På ölmässa

Vi passerar korsningen där vi båda två blev påkörda av en bil en morgon en gång i tiden. Han och jag var på väg till skolan på varsin cykel när bilen plötsligt kom från ingenstans och körde på oss, klippte oss båda på bara ett ögonblick. Hur vi rullade runt på gatan, och hur jag, så olikt mig på den tiden, blev rasande på bilisten, skällde ut henne både välmotiverat och välformulerat. Hur han blev hämtad av en ambulans och senare lagd på en bår i sjukhusets kulvertar trots att hans fysiska skada endast bestod av en ömmande tumme. Och hur jag, med ett högerben som än idag bär spår av olyckan, släpade mig till skolan.
Vi skrattar åt minnet, som vi båda, trots att säkert mer än trettiofem år förflutit, fortfarande kan återskapa detaljerat.
Korsningen är sig lik idag, men alldeles stilla. Den liknar på vis alla andra platser som vi passerar denna gråmulna och kylslagna februariförmiddag. Naturligtvis levs livet här i nuet nu som då, men här finns inget nu för oss att finna, bara förflutenhetens exteriörer. Platserna står tomma och öde idag, endast barndomens minnesbank kan fylla dem med liv. Och vi öser ur denna bank; uppväxtstadens scenografi lockar fram bilder, och egentligen är historierna de samma som alltid, men de tycks inte tappa smak för oss. Vi behöver dem, men inte i en strävan efter försoning eller avslut. Möjligen tycker vi bara om att återuppleva tillstånd från då; det var ju en så skarpladdad tid, denna som vi tog oss genom tillsammans.
 Vänner har vi varit så länge nu att man nästan kan tro att vi alltid kommer vara det, att allt är för evigt. Och vi betraktar dåtiden här som bara en intervall, en slags nödvändig språngbräda inför livet som sedan bara ska fortsätta.

Vi är här för att gå på en ölmässa. Och kanske är platsen för denna mässa lika lockande för oss som själva ölen, om inte mer. Jo, mer. För tänk om detta nöjespalats från ungdomen står och väntar på oss helt konserverat, som ett mausoleum? En kittlande tanke, vi leker med den igen när vi närmar oss. Vi  går upp i varv nu, blir hispiga. För inte kan det väl vara så?

Kön till mässan är lång. Män i olika längd och ålder. Och så vi två: besökarna från förr, tidsresenärerna. Här har vi stått i kö förut, huttrat i snövinden, väntat på att bli godkända och insläppta på ännu ett gymnasie-swing. Jag ser mig omkring, miljön här utanför är sig alldeles lik.

En minnesbild flimrar förbi, utspelar sig just här på den isiga asfalten; den är mörk och luddig, möjligen byggd endast på föreställningen av den. För jag ser inget ansikte, förnimmer bara min antagonists händer runt min hals, hur en av hans naglar tränger in och varmt blod sipprar ut. Känner på min hals, kommer på att jag faktiskt fortfarande har ett minne av händelsen där, i form av ett vagt ärr.

Plötsligt är vi framme vid entrén och lika hastigt är vi innanför.

Det inglasade, upphöjda, båset är samma nu som då. Visar upp min biljett, kvinnan innanför glaset nickar kort, stämplar min av kyla rödfärgade hand. Garderoben, den långa disken framför, kassaapparaterna. Garderobiärerna, samma ansikten. Golven, de svarta mattorna med samma intrampade tuggummin. Bardiskarna, hyllorna med sprit framför speglar, flimrande neonslingor. 

Toaletterna, pissoaren, jag går in där och det är samma. Var allt det andra bara en dröm, en fantasi; gick tiden inte så som jag beklagat mig över att den gjort? Är jag kvar? Vad händer nu?

Vi går runt bland ölstånden, provar nästan pliktskyldigt dryckerna. Min upplevelse är också hans; vi står sammansmälta i detta och vi inser att detta bör vi få överstökat ganska snart.

Det är fortfarande eftermiddag när vi trillar ut. Vi drar varsitt djupt andetag, fyller våra lungor med isluft, försöker skaka av oss det värsta. Men detta kommer att sitta i länge, det förstår vi båda. Den här platsen behövdes inte återskapas i oss. I orört skick har den bevarats för oss.
Och möjligen nådde vi här, om inte en försoning, så iallafall ett avslut.

Vi skiljs åt. Han går hem till sin mamma, och jag går hem till min.

Mailmans uniform

Hade ju aldrig någon strategi från början, ingen plan. Hur det ena skulle kunna leda till det andra var inget jag ägde förmåga att överskåda. Folk i min omgivning, den ena efter den andra, skulle det visa dig, hade alla en intention med de val de gjorde, med varje steg de tog. Ett slags schema de följde som vore de programmerade för det.
Programmerade för yrkeskarriär. Människor är väl det. Men vad är då jag?

För jag tänkte aldrig på det där. På vad jag kunde gjort annorlunda där och då, hur jag borde ha smitt medan järnet var hett, eller hur jag borde ha prioriterat att vara ambitiös framför att inte vara det.
Det är bara slumpen som har kastat mig mellan utbildningar och arbeten.
Under långa perioder stod jag helt utanför; var inte inbegripen i vare sig lärande eller kneg eller ens vilket göromål som helst. Det var inte särskilt bra för mig, det kan jag förstå idag.

Vägen har varit brokig fram till den postuniform som jag idag bär med sådan stolthet. Denna uniform gav mig allt det jag nu värdesätter så högt: familj, hus och självrespekt. Utan den står jag naken, och även om jag inte äger den, eller kan ta den för givet, så är den fundamentet.
Även här var slumpen framme; uniformen gavs mig plötsligt och utan att jag faktiskt bad om den. Men, tänker jag, kanske hade jag gjort mig förtjänt av den, efter den där brokiga vägen och alla dessa snedsteg, allt detta sökande, alla dessa vedermödor.
Måhända är uniformen belöningen för de strapatser jag var tvungen att tillryggalägga mig för att nå fram till den. Jag vill tro att det är så. För kanske stämmer det trots allt, det där hon alltid upprepade, min mamma, hennes mantra: "Det finns inga genvägar i livet".
Men, som sagt, jag äger den inte, uniformen. Jag måste förtjäna den, varje dag.

Dock bär jag fortfarande med mig dem; minnena av slit och släp, innan uniformen.


...Raderna är ändlösa och hela tiden de guppande rörelserna från rumpor som sticker upp. Borde ha sommarlov som alla andra, men här kryper jag och plockar jordgubbar. Min storebror befinner sig i en rad alldeles nära, men därifrån syns ingen aktivitet. Jag kryper dit och upptäcker att han ligger där och sover. Lägger mig bredvid, och snart sover jag med. Senare fyller vi askarna med sten, toppar dem jordgubbar.

...Trettiofemtusen burkar med Bullens Pilsnerkorv, alla med felaktig etikett. De måste alla rivas bort - av mig. En radio står på, rapporter om en kärnkraftsolycka i något avlägset Tjernobyl strömmar ut. Men jag känner mig trygg bland burkarna, hör knappt vad som sägs, befinner mig djupt nere, på en inre resa utan destination.

...På vårdcentralen stryker jag runt med min städvagn. Känner mig inte bekväm med den, liksom som att jag inte har rätt till den. En doktor lyfter på sina fötter när jag kommer med svabben, låter mig rengöra därunder. Jag smyger vidare, ställer från mig vagnen och glider obemärkt in på en toalett. Sätter mig på toalettstolen och lutar mig framåt mot tvättstället, begraver mitt huvud i mina armar.
Somnar så.

...Böda Sand camping, anläggningen med toaletter och duschar. Hur han ser på mig, den storväxte, rödbrände camparen iklädd linne, föraktet i blicken: "Jaså det är så han ser ut, städaren som inte städar." 
Hur jag tömmer dem på femkronor, duschautomaterna, köper pizza för mynten, och vin.

...Malmös parker, somrarna. Barnen som stormar in, kräver min karaktärs omedelbara avgång. Spelar vidare, hanterar situationen rutinerat, improviserar. För sådan är barnteater, det är ett enda slit. I Rosengård stapplar ett fyllo in under föreställningen, undrar om vi pirater på scen har nån groggvirke. 

...Det är som att den är skapt i grått och nollgradigt, orubblig. Skolgården är konstant, elever och lärare likaså. Hur kunde jag söka mig hit? Vad är det för märklig önskan om att få plåga mig själv som har fört mig till denna plats? I lärarrummet samma kaffesump, i korridorerna samma ekon mellan väggarna.

...En av skådespelarna i TV-serien trycker upp mig mot väggen. Ögon som glöder av hat, han är dramatisk, uppfylld av sig själv. Hans andedräkt är rödvinstung när han väser i mitt öra:"Ge faan i min tjej". Två dagar senare möts vi i sminket igen. Vi spelar i samma såpa. "Du, förlåt mig, jag såg rött i lördags". Jag nickar och ler kort. Har inte tid med sånt, dagen är fylld av scener och repliker.
På stan är jag en allmän tillhörighet. Jag är känd, min självbild rubbas.

...Trots att jag spelat den många hundra gånger vid det här laget så vänjer jag mig inte. Alltid samma olust inför varje föreställning av den interaktiva konferensteatern som jag medverkar i. Publiken är vargar som man kastas inför, men jag lyckas tämja dem, alltid. Att improvisera är ett lyckorus när det sätter sig som ett pussel, men att nå dit gång på gång, det tär.



Jag blickar ut över gatan som ligger framför mig. Min cykel är fullastad med post. Rättar till kepsen och slänger ett snabbt öga på klockan. Ingen stress idag heller. I ett fönster reflekteras min spegelbild och jag ser inte bara en brevbärare.

Jag ser en fri man. I den finaste av uniformer.

Skiftet

Folkets Park skymtas i mörkret bortom gatlyktorna. Därinne pågår en tillställning för de äldre, de som går på gymnasiet. Utanför samlas skuggorna, de som ännu inte går på gymnasiet; horder av dem, rastlöst vankandes runt för att hålla värmen. Själv går jag i sjuan och jag har cirkulerat runt området länge nog nu; vikt av när jag kommit nära, cyklat i riktning hemåt, men sedan vänt om igen, cyklat tillbaka. Det är kallt, mycket kallt faktiskt, och jag känner knappt mina fötter längre när jag trycker dem mot pedalerna. Helst vill jag ju bara vara hemma i värmen, såklart, men jag känner att jag borde sträva mot platsen därborta; ett motvilligt begär har satt sina klor i mig. Tiden är kommen: också jag ska stå där och vara en del av den värld som nu börjat utspela sig bland jämnåriga härute i det dunkla kalla.
Återigen närmar jag mig. Snart kan jag urskilja röster där i massan och en del ansikten som jag känner igen från skolan. Och de ser mig. Någon ropar rentav mitt namn, hårt och uppfordrande. Tänker att nu är det är oåterkalleligt, att nu har jag anmält mig till denna samling. Så jag stiger av min cykel, låser fast den vid en av gatlyktorna som kastar sitt kalla ljus över evenemanget.

Några från min klass står där i en klunga, söker väl någon slags trygghet hos varandra. Jag går mot dem. De vill inte heller vara här, jag ser det i deras ansikten när de vänds mot mig.
Så står vi där tillsammans och huttrar i kylan. Vi står tysta, för vi vet inte vad vi ska säga till varandra under dessa främmande omständigheter.
Från festlokalen strömmar en oformlig ljudmassa av obegriplig musik och skrän. Vi ska inte in där, vi ska stå här bara, sådant är upplägget. Jag står här ett tag till, klockan måste åtminstone passera tio, sen får jag väl cykla hem, tänker jag.

Plötsligt dyker två killar från en parallellklass upp, och de ställer sig hos oss. De är stissiga och upp i varv och inte alls som jag är van vid att de är. Det är som att de vill berätta något för oss, något livsomvälvande. Men de vill inte behöva berätta, för det är klart att det syns att de tagit steget ikväll.
Mot gatlyktans sken visar de sina rödsprängda ögon.

De är jämnåriga med mig, och de har druckit Aurora. Flaskorna har de gömt i en buske längre bort. Nu ska de dit igen och dricka ännu mer. De är jämnåriga med mig och exakt här, när jag ser dem vackla iväg mot busken och Auroran, inser jag att oskuldens tid är förbi. Barndomen, så som jag lärt känna den, avslutas här ikväll.

Något annat tar över nu och jag är så långt ifrån redo man kan vara.

Simskolan

Vi är på badhuset igen, jag och min son. Därute kastar vintern in gnistor genom de lite solkiga panoramafönstren. Den är mycket kall idag, vintern, men vänligt sinnad.

 Vi cyklade tillsammans denna tidiga lördagsmorgon med endast snöns knarrande under däcken som sällskap, i övrigt stilla.

Det är simskolans första lektion, och ett femtontal barn med lika många föräldrar samlas för genomgång. Den här gången ska föräldrarna tydligen sitta med, som åskådare. Jag, som hade tänkt simma under tiden, är endast iklädd badbyxor, alla de andra föräldrarna är fullt påklädda. Men det utanförskap som denna min nakenhet inför de andra föräldrarna skapar är väl egentligen inte särskilt olustig. Ett smärre utanförskap bara, som jag snart vilar i.
Så plaskar simskolan igång. Två unga killar i våtdräkt leder med lekfull auktoritet de små genom övningarna i vattnet. Och det är full fart direkt, ingen tvekan. Min son tar sig an instruktionerna, följer dem med stor entusiasm. Då och då tittar han upp mot mig, och jag ger honom tummen upp. Jag trivs i mina badbyxor tillsammans med de påklädda. Möjligen är det så, att jag till och med utstrålar större inlevelse än de andra. Eller så märks jag inte alls där jag sitter.

Lektionen fortskrider, snart är den till ända. Och fortfarande står hon där i vattnet vid kanten, den lilla flickan. Hon kom inte med från början, det ville sig liksom inte, och nu tycks hon helt låst. Hennes pappa står ovanför och han är pressad. Han har jeans och ulltröja på sig i den kvalmiga, nästan tropiska värme som fyller badhuset, och han svettas ymnigt. Hans blick när han ser på henne är flackande sträng. Rösten försöker vara mjuk men skammen bryter genom, gör den omelodisk och hetsig. Han skäms över sitt barn, över hennes misslyckande som han nu gör till sitt.
Den lilla flickans ansikte är fullt av ryckningar och jag tänker på mina egna ryckningar i mitt ansikte, känner hur de tilltar. Men de är ingenting i jämförelse med flickans där hon står med pappans, och därmed hela universums, kritiska blick riktad mot sig.

Jag är ingen perfekt människa. Ofta räcker jag inte till, vare sig som pappa, medmänniska eller make. Den lilla flickan där; när jag ser henne stå där, så ensam i sin belägenhet, ser jag mig själv.
Men mest ser jag henne, barnet, och den svettige mannen, pappan. Varför griper jag inte in? Om jag går dit och helt sonika puttar ner honom i bassängen och skriker något i stil med: "Simma själv för HELVETE!", skulle de andra föräldrarna då applådera mig, den muskulösa hjälten i de blåa badbyxorna? Han som vågade ta ställning och säga ifrån.

Men lektionen är plötsligt slut, halvtimmen gick fort. Och jag missade min chans, ännu en gång, att göra skillnad.

Oklara tankar

Den är ju endast en obegriplig slump, varje enskild individs existens. Min är inget undantag. Men verkligheten; det som omger oss och sätter varelsen i sammanhang, är den objektiv verkligen? Kommer den att fortgå efter mitt bortfall, utan min upplevelse av den?
Vilken bisarr tanke egentligen, att allt bara fortskrider då. Och för mig, som skyr utanförskapet mer än något, närmast outhärdligt. Inte för att jag nödvändigtvis alltid söker mig till dem, sammanhangen som skänker livet mening, men att ställas utanför - mot min egen vilja?

Existensen är ju inget som jag själv valt. Eller: som vi valt, förutsatt att världen är på riktigt, och inte bara en illusion skapad av någon slags andlig figur - alltså mig.

Min dotter sitter i soffan tillsammans med mig. Hon pysslar. Leker med små plastfigurer, skapar dialog. Älskar att lyssna till de där små konversationerna hon bjuder på; hur dessa avspeglar verkligheten såsom hon uppfattar den. I rummet bredvid pratar min fru och min son, de låter glada. Hör inte riktigt vad de säger, bara röster och skratt som jag aldrig vill skiljas från.

Såklart är vår verklighet just vår, inte bara min. Så naturligt detta ter sig i denna stund. Eller?

                                                                    .....

Jag är konvalescent efter en vinterkräksjuka tidigare i veckan och mina tankar är därefter: svävande, fria. Någonstans kan jag faktiskt uppskatta att bli rejält knockad av skoningslös sjuka och återhämtningen som därefter följer. Lager av mig skalas av då, och jag söker mig inåt; mot någon slags kärna. Som nu, när jag försöker mig på att resonera kring själva existensen, som att det vore möjligt eller ens nödvändigt för den levande.

Snart känner jag att tillfrisknandet accelererar och tankarna inrättar sig åter. Tänker plötsligt på min mamma, på hennes svar på en fråga jag ställde för en tid sedan, och jag skrattar till. Det var ju så enkelt, svaret, så avdramatiserande. Och nog gör jag väl rätt i att acceptera dess innebörd som även förklaringen till min egen uppkomst, min existens.

"Varför valde ni att sätta ett fjärde barn till världen, alltså mig?" Det var min fråga.
"För att vi tyckte det var så kul såklart!" Det var svaret.

En kul grej, egentligen inte svårare än så.

Mina jag och hämtningen

Det är alltid mörkt såhär års när jag når förskolan, trots att dagen fortfarande är ung. Skymningen inleddes redan när jag satte mig på cykeln och lämnade min arbetsplats för nära en timme sedan, och nu, när jag vandrar över skolgården, är mörkret så kompakt att det bokstavligen trycker ner mig, gör min kropp klumpig och svårhanterlig.
Marken är lervälling med enstaka fläckar av snö och is. Ingen befinner sig ute, och jag stannar upp alldeles kort i min ensamhet; söker i mig någon slags punkt att fästa min uppenbarelse på. Min blick vandrar över omgivningarna. En övergiven leksaksvagn skymtas längre bort, ligger vält i en sluttning; en mössa ligger bredvid, halvt synlig i geggan. En ensam stövel i en krater framför mig och mina tankar drar iväg; landar i ett slagfält någonstans, kanske i Första Världskrigets vanvett. Eller befinner jag mig på min egen skolgård: är jag fortfarande kvar där? Har klockan ringt och jag är försenad?
Skakar av mig associationerna, och allt annat inom mig som grumlar min person. Vill vara ren här; en rejäl människa i stunden - här och nu.

Det är så svårt, men jag måste ju försöka åtminstone. Och faktiskt, jag lyckas nog få fatt i något.

Jag öppnar dörren och går in. Därinne är kaos, och den där punkten som jag just strävade efter därute i det ensamma mörkret upplöses med ens. Jag är mig själv igen, ingen annan. Glada rop och skratt omger mig och jag manar fram trygghet och värme i mitt uttryck, motar bort det spretiga ännu en gång, samlar mig (vad var det egentligen för tankar därute i min ensamhet? Vaddå ren? Vad betyder det ens?).

Där är hon, min dotter, och när hon springer mot mig släpper jag medvetandet om andra och mig själv. Hennes och min stund nu, men alldeles snart bryts den såklart: en pedagog kommer fram. Hon säger att min dotter har berättat för henne att jag arbetar som snickare. Att jag bygger hus och tak och slott och allt annat som kan byggas. Hennes blick när hon söker min; den är full av beundran. Så kort den är, denna stund - men jag överväger mycket hastigt att svara "ja jag arbetar som snickare faktiskt, bygger det mesta", och låta detta bli en liten livslögn mellan mig och pedagogen. Låta henne leva i den villfarelsen; i föreställningen om mig som en man med ett kall i livet. En rejäl man med ett arbete vars syfte man inte kan ifrågasätta.
För tänk att hon tror detta om mig just nu; att det överhuvudtaget är möjligt. Den är kortlivad men ljuvlig, den stolthet som genomfar mig. Dessvärre är jag en mycket ärlig person och jag bryter förtrollningen tvärt, säger: "Haha verkligen inte, har hon sagt det? Jag jobbar ju på Posten."

Pedagogen skrattar kort, kanske skymtar jag en besvikelse där; något händer med hennes blick: den liksom falnar.
Hon finner sig emellertid fort. Berättar om sina barn, hur de också arbetat på Posten om somrarna innan de gick vidare, ut i den stora världen.

Eller: det där med "gick vidare, ut i den stora världen" sa hon inte. Jag läste in.

För jag är varken snickare eller brevbärare.

1997

Tjugotvå år i livet som passerade lika hastigt som långsamt; åren som rymde allt men som ändå så plötsligt låg bakom mig. Jag är på en annan plats nu, men jag är kvar. Jag är jag, fortfarande. Och jag är så glad över det; att få vara jag i det liv jag numera håller så kärt.

Men då, för tjugotvå år sedan, klamrade jag mig fast. Varje dag krävde sin egen överlevnadsstrategi. Inga substanser, ingen kraftdryck, förmådde utmana det mörker jag bar då. Egentligen var jag väl förlorad. Yrseln, rysningarna, svettningarna kom inte i plötsliga attacker, de var mina ständiga följeslagare. Mitt boende var alltid tillfälligt: soffor och madrasser hos de som orkade och hade möjlighet att visa förbarmande.

 Julen 1996 bodde jag i ett ateljékollektiv i Aspudden, sov på en nött gammal soffa bland ångorna. Ingen skulle vara där under julhelgen hade det sagts mig, och i smyg gavs jag en nyckel till lokalen. Jag låg där dag som natt, strävade efter den där platsen i mig där allt var stilla. Men förgäves. 
Plötsligt hörde jag en nyckel i låset vridas om. Hade ingen uppfattning om tid där jag låg; blev ju mörkt så tidigt så här års. Men solljus kunde skönjas i en liten springa mellan gardin och fönster. Förmiddag? Tidig eftermiddag? Människor var på väg in i lokalen, hursomhelst. De tände taklampan och ljuset bländade mig. Jag förde upp en hand mot ansiktet som skydd, blottade min bara överkropp; glåmigt blek i det obarmhärtiga strålkastarljuset. 
En ung kvinna tillsammans med sin mamma och pappa. De var varmt klädda, med snöflingor som prydde deras rockar och mössor. Deras kinder var friskt rödfärgade av vinterkylan därute.
Hur de studerade mig där jag låg, försökte förstå vad som låg där framför dem. 

Den unga, rosenkindade, konststuderande kvinnan med sina föräldrar, från Norrland lät det som, och så jag; ett ljusskyggt väsen endast iklädd fillingar - så talande denna bild var av mig och mitt samspel med min omvärld då.

1997 inleddes utan nyårslöften. Åkte hem till barndomsstaden. Sängen däruppe i pojkrummet på vinden stod kvar och det fanns ju inget som höll mig kvar där i huvudstaden. Tiden kunde lika gärna passera här som någon annanstans.
   Och yrseln, rysningarna och svettningarna följde med mig vart jag än åkte. Min egen skapelse, detta tillstånd; likt Frankenstein hade jag skapat ett monster bortom kontroll som skulle hålla mig fången i många år.

Jag mådde inte alls bra.

Vi var många från barndomen som nu försökte växa upp, bli vuxna. Många som var så förtvivlat förvirrade, likt mig. Men ingen bar på ett mörker som ens kunde liknas vid mitt, det var min fasta övertygelse. De andra var blott posörer, och deras ohälsa var endast att betrakta som ett attribut, en accessoar.
   En av dessa "posörer" befann sig också hemma, han ringde mig från sitt pojkrum några kvarter bort. Han ville ses, och jag gick med på att komma. Såklart hade jag hellre varit för mig själv. För sådana var tiderna: man drog sig undan, ville ha sitt elände för sig själv.
   Vi hade haft så mycket kul ihop, han och jag. Varit tillsammans sådär som man bara kunde förr; hemma hos varandra, hos andra, på fester, eller bara på varsin cykel planlöst rullandes sida vid sida. Han var en så kär vän, och jag tyckte mycket om den jag blev tillsammans med honom.

Han öppnade dörren och släppte in mig. Bortsett från en stickad mössa på huvudet var han helt naken och blöt. Egentligen inget märkvärdigt med det; han stod ofta naken framför de stora speglarna i sitt rum och kommenterade sin kropp, både hyllade och kritiserade den, medan jag bläddrade förstrött i hans skivsamling. Sådan var han. Han var så rolig, så besynnerlig.
   Men han var förändrad nu, hade varit det en tid, det var allmänt känt. Det var som att något slutligen hade kommit ikapp honom. Det där som han alltid kämpat emot hade besegrat honom, han var fast.
   Han trängde sig ner i den lilla plastbaljan i köket, ljummet vatten skvätte ut på plastmattan. Jag duschar inte längre, sa han, det här är duger bättre.

Och jag provocerades oerhört av min så uppenbart trasiga vän. För vad visste han om sant lidande?

Jag lämnade barndomsstaden, åkte tillbaka till huvudstaden, fortsatte min överlevnad.
Tjugo år sedan, 1997. Min medeltid. Och min vän fortsatte väl sin överlevnad på sitt håll.

Månaderna gick och jag och en olycksbroder delade tillfälligt på ett studentrum. Plötsligt en kväll knackade det på dörren, och där stod han igen, "posören". Det var så oväntat för mig och min olycksbroder, att han bara dök upp så här, så fantastiskt. Alla tre var vi goda vänner, och vi utkämpade alla tre våra egna krig.
Men denna kväll var allt som förr. Vi drack öl och lyssnade på musik, pratade minnen. Värmen steg i det lilla rummet och vi dansade och skrek och "posören", som nu inte längre var en posör utan precis så som jag ville att han skulle vara, slängde av sig sin t-shirt.

Och jag noterade att den akne på ryggen som han så länge plågats av, var borta. Han var helt slät. Hela han utstrålade harmoni faktiskt, och när han lämnade oss den kvällen kramade han om mig på ett sätt jag inte var van vid; han höll liksom om hela mig.
   Sen begav han sig vidare. Han hade fler goda vänner därute som han ville hälsa på.

En månad senare klövs jag mitt itu av beskedet. Han gjorde det verkligen. Han lämnade oss.



Vila i fortsatt frid min vän. Och förlåt mig.