Tältet

Trots att värmen är tryckande, även här i skuggan mellan träden, sjunker temperaturen i min kropp stadigt. Det är så den vanligtvis reagerar på stressångestpåslag. Snart är jag så frusen att mina händer domnar bort, vilket kommer att försvåra mitt arbete ytterligare. Ännu en gång slår jag på instruktionsfilmen på telefonen, den som visar hur man sätter upp detta förbannade tält. Men lika naturligt som det verkar på filmen, lika obegripligt ter det sig i praktiken. Känner att jag börjar utveckla ett hat gentemot mannen på filmen, finländaren i bergsklättrarkläder som sätter upp tältet så snabbt och effektivt i snön.

   Han är så kapabel, duktig och rask den jäveln. Allt som jag inte är nu. Därför avskyr jag honom.

   Jag stänger av och fortsätter min tröstlösa kamp.

Min son betraktar mig när jag monteras ner, för varje gång som jag börjar om från början försvinner ytterligare en del av illusionen av en fungerande far. Och det går fortare och fortare, snart återstår endast smulor av den jag så innerligt hoppades vara: pappan som bara, liksom i förbifarten, sätter upp ett tält. 

   Men det här tältet är inte som tälten förr. De som jag satte upp. För det gjorde jag väl, satte upp tält?

Min son, som varit så upprymd inför resan och tanken på att bo i tält med sin pappa, nu sitter han lutad mot ett träd och betraktar spektaklet med uppgiven blick. Ibland slänger han till mig uppmuntrande, peppande kommentarer: nu ser det ju ut som ett tält, så det ordnar sig ju, allt blir bra.

   Men inget ordnar sig. Situationen ligger helt på mig, har ju haft all tid i världen att undvika detta haveri. Men häromdagen, när jag faktiskt tänkte förbereda mig och sätta upp tältet i trädgården hemma, hade jag nästan omedelbart tappat lusten och istället blivit stingslig och obehaglig. Och när en granne vandrade förbi och lite nyfiket frågade om jag skulle ut och campa, ja då hade jag blivit direkt konfrontativ. Fräst något om att detta var nog förnedrande som det var utan publik. Jag gav därefter upp och packade tillbaka tältet, tänkte att det där löser sig på plats.

Därför är det väl rätt åt mig nu. Och hade det bara varit jag här skulle jag ha gett upp innan jag ens börjat och nu suttit på färjan tillbaka till fastlandet. Men det här är vårt äventyr, och att lämna skärgårdsön är inget alternativ. Kan inte fly längre, så som jag alltid gjorde förr. Däremot behöver jag finna en lösning, och det fort. 

   För jag vill inte gå under här, mitt framför min son. Och inte bara han förresten: badgästerna en bit bort, nere vid stranden, detta utspelar sig även inför dem. Känner deras blickar, hur de alltmer söker sig hitåt.

Sätter på instruktionsfilmen igen. Stänger av ljudet den här gången, klarar inte av den perfekta människans överlägsna finska. Men här finns fortfarande ingen vägledning att hämta.

Jag sjunker sakta ner på knän, betvingar en impuls att höja näven mot skyn och förbanna Gud.

Det är då han kommer, den unge mannen runt de tjugofem, småjoggandes med bar muskulös överkropp längs stranden. Och jag agerar precis som den nödställde jag är; ropar och viftar med armarna. Mannen vinkar först vänligt tillbaka, sådär som man gör när fullständigt främmande personer plötsligt får för sig att hälsa på en. Sedan, när jag inte slutar att vinka, inser han att mannen med pojken därborta bland träden faktiskt söker kontakt på riktigt.

Jodå, ett eller annat tält har man väl satt upp, Jakob heter jag förresten, säger han och tar sig an röran på marken. Jag backar lite åt sidan och orden bara väller ur mig. Så skönt det är, nu när man inser att allt kommer bli bra, att få prata av sig. Om kampen jag förde, hur hårt jag slet men utan resultat, om tälten förr i världen, att de ju faktiskt var konstruerade på helt annat vis.
   Jakob lyssnar och arbetar på samma gång, och jag kan verkligen uppskatta det hos folk, den formen av simultanitet.
   Han jobbar mycket systematiskt och noggrant, någon uppgivenhet kan inte skönjas. Det är en attityd som påverkar, och snart finner jag mig själv involverad i processen. 

   Det är så underbart att uppleva, hur mina händer plötsligt hittar rätt bland tältpinnar och skynken. Även min son påverkas av den uppsluppna, optimistiska, stämning som infinner sig när tältet så sakteliga reser sig. Han lägger en hand på min axel, säger att snart är jag värd ett avsvalkande dopp. 

Hos Jakob finns inget av det mörker jag bär på inför alla situationer i livet. Och nu delar han med sig av sitt ljus; han skingrar min hopplöshet.

Snart återstår bara finlir. Tältet står stadigt och nu korrigerar vi tillsammans, spänner åt lite och slätar ut. Ett avslut närmar sig, snart återstår inget mer att göra, och det känns nästan vemodigt att vi nu måste skiljas åt. Vi var ju ett så bra team, kompletterade varandra så väl.
   Hur ska jag kunna tacka dej för det här, frågar jag och det är väl tacksamhet om något, att inte veta hur att bara säga tack. Han svarar att det räcker gott bara att förgylla någons dag, och det har han väl rätt i; att få göra en god gärning är ju något man kan leva på, lite som en insättning på sitt eget karmakonto.

Vi skiljs åt. Och jag tror nog att min son är lite stolt över mig, att jag fick ordning på allt till slut. Inte bara på tältet, utan även mig själv.

Anteckningar från släktgård

"Hon är så oerhört bipolär, Margareta." Vi sitter och äter frukost. Runtom oss sitter andra familjer. Vi befinner oss i släktgårdens stora kök och allt är sig likt här, nu som för fyrtio år sedan. Alla är vi avlägset släkt med varandra, vilket skapar en underförstådd förväntan av umgänge. Men än så länge - det här är vår tredje dag på gården - har försöken till samkväm varit trevande.          
   Platsen är lika skrämmande som då, men skillnaden nu, och den är avgörande, är att jag kan tillåta mig själv att fascineras av obehaget, till och med underhållas av det.
   "Aha", svarar jag och nickar åt kvinnan som är i sjuttioårsåldern och min släkting på ett sätt jag inte riktigt förstår. Nog har jag noterat att Margareta uppträtt besynnerligt; sävligt frånvarande och innesluten i något parallellt, så jag blir inte särskilt förvånad. Nu sitter hon i rummet bredvid och spelar piano. Hon spelar fantastiskt och när musiken letar sig in i köket sprids ett lugn, som att allt som pågår här bara är fiktion, och rummen endast scenerier.
   "Så vackert du spelar Margareta!", ropar den kvinnliga släktingen, men hon får inget svar annat än fortsatta ljuvliga pianoslingor.

De mänskliga tillkortakommandena, all denna dysfunktionalitet, överallt pågår det här. Som var som helst såklart. Men i de här rummen blir samspelet mellan människor så närgånget, för det finns liksom ingenstans att fly. Det var det som skrämde mig så som barn och det som jag finner så fängslande idag. Eftersom jag har ett val idag, och jag väljer att stanna. En hel vecka faktiskt. Med ständigt nya problematiska scener.
 
Som mamman och pappan och de två barnen som sitter och äter frukost vid bordet bredvid, de verkar inte ha vaknat upp rätt sida, inte mamman iallafall. "Vasaru?!", väste hon defensivt aggressivt som svar på pappans "godmorgon" alldeles nyss. Och när han upprepade sitt "godmorgon", denna gång mycket artikulerat, svarade hon bara med en lätt nickning.
   Någonting skevar dem emellan, det är ju uppenbart. Jag vet att pappan är släkt med mig, men vi har inte rett ut hur, bara småpratat om småbarnsår och tidiga morgnar. Mamman tog emot oss när vi anlände häromdagen och då var hon så behaglig och engagerad, men nu tycks ett mörker ha lagt sig över henne. Hon häller upp en kopp kaffe och sätter sig med sin familj. Snart lättar stämningen, och familjelivet rullar på som det ska igen för de fyra.
   Jag tänker att gården gör detta mot människor; jag har själv pendlat och svajat sedan vi kom hit, och kanske har också jag blottat mig som människa och uppvisat både mörker som ljus. Eller så märks jag inte av, vad vet man. Vet egentligen bara en sak, och det är att det är upp till mig själv hur jag förhåller mig. Men min inställning till denna plats skiftar ständigt, svänger fram och tillbaka mellan barndomens utsatthet och därmed avsky, till mitt vuxna alter egos mer balanserade perspektiv.
   För den här släktgården är så märklig. Jag som alltid brukar hävda att platser från det förflutna går vidare även om man själv inte gör det, och att det därför egentligen inte ger särskilt mycket att återvända till dem. Med den här platsen är det precis tvärtom; den har inte gått vidare utan bestått. Därför är det i sanning en tidsresa att komma hit, precis som det där man ibland kan fantisera om: att återvända till sammanhang där man misslyckats tidigare och göra upp. Att få sin revansch på något som gnagt inom en.

Släktgården utövar än idag sin makt över mig. Jag kommer aldrig att kunna brotta ner detta monster.

Vi dukar av efter frukosten och packar ihop badkläder. Bokskogen man går genom för att nå bryggan och bastun vid den lilla sjön är magnifik i sin sagolikhet och jag känner hur jag renas inombords. När vi kommer fram är badplatsen endast vår och det är en sådan där topp i livet, ännu en. Vi badar i det ljumna sjövattnet och skräddarna som trippar runt på vattenytan är desamma som för fyrtio år sedan; allt är sig så likt och det gör mig upprymd nu. Kommer på att min syster berättat att hon rispade in sitt namn någonstans i bastun som tonåring, och att det fortfarande ska finnas kvar. Det kittlar till när jag hittar hennes namn, både för - och efternamn faktiskt, djupt inpräntade i träet. Som en länk mellan då och nu, och jag försöker formulera en tanke, eller reflektion, över tid som passerar, men kommer ingenvart för det behövs inte. Min systers namn på bastuns vägg gör mig trygg.
   Och i denna stund känner jag endast tacksamhet över att tiden har stått still här.

Men snart måste vi upp till gården igen och jag minns hur sjön var en tillflykt för mig även som barn.

Tillbaka i köket förbereder vi lunch och det slår mig att jag faktiskt kan hantera situationen rätt bra. Det är ju samma larm kring bordet som hemma, och att vi delar matplats med andra är inget som egentligen påverkar. Det är rentav befriande att ha dem här, dessa avlägsna släktingar, och kunna konstatera att de också tjafsar och stökar under måltiden.
 
Plötsligt kommer en gammal dam in i köket som jag inte tidigare sett. Det är något med henne som får mig att bli vaksam, som att jag förbereder mig på konfrontation. Hon presenterar sig för oss, skakar våra händer, även barnens. Känner hur jag instinktivt sträcker på mig, att jag vill göra gott intryck. Den här människan är densamma som då, när jag var barn, och allt återvänder: vad vill hon oss?
   Hon spänner ögonen i mina barn, talar om för dem att klockan tre skall alla barnen dansa ut midsommarstången, ni också. Det är ingen inbjudan, bara ett konstaterande.
   Jag inser att hon är draken från det förflutna, den jag kommit hit för att betvinga. För jag ville aldrig vara med på något, men jag hade ingen röst då. Nu är det dags att visa att jag har det idag. Men gommen torkar och tungan blir alldeles sträv. Jag är mållös, igen.
   Hon tar några stela, orytmiska danssteg över köksgolvet för att visa. "Det vill ni väl?" Hon riktar sig mot min son där han sitter obrydd och trycker i sig pannkakor. Han tittar upp, ser på henne ett tag, tar frågan i beaktande. Så svarar han.

"Nej".

Tänk att det var så enkelt.

Kontraktet

"Sorry Sir, they did not wait for you." Kvinnan bakom desken är kallt konstaterande när hon informerar mig. Mitt plan från Frankfurt landade något försenat och här på Kuwaits flygplats har jag irrat runt ett tag nu utan att hitta mitt plan, det som ska ta mig vidare till Sri Lanka, och förklaringen är alltså enkel: det väntade inte på mig.
   Hon ser på mig att jag inte förstår hur jag ska bemöta informationen och ger mig därför mycket tydliga instruktioner. Först ska jag gå uppför trappan till en matsal där jag kommer serveras något lättare att äta. Därefter kommer jag hämtas till en buss som kommer att köra mig till hotell på flygplatsen. Där ska jag bo inatt, och imorgon kommer jag förhoppningsvis att få flyga vidare.
 
Eftersom jag reser ensam och det är så utmanande för mig, att själv ansvara för mig själv, är det en befrielse att bara överlämna sig så här. Nästan som att bli inlagd. Kanske är det precis vad jag behöver, känner rentav tacksamhet över att jag missade planet. En paus, en god natts sömn, och sen vidare. Allt blir bra.

Äventyret har inletts. Mörkret lägger sig när bussen rullar fram på flygplatsen och det är kittlande, jag har kastat mig ut här.

Jag inackorderas i ett mycket litet rum med två sängar, placerade en bit från varandra. Enkel, avskalad standard. Är faktiskt upprymd om än något olustig till mods, är ju med om något här och det var väl det jag var ute efter när jag gav mig iväg, alldeles ensam på jakt efter erfarenheter att skrävla om därhemma.
   På en av sängarna ligger en man och röker. Han reser sig när han får syn på mig och hälsar glatt. Han är engelsman och har också missat sitt flyg. Det är märkligt, men jag känner faktiskt en lättnad över att han är här. Antar att jag saknar sällskap, någon att dela sammanhanget med.
   Han är i min ålder, kanske lite äldre. Och han besitter den där sociala förmågan som jag så ofta möter hos britter; de har sina fraser, sin jargong, som jag kan avundas: det verkar så okomplicerat för dem att bara börja samtala med vem som.
   Den här rödhårige och gänglige varianten är alltså inget undantag. Han välkomnar mig och vi skrattar åt vår gemensamma belägenhet, hur våra vägar korsats just här och att vi nu ska spendera natten tillsammans. Och jag känner mig nästan helt bekväm; vi trivs direkt i varandras sällskap i det lilla hotellrummet. Personkemin sitter som en smäck.
   Han kedjeröker Benson and Hedges och tipsar mig om cigarettautomaten i korridoren utanför. Jag går dit och köper mig ett paket.
   Snart ligger vi båda och kedjeröker i varsin säng. Känns bra det här: varsitt paket Benson and Hedges och ett gott snack. Vi är liksom på samma våglängd, han och jag, delar så många gemensamma preferenser, det är tydligt allteftersom umgänget fortskrider. Som sagt: britter är lätta att bli kompis med. Eller iallafall den här.

Det är lite grabbigt. Hur han utgår från att jag har en flickvän därhemma, och det där självklara fotbollssnacket, att han förutsätter att också jag har ett brinnande intresse för sporten. Men samtidigt så komfortabelt och lätthanterligt, bara att spela med ju.
   Alltid haft svårt att identifiera mig med män som grupp, och trivs egentligen bättre när jag inte behöver leva upp till någon mansroll överhuvudtaget. Men just nu gestaltar jag rollen utan större besvär. Någonstans kan jag väl ändå tycka om att uppfattas som en man av en annan man. Det är smickrande på något sätt, att bli tilltalad som att jag vore en man.
   Röken är tät i rummet och jag reser mig för att öppna fönstret. Det är becksvart därute och ljumma vindar letar sig in. Lägger mig på sängen och tänder ännu en cigg. Vill ventilera mer.

Berättar att jag är på väg till Sri Lanka. Att jag inte vet riktigt varför, hade bara satt mitt pekfinger mot en jordglob och satt snurr på den och så hade den stannat vid den lilla tårformade ön strax nedanför Indien. Har ingen aning om vad som väntar, men det visar sig väl. Gillar att ta dagen som den kommer, säger jag och det känns härligt att förvränga sanningen så.
   Han har varit på Sri Lanka ett par gånger säger han, men nu är det Indien som väntar. Trots att han uppskattar de prostituerade mer på Sri Lanka än i Indien. De är snyggare på Sri Lanka, säger han. Och mycket trevligare. Men ändå, det är Indien som gäller den här gången. Det är lite billigare där iallafall, det väger ju upp.
   Han ler och tittar på mig, men inte för att se om det han säger väcker avsky hos mig; han utgår rakt av från att jag också är en snubbe, precis som han, och att vi bara snackar lite här; ger varandra tips och utbyter erfarenheter.

Jag nickar sakta och söker efter ord. Det han uttrycker är vämjeligt, men borde jag bryta kontraktet oss emellan? Det som bygger på att vi båda är män. Månar om husfriden ju, i det lilla rummet. Jag som tycker mig inte kunna identifiera mig med män, nu är jag arketypen; han som tiger och brinner inombords.

"OK", säger jag bara. Och jag förbannar mig själv för att jag fick för mig att resa ut i världen såhär. För det är då sånt här händer, när man tvingas möta männen i den.

2011, London

Slinker in på en bar, jag och min bror. Utanför böljar och trängs karnevalen, men härinne är det svalt och faktiskt nästintill folktomt. Vi beställer våra glas och sätter oss vid ett fönster, studerar slött människorna som väller förbi på gatan.
   Vi sitter tysta. Det är karnevalens sista dag och tomheten närmar sig, det känner vi båda där vi sitter och sippar våra mojitos. Eller är det bara vilsenheten i sammanhanget igen; uppfattningen av oss i denna miljö; förstår inte riktigt hur vi ska finna stabil mark under våra fötter. Vi är på besök här, och det är så besvärligt att orientera oss bland alla dessa koder som vi tycker oss uppfatta.
   Vi är här för att vi älskar musiken och kulturen, men det mesta av vår energi tycks upptas av våra identiteter, att vi inte begriper vilka vi är på den här platsen.

Det är så rörigt. Men vi har varandra. Och det känns skönt att bara sitta här nu och dela varandras sällskap i tystnad. För vi är faktiskt rätt utmattade.
   Förra året var vi också här, det var lika bekymmersamt då. Men musikupplevelserna sköt de andra erfarenheterna åt sidan, selekterade bort dem, och kvar stod endast minnet av en plats dit vi var tvungna att återvända.
    Ljudsystemens bas - när den når ett djup vi inte trodde fanns, då råder ingen tvekan: det är här vi ska vara nu.
   Men ändå: allt det andra tär på oss.

Eller så krisar vi i livet bara; måhända har karnevalen ingen roll i detta. Men jag tror ändå den har det, att den förlöser saker inom oss. Ifrågasätter, skakar om.
   Det är svårt att få någon reda i, men nu skakar vi av oss det där för en stund. Är oss själva lite.
   Jag känner hur mina axlarna sakta sjunker ner. Det här är inte på något sätt komplicerat, att ta ett glas med sin bror på en bar, ingen kan ifrågasätta mig härinne.
 
Dörren öppnas och ett elegant festpar, en man och kvinna, träder in i lokalen. De passerar oss och mannen hälsningsnickar åt min bror. Han nickar något förvånat tillbaka. Jag, som nu är börjar känna mig avspänd och inte alls stingslig eller offensiv, ger min bror en komplimang: "Bara en stilig och värdig man som känner igen en annan.", säger jag. Han ler, och vi betraktar paret när de ställer sig för att beställa i baren.

De är så perfekt uppklädda, så självklara i sin urbana och världsvana utstrålning. Hon i långklänning och blus, och han kan verkligen bära sin vita linnekostym. Han påminner faktiskt lite om Al Pacino i "Scarface", tänker jag, samma pondus.
   Det vilar något filmiskt över bilden av de två: för det är två så fulländade karaktärer, mer fiktiva än verkliga i sin perfektion.
   Mannen lägger armen om kvinnan och viskar något i hennes öra. Hennes skratt är utsökt, det sprider sig som ett konfetti i lokalen och singlar ner över oss. Jag och min bror tittar på varandra och nickar: det här sammanhanget är skönt att vila i. Deras närvaro sveper med även oss, får oss rentav att växa något.

Plötsligt sätts musik på: en calypsobit strömmar ut och fyller baren. Mannen tar kvinnans hand och leder henne till det lilla golvet mellan borden och bardisken. Så börjar de dansa och koreografin är lika naturlig som oklanderlig. Rörelserna sammanvävs med calypson och jag är så tacksam över att bara få sitta här och uppleva denna fullkomlighet.
   Men så får jag syn på något, man kan väl säga att det är en detalj som bryter av.

Det bruna som trängt sig igenom de vita linnebyxorna är inte nytt, snarare intorkat kladd. Det löper längs hela stjärtskåran på mannen, och när de dansar förbi oss känner jag även den stickande stanken.


Ute på gatan igen. Ett soundsystem pumpar i ett gathörn och vi söker oss dit. Vi gungar med, mekaniskt och utan att lyfta fötterna från asfalten. Mina tankar maler sin vanliga melodi; den om min uppenbarelse här, hur jag inte förmår förstå vem jag är i detta.

Och min bror tycks också upptagen av tankar liknande mina. "Varför hälsade mannen i baren på mig?", frågar han mig.

Jag vet inte, jag vet ingenting.

1995, Helsingfors

Teaterhögskolan i Helsingfors. Året 1995. Jag var där då, och det var vår, snart sommar. Något som jag måste ha uppfattat som en övertygelse hade fört mig dit. En envishet, den hör väl ungdomen till; hur man så envetet trodde sig behöva ta sig framåt, trots att det tog emot så.

Vi tog färjan över havet, jag och två andra. De ansökte också om att bli antagna på skolan. Och de blev det också. Men jag, den tredje av oss, blev det inte. Såhär nästan tjugofem år senare vill jag inte söka förklaringar till varför de blev antagna och inte jag, men jag minns iallafall detta: jag kunde knappt stå på mina ben 1995. 

Hade gått in i ett tillstånd, det var tidigare på året, och nu var jag helt fast. Inte en klar tanke skulle tänkas på många år, en rullgardin hade dragits ner och förvandlat allt till ett grådaskigt mörker. Och jag tog med mig det vart jag for.

   Nu var det senvår och jag var här. När vi gick av färjan var jag bakfull, men det var inget som kunde skingra det smutsgrå. Bara ett knappt märkbart lager som lagts på det outhärdliga.

Vi gick på en buss, den skumpade och jag kramade armstöden så att knogarna vitnade. Helsingfors rann förbi därute. Bussen stannade, vi gick av och in på det vandrarhem där vi skulle bo. 

   Förstod inget av det där. Staden, vandrarhemmet, skolan. 

Senare på dagen var det dags för det första av antagningsproven. Spelade upp en scen ur en pjäs skriven av Sartre. Begrep inte texten jag framförde, men någonting måste ha pågått där hos mig på scenen framför dem: kanske min bleka uppsyn och svettblanka panna tolkades som inlevelse av juryn. 

    På kvällen sattes lappar upp med namnen på de som gått vidare denna dag. Jag var en  av dem. Någonting genomfor mig, en värme som nästintill kunde omformas till en ren tanke, ett fokus som jag så när lyckades fånga.

   Det var en framgång, men jag begrep inte riktigt hur att tillägna mig den. För tänk om den förvandlas, allt förvandlas.

Dagen efter tackades det nej till mig. Efter att ha manglats i oändliga övningar nådde de beslutet. De var nu säkra på sin sak: jag skulle inte gå på deras skola. Mitt namn stod inte att läsa på lappen.

Min färja var bokad till kvällen dagen efter. Men när jag banade min väg genom de lycksaliga som gått vidare ännu en gång hade jag bara en riktning i sikte: härifrån.

   Mitt namn ropades efter mig, men jag kunde inte svara, inte visa mig. Jag brast i gråt när jag skyndade mig fram genom korridorerna och det var så befriande, att kunna utmana det oformulerade illamåendets monotoni och låta den okonstlade sorgen skölja över mig.

Ute var det kvällning, jag sökte mig inåt staden. Och jag jämrade mig så skönt. Utan kompass i skymningen, det var hit jag ville. Människorna jag såg på gatorna, i affärerna, på pubarna; jag passerade dem obemärkt i mörkret. Kvällen och natten och den främmande staden låg framför mig. 

Detta var platsen där jag kunde låta förtvivlan tvätta mig ren, om så bara för nu.

   Hade blivit refuserad, förkastad, av en skola bara. Hade ju hänt förr och det skulle säkert ske igen, inget märkvärdigt. Men den här gången ville jag ha något tillbaka.

Jag var fri, kunde dedikera mig fullt ut. 

   Vid ett tillfälle gick jag in på en bar, önskade låna telefon för att ringa till mamma och pappa, ville att de skulle veta att jag var en förlorad själ glömd i skugga. Men människorna vid borden och bakom bardisken bara tittade oförstående på mig; eller rakt igenom mitt väsen, kanske såg de mig inte, bara anade. De slog snart ner sina blickar igen, fortsatte med sitt. Jag gav mig vidare, mer borttappad än någonsin. Ingen såg mig längre, trots att jag kände mig så full av liv. För min bedrövelse var så på riktigt att det inte var någon tvekan: jag var levande. Men ändå någon annanstans, eller på väg. Jag vinglade gatorna fram och tillbaka, runt om mig släktes ljusen i fönstren, ett efter ett.

   Och jag förstod att detta var min första riktiga aning av döden och den ensamhet som däri väntar. 

Det var storartat. En natt att minnas. 

Tog ett flyg på morgonen, tillbaka till Stockholm. Mamma och pappa satte in pengar så att jag inte behövde vänta på färjan, hade fått tag på dem på en knastrig linje vid soluppgången. Det var fint, att höra deras röster, och att de hörde mig.

Jag landade och steg av och var åter fånge i det blygrå.

Meddelandet

Ett sommarjobb för länge sedan, när jag var runt de tjugo. Ett ålderdomshem utanför stan, var satt att arbeta där som någon form av skötare, och såklart var jag helt utan erfarenhet på området. Men det var ett arbete, och jag behövde pengarna.
   Min sommar var uppdelad i två arbetsperioder; dels denna och sen resten av sommaren, då jag spelade barnteater i Malmö. Det sistnämnda var ett slags kall, men ålderdomshemmet, vad ska jag säga? Ännu en gång fullständigt felplacerad; en fladdrande figur i skarpt läge, tafatt i livet och så även här.

Det var veckor att ta sig igenom. Och jag hörde en gång hur de talade om mig i fikarummet, att min uppgift i livet nog inte var denna, utan hellre då det där andra i Malmö. Men jag slogs inte ned av det, för jag förstod inte hur: platsen tillintetgjorde mig.

 
Jag hade naturligtvis sommarjobbat förr, det här var långt ifrån den första gången. En hel rad med undermåliga arbetsinsatser låg bakom mig. Och det hade väl inte skett några direkta avancemang från mitt första sommarjobb, då jag skalade av felaktiga etiketter på konservburkar med korv, och förra sommarens slabbande av golv på en vårdcentral.  

   Men det här sommarjobbet var så annorlunda. För det var inte burkar jag hade att hantera nu, det var människor. Gamla, sjuka människor. Alla med sin livshistoria. Men det var som att den saknade betydelse här: det levnadslopp som föregick dessa människor innan denna yttersta postering tycktes inte vara av intresse för personalen. Kanske var det enklast så, att man skiljde på då och nu. För nu var det bara detta; människor som blivit en arbetsplats rutiner. Ett vardagsarbete bland andra.
   Men för mig kunde det inte bli det. Jag ville inte behöva ta hand om dessa människor. För det var en helt annan sak att vara fumlig och klantig då människors värdighet, det som kunde räddas av den, stod på spel. Jag såg det genom grumligheten i deras blickar, hur de ömkade sig över mig, mitt i all egen förvirring och sorg.

Jag tappade bäckenskålen, halkade i duschen över hundraåringen. Det var katastrof.

Men där fanns också en man, en gammal sjöman sades det, som jag tillbringade värdefulla stunder tillsammans med. Han var en inbiten rökare och mycket mån om att få röka sina cigaretter. Och det var väl ingen slump att just jag fick uppgiften att hålla honom sällskap då, när han rökte så mycket han bara hann innan han hämtades igen. Här spelade det ingen roll att jag var vilsen: det enda jag behövde göra var att sitta där bredvid honom.
   Han hade ingen röst kvar, och jag visste inte om hörseln hade övergivit honom även den. Vi satt där och det var den enda plats vi båda kunde landa i. I varandras sällskap uppstod en gemenskap, trots frånvaron av ord.
   På hans underarm satt en sliten tatuering, ett ankare, så jag tänkte att han var väl sjöman då, innan han hamnade här i sin rullstol. Ibland rökte också jag, trots att det rev till på morgonkvisten, och jag tror att han uppskattade det; att vi båda var delaktiga i denna ritual.

Det var välbehövliga pauser för oss båda. Han i sin belägenhet och jag i min.

En gång bröt han tystnaden oss emellan. Han tog fram ett liten pappersbit och en blyertspenna och skrev med darrande hand. När han var klar satt han en stund med lappen och stirrade rakt fram. Sedan drog han ett djupt, sista bloss på cigaretten, fimpade den och räckte därefter över lappen till mig. Jag tog emot den och läste: Ta dig härifrån.
   Jag lyfte långsamt blicken. Så satt vi och bara tittade på varandra i en evighet innan jag sakta nickade.

Det var så starkt tyckte jag, dramaturgin var helt enkelt fulländad; den gamle sjömannen på gravens rand, och så jag, ynglingen vars liv knappt ens börjat - hur han nådde fram till mig.
   Och jag tänkte där jag satt att detta är en perfekt historia att bära med sig i livet, att den säkert skulle framkalla gåshud hos de som lyssnade till den.

Perfekt så när som på en sak. För vad menade han egentligen?

Tyvärr var det ju obegripligt, meddelandet på lappen. Han förstod väl att jag inte var där för att stanna? Att jag bara var en fumlig sommarvikarie som snart skulle vidare.
   Historien skaver.

Eller fanns där ett lager, ett underliggande budskap som jag inte var mottaglig för?
 
Det gäckar mig än idag.

Ta dig härifrån.

Berättigandet

Det ringer på dörren mest hela tiden i huset där jag bor. Barnens kompisar, grannar och vänner, det är ett jävla spring. Och så här års behöver man oftast inte plinga på, dörren står öppen och det är bara att kliva in. Jag lever mitt liv i detta, helt öppen inför omvärlden jobbar jag på och jag upplever att jag faktiskt är en del av det sammanhang som pågår runtom.
   För när jag lagar middag till familjen så är jag en behörig person. Min plats är här och det är min fulla rätt - till och med min skyldighet - att göra så. Och när det ringer på dörren så öppnar jag dörren, stolt med kökshanduken slängd över axeln.
   Jag är en hel människa, och jag har inget att dölja. Här pågår inget fuffens. Välkomna in.

Jag är här nu, men så var det inte då. På den tiden innan denna. Alltså det tidevarv som min nutid är en uppgörelse med. Det pågick inga oegentligheter då heller, inga ljusskygga affärer bakom lyckta dörrar, men ändå var det som att jag alltid bar på den mörkaste av hemligheter; en skam omöjlig att sätta ord på. 
   Vad handlade det om? Varför skrämde omvärlden mig så? Som att min förekomst inte stod i samklang med det som ägde rum därute. 
   Dörrklockan ringde, och när den gjorde det var det över. Min stund var kommen. Alla dessa år som jag hade hållit mig undan, förflyttat mig mellan boenden, skyndat fram i skuggorna längs gator och över torg. De var ifatt mig nu. Många års gediget spaningsarbete låg bakom, och nu stod de här vid min dörr. Och jag var tvungen att öppna, jag visste det, för jag orkade inte fly längre. Jag ville stå för mitt brott slutligen. Ville erkänna reservationslöst.

Att jag var en människa utan existensberättigande.

Så jag öppnade och där stod två mycket prydliga unga män. De hade varsin pärm med papper under armen. Och de talade till mig om frälsning och saliggörande. Jehovas Vittnen bara. Jag lyssnade, jag nickade, jag svettades ut alkoholen från natten. Plötsligt var de klara och jag hade inte sagt ett ord till svar när jag långsamt stängde dörren framför dem. 
   Jag hade tagit ännu ett steg närmare döden, trots att jag den här gången undkom med den blotta förskräckelsen. Och förresten tar man väl sådana steg hela tiden man är vid liv så allt kanske var i sin ordning. Men varför ringde de på just min dörr?
   Lade mig på sängen och väntade. Sen somnade jag.

Det var då. Nu är nu. Dörren står öppen där jag bor. För jag behöver inga skäl för att finnas till. Det är den obegripliga slumpen bara, den som ligger bakom varje människas existens, också min.