bestämt i hans lägenhet. Nu var hela den nybildade teatergruppen samlad, och det dukades fram hämtpizza och rödvin. De två tjejerna var liksom jag också ytligt bekanta med manusförfattaren och tillsammans åt och drack vi samtidigt som vi bekantade oss med texten och varandra.
   Vi beställde taxi sen och åkte ner på stan, spreds ut i natten. Vi var teatermänniskor på barerna, konstnärer på drift i livet. Här hörde jag hemma, och tillsammans firade vi konsten.

Det var en bra fest. Men manuset som vi läste till pizzan och vinet, det var uselt. Jag visste det redan innan vi läste, eftersom man kan inte bara skriva en pjäs, det är det väldigt få som kan. Pjäsen som han skrivit var obegriplig från första stavelse till sista.

Men det spelade ingen roll, det som räknades var illusionen. Vi var en teatergrupp, vi repeterade, alltså var vi skådespelare. Och det var inte första gången jag hade att hantera ett eländigt manus, det var bara att traggla på. Replikerna var ofta genanta att uttala och det tyckte vi alla, även författaren tycktes bekymrad emellanåt. Oftast var lokalen i källaren upptagen så vi fick lov att arbeta med vår föreställning uppe i den lilla lägenheten, bland tomflaskor och smutstvätt.
   En del scener var mycket fysiska, med kyssar och smek, och jag minns hur problematiskt jag tyckte det var att arbeta med dem. Själva arbetsplatsen, alltså hans lägenhet, gjorde dem så påträngande liksom.

Men jag svalde all förnedring, accepterade all tid som vaskades bort. För jag ville leva i bubblan, i föreställningen om mig själv som artist. Man jobbade på tills det inte längre var möjligt; framtill undermåligheten blev alltför outhärdlig. Och då upplöstes gruppen, människorna frigjorde sig, för det var väl aldrig så att vi ville ställa oss inför folk med detta. Kvar stod initiativtagaren - personen med en vision, en dröm, en berättelse -  tillintetgjord. Aldrig mer skulle vi ses. Sådant var upplägget, och så skulle det bli även denna gång såklart. Det var så jag tog mig fram på den tiden.
   Arbetet fortskred. Periodvis träffades vi ofta, nästan på daglig basis, men det kostade på; nån blev sjuk, nån annan behövde vara för sig själv ett tag. Det var så förgörande.

Några månader gick och läget blev alltmer förtvivlat. Det var dags nu, tiden var kommen.

Jag och de andra två hade pratat oss samman om att vi ville avsluta detta, att vi inte trodde på pjäsen längre. Nu skulle vi bara framföra det och han skulle bli sårad, men det var så det var, vi pallade inte längre. Ren rutin, det här var inget nytt. Ytterligare en teatergrupps uppgång och fall.

Det är bara just denna ensembles undergång och upplösning som fortfarande skaver i mig. 

Han mötte oss på ett café, det var söndag, och jag tror faktiskt inte att han hade en aning om vad vi ville prata om. Som han såg det var det ett pågående arbete; hans pjäs skulle sättas upp, vägen dit är såklart svår och mödosam, men så måste det vara: det är bara den konstnärliga processen.

Han anlände något efter oss andra, och jag såg direkt att det var en bruten man som beställde sitt kaffe och sedan satte sig hos oss. Han hade en scarf runt halsen och ögonen var rödsprängda, inte som av baksmälla, utan som att han gråtit sig genom natten.
   Vi kom av oss helt, vad var det som hade hänt?

Så berättade han. Om hur han kvällen innan precis utanför sin egen port blivit omringad av tio män, hotfullt väsande skuggor i natten. De hade fört honom med sig, en av dem med en kniv pressad mot hans hals. Och de gick med honom, samtidigt som de hotade och skymfade honom, både fysiskt och verbalt. Genom flera kvarter gick de, och han var hela tiden säker på att han skulle dö, för kniven trycktes hårdare och hårdare mot hans hals.
   Plötsligt var de framme vid en bankomat, och när de tvingat ur honom koden och tömt hans konto på de få hundralappar som fanns där, försvann de helt tvärt, skingrades i mörkret.
   Kvar stod han. Han kände mot halsen, små droppar av varmt blod värmde hans skräckfrusna fingrar. Sen hade han gått hem.

Och nu satt han här, kanske ändå tacksam över att han åtminstone hade oss och det sammanhang som vi tillsammans delade. Han lättade på scarfen och blottade det röda streck som kniven hade lämnat efter sig.

Det var så fasansfullt, det han berättade för oss. Men vad kunde vi säga, hur skulle vi kunna lindra den smärta som var hans. Fanns det någonting vi hade kunnat göra för att skingra det mörker han bar?

Säkert. Men vi var så unga då, hade oss själva att tänka på, vår framtid. Och vi ville vidare nu.

Därför hade vi inget annat val än att berätta vad vi kände med pjäsen, med hans text, med arbetet som var så förgörande. Naturligtvis var hans upplevelse från kvällen innan besvärlig, men den ändrade ingenting. Han hade ju fortfarande skrivit ett bristfälligt, rentav bedrövligt, manus.

Han nickade bara tyst, tog in det vi uttryckte. Sen var det över. Han tog sitt manus, för det hade han alltid med sig, och lämnade cafét. Vi andra skildes kort därefter åt.

Ännu en dröm om något storslaget hade gått i kras, ännu en människa hade tillintetgjorts.

Jag tänker ofta på det där röda strecket på hans hals och på hans rödgråtna ögon. Ser dem framför mig mycket tydligt.

Önskar bara att jag hade kunnat gjort det då också.

Pappa på besök

Doften som stöter emot mig när jag går in är densamma som då, som alltid. Lärarnas kaffe, barnens stövlar, gruset på stentrapporna. Jag insuper odören och försöker förhålla mig likgiltig inför den. Det är naturligtvis en omöjlighet. Jag är tillbaka, och det slår mig att jag aldrig varit någon annanstans: det är här jag alltid befunnit mig, aldrig har jag lyckats skaka av mig strukturerna från dessa rum. Jag har varit på så många platser i mitt liv, och jag har vandrat mellan så många varianter av mig själv, men det är här som jag landar i den jag verkligen är. Det är i skolan som essensen av mitt jag framträder. Här skalas alla lager av mig, och jag står ensam kvar. Därför slår skriken i korridorerna mig så skoningslöst, därför klyvs jag itu av skolklockan som ringer in till lektion.

Hoppas det inte syns. Gör mitt bästa för att ikläda mig rollen som avspänd, nyfiken pappa. Men den versionen av mig är så förtvivlat svår att gestalta här. Upplever att mörkret inom mig hela tiden sipprar ut.

Men min egen upplevelse av detta, vem efterfrågar den? Det som genomfar mig här, eller hur jag inser saker om mig själv, är ju ointressant eller rentav betydelselöst. För det här handlar inte om mig, ingenting gör det. Jag är här för att hälsa på min son i skolan, se hur han har det här på dagarna. Kan det inte bara vara så enkelt? Kanske inte.

Han tar min hand och leder mig genom korridoren fram till klassrummet. Mitt grepp är stadigt, hans likaså. Tänk att min son går i samma korridor som jag, att vi är här tillsammans. Ändå känner jag mig så ensam, gör han det också?

En gång i tiden var det bara han och jag. Och när vi upptäckte världen tillsammans var vi aldrig på väg hit. Hur blev det såhär?

Läraren samlar ihop barnen. Hon kastar ett snabbt leende åt mitt håll. Så öppnar hon dörren och släpper in klassen. De har alla sina bestämda platser och jag sätter mig bredvid min son. Han sitter så stilla och så rak i ryggen. Får för mig att han är stolt över mig, att jag sitter där vid hans sida, och så är det nog.
   Jag är stolt över honom, det är jag alltid. Men även ett stråk av skuld drar genom mig där vi sitter och tragglar räkneuppgifter. För han har inte bett om det här, han har inte valt någonting.
   En elev ropar plötsligt okvädningsord rakt ut, en annan skrattar rått. Ett pennskrin slängs i golvet och pennorna sprids åt alla håll. Läraren ingriper, avvärjer vant.
   Hon är så skicklig, läraren, så orädd. Inte alls som jag. Jag skruvar på mig av olust inför aggressionen som pågår alldeles nära. Och min son, tycker han också det är otäckt här i den krassa verkligheten? Isåfall är det min skuld att bära.

Lektionen avslutas, rast tar vid och klassen befinner sig nu på skolgården. Det regnar lätt, men de har kul tillsammans, springer runt och skrattar. En del av mörkret rinner av mig. Jag stoppar händerna i jackfickorna och tänker på min hållning, att den inte är alltför hopsjunken.
   Han är glad på gården, umgås med en klasskompis, och tankarna från klassrummet känns plötsligt avlägsna. Livet är en gåva. Min gåva till honom.

Jag klänger mig fast vid den föreställningen genom nästa lektion och när det är dags för lunch är jag till och med uppsluppen. Skojar lite med barnen där vi står och lägger mat på våra tallrikar, säger något om att alla måste ta broccoli. Jag närmar mig så sakteliga den tolkning av mig själv som jag känner mig allra mest bekväm med.

Plötsligt vräker en pojke ner både mat och mjölk på golvet. Potatisar rullar iväg över matsalsgolvet och mjölken stänker ända på mig, trots att jag står en bit bort. Pojken sparkar omkring sig, och gömmer sig därefter under ett bord. Platsen är på nytt farlig, för mig är den det, trots att verksamheten fortsätter nästintill oberörd av händelsen.
   Min son tycks även han likgiltig, säger att så där brukar han hålla på, och vi sätter oss till bords.
   Maten är god och stämningen likaså. Men jag kommer inte upp igen; skriken, maten på golvet och pojken under bordet, jag får inte ihop det.

Lunchrasten är längre, och mot slutet av den börjar tomheten krypa sig på. Inser att den här dagen är en perfekt regisserad replika av min egen skoltid med sitt ihållande regn och de plötsliga utbrotten i klassrum och matsal.
   Och när lunchrasten är över och vi samlas för idrottslektion, ja då är iscensättningen fulländad. Det är så speciellt att vara tillbaka, som att jag glömt hur jag avskyr omklädningsrum på skolor.
   Rummet är kallt och den vaga svettlukten från äldre elever är cementerad. Atmosfären är  hispig, hetsig. Någon har glömt ta med träningskläder, en annan får akut huvudvärk.

Lektionen skyndas igenom, en gymnastiklärare gormar ut sina instruktioner och barnen springer.

Tillbaka i klassrummet och dagens sista lektion. Den består av att läraren högläser ur en bok. Hon läser fint och en värme sprids i rummet. Det är verkligen avkopplande att bara lyssna eller sväva iväg någon annanstans. Alla elever, dessa små individer, och jag, tillsammans sitter vi här och läraren läser. Regnet slår mot fönstren, avlägsna skrik hörs utifrån. Det är en fin stund.

Den tar jag med mig idag. Om nu någon skulle bry sig.