Grönsaksodlingen del 3

"Tomorrow morning you start work at six." Så lämnade han mig där, i rummet med två våningssängar och ett handfat. Tung andning och snarkningar hördes från människor i mörkret. En av de undre sängarna var ledig så jag la mig där. Jag tillät mig själv en kortare respit; försökte se över min situation, kanske kunde jag ändå finna någon form av hopp, eller en tunnare strimma ljus i denna min belägenhet?
   Men inget fann jag att klänga mig fast vid, läget var alltför svårhanterligt. Här ville jag ju såklart inte befinna mig. Återigen hade jag placerat mig på en plats som var så oangenäm att den drabbade mig rent fysiskt: jag skakade av bävan där jag låg. Sökte mig mot kärnan inom mig; en position där jag åtminstone kunde sväva fritt utan att falla handlöst. Jag domnade, snart förenades min andning med de andras.

Skåpbilen skumpade fram längs grusvägar, tätt sammanpressade satt vi, vi som skulle arbeta på fälten. Tysta, sammanbitna. Lår mot lår, främlingar på väg. 
   Grönsaksodlingarna var oändliga, omöjliga att överblicka. Men jag var här nu, jag var inte på väg till Indien eller Möllevången eller någon annanstans. Åtminstone var det rent i sitt upplägg; en kugge bara i ett maskineri. Kanhända var detta det jag behövde nu; att upplösas och sedan återfödas? Eller: nå botten, och därifrån svinga mig upp? 
   Arbetet som låg framför mig ställde inga frågor, det krävde bara av mig min vånda och mitt svett.

Så följde dagar på fälten, från klockan sex varje morgon med krökta ryggar tills solen gick ner. "A little bit faster please.", han sa så, arbetsledaren med vit rock och hatt. Hur han vankade av och an med händerna knutna på ryggen och med regelbunden intervall uttalade denna uppmaning, det provocerade mig så. Och inte bara mig såklart, utan alla vi som slet; hela detta boskap som vallades framför de väldiga traktorerna. Sammanhållningen oss emellan växte och blev till vänskap och dagarna blev till veckor, sju dagar i veckan på fälten, och jag kom faktiskt att trivas med det hårda arbetet, och pintsen på puben på kvällarna som slukade det mesta av veckolöningen.
   Alla vi vinddrivna existenser från jordens alla hörn som sökt oss hit; kåkfarare, värstingar, vagabonder, vanliga arbetare. Och så jag: den odefinierade. Tillsammans arbetade vi och levde.
 
Med tiden lyckades jag omvandla mig från vag till en karaktär att räkna med, att följa till och med. Min attityd, min humor, hårdnade allteftersom, och jag började etablera mig på fälten och i huset där vi bodde som en person som kunde utmana och ifrågasätta. Detta var nytt för mig, men så var ju även detta sammanhang och denna plats; långt bort från allt, så jag tillät mig själv att experimentera. Kanske var jag starkare än jag tidigare trott?
 
En kväll försvann innefodret till min jacka, jag begrep aldrig hur. Men folket slöt upp, enades i stöd för mig. En tjuv, helt klart, sa de. Och de satte upp lappar i huset med en uppmaning till tjuven: "To whoever stole Bjoerns jacket: Stay cool or he will..." Jag förstod aldrig riktigt vad som menades med det, men engagemanget värmde och fick mig att växa än mer.

Men det fanns en i huset som inte välkomnade min progress, som betraktade mig med ett stigande hat...

En resa

Rummet är lite för kyligt, jag skälver till och drar lakanet över mig. Men det värmer ju inte, gör mig egentligen bara mer frusen. Måste lära mig luftkonditioneringsapparaten, för tänk om min son i sängen bredvid också ligger och huttrar i mörkret. Jag tittar på honom, han sover djupt, ansiktsdragen är utslätade. Han ser så värdig ut där han ligger, liksom kunglig. Så stor han har blivit, min lille pojk. Plötsligt skrattar han till i sömnen, och munnen formar sedan ett milt leende.
  Själv drabbas jag av vargtimmans oro; de ologiska, oberäkneliga tankarna som bara vill förstöra, som säger att livet inte är nu.
  Men vi har det ju så bra här, bara han och jag. Tittar på honom igen, leendet har parkerat sig i hans ansikte. Lägger en hand mot hans kind.

Imorgon väntar en ny dag. Snart stiger solen upp bakom bergen, obarmhärtig och ljuvlig, och vi ska bada, prata, skratta hela dagen. Eller bara göra ingenting. Det är vad man gör på den här grekiska ön. En vecka är vi här: en hel vecka har han all min uppmärksamhet, och jag all hans. Kvar hemma är mamma och småsystrarna. Det är så enormt, min stora familj. Man förstår det inte alltid när man är mitt i den, men nu, långt hemifrån, kan man nästan begripa. Han och jag bara nu, och jag vill höra hans vilda skratt alltid, det är målet. Den där raden med mjölktänder när han skrattar, snart ersätts de. Och vi med.

Att få betrakta denna karaktär, mitt eget barn, lyssna till honom, verkligen lyssna klart, det är fantastiskt. Och jag inser välsignelsen i att få dela tid med honom.

 Tiden går inte att fånga och hålla kvar, och det är livets stora - och ständigt närvarande - sorg. Att man ges detta vidunderliga, och snart skall allt tas ifrån en.
  Det var det jag tänkte på där i vargtimmen, och egentligen är de väl inte så ologiska dessa tankar, bara obefogade så här mitt i livet.

Jag vaknar av att han lägger sig över mig. Han är lite frusen, säger han, men snart är vi båda varma igen.

Grönsaksodlingen del 2

Utanför passerade byar i mörkret; genom fönstren kunde jag skymta livet som pågick därinne i husen. Det såg varmt och tryggt ut. Vanliga vardagskvällar med familjen, som hemma en gång. Innan allt det här. Jag ville också vara hemma, men jag förstod också att detta var något jag behövde göra. Livet förväntade - krävde - av mig uppoffringar: att jag gav mig iväg, kastade mig ut.
   Därför satt jag här nu, på buss någonstans i skymningsland; på väg mot en punkt på kartan som låg skrynklig i mitt knä. Tänkte på Möllevången, på trasslet där. Säkert gjorde jag rätt i att lämna denna spiral, för det var inte hemma för mig. Det fanns ingen strävan efter att bygga någon slags hemvist där. Men ändå: nu var jag på väg ännu längre bort hemifrån. Vad som väntade mig när jag kom fram hade jag ingen uppfattning om. Och någonstans var jag mån om det; att inte föreställa mig utan istället bara ta det som det kommer. Samtidigt gjorde den mig livrädd, ovissheten. För jag var inte skapt att leva livet så. Frågan var om jag ens var skapt för liv överhuvudtaget.
   Bussen rullade vidare, längre och längre in i mörkret. Midnatt närmade sig. När jag var framme vid min hållplats skulle jag bli hämtad av någon. Men vem? Vem väntade på mig?

Plötsligt stod jag där och väntade på någon. Bussen hade släppt av mig och åkt vidare, den var borta nu. Saknade den; hade kunnat sitta där fortsättningsvis. Men sådant var inte upplägget, att bara sitta still och sjunka genom sig själv. Livet handlar inte om att söka punkten inom sig där stillhet råder, det  handlar om framåtskridande. Att utmana sig själv och vidga vyer.
   Jag försökte intala mig själv att det var därför jag stod här nu. Att det faktiskt var nödvändigt för mig att uppleva denna obegripliga olust. Men det var så svårt: snarare stod det tydligare för mig än någonsin att jag inte ville sträva framåt; ville inget annat än komma hem igen. Var det nu var.

Det var höst här, precis som hemma. Svala vindar vindar som drog med sig löv, i övrigt stilla. Ett lugn kom över mig: "Blir väl kul att träffa nytt folk och tjäna lite pengar." Den lockhårige hade kanske rätt, varför krångla till det så? Sånt här håller folk i min ålder på med, det förväntas av oss. Och jag är ju bara en av dessa, varken mer eller mindre. Alla är rädda, men ändå tar vi oss framåt.
   En saklighet och sans fyllde mig.

Ljudet av motorer skar tvärt genom det stilla höstmörkret. Ett fordon närmade sig i natten. Nu var det dags och all saklighet och sans lämnade mig genast.
   En jeep tvärnitade strax intill mig. Dörren öppnades och ut stack ett huvud: "Are you Bjoorrn?" Rösten var stressad. Jag försökte låta lugn och världsvan, rentav blasé: "Yeah, thats me."
   Han studerade min uppenbarelse, nickade lätt.

"Ok Bjoorrn, get in."

Under tystnad färdades vi mot grönsaksodlingen.

Grönsaksodlingen del 1

Trasslet vid Malmös Möllevångstorg där jag hankat mig fram sedan ett par år började närma sig sin gräns. Året var 1993 och alla mina skepp, jag brände dem ett efter efter. Så när grannen - pajsaren i lägenheten tvärs över innergården, som jag egentligen inte hade särskilt mycket till övers för - föreslog att han och jag bara skulle dra, först till England för arbeta på en grönsaksodling och sedan vidare till Indien för pengarna vi tjänat ihop, tyckte jag att det lät som det där äventyret; den där utmaningen jag så väl behövde nu. Låg ju ändå mest och maratonsov när jag inte hinkade missbruksbillig öl på sunkhaken eller köpte french hotdog på grillkiosken där på torget.
  Jag förde en tillvaro som hade kommit att bli enahanda, och min grannes förslag erbjöd en väg ut. "Låter intressant", sa jag, men lät det bero. För egentligen var ju varken resmålet eller reskamraten något som väckte vagabonden i mig. Men som idé var det lockande: att faktiskt bara sticka.

Så en kväll blev jag nedslagen mitt på det där torget, vid grillkiosken. En serie distinkta knytnävsslag i ansiktet. Min french hotdog lämnade sitt bröd, for iväg som en projektil genom den regntunga Möllevångsnatten. Våldsmannen skrattade rått, påhejad av mobben. Jag sprang för mitt liv över torget rakt i famnen på en kär vän som slet in mig i sin port. Han kysste mig på pannan och väste: "Förbannade torg, här kan man ju inte bo..."

Dagen efter stapplade jag ut på innergården, stod där och hojtade. Min granne öppnade sitt fönster och vi blängde på varandra en kort stund. Han noterade min fläskläpp och mitt blåa öga och nog kunde jag skönja ett skadeglatt flin däruppe i fönstret. Så sa han: "Alla papper är klara, vi kan dra när du vill."

Så vi drog. Men först ner på barerna för en sista stärkande runda.

Tidigt på morgonen dagen efter stod vi med varsin ryggsäck på bussterminalen. Min var fylld med smutstvätt som jag rafsat ihop på morgonen, bakfull som ett djur, jag vet inte vilket.
  Bussen anlände och vi steg på. Framför oss låg ett dygns resande på buss och slutligen på färja, sida vid sida, stingsliga med bakfyllesvettningar. Hans mörka hår var stort och lockigt och han slängde med det hela jävla tiden så att det slog mig i ansiktet gång på gång. Jag fräste åt honom, han tittade tomt på mig. Min svullna läpp dunkade, mitt öga stramade. Så småningom flöt jag iväg, somnade. Bussresan var oändlig.

Efter ett par dagar i London var de få slantar jag ägde slut och nu var det alltså dags att bege oss till grönsaksodlingen uppe i norra England. Kändes otäckt förstås; arbeta så långt hemifrån i främmande land. Och plötsligt insåg jag hur tacksam jag ändå var över att ha honom vid min sida, den lockiga.

"Du, jag skippar jobbet därborta, åker direkt till Indien istället." Han sa det liksom helt apropå, men nog hade han bestämt sig långt tidigare, kanske redan från första början. Han ville inte arbeta, det behövde han inte. Han var mer sugen på att flumma i ett halvår. Det var jag med, men jag hade inget val, inga besparingar. Jag hade ingen annanstans att ta vägen än till arbetslägret uppe i norr.
  "Men det kommer gå bra utan mig, blir väl kul att träffa nytt folk och tjäna lite pengar." Den släpiga skånskan kunde inte dölja hans känsla av triumf. Han lämnade mig åt mitt öde.

Och satte mig på ännu en buss, den här gången ensam. Mörkret lade sig därute. Runt midnatt skulle jag vara framme.

Buss på väg tillbaka

På väg mot staden där jag växte upp. På sätet bredvid mig på bussen sitter min son. Han pysslar med sitt; ibland avbryter han sig och tycker att vi borde vara framme snart. Han är otålig: nuet kan vara utdraget när man sitter på buss. För mig, här på bussen på väg mot förflutenhetens scenerier, är nuet ställt åt sidan. Mina tankar sveper över dåtidens miljöer som väntar mig därborta. Vilka ska jag rikta in mig på den här gången?

Men varför tänker jag så här? Det har jag ju aldrig lyckats med tidigare, att drabbas av den fysiska platsen. Alla gånger jag vandrat över skolgårdar, långsamt, inkännande; inte uppstod då någon förhöjning inombords. Snarare tvärtom: platsen grumlades bara. Portarna, fönstren genom vilka jag kunde skymta korridorer, trapporna, träden, gruset - allt falnade inför mina ögon.
  Och så tystnaden överallt. Den har verkligen erövrat alla dessa rum. Förlamat dem, dödat dem.
  Så varför, ännu en gång, försöka fånga in det som inte finns kvar? Det som för så länge, länge sedan gått vidare och lämnat mig kvar med detta outredda.
  Allt finns kvar inom mig, tydligt. Inget har mattats av eller tynat bort. Och jag skulle så gärna lämna tillbaka en del av det, låta det förtvina i sin egen, naturliga, miljö. Nå ett avslut.

Men när jag vandrar över skolgården så förskjuter den mig, förnekar mina upplevelser av den. Den tar inget ansvar för det som utspelade sig här. Skolgården är bara platt och tom.
 Jag går inte dit igen.
 Bara i tanken.
 Min son slumrar bredvid mig. Snart är vi framme och jag återskapar min skolgård. En snabb visit bara, sen kan jag befinna mig i nuet tillsammans med mitt barn i min uppväxtstad.
   Nu är den i allra högsta grad levande, skolgården. Och skoningslös.

Där står han igen, den utstötte. Han som slumpen valt ut till syndabock. Som tittade på mig så vädjande. Jag tänker alltid att jag aldrig gjorde honom illa när alla andra, precis alla, hackade på honom så, förnedrade honom, lät honom förstå att han var fullständigt värdelös. Jag ville inte ha med det att göra, så var det faktiskt. Sa aldrig ett ont ord. För vi var ju vänner innan allt det här drog in. Då, när allt var så mycket enklare. När inget kunde vinnas eller förloras.
  Han tittar på mig nu. Och jag slår ner blicken och går därifrån. 
  
Var det inte jag som gjorde honom mest illa?

"Är vi inte framme snart?" Min son rycker upp mig från mörkret. Jag tittar ut. Byggnader därute som tillhör min uppväxtstad. "Jo, vi är framme nu", säger jag. "Nu är vi här".

Markeringen

Jargongen är egentligen som vanligt - jag skämtar offensivt och de parerar, tar ner mig, skrattar -  men idag uppfattar jag även ett stråk av allvar. Det är något som måste framföras, mina överordnade bär på något och nu vill de få ur sig detta. Jag känner det tydligt, men jag förhalar; drar ännu några "gags". Vi sitter på deras kontor, jag är svettig och på min vakt men ändå utagerande, upp i varv. De är lugna och i överläge. De vet att det sista ordet kommer att vara deras. Sådan är rollfördelningen oss emellan. Vi spelar ett spel. Och det är inte ett särskilt avancerat sådant för reglerna är mycket enkla: Jag är under och de är över, men det är bara ett tunt lager som skiljer oss åt.

Det där tunna lagret. Så tunt att jag oftast inte tänker på det. 

Den är egentligen alltid godhjärtad, jargongen - gnabbet - oss emellan. De är roliga, mina överordnade, om än något repetitiva. Men vem är jag att förebrå; mina skämt fungerar på liknande sätt: jag finner stort nöje i det upprepande.
   Jag gillar dem, och jag har fått för mig att det är ömsesidigt. Men vad talar de om när de sitter bakom stängda dörrar? Det är väl inte bara om mig? Eller inte alls om mig?
 

Alldeles snart är det dags för mig att lyssna till dem. Först ska bara det skämtsamma tonas ner. "Jokes aside", säger han. På engelska alltså, för att luckra upp allvaret och behålla lite av det lättsamma. Vad kommer här, tänker jag. Är jag rökt nu? För den finns där alltid, den vaga aningen om att snart är de ifatt mig, och att nådastöten när som helst kommer att utdelas. På samma gång upplever jag mig fjättrad vid denna arbetsplats, som att inget kommer kunna skilja mig från den, som en fängslad. Men tanken på att inte få vara kvar, att "befrias", den skrämmer mig idag. För jag är inte på väg någonstans längre, vill inte det, snälla låt mig få vara kvar.

Jokes aside. Ett tillfälligt väderomslag. Kyliga vindar drar in, motar bort högtrycket som så länge legat parkerat över oss. Jag ryser till.
   Det är så bagatellartat, blott en liten förmaning, egentligen inte värd att dryftas.

Men som en påminnelse fungerar det utmärkt.

Kort om kött

Julaftons prinskorvar, deras lite hårdare skinn, minns att det knakade till när man bet igenom dom. Det var vidrigt såklart. Men julen krävde detta av mig. Så jag tuggade snabbt och svalde, bockade av på min väg mot julklapparna. Köttbullarna var inte lika problematiska, de var liksom mer oklara; färs rullad till bollar bara, mjuka och diskreta. Men skinkan, den var rentav svårare än prinskorven med sin vita fettrand. Och bilden av den där i ugnen, hur den griljerades, denna hela skinka av ett djur.
   Julens köttexcesser var extrema; så många olika djur som samsades där på tallriken. Och människorna, hur de bara la på mer, tuggade i sig, och la på ännu mer. Det var så sorgesamt att beskåda och vara en del av.
 
Grisarna, alla som slaktas, de är jag. En gång mötte jag en gris ögon och vi stod så länge, med våra ögon - våra själar - sammansmälta. Och jag visste då.
    Vi var två vackra själar i en förvriden, sjuk, värld. Men jag fortsatte äta honom för jag var lika sjuk och förvriden själv.

Men så en dag. Ännu en gris.

Snörena, som ett rutmönster, pressades mot en liten del av grisen, nu kallad kassler, tryckte fram små glänsande pärlor av fett. Ananasen, ostsörjan; denna skändade kvarleva, det var vämjeligt att betrakta. Men jag kom inte undan. För detta var mat då. Och jag satte tänderna i det sega, det salta, det döda. Och det döda ruttnade inuti mig. Det var så förnedrande för alla inbladade, men jag visste inte bättre och grisen hade inget val. Så hade det alltid varit.
   Jag blev så mätt, minns jag. Och tyngd. Av köttet, av döden. Mellan tänderna fastnade bitar, slamsor, och jag petade bort dem, spottade ut dem, gick vidare.
   Men inte. För nu fick det vara nog.

Detta var 2004.

GO VEGAN!