Släktgården

Min storebror ringer mig. Han är lite orolig över något som han nyss fått höra. "Stämmer det verkligen, att du och din familj bokat in er på Ottersjö i sommar?" Han uttalar "Ottersjö" precis som vi alltid gör, han och jag, när platsen kommer på tal: hårt och överdrivet artikulerat.
   Namnet rymmer så mycket nämligen. Jag vill inte påstå att platsen egentligen skadade oss, eller att den i sig skulle vara särskilt ond. Men minnet av den är så behäftad med allt det mörker som följer barndomen; då man inte var delaktig för att man inte förstod hur.

På Ottersjö kretsade allt kring ens egen oförmåga. Därför är den en symbol, denna släktgård som jag inte besökt på närmare fyrtio år.
   Men nu vill jag utmana den jäveln, jag vill återvända till platsen som orsakade mig så mycket elände och pina. Och jag vill lämna platsen som en segrare. Jag har min familj med mig, och tillsammans ska vi riva denna utsatthetens symbol. När vi flyttar in flyttar Ottersjö ut: aldrig mer ska den ockupera mark i min själ, inte någonsin mer ska den få definiera min självbild.

Den här gången besegrar jag Ottersjö. Och då är jag helt fri. Därför måste jag dit.

"Ni tänker alltså bo där en hel vecka?!" Min bror har svårt att ta in min plötsliga vändning. Jag har ju alltid varit den av oss som varit allra mest oförsonlig; den som burit oket från upplevelserna på släktgården med störst vedermöda. "Att våga möta sina demoner är såklart modigt och starkt, och kanske måste du återvända. Men demonerna kommer säkert inte att ge sig utan en match. Och tänk om de vinner?"

Han var själv där för några år sedan, med sin familj. Och han slogs då över hur annorlunda hans egna barn tog sig an gården och människorna. Helt obekymrade hade de sprungit mellan rummen, nyfikna och sugna på umgänge. Själv hade han vandrat runt bland minnena, insupit ångesten och nåtts av insikten: här mådde vi inte bra, jag och min bror. Den här platsen är inte helt snäll, och möjligen är det så alltjämt. Men så bra ändå att tid har passerat, att jag är den jag är idag.
   Han fotograferade och skickade bilder till mig. Bokskogen, den man gick genom på väg till sjön och nakenbadet. Tavlan med den stränga 1800-talstanten, hon med ögon av is som alltid skrämde en så på natten när man var uppe för att kissa. Köket med det stora bordet kring vilket alla barn satt och skränade.
   Jag blev så illa berörd av bilderna. För jag var inte redo då.

"Sjätte till trettonde juli är vi där. Sju dagar, och jag kommer kriga och nedkämpa varenda en av dem. Jag tänker ta den där fästningen i besittning, kuva det som kuvat mig". Jag hejdar mig, inser att jag nog behöver tona ner mig själv något. Men som alltid rycks jag med när Ottersjö förs på tal. Som att mitt mörkers kärna ligger där, någonstans bland rötterna i bokskogen.

"Ha ha, du talar så högtravande!" Min bror skrattar, men samtidigt förstår han givetvis allvaret. Det är mitt slutgiltiga slag jag står inför.

"Lycka till" säger han.

Pappaledigheten

Plötsligt vaknar hon bara, helt oväntat. Hon som alltid brukar sova sitt långpass så här på den tidiga förmiddagen. Nu står hon där i spjälsängen med sina små händer runt pinnarna. Det ser ut som att hon sitter i fängelse och tittar ut genom gallret; en alldeles oemotståndlig liten fånge som skiner upp  när hon får syn på mig och visar sina tänder, två däruppe och tre därnere, i det där leendet som jag inte vet hur jag ska hantera. Och när det övergår till ett småskratt då jag lyfter upp henne så är det den mest värdefulla stunden i världen. Dagarna är fyllda med dom, små ögonblick av renaste fulländan.

   

Ändå jämrar jag mig ibland. Den är så besynnerlig, pappaledighetsbubblan jag vistas i. Det är tredje gången jag är i den och inte bereder den mig några svårigheter rent praktiskt: vi samarbetar så väl med varandra, jag och min lilla knodd. Men precis som de tidigare försätter den mig i ett tillstånd, ett läge i vilket jag egentligen är så lycklig som jag förmår vara. 

 
Men det är en glädje som surfar på de mörkaste vågor.
 
Tack och lov surfar jag skickligare idag än någonsin, förstår att drivkraften framåt kommer från vågens lutning; inte från den mörka vattenmassan.

   Dagarnas repetition, att man kan få för sig att man skulle vara ofri. Hur jag kan beklaga mig - över min egen tid som flyr, över kladdet och överdragsbyxor, overaller och borttappade vantar. Och hur jag  då förnimmer den mörka oceanen som tornar upp sig bakom mig, hur den vill kasta sina illasinnade skuggor över detta som jag faktiskt varit med och skapat: det finaste, men också det allra mest ömtåliga. 

   Mina barn, de som på riktigt har befriat mig, hur kan jag vara så oförskämd att jag ens snuddar vid tanken på att vara bunden, ofri?

Och samtidigt: det mosiga huvudet som försöker formulera upplevelsen av livet, dagarna som läggs på varandra, döden. Men varför plågar mig inte tanken på alltings upphävande idag som tidigare, då dödsångesten var en fysisk sensation, en uppenbarelse som red mig på nattlig basis? 

Har jag på riktigt förstått att så länge vi finns så finns inte döden - och när allt är borta, då finns den inte heller. 

   Men inget går ju att förstå eller uttrycka, inget utom det allra närmaste. Och det är precis där jag är nu, och alltid: i det som är närmast. Det är allt, sen följer inget.

Jag bär ut min lilla bäbis från sovrummet, in i köket. Golvet är fyllt av rester från frukosten och jag tänker att jag väl borde städa undan det innan jag sätter ner henne. Håller henne i ena armen och torkar av golvet med den andra. 

   Snart ska hon ha lite mellis, och därifrån surfar vi vidare.

Tisdagseftermiddag i Klass 8A

Tillbaka på skolgården. Vi vandrar i den där cirkeln igen, jag och min vän. Det har vi gjort sedan rätt länge nu. Förr om åren var vi fler som umgicks, men nu är det mest bara han och jag. Det är så rörigt med alla de andra; man vet liksom inte var man har dom. Därför är det enklast så här: vi två bara och cirkelpromenaden.
   Det är inte alltid vi hittar samtalsämnen, men vi har känt varandra så länge nu och kan vila i tystnaden. Nu befinner vi oss här, mitt i högstadiet, och vi klänger oss fast vid varandra;  är varandras livbojar.
   Men just den här lunchrasten pratar vi om tennsoldater. Ett gammalt intresse vi delat tidigare som sedan en tid engagerar oss igen. Men nu i mer avkopplande syfte; det är en rofylld sysselsättning, att smälta tenn och hälla ner i formar. Att måla och pilla med de små soldaterna tillsammans hemma hos varandra minner oss om tiden innan. Eller vad vet jag. Det här är inget vi talar högt om iallafall.

Jag ser hur de närmar sig oss, noterade tidigare hur de tycktes mobilisera sig, tjejgänget i klassen. Fem stycken är de, och nu är de framme vid oss. En av dem tar till orda, talar för resten. Hon berättar  att de är missnöjda med oss. De tycker att killarna i klassen blivit tråkiga och ointressanta och inte alls som de i exempelvis 8B. Säger att vi är töntar, allihop.
   Sen går de vidare, bort mot fotbollsplanen där de andra killarna är. Vi säger inget om det, eller om något annat, de resterande minuterna innan klockan ringer och det är dags för teckningslektion.

Teckningsläraren tar emot klassen när den ramlar in. Han pratar men kan omöjligen bryta igenom och nå fram till eleverna som drar runt i lokalen. Det är tydligt att han haft en tanke och en bild av hur lektionen ska gestalta sig, men allt det tycks rinna honom ur händerna direkt. Det gör mig alltid så sorgsen att tänka på; ser hur han går omkring här innan lektion och förbereder, fixar och tar fram. Så bara rasar vi in, snöslaskiga och trötta och alldeles oemottagliga för denna persons envisa dröm om att få ha en värdig stund tillsammans med oss.
   Han är så skör, teckningsläraren. Och nervös. Som jag själv, och säkert är det därför jag inte kan låta bli att förakta honom. Jag tänker att han inte borde vara här, utan nån annanstans. På en plats där jag kunde respektera honom.

Men lektionen fortskrider. Och trots att ingen egentligen vet vart vi är på väg så ritas och målas det ändå. Läraren tassar runt, då och då böjer han sig över någon som sitter och kluddar på ett papper.
   Jag ritar mina vanliga motiv. Det är soldater på slagfält, stridsflygplan och sönderbombade hus. Någon av de storväxta kommenterar hur barnsligt han tycker det är, att jag fortfarande ritar sånt. Vet inte hur jag ska bemöta, är liksom orkeslös efter tjejernas attack på rasten.
 
Jag har gått vilse i vilsenheten. Vill varken framåt eller bakåt. För kanske finns den inte, den här platsen? Och vi? Eller är det allra bästa på riktigt ouppnåeligt, att aldrig ha blivit född, att inte finnas till? Och kvar finns då bara det näst bästa, att om vi alltså finns så kommer vi också att dö. Då är väl det ändå en slags tröst.

Plötsligt välter någon ett bord över en annan. En glasburk med vatten och penslar krossas mot golvet. Teckningsläraren ger ifrån sig ett gällt skrik, och en förvillande stillhet infinner sig i rummet. Därefter kommer skratten, som vanligt. Han ber oss att lämna lokalen, lektionen är avbruten.
   Hans uppgivenhet är avskalad och ren, och jag tänker att här finns faktiskt en gnutta värdighet.

Klassen rinner ut på skolgården igen. Det har börjat snöa och snart infinner sig de vanliga grupperingarna och vår cirkelpromenad. Klockan är bara tio över ett och ännu är dagen inte över. Klockan två kommer klockan att ringa igen, och kalla in oss till fysiklektion. Där väntar skriftligt förhör idag. Det vet jag inte nu.
   Jag promenerar vidare i mitt tillfälliga andrum.

Tisdagsförmiddag i klass 8A

Det är fortfarande oordning i rummet när proven läggs ut på bänkarna. Ett förlupet suddgummi träffar mig i bakhuvudet, jag vänder mig om utan att egentligen bry mig. Mina tankar är domnade, min kropp förskjuten; jag är inte riktigt närvarande men ändå är jag ingen annanstans än just precis här.    
   Min upplevelse av detta som sker är lika skev som den är skoningslöst skarp. Som alltid när min kunskap ska mätas och bedömas.

Stöket avtar så sakteliga, övergår i ett lågmält sorl som snart sänker sig till en bedräglig tystnad. Jag vandrar med blicken bland klasskamraterna, ser hur de sjunker ner i koncentration, en efter en. Läraren vandrar mellan raderna av bänkar. Han luktar mycket illa och stanken från honom dröjer sig kvar hos mig när han passerar. Det är en svårbeskrivlig odör, men den är vad den är, liksom pålitlig. Alla bär de på sina egna, och denna är den här lärarens variant.
   Räkneuppgifterna på pappret framför mig breder ut sig och jag skummar igenom dem. Det börjar stickas i huvudet, och mina fötter tycks förlora allt blod.
 
Plötsligt hoppar tiden fram och de första eleverna börjar lämna in sina prov. Några av dem tillhör de förtappade; de som inte kunde bry sig mindre när de lämnar in matteprovet utan att ens ha försökt. De flinar och skakar lätt på huvudet när de lämnar rummet, nöjda över att ha skaffat sig en längre lunchrast. Det verkar så bekvämt att vara på det sättet, tänker jag, att kunna ställa sig över sådant här.
   Andra är så effektiva att de redan nu räknat klart alla uppgifter - de med fallenhet för denna typ av problemlösning - och de går nu rakryggade genom klassrummet fram till katedern och läraren tar emot deras verk med en tillitsfull blinkning.

Det är alltid de samma. Och vi som sitter kvar är en brokig samling. Ser hur vissa försöker snegla på sin bänkgranne, luska reda på svar. Andra skriver och suddar frenetiskt, om vartannat. Någon stirrar ut genom fönstret bara.
   Själv genomfars jag av samma maktlöshet som alltid. Jag är bortom allt, men dessvärre i allra högsta grad medveten. Tillståndet är egentligen outhärdligt, för jag har inget eget förhållningssätt; är varken likgiltig eller förberedd. Och mina försök är meningslösa - jag är fast i en fåfänglig hjälplöshet som ska hålla mig kvar provtiden ut. För jag förstår ingenting av det som jag förväntas kunna.

Jag lämnar in sist. Läraren tar emot utan att höja blicken.
   Ute i iskylan på väg mot matsalen återvänder ändå någon slags värme i mig. Nu är det här över åtminstone. Och visst brukar han ta god tid på sig med rättningen, det ger mig ju ändå ett andrum, en nådatid, att vila i.

Min vän, som lämnade in sitt prov långt före mig, väntar på mig utanför matsalen. Vi går in tillsammans. Det serveras gråglansiga kroppkakor. Jag plockar några knäckebröd och häller upp ett glas mjölk, det blir min lunch idag.
   Vi talar lite om provet, om svaren och så. Han tycker att det var betydligt enklare än vad han trott. Och jag inser, som väntat, att jag varit helt fel ute rakt igenom.

Dagen är halvvägs gången. Nu väntar lunchrast och därefter teckning.

En dag som andra, så här långt.

Tisdagsmorgon i Klass 8A

"Jag ska skicka karate på dig, din jävel!!" Gympaläraren vibrerar av hat när han tjuter ut sitt ursinne. Han försöker vara skrämmande, som att det skulle bita på den storväxte åttondeklassaren, men jag hör mycket väl på den gälla, spruckna rösten hur sorgsen och rädd han är. "Med post då eller?" svarar eleven utan att titta på honom, och lunkar därefter så sakteliga ut från gymnastiksalen. Ett tillbakahållet fniss sprids bland oss övriga. Det är tisdagens första lektion, och den avslutas här; läraren har misslyckats. Han blåser i sin visselpipa och viftar lite med ena armen, men han säger inget mer nu. Vi går mot omklädningsrummen, flickorna till sitt och pojkarna till sitt.
   Jag ser hur läraren ställer sig lutandes mot en plint, hur han med ett tomt ögonuttryck tittar ut genom fönstret. Men jag tycker inte synd om honom, jag tycker ingenting.

Han är bara ännu en lärare tillintetgjord av oss, klass 8A. Jag anslöt mig i trean, och nu har vi nått ända hit, till den åttonde klassen. Bara nian kvar sen, innan denna skapelse upplöses. Ibland tänker jag att vi förtjänat varandra, som att det skulle finnas ett skäl till varför just vi fösts samman. För vår grannklass, 8B, den tycks vara skapad på ett helt annat vis; de trivs ju verkligen tillsammans, med varandra och med lärarna.
   Men vi i 8A, vi borde aldrig ha träffats, tänker jag när jag klär av mig och går in till duschen. Jag ställer mig där bredvid de andra nakna klasskamraterna. Jag tittar rakt fram, in i kaklet. Vi är på så olika platser i vår fysiska utveckling, och jag vill inte se. Men jag känner de utforskande blickarna.
   Tänker på incidenten under förra veckans gymnastiklektion, när de storväxta drog ner brallorna på en av de mindre när han hängde från de romerska ringarna. Hur han sprattlade där, naken på underkroppen till allmän beskådan. Det var så bedrövligt. Och läraren, undrar om inte han också skrattade, tillsammans med de andra.
   Men det var ju inte jag som hängde där, och det var ändå en lättnad i sammanhanget.
 
Vi klär på oss och jag inser att mitt hår kommer att frysa till is på rasten eftersom jag glömt mössan hemma. Det är smällkallt på skolgården, och mitt hår fryser snart till. Klassen driver planlöst runt i sina vanliga grupperingar. Jag går i någon slags cirkel runt gården tillsammans med en vän. Vi går i tystnad, för just nu finns inget att säga. Jag med en oro i mig, vad han känner vet jag inte.
   När klockan ringer är det dags för matematik, och det var länge sedan jag förstod något där. Idag väntar dessutom prov. I sextio minuter ska jag sitta där och driva allt längre ut i vilsenhet. Jag kommer att lämna in ett haveri, och sedan skall detta rättas och återlämnas till mig. Som att jag inte redan visste att jag är förlorad.

Jag tittar på skolans stora klocka. Visarna hackar sig framåt, obönhörligen. Det är fortfarande morgon, ännu inte förmiddag, och hur jag klarat mig ens så här långt förstår jag inte själv.

Feberdrömmen

Som genom en fingerknäppning slår febern till och jag placerar mig i sängen i källaren. Jag är utslagen, chanslös inför denna kraft.
De trygga ljuden från min familj däruppe i köket, jag vill upp dit, men jag hör dem allt vagare; de smälter samman med ljuden, rösterna, från min tidiga barndom där jag ligger och skakar i min klättrande feber och jag är tillbaka i den där trappan, på väg ner till TV- rummet. Jag återvänder alltid hit när frossan skalar av mig alla lager. Till mitt första minne som också kunde blivit det sista.
   Jag är tre år och har en brödkant sittandes på tvären i min strupe. Min pappa, jag vet att han är därnere, jag är på väg till honom. Men trappan, den har ju inget slut och jag kan inte andas. Perspektivet ändras och jag ser mig själv nu: ser hur livet rinner ur den lilla kroppen, hur det lilla ansiktet, mitt ansikte, färgas blått. Jag springer och springer och springer nerför trappan som går i en oändlig spiral ner mot min pappa.
  Han får syn på mig och jag är så liten och så rädd. Skräcken i min pappas ögon när han tittar upp, jag ser den nu genom mina feberångor. Ser den så tydligt. Han lyfter upp mig, lägger sina armar runt mig och trycker till.
   Och i feberdrömmen blir vi sedan liggandes där på golvet. Hans armar, så fulla av kraft, håller mig kvar, läker den pojkes kropp som en gång var min. Vi ligger där, han och jag, i en tidsrymd som inte går att mäta; en evighet som är pappa och jag.
Jag vaknar till, befinner mig åter i källarens svala mörker. Min tröja är blöt av febersvett, jag skälver till av frossan.

Och jag är så tacksam.

Japansk radio

"Kan man få in svensk radio på den här också?" Min pappa har kommit hem från Japan, och med sig har han såklart gåvor som han delar ut till barnen. Jag får en liten handradio, och jag är alldeles för gammal för att ställa en sådan fråga. Pappa svarar att det kan man ju naturligtvis. Han döljer det väl, men jag ser det så tydligt: han blir inte irriterad över min fråga, och eftersom det bara han och jag i rummet så blir han inte heller generad. Han blir illa berörd.

   Vi hjälps åt att ratta in olika kanaler på den lilla apparaten och snart strömmar det ut klingande svenska ur den japanska radion. Och han berättar för mig om radiovågor och frekvenser men jag lyssnar bara till min nya radio. Det kommer musik från den, ingen som pratar där nu.

Jag vill inte få något förklarat för mig. Därför förstår jag inget. Av det där konkreta. Och inte heller av det abstrakta.

Idag är den en uppskattad anekdot, ett barndomsminne att fnissa åt, den där gången då jag inte förstod det här med radiofrekvenser. Min pappas reaktion, hur jag såg skammen i hans ögon trots att han gjorde sitt bästa för att skyla den. Att jag borde ha varit mer insatt i den åldern. En kul historia som jag kan bjuda på efter all denna tid.

Som att jag skulle förstå något idag.