Buss på väg tillbaka

På väg mot staden där jag växte upp. På sätet bredvid mig på bussen sitter min son. Han pysslar med sitt; ibland avbryter han sig och tycker att vi borde vara framme snart. Han är otålig: nuet kan vara utdraget när man sitter på buss. För mig, här på bussen på väg mot förflutenhetens scenerier, är nuet ställt åt sidan. Mina tankar sveper över dåtidens miljöer som väntar mig därborta. Vilka ska jag rikta in mig på den här gången?

Men varför tänker jag så här? Det har jag ju aldrig lyckats med tidigare, att drabbas av den fysiska platsen. Alla gånger jag vandrat över skolgårdar, långsamt, inkännande; inte uppstod då någon förhöjning inombords. Snarare tvärtom: platsen grumlades bara. Portarna, fönstren genom vilka jag kunde skymta korridorer, trapporna, träden, gruset - allt falnade inför mina ögon.
  Och så tystnaden överallt. Den har verkligen erövrat alla dessa rum. Förlamat dem, dödat dem.
  Så varför, ännu en gång, försöka fånga in det som inte finns kvar? Det som för så länge, länge sedan gått vidare och lämnat mig kvar med detta outredda.
  Allt finns kvar inom mig, tydligt. Inget har mattats av eller tynat bort. Och jag skulle så gärna lämna tillbaka en del av det, låta det förtvina i sin egen, naturliga, miljö. Nå ett avslut.

Men när jag vandrar över skolgården så förskjuter den mig, förnekar mina upplevelser av den. Den tar inget ansvar för det som utspelade sig här. Skolgården är bara platt och tom.
 Jag går inte dit igen.
 Bara i tanken.
 Min son slumrar bredvid mig. Snart är vi framme och jag återskapar min skolgård. En snabb visit bara, sen kan jag befinna mig i nuet tillsammans med mitt barn i min uppväxtstad.
   Nu är den i allra högsta grad levande, skolgården. Och skoningslös.

Där står han igen, den utstötte. Han som slumpen valt ut till syndabock. Som tittade på mig så vädjande. Jag tänker alltid att jag aldrig gjorde honom illa när alla andra, precis alla, hackade på honom så, förnedrade honom, lät honom förstå att han var fullständigt värdelös. Jag ville inte ha med det att göra, så var det faktiskt. Sa aldrig ett ont ord. För vi var ju vänner innan allt det här drog in. Då, när allt var så mycket enklare. När inget kunde vinnas eller förloras.
  Han tittar på mig nu. Och jag slår ner blicken och går därifrån. 
  
Var det inte jag som gjorde honom mest illa?

"Är vi inte framme snart?" Min son rycker upp mig från mörkret. Jag tittar ut. Byggnader därute som tillhör min uppväxtstad. "Jo, vi är framme nu", säger jag. "Nu är vi här".

Markeringen

Jargongen är egentligen som vanligt - jag skämtar offensivt och de parerar, tar ner mig, skrattar -  men idag uppfattar jag även ett stråk av allvar. Det är något som måste framföras, mina överordnade bär på något och nu vill de få ur sig detta. Jag känner det tydligt, men jag förhalar; drar ännu några "gags". Vi sitter på deras kontor, jag är svettig och på min vakt men ändå utagerande, upp i varv. De är lugna och i överläge. De vet att det sista ordet kommer att vara deras. Sådan är rollfördelningen oss emellan. Vi spelar ett spel. Och det är inte ett särskilt avancerat sådant för reglerna är mycket enkla: Jag är under och de är över, men det är bara ett tunt lager som skiljer oss åt.

Det där tunna lagret. Så tunt att jag oftast inte tänker på det. 

Den är egentligen alltid godhjärtad, jargongen - gnabbet - oss emellan. De är roliga, mina överordnade, om än något repetitiva. Men vem är jag att förebrå; mina skämt fungerar på liknande sätt: jag finner stort nöje i det upprepande.
   Jag gillar dem, och jag har fått för mig att det är ömsesidigt. Men vad talar de om när de sitter bakom stängda dörrar? Det är väl inte bara om mig? Eller inte alls om mig?
 

Alldeles snart är det dags för mig att lyssna till dem. Först ska bara det skämtsamma tonas ner. "Jokes aside", säger han. På engelska alltså, för att luckra upp allvaret och behålla lite av det lättsamma. Vad kommer här, tänker jag. Är jag rökt nu? För den finns där alltid, den vaga aningen om att snart är de ifatt mig, och att nådastöten när som helst kommer att utdelas. På samma gång upplever jag mig fjättrad vid denna arbetsplats, som att inget kommer kunna skilja mig från den, som en fängslad. Men tanken på att inte få vara kvar, att "befrias", den skrämmer mig idag. För jag är inte på väg någonstans längre, vill inte det, snälla låt mig få vara kvar.

Jokes aside. Ett tillfälligt väderomslag. Kyliga vindar drar in, motar bort högtrycket som så länge legat parkerat över oss. Jag ryser till.
   Det är så bagatellartat, blott en liten förmaning, egentligen inte värd att dryftas.

Men som en påminnelse fungerar det utmärkt.

Kort om kött

Julaftons prinskorvar, deras lite hårdare skinn, minns att det knakade till när man bet igenom dom. Det var vidrigt såklart. Men julen krävde detta av mig. Så jag tuggade snabbt och svalde, bockade av på min väg mot julklapparna. Köttbullarna var inte lika problematiska, de var liksom mer oklara; färs rullad till bollar bara, mjuka och diskreta. Men skinkan, den var rentav svårare än prinskorven med sin vita fettrand. Och bilden av den där i ugnen, hur den griljerades, denna hela skinka av ett djur.
   Julens köttexcesser var extrema; så många olika djur som samsades där på tallriken. Och människorna, hur de bara la på mer, tuggade i sig, och la på ännu mer. Det var så sorgesamt att beskåda och vara en del av.
 
Grisarna, alla som slaktas, de är jag. En gång mötte jag en gris ögon och vi stod så länge, med våra ögon - våra själar - sammansmälta. Och jag visste då.
    Vi var två vackra själar i en förvriden, sjuk, värld. Men jag fortsatte äta honom för jag var lika sjuk och förvriden själv.

Men så en dag. Ännu en gris.

Snörena, som ett rutmönster, pressades mot en liten del av grisen, nu kallad kassler, tryckte fram små glänsande pärlor av fett. Ananasen, ostsörjan; denna skändade kvarleva, det var vämjeligt att betrakta. Men jag kom inte undan. För detta var mat då. Och jag satte tänderna i det sega, det salta, det döda. Och det döda ruttnade inuti mig. Det var så förnedrande för alla inbladade, men jag visste inte bättre och grisen hade inget val. Så hade det alltid varit.
   Jag blev så mätt, minns jag. Och tyngd. Av köttet, av döden. Mellan tänderna fastnade bitar, slamsor, och jag petade bort dem, spottade ut dem, gick vidare.
   Men inte. För nu fick det vara nog.

Detta var 2004.

GO VEGAN!

Kort om prao

Obligatorisk prao för högstadieelever ska återinföras. Syftet är att förbättra matchningen på arbetsmarknaden, säger dom. Få rätt förväntningar från de unga och på så sätt en mer välsmord arbetsmarknad som leder till en bättre ekonomi.

Personligen anser jag att återinförandet av prao är djupt beklagligt. Arbetsmarknad och ekonomi vet jag föga om, men jag tror inte på matchning, och jag tror inte på förväntningar.
   Och framförallt tror jag inte på möten mellan dessa människor. Högstadieelever bör hållas åtskilda från arbetsplatser och människorna däri.

Prao är ett Djävulens påfund och Helvetet föreställer jag mig så, som en evig rundgång på den brandstation där jag genomled en prao. I den tidiga tonåren irrade jag runt där, helt tom på uttryck. En fullständigt ointressant - och ointresserad -  person; inte längre det där barnet med de stora nyfikna ögonen och det rika inre livet - utan något annat; en existens berövad sin förankring. Jag saknade erfarenhet och var samtidigt medveten om det; att jag inte visste något eller vad jag skulle behöva veta.
  Jag sökte inga svar och hade därför inga frågor. Att finnas till var genant.

Min handledare på stationen, när han inför morgonfikat med kollegorna informerade mig om att jag inte bara skulle sitta där tyst utan prata och ställa frågor, då förstod jag såklart vad han menade. Men att förvänta sig någon form kommunikation från min sida var som att söka samtal med en tom fågelholk. Jag satt tyst på fikat. Och jag fortsatte och avslutade veckan i tystnad. Egentligen inte för att jag var blyg, vilket ju hade kunnat uppfattas som charmerande, eller iallafall som en förklaring, utan för att jag inte var helt säker på om jag överhuvudtaget existerade.
   Som en skugga av mig själv, en skenbild, svävade jag runt bland brandbilar och brandmän. Och jag har idag svårt att tro att tiden på brandstationen på sikt ledde till en mer välsmord arbetsmarknad. Min prao ledde endast till en samling illa berörda brandmän.

Mailmans kamp

Kampen jag för, så generande betydelselös den är, likt så många andras, sett utifrån tid och rum. Men ändå måste den föras, livets riktning kräver det, hur motsägelsefullt det än må tyckas vara. Om nu livet har en riktning.

För drygt tjugo år sedan, någonstans där i nittiotalets fasansfulla mitt, befann jag mig i en fåtölj hos en psykiatriker. Han var lång och reslig med bruna manchesterbyxor, liten välansad mustasch och vänliga, men egentligen inte särskilt sökande, ögon. Enträget och rutinmässigt försökte han fånga in mitt tillstånd för att kunna formulera någon slags väg ut. Ändå förgäves; ingenting kunde bita på det som tagit mig i sin besittning, vare sig ord eller piller. Jag förblev där jag var.
  Men en sak sade han som jag bär med mig än idag. Han sa: "Alkohol ska ju fungera som en guldkant i livet." Orden provocerade mig, kanske inte så mycket då; men senare, då jag återigen sökte mig tillbaka till rusdryckernas förlösning. Där och då, i soffan, tog jag inte riktigt in något. Jag hade sedan lång tid gett upp hoppet om förlösning. Och alkohol gav mig inte särskilt mycket i detta skede; visst drack jag som alltid, men det betydde inget. Ingenting betydde något.
  Men jag minns att ordet "guldkant" lockade fram associationer hos mig; något skimrande och välförtjänt lång bort: en slags belöning som kräver sin insats. Och jag tänkte att en dag kanske denna "guldkant i livet" också kan bli min. Tänk om även jag kunde ha den i mig, den mogne drinkaren.
   Det är därför orden om denna "guldkant" skulle komma att provocera mig så. För jag tycks aldrig lära mig just det: att dricka moget. Jag får liksom inte ordning på det. Mörkret angränsar alltid, och skiljelinjen är så tunn. Helt plötsligt kan jag förlora begreppen och hamna i ett delirium vid avgrundens brant.

Var är de andra? Vilka andra? Det är ju bara vi två här.
 Sammanhang som smälter ihop, tid som upplöses. Minnen, barndom, nuet.
 Vakenhet och sömn. Skönt ställe, var är vi? Hemma, du är hemma.

Jag söker honom ständigt, den mogne drinkaren. Alltid klädsamt salongsberusad; full koll på både tid och rum men ändå varmt rusig. Förvisso hamnar jag egentligen alltid i den positionen på fest, men bara helt kort då jag därifrån instinktivt söker mig vidare mot nya höjder som bara innebär ännu högre stup.

Jag är inte ung längre. Men jag är fortfarande lika kass på att hantera detta ljuvliga av skimrande guld; så lätt det glider mig ur händerna och vänder sig emot mig. Det enda jag vill är att nå högre, livets drivkraft ju, men så blir det bara knas.

I den andra världen, den som var barndom, där kunde jag finna det som var oförställt, rent, och därtill behövdes ingen förhöjande berusning. Är det bara ur ett delirium sprunget, sensommarkvällarna då vi alla samlades vid gungorna; min pappa, min mamma och min bror och mina systrar och alla grannbarn. Och jag gungade ända upp i molnen och kastade mig ut, flög så långt att jag slog världsrekord och alla applåderade. Kvällarna var för evigt då, ingenting låg bakom eller framför.
   Sannerligen ett rus, eller är det bara det, ett rusets förvrängda minne? Nej. För jag sökte inte det därborta, var inte på jakt efter den där "guldkanten".

Kanske är den inte min att finna, denna "guldkant", och mitt självförakt säger mig att jag säkert inte förtjänar den. Men när jag ser mig omkring, ser barnen på sina sparkcyklar - mina egna och alla andra häromkring där jag bor - ser jag inga filter, ingen strävan efter något annat. Och jag är faktiskt också här nu, precis som de, och jag vill inte vara någon annanstans.

Mailmans revansch - Epilog

Jag har rätten på min sida och argumenten och formuleringarna är välslipade och färdiga att avlossas. Överordnande, kollegor, vänner och familj - alla backar de mig nu. Dessutom var det inte jag som startade detta - det var han. Det enda jag behöver göra är att avsluta. Ett välriktat nådaskott bara, sen är det över.
  Men jag är inte stark idag, jag är mig själv bara. Och jag förmår inte förhöja min person idag, inte där ute, inte inför honom. Affekten jag upplevde i fredags, den som stärkte mig så, har ersatts med sorgsenhet. Vill inte längre besegra någon motståndare. Vi kunde ju vara vänner, han och jag, under andra omständigheter. För vi är alla underkastade omständigheter. Varför blev det såhär?

Samtidigt har jag inget val. Jag måste avsluta. Och målet ligger öppet.

Han pratade med en kund när jag kom in i affären. Vänligt och mjukt diskuterade de olika fiskedrag då jag närmade mig. Han tittade upp, såg på mig och log, lika serviceinriktat som gentemot kunden. Jag övervann snabbt min plötsliga impuls att också jag le och bara lägga posten på disken och önska honom en bra dag. För jag insåg att om jag inte fullföljde detta så fanns ingen väg framåt för mig. Så jag fullföljde; uttryckslöst och entonigt framförde jag mina inarbetade formuleringar och jag lät så fyrkantig, så ovillig till samspel. I halsen växte sig en klump och jag kände att jag skulle behöva gråta lite och sen  åka hem.
 Inför kunden med fiskedragen accepterade han de villkor jag framförde och tackade med en uppgiven huvudskakning för "vänligheten".

Ute på gatan igen känner jag ingen segerns sötma, bara tomhet. Att ha fel och säga ifrån är svårt. Men att ha rätt, det är så mycket värre.

Mailmans revansch

Jag ser honom inifrån porten redan, mannen som väntar på mig på gatan. Han vill tala med mig, det är uppenbart; annars skulle han inte stå där i regnet. Det är fredag och jag befinner mig alldeles i slutet av rundan, mina steg är lätta, sinnet likaså. Vad vill han prata med mig om? Är faktiskt genuint nyfiken, rentav förväntansfull. Känner mig urstark idag och länkad till alla personligheter jag bär inom mig. Han tror sig vänta på en brevbärare bara, men här kommer jag. Förvisso klädd i brevbärarens uniform, men det är bara mitt yttre, en fasad bland många. Närsomhelst kan jag byta skepnad, beroende på vilken slags situation jag hamnar i.

  Eller vilket slags motstånd jag behöver betvinga. Kort sagt: jag är redo.

Mannen är i min ålder, möjligen något yngre. Hans yttre skvallrar om en aktiv livsstil: brunbränd som efter en sommarhelg på sjön, tredagars skäggstubb, jeans och en pullover. Ser väl bra ut, enligt vissa mallar. Men det gör jag med, om än efter andra mallar. På gatan, i regnet, möts vi så. Två män med varsin lång resa bakom sig, varsitt liv som både tyngt och lyft oss; varsin berättelse. Så ser jag på människor omkring mig, även på denna. Men här och nu finns bara detta enda som han vill förmedla; ett missnöje med min insats som brevbärare. 

  Förra veckan stod jag inför en annan missnöjd kund, en äldre dam på Narvavägen, och blev oförtjänt anklagad. Med mössan i hand stod jag där och lät henne läxa upp mig. Detta får inte upprepas. Den här gången ska jag vara en annan, den här gången ska jag få min revansch.

Han kommer från fiskeaffären intill och har under en tid retat sig på att jag bara helt sonika lägger posten strax innanför dörren, och inte går in och lägger den på disken. Varje dag samma sak och nu har han helt enkelt fått nog. Har väl haft det på känn att han skulle stå här och vänta endera dagen nu. Men jag har hela tiden vilat tryggt i förvissningen om att jag gör rätt när jag lägger breven där jag lägger dem. Affären saknar brevinkast nämligen, och inte ska jag behöva vandra in i butiken med mitt ärende varje dag. Därtill saknas både tid och lust.

  Äntligen ska han få konfrontera mig och hans energi är uppdämd vrede. Rösten är något gäll, orden kommer snabbt: "Vad håller du på med egentligen?! Fattar du inte att du inte kan lägga posten där du lägger den, folk kan ju gå på den, eller jag menar folk HAR gått på den, trampat på den med smutsiga skor! Gå in med posten, lägg den på disken!" Jag tar av mig glasögonen, gnuggar mina ögon teatraliskt med tumme och pekfinger. Tittar sedan långsamt upp, möter hans blick, stadigt men samtidigt slött, avmätt. Jag säger inget. Står bara tyst som om jag vore inkännande, som att jag lät honom känna efter om han skulle behöva få ur sig ännu mer. Sedan tar jag på mig glasögonen igen och säger: "Nå. Ska vi titta på det här tillsammans? Visa mig vad du menar. Kanske kan vi komma fram till en lösning som passar oss båda?" Han tycks paff inför min oväntade attityd, lite som att luften går ur honom. Men han finner sig snabbt, säger: "Gärna för mig!"

Vid ingången ställer vi oss. Jag fortsätter med min förhöjda version av mig själv och talar mycket tydligt, nästan hårt: "Då ska vi se vad du FISKAR efter här." Han ignorerar min obehagliga ordvits och börjar återigen mala om breven vid dörren och hur enkelt det är för mig att bara gå in och lägga dem på disken. "Ser du den? Tre sekunder tar det för dig att gå dit och lämna dina brev."
  Jag kisar med ögonen när jag tittar in. "Aahh, långt därborta kan jag nog skönja något, är det en disk?", viskar jag inlevelsefullt. Sedan höjer jag åter min röst: "Säkert har du rätt i det, att det skulle ta mig tre sekunder att gå dit härifrån. Men betänk då även att jag måste gå tillbaka, vilket adderar ytterligare tre sekunder. Sex sekunder fram och tillbaka alltså. Den tiden har inte jag"
  "Du skämtar nu?"
  "Nej."

Läget känns låst. Han skakar på huvudet och säger: "Lägg posten på disken nästa gång." Så försvinner han in i sin fiskeaffär.

"Du tror att du har mig på kroken nu va?", ropar jag rakt ut i regnet. Vill inte erkänna mig besegrad, försöker locka ut honom igen. Och han kommer ut, vild i blicken.
  Jag hoppar upp på min elcykel, lägger in den högsta växeln och tänker att nu vänder jag mig inte om. Nu har jag fått min upprättelse. Men bara för idag. För på måndag kommer jag att stå där, med mössan i hand, vid hans disk.